Det är så underbart att få lyssna på författarnas egna inläsningar av sina noveller; jag bara lutar mig tillbaks och lyssnar och befinner mig helt plötsligt i Stehag, där Inger Edelfeldts novell Hallonstunden utspelar sig. Genom fågelkvitter och hallondoft så har jag dessutom förflyttat mig till en varm julidag. I början av novellen möter vi en nervös dotter, Caroline, med sin egen dotter, Tuva, på perrongen i Lund för att möta sin mamma som kommer med tåget från Stockholm. Av Edelfeldts sätt att bygga upp stämningen förstår vi att relationen mellan dem inte är den bästa. Caroline borde ge sin mamma ett varmt och innerligt välkomnande men gör det inte. Mamman har dessutom sorg; hennes sambo Bengt-Erik har dött. Resan till Lund har varit allt annat än bekväm men Carro gör allt för att hennes mamma ska trivas tillsammans med dem och hos dem. Det går sådär. Mamman låser i princip in sig på sitt rum hela dagarna och läser korsord. Tuva förstår inte varför hennes mormor måste vara där. Inte heller Carolines andra dotter Lina med sin nyblivna son Viktor, förstår varför de ska göra sig till för mormor när allt hon gör är att kritisera och fälla sarkastiska kommentarer. Hur mycket ska man egentligen kunna tåla från en närstående i form av kränkande kommentarer? Carro försöker släta över det hela och en del av henne vill att mamman ska åka hem igen medan en del av henne vill att hon ska vara kvar. Både Caroline och hennes mamma gör endast halvhjärtade försök att nå fram till varandra. När Tuva en morgon är försvunnen anklagar hon sin mamma för att det är hennes fel att hon är borta. Tuva kommer dock tillbaka, med en kattunge i handen och Caroline tycker att de ska ge den till mormodern. Vi närmar oss novellens vändpunkt när allting ställs på sin spets; mormodern vill inte alls ha någon gullig kattunge och skriker upprört: Aldrig mer vill jag ta hand om någon. Jag har gjort det i hela mitt liv. Hon bäddar sängen och packar sin resväska men Caroline ger sig inte. Samtalet mellan dotter och mamma handlar i slutet om vad de tror att hela besöket gått upp och mormodern är övertygad om att Caroline inte har varit innerlig i sin önskan om att få besök av sin mamma. Hon ville göra det endast för att göra en god gärning, att få ta hand om sin stackars mamma. Båda två är överens om att det inte gick så bra. Men sedan händer något! De sätter sig in hur andra kan tänkas känna och ber om förlåtelse och känner medkänsla med varandra. När Caroline säger att de ska gå ut i trädgården och plocka hallon så får hon truga sin mamma men efter ett tag går de ut. Caroline vill egentligen fotografera sin mamma i hallonbuskarna men nöjer sig med att det får bli en bild i minnet istället. "Just så, det är min mamma!"
Någon har sagt att Inger Edelfeldt inte i första hand intresserar sig för relationer mellan människor, utan snarare för individen som sådan. Det tycker jag inte märks i den här novellen utan här är det just relationen mellan karaktärerna som är det spännande. Vad har hänt tidigare som gör att Caroline reagerar som hon gör? Varför har inte mormodern hälsat på tidigare och hur kommer det sig att hon inte har träffat sitt barnbarn Tuva tidigare? Vem är det egentligen som är skuld till att relationen ser ut som den gör? Det är intressant att hon i novellens form hinner ge oss så pass mycket av relationen mellan karaktärerna men också att karaktärerna får framstå som hela människor med alla sina egenheter och egenskaper. Men kanske är det just i den här formen som jag gillar Inger Edelfeldt som mest. Hon har skrivit många lovprisade novellsamlingar tidigare av vilka mina favoriter är Rit och Den förunderliga kameleonten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar