Dalby stenbrott av Amanda Svensson

Den här specialskrivna novellen för SR P1s Novellen/Radioföljetongen utspelar sig i Dalby, inte långt från Lund. Själv har jag aldrig badat i stenbrottet men varit där många gånger. Stenbrott är även en låt av Kent, vilka verkar vara en stor inspiration till den här novellen. Amanda Svensson nämner även låtarna Elvis och Beskyddaren, och väver ihop novellen på ett skickligt sätt med Kents låtar.

Den fjortonåriga tjejen i novellen har ett starkt musikintresse men gillar även löpning, djur och natur. Och döden! Hon har börjat intressera sig för killar också och har skaffat sig en pojkvän. En varm sommardag föreslår hon för honom att de ska åka till Dalby stenbrott och bada. Hon har varit där tidigare och man kan faktiskt dö om man hoppar från den tio meterhöga Elvisklippan. Varför den kallas så vet hon inte. Väl på plats finns det ett gäng moppekillar som försöker imponera på henne. Hennes pojkvän blir beskyddande gentemot henne men det bryr hon sig inte om. Hon är stark och självständig och behöver inte spela med i könsrollsspelet. Hon behöver inte mäta sig med de andra men även hon vill känna sig odödlig. Samtidigt inser hon att livet är bräckligt; när som helst kan man dö.

Hade jag haft en högstadieklass hade jag låtit dem lyssna på novellen och diskutera identitet, spelet mellan tjejer och killar, 
hur mycket media påverkar oss och kanske även om vad som händer vid ett självmord. Här finns många uppslag. Sist, men inte minst, så hade vi lyssnat på Kent och diskuterat musikens betydelse i våra liv! Radionovellen ligger kvar på webben t o m den 19 januari.

Novelltips från oväntat håll

Jag försöker hålla mig á jour med novellutgivningen, både från de etablerade förlagen och de mer nischade förlagen som specialiserat sig på det korta formatet. Jag läser, om än något motvilligt, recensioner av novellsamlingar. Ibland får jag uppslag till novelläsning från kollegor och vänner, ibland via bloggare och ibland på bibliotekets novellcafé. Den här gången har jag fått ett par novelltips från oväntat håll: romanen Bokklubben vid livets slut av Will Schwalbe. Kanske inte så oväntat ändå, med tanke på att han skriver om de böcker, både romaner och noveller, som han läser tillsammans med sin döende mamma. Jag har lyssnat på romanen när jag varit ute och gått med hunden och känt igen en del av de böcker han och hans mamma har diskuterat men inte tänkt att jag skulle läsa någon av de romaner de nämnt. Jag tänkte dock annorlunda när de pratade om novellsamlingarna de läst av Jhumpa Lahiri, W. Somerset Maugham, John Updike och Alice Munro. Det är inga nya bekantskaper för mig; jag har läst dem alla tidigare. Men jag gav mig av till bokhyllan för att kontrollera vilka som finns hemma och såg att den enda jag saknade var Updike. Snabbt iväg till biblioteket där jag fick tag på Två enkelsängar i Rom och andra noveller, vilket är en novellsamling med noveller från 1953 till 1975. Min julläsning är räddad! Vad ska ni själva läsa för noveller under julledigheten?

Novellpriset - Nobelpriset

Och så var det så äntligen dags för utdelningen av Novellpriset, nej, förlåt mig, Nobelpriset i litteratur, ska det ju vara. Tyvärr tog inte Alice Munro emot det själv men det visste vi om sedan tidigare. Istället var det hennes dotter som tog emot det. Och nu pågår banketten som bäst. Själv firar jag idag både genom att ha läst en av hennes noveller högt under vår After noon tea-sittning på jobbet och genom att skriva det här blogginlägget. Vi är ett gäng bloggare som uppmärksammar ”den samtida novellkonstens mästare” genom Munromania. Se längre ner vilka andra bloggare som är med.

Jag har, ända sedan tillkännagivandet av priset, gjort allt för att hylla henne. Jag har bl.a. varit med i en Facebook-cirkel om novellerna i Brinnande livet. Vi var tjugo stycken som anmälde vårt intresse för att diskutera dem och formatet är ypperligt; två noveller per vecka och man skriver ett inlägg precis när man vill. Jag ska villigt erkänna att jag gärna diskuterat ännu mer än vad jag gjorde men att tiden var knapp. Två noveller av Alice Munro är inget som man hastar igenom. Och när sedan någon har kommenterat något som man själv inte uppmärksammat så ville man gå tillbaka och läsa ännu en gång. Egentligen skulle man läst dem ytterligare en gång för att verkligen tränga på djupet i dem.  Det har jag gjort med ett par av dem då jag var tvungen att bestämma mig för vilka jag skulle läsa högt dels på mitt novellcafé och dels på dagens After noon tea. I söndags blev det den självbiografiska novellen Natt och idag blev det Ett hus i modern stil. 

Förutom att jag själv har haft högläsning och samtalat om novellerna har jag också lyssnat på när andra har samtalat om henne och hennes författarskap, både på Akademibokhandeln här i Lund och på Språk- och litteraturcentrum i samma stad. Och njutit lika mycket varenda gång! Och sedan ska vi inte tala om alla de radio- och TV-program, tidningsartiklar och recensioner jag läst. Om novellen har varit i ropet ett tag så hoppas jag verkligen att den nu kommer uppleva en riktig renässans. För övrigt hoppas jag att novellen inte längre ska bemötas nedlåtande och behandlas styvmoderligt. Låt novellisterna få slippa frågan om när de ska skriva sin roman!

lyrannobel.blogspot.se
feministbiblioteket.se
endagkanske.blogspot.se
vastmanbok.blogspot.se
elilaserochskriver.wordpress.com
lottensbokblogg.wordpress.com
miaeggimann2.blogspot.se
bokmania.net
detmorkatornet.blogspot.se
kultursnack.blogg.se
bokmoster.blogspot.se
erikasbokprat.blogspot.se
somettsandkorn.blogspot.se
lillasolberga.blogspot.se
bokdivisionen.wordpress.com
www.litteraturmagazinet.se/linda-oden
hermiasay.blogspot.se
fruesbocker.wordpress.com
kim-m-kimselius.blogspot.se
lacrimamens.com/blog/
joanna-ochdagarnagar.blogspot.se

Litteraturporträtt, Nobelföreläsning och novellcafé

Det nästsista blogginlägget, innan det är dags för Alice Munros dotter att motta Nobelpriset, om Alice Munro ska handla om litteraturporträttet som sändes på SVT i fredags, om Nobelföreläsningen "In her own words" och om mitt senaste novellcafé. 

I litteraturporträttet fick vi möta hennes förläggare, grannen som ser efter hennes hus, hennes exmake och givetvis henne själv. I otaliga intervjuer har hon berättat om sina villkor som författare, den långa vägen till skolan där hon började fantisera ihop sina berättelser och om den enstöring hon tyckte sig vara. Hon ville ha ett annat liv än sin mamma. Och det fick hon! Hon fick ett stipendium på två år vid University of Western Ontario men avbröt studierna. Hon gifte sig, blev hemmafru och skrev. Hon publicerade noveller i olika tidskrifter men skrev mest "för byrålådan". Hon drev även en bokhandel tillsammans med sin man men slutade då att skriva eftersom jobbet tog så mycket av hennes tid. När hon blev gravid kunde hon lämpligt nog börja skriva igen. Givetvis berättade hon också om sitt skrivande och att hon inte berättade för andra att hon skrev. Hon sa också att hon var tvungen att smyga mig på det och att en del av det hon skrivit har varit smärtsamt för de jag känner. Men jag skrev ändå. Jag skriver det jag tycker behöver sägas. Nu påstår hon att hon vill leva som andra, att hon har slutat skriva, men det kan man inte vara så säker på. Kanske kommer det en ny novellsamling då hon efter tillkännagivandet av Nobelpriset faktiskt uttryckt en viss tvekan om att hon skulle ha gett ut sina sista noveller. Och även om hon bryter mot alla regler i sitt novellskrivande så är det med igenkänning jag läser hennes noveller, precis som många andra gjort och gör. Jag har förvisso inte gjort de livserfarenheter hon gjort men det är fortfarande kvinnor och kvinnors öden som står i centrum. 

I hennes Nobelföreläsning berättar hon att hon började läsa i tidig ålder. HC Andersens Den lilla sjöjungfrun fick henne sedan att börja skriva då hon inte gillade slutet. Hon fick till ett lyckligt slut istället. Hon fortsätter berätta om hur hon utvecklats i sitt skrivande, vilka förebilder hon haft och hoppats vara åt andra kvinnor och att hon är oerhört fascinerad av minnet och att vi människor har olika minnen av samma händelser.  

Och slutligen en liten kommentar om söndagens novellcafé. Det serverades en variant av en nobeldessert, en färskostmousse, en cupcake och en minibrownie. När vänner, kolleger och ena dottern tog för sig av sötsakerna läste jag högt novellen Natt ur novellsamlingen Brinnande livet. Efter läsningen diskuterade vi både den novellen, andra som vi läst tidigare och hennes författarskap. Mysigare söndagseftermiddag får man leta efter. Vi får se vad nästa novellcafé erbjuder. Med tanke på att novellen är i ropet just nu blir det nog inga svårigheter att hitta lämpliga kandidater. 

Alice Munro tillsammans med Lunds Litteratursällskap

Idag var det dags för ytterligare en kväll med Alice Munro, den här gången tillsammans med, Lunds Litteratursällskap, på Språk- och Litteraturcentrum. Immi Lundin var moderator i det här samtalet om helheten i Alice Munros författarskap och dess speglingar i novellen Ett hus i modern stil ur novellsamlingen Kärlek Vänskap Hat och de som samtalade var Ulrika Skagert, Fil. dr. på Sveriges enda avhandling om Alice Munro, Oline Stig, novellist och kulturskribent samt Therese Granwald, pedagog vid Lunds Universitets Författarutbildning. Det var en kunnig och engagerad panel som pratade dels om hur deras egna Munro-landskap ser ut och vem som befolkar dem och dels om specifika noveller som betytt mycket för dem. Och som så många gånger förut diskuterade man också novellen som genre och dess status. Oline Stig påpekade med emfas om att vi alla hädanefter ska hävda att novellen är i ropet just nu och ska så vara även i framtiden! Det var också intressant att höra att Therese Granwald, som undervisar blivande författare, har svårt att sätta fingret på hur Alice Munro bygger upp sina berättelser. Det finns ingen traditionell dramatisk kurva i hennes noveller utan den avgörande händelsen finns oftast i mitten. Det kanske hänger samman med Alices eget sätt att läsa. Hon har nämligen sagt att hon inte läser en berättelse från början till slut utan snarare som ett hus med en massa rum. Olika rum ger olika perspektiv och man får se händelserna från olika synvinklar, man får temat i berättelsen från olika ingångar. Man kan dessutom se det både från insidan och utsidan. Kvinnor, klassresor och naturkrafter - även detta avhandlades under samtalet. Nu är det dock dags för Nobelstudion om Alice Munro. Det blir kanske ytterligare ett inlägg ikväll.

Nobelkväll - Novellkväll på Gleerups

I onsdags bjöd Litteraturhus Lund och Gleerups in till en inspirerande klubbkväll. Oline Stig, ordförande i Litteraturhus Lund, samtalade med Eva Ström, författare och litteraturkritiker, om Alice Munros författarskap i allmänhet och novellen Natt ur novellsamlingen Brinnande livet i synnerhet. Dessförinnan hade nämligen skådespelaren Harald Leander haft högläsning av just den novellen. 

Eva undrade varför Oline hade valt just den här novellen för kvällens samtal och hon erkände att det inte var helt lätt. Många av Alice noveller är helt enkelt för långa för att passa in i ett sådant här format. Men det var inte bara längden som var en bidragande orsak. Hon sa att hon blev gripen av den, att den var intressant och skulle kunna belysa hela hennes författarskap. Eva höll med och poängterade att i många av Alices noveller händer det oerhört dramatiska saker men novellerna berättas inte på ett dramatiskt sätt. Båda konstaterade också att hon är många författares favorit. Oline, som själv är novellist, har svårt att sätta fingret på hur Alice får till den förtätade stämningen i sina berättelser samtidigt som hon är väldigt konkret och tydlig. De fortsatte att prata om andra noveller, om sina omläsningar av vissa noveller som gett dem helt andra insikter än vid första läsningen och om vem Alice har jämförts med: Tjechov och Joyce. 

Vi bjöds också på lite vin och Ellens biskvier när vi lyssnade på Dante Lenningers gitarrspel. Den här kvällen, med Alice Munros noveller i fokus, är bara början på Munromania. I nästa vecka väntar både Språk- och litteraturcentrums kväll, Stadsbibliotekets novellcafé och mitt eget firande av hennes Nobelpris söndagen den 8 december med läckra nobeldesserter och högläsning. Och sedan väntar givetvis utdelningen av Nobelpriset, hennes Nobelföreläsning och ytterligare högläsning när vi anordnar Afternoon tea på skolan. 

Färdlektyr - en saknad årlig novellsamling

Färdlektyr var en årligen återkommande novellsamling i pocketform som publicerades av Läns- och lokaltrafiken med start 1999 och som tyvärr inte längre kommer ut. Den sista upplagan som delades ut gratis till gymnasieelever runt om i Sverige kom 2007. Förutom en novellsamling fanns det också en hemsida där det var meningen att ungdomar skulle vara med i en författartävling och få sina alster kommenterade. De bästa bidragen skulle bli premierade och även bli publicerade i Chili. Under våren skulle den vinst man tjänade på försäljningen i bokhandlarna oavkortat gå till tre skrivarstipendium på 25 000 kronor. På Färdlektyrs dåvarande hemsida kunde man bl.a. läsa att Läsandet och skrivandet bland ungdomar får allt hårdare konkurrens från andra medier.  [...]  Sveriges nästa Strindberg riskerar att växa upp i en tillvaro där allt färre läser och skriver. Under våren 2008 tycktes hemsidan börja förfalla och idag är både hemsidan och novellsamlingen fullständigt nedlagda. Vilket jag tycker är oerhört synd. Jag saknar Färdlektyr! 

Trots att man kanske inte hittade sin Strindberg eller lät tillräckligt många oetablerade författare komma med i novellsamlingen, var det en höjdpunkt på höstterminen när klassuppsättningarna kom och eleverna började bläddra i dem. Det var inte så att de sträckläste den från pärm till pärm, men några guldkorn hittade vi. Vad sägs t.ex. om Toaletten av Karolina Ramqvist, Eftermiddagar i parken av Fredrik Lindström, Göra piss av vatten av Marjaneh Bakhtiari, Svanarnas dödsdans av Zinat Pizadeh, Spöket Milton av Jonas Hassen Khemiri och Duell i sal 17 av Mikael Niemi? Men mest av allt kommer jag nog ihåg Hanna Kristoffersons novell Det här är inte en novell om villkorslös kärlek. Hon var en av de talangfulla gymnasieungdomarna som blev publicerad och det med rätta. I hennes novell får vi möta ett udda par, han en balettfjolla och hon ett popsnöre. De förälskar sig i varandra men novellen är absolut inte någon sentimental historia om första förälskelsen, utan snarare tvärtom. Han lider av anorexia nervosa och faller till slut offer för sjukdomen. Hanna är som sagt inte en sentimental berättare utan skriver utan större omsvep om de båda. Hon leker med ord och uttryck som man kanske vågar sådär i ungdomen. Liknelser, symboler, intertextualitet och andra stilistiska drag förekommer flitigt, kanske lite väl flitigt ibland, men det kan också skyllas på ungdomens "oförstånd". Jag undrar så vad Hanna gör idag. Hoppas innerligt att hon har fortsatt skriva! Kanske kommer det fler inlägg om novellerna i Färdlektyr, kanske t.o.m. ett gästblogginlägg om någon stark läsupplevelse. Vi får se... 

Idag är det Selmas dag!

Den 115:e! Och vad passar då bättre än att läsa några av hennes noveller och kanske baka någon av hennes kakor från Mårbacka: Selmas vinbärsgömmor eller hallontrekanter? Recept finns på den här bloggen. 

Novellix har den här hösten gett ut fyra noveller som alla har det gemensamt att de har ett kusligt gotisk tema. Tjänsteanden publicerades första gången i Julrosor (1911) med titeln Spirrtus. En skomakare och hans lärling har hela veckan suttit i prästgården och jobbat. På vägen hem från prästgården går de över kyrkogården. Då säger skomakaren att det skulle vara präktigt med lite gravmull för att på det sättet få en "spirrtus". Och den, som har en spirrtus, kan få allt vad han vill. Då behövde en aldrig mer göra ett par skor. Skomakaren själv kan inte gräva upp någon gravmull men lärlingen kan. Och gör så. Och givetvis visar sig andar och gastar för honom och han kastar sig huvudstupa ut från kyrkogården. Till skomakaren säger han ingenting och skomakaren frågar inte heller vad som hände. Men att något hände det är han säker på. Lärlingen har fått sin spirrtus, utan att vara medveten om det, och det börjar gå bra för honom. Från att tidigare ha gått och slagit dank, att vara en något långsam snickarlärling med dåligt handlag till att numera ha tur, tack vare gravmullen, spirrtus, så blev han nu t.o.m. bättre än skomakaren själv på att tillverka skor. Det slutar dock illa och spirrtus blir till en ren besvärjelse. Han får lov att göra sig av med den.      

Novellen Vägen mellan himmel och jord är hämtad ur Troll och människor I (1915) men publicerades för första gången  i Julrosor (1914). Novellen kan man säga är en epilog till Gösta Berlings saga då novellens huvudkaraktär överste Beerencreutz ska ha varit en av kavaljererna hos majorskan på Ekeby. I den här berättelsen är Beerencreutz gammal, fattig och får hyra ett rum på en gård i Stora Kils socken. En natt vaknar han utav att någon med tunga steg kommer gående uppför trappan till ovanvåningen där han har sitt rum. Först tror han att det är en tjuv eller en som är lite på lyset som har tagit sig upp till honom men när hans dörr slås upp så inser han att det är döden själv som har kommit på besök. Men det är ännu inte riktigt dags för honom att lämna jordelivet. Han kan förstås inte gå tillbaks till sängen utan klär sig och börjar fundera på vad som väntar honom. Vad står det om honom i Livets bok? I resten av novellen får vi följa överstens sista dag eftersom han ville använda den sista dagen till något högtidligt. Han spänner för hästen och ger sig ut på vägarna. När han kommer till en korsning så kan han välja: vill han fara till Karlstad och träffa gamla vänner, till Trossnäs där regementet låg, till herrgården där hans gamla kärlek bodde eller till Ekeby där han festat, spelat, dansat nätterna långa? Jag borde ha rest dit en dag, tänkte han, men inte idag. Nu måste jag fara till ett ställe, där jag kan få stilla den där törsten, som jag känner, efter något, som det är omöjligt att nå fram till. Han beger sig till Lövdala som ägs av Liljecrona, den stora fiolspelaren, och får hjälp av honom och hans musik att ta sig över till den andra sidan.    

Novellen Frid på jorden (1933)är hämtad ur novellsamlingen Höst. Även den här novellen har varit publicerad tidigare, nämligen 1917, också i Julrosor. En familj firar jul när de får besök. Till en början vet de inte riktigt vad de ska tro. Är det ett troll? Ett kvinnfolk? Dottern i huset, Magnhild, blir rädd. Hon tycker sig känna igen henne och kommer att tänka på sin sedan tio år försvunna syster Urd. Kan det vara hon? Det är inte konstigt att Magnhild blir rädd då hon har fruktat den här dagen sedan hennes syster försvann. Vad ska hon säga om att jag har tagit hennes plats och gift mig med hennes brudgum? Det visar sig att Urd har varit tillfångatagen av ett rövarfölje, varit deras tjänstepiga och fött rövarhövdingen sju barn, alla dränkta i älven. När fadern och resten av familjen får höra detta vill de givetvis hämnas Urd men eftersom det är julaftonskväll så faller snön och Urds spår som skulle leda dem till rövarnästet har suddats ut och de inget annat göra än att komma till ro istället. Rövarna går fria och det råder frid på jorden.  

Novellen Dödskallen är hämtad ur Troll och människor II (1921). Den publicerades första gången i Julstämning 1914, med titeln En underlig julgäst. Dödgrävaren  och kyrkvaktaren från Svartsjö socken, f.d. fältmusikant vid Värmlands Jägare, Anders Öster, försöker bjuda hem folk på självaste julafton, men lyckas inte speciellt väl. Han får för sig att bjuda hem några gastar från kyrkogården istället. Det gör han förstås inte men när han går förbi kyrkogården får han se en dödskalle som han tar med sig hem. När han kommer hem får han så för sig att julfesten ska hållas trots att han inga andra gäster har än dödskallen. Han beordrar sin hustru att duka i storstugan och får sin vilja fram efter det att han har hotat henne med geväret. Hon söker sin tillflykt till granngården och blir tröstad av dem. Deras små pojkar springer fram och tillbaka mellan gårdarna och avlägger rapporter om vad Anders har för sig och de berättar bl.a. om hur han äter, dricker och skålar med någon de inte kan se. Efter ett tag går hon tillbaka till honom och inser att något har hänt. Han har kommit till insikt, genom dödskallen, vad som är det viktiga här i livet och hur syndfullt han hittills levt. Det är slut med det nu. Gud ville dem väl, därför hade han sänt dem en varnare. Inför något så stort glömde de inte bara sin vrede mot varandra, de glömde också sin fattigdom, sina framtidsbekymmer. De kände den största lycka, som människor kan erfara.  

Alla fyra novellerna har alltså något av det övernaturliga och gotiskt kusliga över sig. Och det är detta jag är så förtjust i när det gäller Selmas berättarkonst. De övernaturliga inslagen känns hur naturliga som helst och hon krånglar inte till det! Hon är en riktig berätterska ut i fingerspetsarna och kan trollbinda sina läsare och lyssnare. Det märks att hon själv har lyssnat på sagor, myter och legender från de värmländska skogarna under sin barndom.  

 

Om man inte vill läsa själv utan hellre ladda ner en e-bok kan man gå till Mix förlag och botanisera bland deras klassiker. Av Selma har de publicerat tre noveller: Bortbytingen, Legenden om julrosorna och Frid på jorden.

  

Eller varför inte gå till närmsta bibliotek eller antikvariat och köp eller låna andra novellsamlingar av henne: Kristuslegender, Osynliga länkar eller Drottningar i Kunghälla. Hennes verk finns dessutom både på Project Runeberg och Litteraturbanken.

För den som befinner sig i närheten av Landskrona så startar där idag ett firande av hennes födelsedag som sträcker sig ända till söndag. Det är konserter, utställningar, stadsvandringar, föreläsningar och maratonläsning på Landskrona Stadsbibliotek. Hela programmet hittar du här! 

Det finns många sätt att fira Selmas födelsedag på. Jag vet vad jag ska göra! Grattis på dig!

Novellcafé på Lunds Stadsbibliotek

Då och då bjuder Eva och Marie, stadsbibliotekarier på Lunds Stadsbibliotek, in till novellcafé. För ett par veckor sedan gjorde de det igen och jag var förstås där. Det är opretantiöst, tillbakalutat och fullständigt underbart. Under cirka en och en halvtimme lyssnar vi på novellerna de valt, fikar nybakade kanelbullar och sörplar på vårt te eller kaffe. Ibland blir det diskussioner kring novellerna men oftast sitter vi bara där och tar emot.
Den första novellen som lästes upp den här dagen var Dorothy Parkers Du var bara trevlig ur novellsamlingen Levande begråten. En ung man har inget minne av den föregående kvällen. Det visar sig att den var ganska blöt och mängder av alkoholhaltiga drycker intogs. Han sitter nu och beklagar sig för sin kvinnliga vän och hon bedyrar att han varken har varit otrevlig eller gjort bort sig. Men när det kommer till kritan så visar det sig att han visst har gjort detta, och även en del andra saker som kommer att påverka honom för resten av livet. Med humor, vassa repliker och en något förväntad tvist på slutet skriver Parker så att de flesta av oss drog på smilbanden när Marie läste för oss.
Eva fortsatte med att läsa en skräckberättelse ur novellsamlingen De odöda som kom ut på Bokförlaget Semic förra året, nämligen Åke Edwardssons Fönstret. En nybliven pensionär tillbringar dagarna vid fönstret, ser årstidernas skiftningar och tittar ut på människorna utanför. Han lever ihop med sin fru. De är barnlösa och har aldrig pratat om detta faktum. Hon blir till slut irriterad på hans fönsertittande och tycker att han ska ta sig för något istället bara för att stå där. Han är oförstående. Och när man verkligen är redo för livet är det för sent. Han lägger märke till en familj som verkar vara på väg till skolan. Han ser dem vid ett flertal tillfällen men en gång, när han blir lite mer nyfiken på dem för att han inser att de inte verkar förändras eller barnen i famlijen växa och bli större, försvinner de spårlöst. Han lämnar fönstret och följer efter dem när han gör en upptäckt han nog gärna vill ha ogjord. Det kryper i mig när Eva läser och Edwardsson är både subtil och suggestiv i sitt berättande. Skicklig skräckberättare!
Den tredje novellen vi bjuds på är Joyce Carol Oates' Stämma träff som är publicerad i 2011 års uppsättning av Noveller för Världens Barn. En kvinna har, som titeln på novellen lyder, stämt träff med en man, Trevor, som hon träffat en gång tidigare. Hon är sen till träffen och har varken hunnit byta om eller sminka sig. Hon bestämmer sig för att göra det på busstationens damtoalett. Men hon är inte ensam. I ett av toalettbåsen finns också en mamma och hennes lilla flicka. Hon hör hur de småbråkar med varandra men hon har inte tid att vänta tills de är färdiga så hon går in och byter om. Senare ser hon att mamman är en äldre dam och dottern en förståndshandikappad dryga 35 år gammal kvinna. Hon håller också på att få ett migränanfall. Det är här novellen vänder och hennes fokus finns förvisso fortfarande på den blivande träffen men det känns som om det inte är lika viktigt om hon blir godkänd av Trevor eller inte. Det är nämligen så novellen slutar, i en tvekan om det blir de två eller inte. Oates är som vanligt träffsäker i sin studie av kvinnors villkor i dagens samhälle.
När tredje novellen är färdigläst ber jag om att få låna boken Noveller för Världens Barn för jag har för mig att det är i den utgåvan som Klas Östergrens En kniv i ryggen finns med. Och det är det! Den här gången avslutas novellcaféet med att jag läser högt! Så kan det gå på ett novellcafé i Lund. Bibliotekarierna bjuder också in att läsa egna alster, men där är jag inte riktigt ännu... Nästa gång det är novellcafé på Lunds Stadsbibliotek är den 4 december. Vi ses kanske!

Rysliga noveller lagom till Alla Helgons dag

Novellix tipsar om fyra rysliga noveller och inte kan väl jag vara sämre än att ge tips på ytterligare några rysliga noveller, som är speciellt lämpliga att läsa högt för varandra. Jag börjar med mannen som fick mig att läsa berättelser med skräcktema över huvud taget: John Ajvide Lindqvist. Tidigare har jag varken klarat av att läsa skräckberättelser eller se skräckfilmer men jag gissar att jag har mognat och inser att det är fiktion jag läser. Hans novellsamling Pappersväggar innehåller några riktiga pärlor, bl.a. Vikarien och Pappersväggar. Den förstnämnda har jag vid några tillfällen läst tillsammans med mina elever och den har lockat till engagerade diskussioner. I den här novellen blir en man uppringd av en gammal klasskamrat som han inte trodde att han skulle höra ifrån igen då han försvann efter skolan, troligen p.g.a. psykisk sjukdom. Nu har han hittat ett gammalt foto från skoltiden som han vill visa för kompisen. Han har också information om en vikarie som de hade under ett par veckor i mellanstadiet. Den här vikariens tid i klassen sammanföll med klasskamratens försvinnande. Givetvis besöker mannen klasskompisen men hur novellen slutar ska jag inte avslöja här. Läsvärd i sitt mörker och i sin påminnelse om att galenskapen kan vi alla råka ut för. Den andra novellen skrev jag ganska kortfattat om i ett tidigare inlägg men inte desto mindre är även den mycket läsvärd. Jag kan känna skräcken som den lilla killen också gör. Jag har också för mig att den här novellen även har blivit filmatiserad men har inte sett den. Är det någon som vet var jag kan hitta den så får ni gärna kommentera eller skicka ett mail. Med tanke på att filmatiseringen av hans roman Låt den rätte komma in blev så lyckad så vill jag se även den här. 

Om den förstnämnda författaren skriver om skräck som kan hända precis när som helst och var som helst så gör även Maria Küchen det. Hon har förvisso inte zombies, vampyrer eller osaliga andar med i sina noveller utan skriver om vardagliga hemskheter. I novellen För tidig död ror en kvinna över en sjö, från ön till fastlandet, mitt i natten. Vattnet ligger spegelblankt och fullmånen lyser upp henne i ekan. Hon har gjort något förfärligt men är inte rädd för att bli ertappad. Hon har dödat sin f.d. mans nyfödda barn. Folk kommer tro att hon har varit svartsjuk och hämndlysten eftersom deras förhållande sprack. Han utsatte deras dotter, Stina för sexuella övergrepp, och till sist dog hon. Detta har kvinnan i roddbåten dock hållit hemligt. Hon kunde inte bära att också hon var skyldig. Den här novellen berättar om sådant som det han gjorde med Stina i kriminalromaner, för sitt nöjes skull. Sedan slår de ihop boken och somnar nöjda och lugna. Det går att ta sig an det här temat i skönlitteraturen speciellt så som Maria Küchen gör det. Hon lägger inte någon värdering i det som skett och berättelsen känns objektiv och saklig, även om hon låter det kvinnliga berättarjaget vara hysterisk, urförbannad och hämndlysten. Det går inte att sätta sig in i den här kvinnans känslor. Istället har jag massor av frågor till henne: Varför höll hon tyst om övergreppen på Stina? Hur kunde hon skydda sin f.d. man? Hon är nu beredd att ta sitt straff.

Ytterligare en samtida författare som har prisats för sina skräckberättelser är Arne Dahl, pseudonym för Jan Arnald. Han har gett ut en mängd hyllade kriminalberättelser och har av många höjts till skyarna, både av kritiker och läsare. För egen del är det här min första bekantskap med honom men kanske inte den sista. Novellen Migrän är en psykedelisk berättelse där vi får följa en man under ett migränanfall, som till en början slår till vid ett oerhört fel valt tillfälle. Tre polare håller på att begå en stöt och precis när han har samlat ihop alla pengarna i sin svarta väska får han ett blixtrande anfall av migrän. Trots detta lyckas han springa sin väg och fly från de jagande männen som de precis rånat. Han är också övertygad om att hans två polare blir infångade och i princip avrättade. Men allt är inte vad det verkar vara och vändpunkten i berättelsen går inte att avslöja för då förtar jag läsningen från er. En blinkning till sig själv som författare och en av orsakerna till migränanfallen som huvudkaraktären får tycks vara kriminalberättelser av en viss Arne Dahl. Snabbt tempo och högt underhållningsvärde, tyckte jag. Det blir kanske fler berättelser av Arne Dahl vad det lider. 

Avslutningsvis får ni tips på en gastkramande klassiker, också den utgiven av Novellix: Selma Lagerlöfs novell Spökhanden från 1898. En kvinna, doktorns fästmö, sitter hemma i huset som det sägs spöka i, och skriver ett brev till sin blivande man. Hon får se något ohyggligt, ger upp ett öronbedövande skri och hennes två fastrar som hon bor ihop med kallar på doktorn. Han kommer och får se sin fästmö där hon sitter mitt i rummet, alldeles upprätt, blek som om hon hade fått en död människas färg, och hackar tänder och huttrar. Båda två, visar det sig, har inte varit direkt ärliga mot varandra när doktorn har bett om hennes hand och detta visar sig nu. När man kör med falska kort visar sig nämligen en förfärlig hand med långa krokiga fingrar och påminner den som ljuger om att man är på väg att begå en synd. Slutet på novellen visar sig dock vara något överraskande då man kanske väntade på någon form av sensmoral. Men Selma är alltid Selma!  

Oavsett vad ni väljer att läsa i helgen så hoppas jag att ni alla får en skön Alla helgons helg med massor utav ryslig läsning!

Noveller för Världens Barn

För femtonde året i rad genomfördes Radiohjälpens största kampanj Världens Barn som avslutades med en direktsänd gala i SVT1 och en riksinsamling i alla våra kommuner. För tionde året i rad gavs också
Noveller för Världens Barn, en novellsamling, ut och som säljs till förmån för insamlingen. Årets stora insamlingsdagar var den 5 och 12 oktober. Jag ville gärna dra mitt strå till stacken och bjöd därför in till novellcafé med fika: äppelkaka och muffins, samt högläsning: Oline Stig och Bodil Malmsten. Vi samlade ihop en slant som vi med glädje skänkte till Världens Barn! Köper du boken bidrar du till insamlingen - gör det!

 

Nobelpriset 2013 till den samtida novellkonstens mästare

För snart två veckor sedan läste Peter Englund upp den allra kortaste motiveringen till Nobelpriset i litteratur: "Den samtida novellkonstens mästare". Och vi var många som jublade över att Alice Munro får ta emot årets Nobelpris. Min glädje har ännu inte lagt sig och det är förvisso många tidigare litteraturpristagare som har skrivit noveller, men Alice Munro har mig veterligen bara skrivit noveller. Hon har sedan debuten 1968 publicerat fjorton novellsamlingar, varav tre redan finns i min bokhylla: Kärlek, vänskap, hat, Nära hem samt För mycket lycka. Den senaste novellsamlingen Brinnande livet ska givetvis också få plats, speciellt med tanke på att vi är ett antal bokbloggare som ska diskutera novellerna i en Facebook-cirkel, genom Anna på underbara bokbloggen och dagarna går.... Själv tänker jag bjuda in till novellcafé i verkliga livet under hösten, kanske i anslutning till Nobelfestligheterna i december.

Att Nobelpriset i år går till en renodlad novellist måste ses som ett erkännande för novellen som genre. Jag har sagt det tidigare och kommer att säga det igen: noveller skriver man inte för att man inte har tillräckligt material till en roman, utan för att man verkligen behärskar konsten att berätta en historia med små medel, vilket Munro verkligen gör. Själv säger hon: Eftersom jag arbetar med noveller är det speciellt att få den här sortens erkännande. Noveller viftas ofta bort som något människor skriver innan de skriver sin första roman. Hennes stil har ofta jämförts med Tjechov: lågmäld, detaljrik och dramatisk. Läsaren är tvungen att läsa mellan raderna och tolkningsmöjligheterna är många. Det är jag väldigt förtjust i. Att hennes noveller sedan rymmer stoff till romaner eftersom de spänner över hela liv och är långa för att vara noveller, ibland 50-60 sidor, gör inte saken sämre. Men man sträckläser inte hennes novellsamlingar utan ska helst läsa novellerna en i taget så att de får tid på sig att sjunka in i ens medvetande.   

Babel ägnade givetvis en del av sitt program åt årets pristagare och man diskuterade bl.a. novellen Björnen sover ur samlingen Kärlek, vänskap, hat och man var rörande överens om hennes storhet som novellist. Precis som många av andra av hennes noveller handlar den om livets väsentligheter, i det här fallet kärlek i livets slutskede. Favoritmeningar lästes upp och själv stängde jag TV:n direkt efter programmet, plockade ut samlingen ur bokhyllan och kröp upp i läsfåtöljen och läste, jag också. Och njöt!    

Säkerligen har ni redan sett klippet med Alice Munro men jag kan inte låta bli att länka till det: http://www.svtplay.se/klipp/1539856/alice-munro-interview. Håll tillgodo!

Revanschen av Sami Said

Många av de noveller jag läser som jag fastnar för och tycker är bra har det gemensamt att de inte berättar för mycket. Författaren utelämnar lagom mycket i texten för att jag ska känna mig utmanad och vara en medskapare av densamma. I Revanschen av Sami Said är det kanske lite för mycket utelämnat för att jag ska känna mig tillfreds. Jag är inte säker på att jag har förstått vad jag har läst. Det kan kanske vara så enkelt att det är en lista över saker som rättfärdigar att man revanscherar sig här i livet? 


Novellen är uppbyggd som en numrerad lista med punkterna 1, 8 och 22. Det saknas alltså många punkter på listan, några säkerligen ganska triviala händelser och några mer obehagliga upplevelser. I Nr. 1 Backen möter vi en liten kille som, förstår vi senare, har invandrat till Västtyskland, varifrån förtäljer inte berättelsen. Han är inte en i gänget och hur mycket han än försöker så blir han det inte heller. Han kommer utifrån. De andra grabbarna far tjutande ner för backen på sina cyklar medan han tittar på. En dag ger hans mamma honom en begagnad cykel som har sett sin bästa dagar. Han tränar sporadiskt och till sist vågar han sig uppför backen tillsammans med de andra. Givetvis består han inte mandomsprovet och de andra bara skrattar åt honom när han ramlar och slår sönder sina glasögon. Symboliskt kan man läsa berget som ett hinder som måste erövras och mycket riktigt återvänder den lilla pojken i vuxen ålder för att erövra backen, som knappt är någon backe, utan en platt kulle som man måste trampa för att komma ned för.


Nr. 8 Den första kärleken berättar om en försmådd kille, Daniel, som har letat upp en gammal kärlek. Han har tagit kontakt med henne via en dajtingsajt. Som jag förstår det är det samma kille som tidigare var mobbad och nu är det hans tur att försmå henne; han lämnar henne ensam på en restaurang efter det att han fått henne att tro att det kan bli något mellan dem. Du är inte bra för mig, säger jag och går därifrån.

Den avslutande delen av novellen, Nr. 22 Slagsmålet, består av endast sex meningar och här har novellens huvudkaraktär förlorat sin mamma. Han sitter i sin bil utanför huset och är på väg in för att slå någon med ett basebollträ. Jag kan inte låta bli att tolka det som att det är någon närstående till mamman som finns innanför hemmets trygga väggar, någon som kanske inte behandlat henne speciellt väl, och nu när hon har dött så kan han ta revansch även för hennes del. För inte kan det väl vara någon av killarna i gänget som mobbade honom under hans uppväxt som han slår ner?

Huvudkaraktären utvecklas från att ha varit en timid ung pojke till en arg man. Jag tror att han känner sig rotlös och när hans mamma till sist dör så har han ingenting att hålla sig fast vid. Listan som han upprättar skriver han nog för att kunna gå vidare i livet. Han är dock inte intresserad av att lyda mammans råd om att han måste glömma och förlåta för att bli fri. Han ger sig på allt och alla istället. Men vad vet jag. Jag kan ha helt fel. Det hade varit intressant att höra era tankar om novellen som är utgiven på Myrios Förlag och som publicerades förra året.

Vinnare av Sveriges Radios novellpris 2013: Stina Stoor

Igår tog Stina Stoor emot priset som vinnare av Sveriges Radios novellpris 2013 vid Bokmässan i Göteborg. Det var inte helt oväntat då hennes specialskrivna novell Gåvan stod i en klass för sig av de fem nominerade novellerna. Tidigare har hon även vunnit Umeås novellpristävling. I ett pressmeddelande säger hon att Det är överväldigande. Jag är ju inte riktigt van. Då det är radiolyssnarna som utser vinnaren gör att det också känns speciellt och särskilt, säger hon. Grattis, säger jag, och hoppas få läsa fler gripande noveller som utspelar sig i Västerbottens inland.

Den sista berättelsen av Stefan Lindberg

När det snart är dags för Bokmässan i Göteborg så passar det bra med att påminna om en pärla till novell: Den sista berättelsen av Stefan Lindberg, som målar upp en framtid där alla är besatta av litteratur. Litteraturen har på allvar tagit plats i samhället. Huvudkaraktären är en uppburen författare som får eskort av Jas-plan när han ska landa på Arlanda, likt megastjärnor idag, och vars barn hämtas och lämnas på diverse olika skrivarskolor. Det finns ett par  bibliotek i varje kvarter som har öppet dygnet runt. Globen är fullsatt när poeter som Göran Sonnevi och Ann Jäderlund framför sina dikter. Alla skriver och alla läser - hela tiden. Det är det mest trendiga man kan göra. Men en dag får huvudkaraktären till slut nog. Istället för att skriva om den snö som fallit under natten så letar han upp familjens pulkor och tar ut barnen på en tur till backen. Man skulle kunna tro att barnen skrek av glädje över att få tillbringa en dag med sin pappa i pulkabacken men de är istället oroliga: har deras pappa blivit spritt språngande galen? Nej, han har gått ett nytt liv till mötes. Han måste inte längre betrakta världen genom konstens lupp utan kan njuta av den första snön utan att skriva om den. Det finns en värld bortom språket. En värld som helt och hållet är värld. [...] Jag tittar på mina barn. De är bara barn. Jag noterar väderleken mot kinden, den är bara väderlek, och kinden bara en kind - inte språk, ord - och jag känner att jag är framme.    

Det är en briljant novell, helt i min smak, och jag kan inte låta bli att fundera över mitt eget förhållningssätt till litteraturen. Driver Stefan Lindberg med alla oss som försöker få andra till att läsa och att vi ibland propagerar för att litteraturen ska göra oss till bättre människor? Oavsett vilket så drar det ihop sig till högläsning och denna novell passar ypperligt. Mina vänner kommer nog att ha ett och annat att säga om novellen.

Och alla ni som ska till Bokmässan i Göteborg: Njut av alla de människor som sysslar med språk och ord, utan att nödvändigtvis behöva skriva om det själv. Och jag är inte ett dugg avundsjuk på er...

Novell-lördag på en söndag

Feministbiblioteket kör sina novell-lördagar men jag hann inte blogga om min läsning igår - därför blir det ett inlägg idag, söndag, med ett inlägg som handlar om några noveller som jag för första gången läste när jag var i Kina för drygt två år sedan och som jag läst igen när nu Anna bjöd in till en Facebook-cirkel om novellsamlingen Kina berättar: Solskenet i munnen. Översättaren Anna Gustafsson Chen var också med och diskuterade novellerna vilket gav en extra dimension åt diskussionen. Det är även hon som har skrivit de små författarporträtten som föregår varje novell i samlingen. Jag har även tidigare varit med i digitala bokcirklar och tycker att det är ett alldeles ypperligt tillfälle att prata litteratur med likasinnade runt om i vårt avlånga land, eller för den delen på någon annan plats i världen. Redan vid min första läsning av novellsamlingen, på plats i Kina, slogs jag av den stora spännvidden och hur de unga författarna i dagens Kina uttrycker sig, som på intet sätt går att sammanfatta speciellt kortfattat.  Det är en salig blandning av etablerade författare och debutanter i den här samlingen och av de fyra novellerna vi diskuterade på Facebook är jag nog mest förtjust i Bara ett skämt av Yu Gu, som tog upp ett, åtminstone tidigare, tabubelagt ämne såsom AIDS och HIV. Det finns ett tydligt budskap, ett lättförståeligt språk och en huvudkaraktär som får smaka på sin egen medicin. Man skämtar inte ostraffat om vad som helst.

Är man nyfiken på vad några av de andra bokbloggarna har skrivit om novellsamlingen så kan man läsa det här:

och dagarna går...
Lottens bokblogg
Feministbiblioteket

Gåvan av Stina Stoor

Jag har tidigare läst Ojura av Stina Stoor och har därför höga förväntningar även på den här specialskrivna novellen som är en av de möjliga vinnarna av Sveriges Radios Novellpris 2013. Stina Stoor vann Umeås novellpristävling 2012 med novellen För vår del som jag tyvärr inte har läst. Gåvan berättar, precis som Ojura, om en liten flicka i centrum men den här gången är det en dagdrömmande mor och en frånvarande far som står för den trasiga familjesituationen istället för som den ensamstående fadern i Ojura. "Hon var väl som två sockerbitar ungefär, men nalta platt." Det är inledningsmeningen i novellen som av det dialektala uttrycket att döma utspelar sig i Västerbottens inland där Stina Stoor kommer från. Den lilla flickan beskriver en guldtacka som har hamnat i hennes ägo, en gåva från hennes pappa. Hennes mamma tycker dock att hon ska lämna tillbaka den till sin pappa som kvällen tidigare hade hälsat på dem. Han hade gett den till henne när mamman inte såg på eftersom hon var "det bästa jag någonsin gjort". En ren kärleksgåva alltså. Mycket riktigt är hon också på väg till honom dagen efter för att lämna tillbaka den - mammans drömmar om en bättre tillvaro spiller väl över på henne - men då visar det sig att han inte längre bor kvar i byn utan har flyttat in till stan. Med små medel och stor skicklighet berättar Stina Stoor om ett svek som många har upplevt. När skilsmässan är ett faktum och pappan inte längre är behövd eller ens önskad försvinner många sin väg. Den lilla flickan kastar guldtackan, kastar gåvan, som inte är något att ha efter pappans svek. Det är lätt att föreställa sig scenerna i novellen framför sig och jag, som så många andra, är förtjusta i språket i Stina Stoors texter. När någon skäms så skruvar de inte bara på sig, utan de är skruvsamma; när flickan ska gå hela vägen till pappan för att lämna tillbaka guldtackan tar hon på sig tungstövlarna; när flickan äter upp sin frukost så åt hon upp blomman i tallriken. Hennes bildspråk är nyskapande och alldeles, alldeles underbart! Inte gör det saken sämre att det dialektala draget i novellen kommer fram när Ellenor Lindgrens mjuka och sävliga röst berättar historien. Stoors berättelse blir till musik i hennes mun och orden ligger helt rätt. Detta är det allra bästa med radionovellerna, att rösten bidrar till ytterligare en dimension av berättelsen. Trots det tunga temat i novellen blir det den här novellen som får min röst i årets upplaga av Sveriges Radios Novellpris! Ni glömmer väl inte att rösta!

Bakom av Alejandro Leiva Wenger

I Bakom av Alejandro Leiva Wenger finns en pappa som å ena sidan bubblar av glädje över sin för tidigt födda son Hugo men å andra sidan är orolig över att det ska hända honom något. Under en kurragömmalek vill han både ge sin son stor frihet men samtidigt uppmana honom till försiktighet. Hugo rusar och virvlar genom lägenheten medan pappan säger åt honom att ta det lugnt. Medan de leker med varandra sätter mamman på radion i köket där nyheterna rapporterar om ett vulkanutbrott. Genom hela novellen berättar sedan Wenger parallellt om hur Hugo verkligen försvinner i leken och om hur människor och städer har blivit begravda under askan. Det är inte första gången som Hugo försvinner så till en början är inte föräldrarna oroliga över att han inte ska komma tillbaka. Mamman går till och med till frisören, kommer hem igen och de äter middag och går och lägger sig utan att han kommer tillbaka. I tillbakablickar berättar pappan om förra gången han försvann och hur han lämnade sin son på dagis, trots att sonen grät av förtvivlan över att bli lämnad. Även om pappan helst hade velat stanna hos sin son så var det så man skulle göra. "Det var det som var normalt." Frågan om vad som är normalt ligger till grund för hela novellen. Den är mystisk och mångbottnad och säger att det finns en annan verklighet än den vi lever i. Hugo är en av dem som kan se och verka i den andra verkligheten, för precis bakom saker finns en plats längre bort, "bakom alla bakom", som Hugo vill gå till. Och frågan är om han kommer tillbaka till den här världen.  

Alejandro Leiva Wenger debuterade 2001 med novellsamlingen Till vår ära där bland annat novellen Elixir ingår som jag har läst många gånger med mina elever. Den novellen är även filmatiserad på ett lyckosamt sätt. Det finns mycket att diskutera vad det gäller fördomar och utanförskap men också Wengers sätt att hantera språket. Även i novellen Bakom visar Wenger vilken stilistiskt säker novellist han är. Jag nämnde tidigare parallellismen som ett genomgående stildrag men även upprepningen, tidsformerna (presens för att understryka att kurragömmaleken verkligen sker här och nu och preteritum i tillbakablickarna för att markera att det har hänt tidigare, personifikationen (till exempel att också stolen väntar på Hugo) och de korthuggna meningarna med ett tydligt "jag" och ett "du". Novellen tävlar om Sveriges Radios Novellpris 2013 och skulle vara en värdig vinnare! Men den diskussionen får kanske vänta till jag har lyssnat på alla de nominerade novellerna. 

Sveriges Radios Novellpris 2013

Nomineringarna till Sveriges Radios Novellpris 2013 är här: Diemen Abdullas På alla fyra, Cilla Naumanns Här börjar parken, Alejandro Leiva Wengers Bakom, Astrid Trotzigs Nycklarna och Stina Stoors Gåvan har alla chansen att vinna det prestigefyllda priset. De två förstnämnda har jag lyssnat på sedan tidigare men inte de tre sistnämnda. Wenger är sedan tidigare dock en novellfavorit med bl.a. Elixir i bagaget och Stoor är också en skicklig novellist på sitt säregna sätt. Jag gillar dem båda! Trotzig kommer inte långt efter. Jag tror att det blir svårt att välja det här året! Omröstningen pågår mellan den 26 augusti och den 8 september. I nästa vecka sänds alla novellerna i P1. Lyssna, rösta och ta chansen att vinna en biljett till Bokmässan i Göteborg! Vill du vara med att diskutera novellerna på min facebooksida så gör gärna det! Titta under evenemang. Allt gott!

På alla fyra av Dimen Abdulla

Novellveckan i P1 avslutades med en ny- och specialskriven novell av Dimen Abdulla: På alla fyra och jag kan inte annat än säga att jag både blir ledsen och bestört när jag lyssnat färdigt på den. Vad är det för samhälle vi lever i när en ung kvinna på det här sättet måste ikläda sig en roll och ett utseende som inte stämmer överens med henne själv? Och hur många är det som mår dåligt för att de tror att de måste behaga hela tiden? Vi får nämligen möta en ung kvinna som lider av att hela tiden kontrollera sitt energiintag och att tvångsmässigt motionera. Utseendet är allt! Hon orkar egentligen inte leva det här livet utan är på väg att ge upp, men så drar vännerna i henne igen och hon är tillbaka på Stureplan. Först efter att ha snattat och blivit gratissminkad på NK, vill säga. Hon tar droger och kan väl enligt vissa sägas leva ett liv i sus och dus. Hon möter också drömprinsen, åtminstone enligt vissa, och hon har fullständig kontroll över vem han är, var han kommer ifrån, vad han jobbar med och hur mycket han tjänar innan han ens har bjudit hem henne till sig. Han är egentligen ouppnåelig för henne men han faller för henne och visar t.o.m. upp henne för sin mamma. Under en middag på Operakällaren inser den unga kvinnan att hon blir bedömd av mamman som dock konstaterar att hennes son är som en ny man. Hela novellen handlar om att behaga andra för att leva ett så framgångsrikt liv som möjligt, vilket blir extra tydligt under den här scenen. Men hon reser sig upp från sällskapet och bara går. Går ut, till NK, för att sätta sig i sminkstolen igen. När hon lämnar sin pojkvän och mamman i slutet tror jag att hon gör sig själv en tjänst och kanske, kanske kan hon hitta tillbaka till sig själv, även om inte mycket talar för det. Hon har tidigare konstaterat att man inte kan älska någon, inte ens sig själv. Men hon vill egentligen "bara vara fri"! Samtidigt som Dimen kritiserar vårt utseendefixerade och ytliga samhälle så är hon vass och bitsk. Jag gillar formen och hennes cyniska inlägg. Stilistiskt tilltalar novellen mig och kanske kan novellen fungera som ett inlägg i vart vårt samhälle är på väg. Något för unga kvinnor och män att läsa och diskutera, kanske?

Föraning av Therése Söderlind

Under novellveckan i P1 kunde man lyssna på novellen Föraning av Therése Söderlind, uppläst av Julia Dufvenius, skådespelare vid Dramaten. Och den handlar om det som måste vara varje förälders mardröm: att förlora ett barn. Familjen är i Paris och de ska ta tunnelbanan till Triumfbågen. En av döttrarna saknas när de ska gå av så alla de andra i familjen kliver av vid stationen, alla utom mamman som letar efter dottern. Hon åker vidare och försöker med hjälp av sin gamla skolfranska göra sig förstådd bland parisarna. Hon blir alldeles vild och skriker och ingenstans hittar hon sin dotter. Redan på morgonen visste hon att något skulle hända; föraningen fanns där redan då, men hon ville inte ställa in utflykten. Vad skulle de andra säga bara för att hon kände på sig att något skulle hända? Skulle man ställa in en utflykt bara på grund av hennes föraning? Hon tog inte föraningen på allvar och nu är en av hennes döttrar försvunnen. Barn som försvinner på det här viset, i stora folksamlingar, blir ofta hittade ganska fort igen, även om det kan kännas som en oändlighet. I den här novellen hittar mamman dock inte sin dotter. Och hur man kan leva vidare med det som hänt är för mig en gåta. Ovissheten om var dottern befinner sig, med vem och varför skulle kunna göra vem som helst galen. Tyvärr kan man inte längre lyssna på novellen i P1 men kanske är den en av dem som har chansen att vinna Novellpriset 2013. I augusti får vi veta vilka de nominerade är.

Novellvågen

Anna på bokbloggen och dagarna går... konstaterar att novellvågen på bokbloggarhavet har vind i seglen! Hon tipsar om Lotta Olssons novelltips i DN förra helgen men passar givetvis också på att tipsa om läsvärda noveller som hon själv läst, såsom två av mina favoriter: Lydia Davies och Chimamanda Ngozie Adichie. Själv har jag lyssnat på och läst en del noveller i sommar men inte hunnit skriva så många inlägg som jag kanske hade önskat. Just nu läser jag t.ex. novellsamlingen Sjunk/Det är så du förlorar henne av Junot Diaz. Jag har också läst Novellix senaste fyra, Collings förlags vintagenovell Pojken och gunghästen av D.H. Lawrence samt Brevnovellers senaste Rosettis syndrom - en maffiahistoria av Stephan Mendel-Enk. Och ja, just det, Djuna Barnes En farlig flickas dagbok och Oline Stigs Över gränsen väntar också på att bli omnämnda på Café de la nouvelle. En regnig dag i höst kanske det blir verklighet!

Franska novellister så här på Frankrikes nationaldag

Idag är det Frankrikes nationaldag och det tänkte jag uppmärksamma med att skriva om franska novellister. Jag har tidigare skrivit inlägg om franska mästarnoveller, Bubblor av Claire Castillon, Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska av densamma, Från det femtonde distriktet av Mavis Gallant och ett utkast om Mannen som kunde gå genom väggar av Marcel Aymé (vilket påminner mig om att inte skriva några utkast utan bara färdiga inlägg, men den är en liten pärla. Gillar man satir modell Tage Danielsson så är den här novellsamlingen ett måste!).

Idag tänkte jag dock skriva om den franska klassiska novellens mästare: Guy de Maupassant (1850-1893) som skrev närmre 300 noveller. Många är det som har lärt av honom, mätt sig mot honom och försökt överträffa honom. Han är kanske mest känd för den novell han debuterade med: Fettpärlan från 1880. Den utspelar sig under det fransk-tyska kriget 1871 när några invånare från Rouen flyr staden i all hast i en diligens. De kan sägas vara ett tvärsnitt av den franska befolkningen med en greve och hans fru, en officerare, en vinhandlare och hans fru, två nunnor samt en prostituerad kallad Fettpärlan. Givetvis visar det bättre folket sitt förakt mot den fallna kvinnan men det visar sig att hon är den enda som har varit förståndig nog att ta med sig matsäck. Hon erbjuder sig att dela med de andra. De tar tacksamt emot hennes erbjudande. När de stannar till gör officeraren ett närmande mot Fettpärlan men hon avvisar detta, främst av patriotiska skäl. Hon får de andras gillande och de berömmer henne. Men de ändrar sig snabbt när de inser att officeraren inte låter dem resa vidare om han inte får som han vill. Det är framförallt de kvinnliga passagerarna som försöker övertyga Fettpärlan om att ge vika och till slut lyckas de också. Men nu vill ingen av sällskapet ha något att göra med Fettpärlan längre och hon blir utfryst. Inte heller har hon någon matsäck och man skulle tycka att de andra fick dela hennes tidigare nu gärna skulle dela med sig, men man kan ju inte dela matsäck med en hora.

Fettpärlan är en relativt lång novell, kanske någon t.o.m. hävdar att det är en kortroman, men Maupassaunt har även skrivit kortare noveller. Tre av dem finns med i Noveller för Världens Barn: Halmfläterskan, Tecknet och Smycket. Den förstnämnda handlar om ett middagssällskap som diskuterar huruvida man kan älska bara en eller flera gånger. Då berättar doktorn i sällskapet om en fattig halmfläterska som under hela sitt liv bara tittade åt en man och ingen annan ville ha. Även i den här novellen handlar det om skillnaden mellan de människor som har det mer förspänt i livet gentemot de fattiga men även att kvinnor och män har olika syn på, i det här fallet, kärlek. I den andra novellen är det två väninnor som talar med varandra, varav den ena har råkat illa ut. Hon såg en kvinna i huset mittemot sitt som erbjöd sina tjänster åt de förbipasserande männen och undrade hur hon bar sig åt. Det slutade med att även hon lockade till sig en man. Väninnan har svårt för att hålla sig för skratt. Den tredje novellen utspelar sig också bland lägre tjänstemän som inte kan unna sig det där lilla extra. Här drömmer sig frun i huset bort från vardagen och längtar till stora middagssällskap, tillställningar och soaréer men när hon väl får en inbjudan har hon ingen klänning att ta på sig. Hon får dock sin makes besparingar och köper en klänning. Då kommer nästa problem: hon har inget passande smycke.  Hennes man föreslår att hon ska låna ett av sin nära väninna, fru Forestier, vilket hon också gör, ett diamanthalsband. Hon gör succé på tillställningen och dansar natten lång. På morgonkvisten, när makarna har kommit hem igen och gör sig redo för sängen, inser hon att hon har tappat halsbandet. Hon tvingas att låna pengar och köpa ett nytt men berättar inget för fru Forestier. Detta gör att makarna tvingas flytta och hon tvingas att jobba. Senare undrar hon vad som skulle ha hänt om hon inte hade tappat det där halsbandet. Vilket liv skulle hon ha levt? Hon möter fru Forestier efter många år och då uppdagas det att halsbandet hon tappade inte var ett äkta halsband.

Utmärkande för alla de här novellerna är Maupassants förmåga att förtäta; kort och kärnfullt säger han vad han vill ha sagt. Han behöver inte många rader på sig att måla upp en miljö som andra skulle ha behövt flera sidor på sig för att beskriva. Stilistiskt kan man säga att han är ren och klar och att ordvalen oftast är okonstlade och enkla, en sparsmakad men ändå kärnfull stil. Han har en pessimistisk livssyn och är kyligt objektiv. Även om han berättar om förtvivlade människoöden så uttrycker sig karaktärerna inte speciellt känslosamt. Känslorna överlämnas istället åt oss läsare! Ofta får man intrycket att vem som helst hade kunnat skriva de här novellerna men bakom enkelheten döljer sig en riktigt stor novellist!

Hur är det mer er? Har ni några franska favoriter?

Kerstin av Per Johansson

Onsdagens novell under novellveckan var Per Johanssons Kerstin. Den handlar om en kvinna i 40-årsåldern som skriver en avhandling om Karl den tolfte. Samtidigt som hon skriver om den svenske kungens nederlag vid Poltava faller Kerstins eget liv samman. I novellens inledning är dock Kerstin lätt i sinnet; hon är glad och lekfull och går genom korridoren på institutionen. Vid Magnus rum stannar hon till och trots att hon hör att han pratar i telefon så går hon in till honom. När han har lagt på luren så vänder han sig mot henne och undrar vad hon gör där. "Har vi något att fira?" Kerstin tycker att det kan väl räcka med att jag är här. Det slutar med att de knullar på hans skrivbord och medan de håller på som bäst så försvinner Kerstins energi, den hon hade inledningsvis. Vi märker en klar skiftning i stämningen i novellen och hon vill helt plötsligt inte längre ha Magnus i sig. Hon knuffar bort honom och slår honom över näsan. Han blöder näsblod och hon rusar ut ur rummet efter att hon också har stampat honom hårt över fingrarna. Väl hemkommen lägger hon sig att vila men kommer inte till ro. Hon går upp och ger i kast med sin avhandling om Karl den tolfte. Hon har dock inte kraft att skriva om den, kanske flera gånger om det skulle behövas. Parallellt med att hon förlorar kontrollen över sin avhandling berättas det också om Karl den tolftes nederlag. Kerstin försöker arbeta med avhandlingen igen och sätter sig vid sin skrivmaskin. Men det går inget bra. Hon går ut på toaletten för att samla ihop sig och då kommer hennes man Klas hem med deras son Johild, Senare på kvällen förför hon sin man och efter älskogen pratar de med varandra. Hon vill utföra ett tankeexperiment med Klas och undrar om han skulle kunna tänka sig att uppfostra ett barn som hon hade fått med en annan man. Klas svarar henne inte utan går ut ur sovrummet. Genom ett tidshopp på tre dagar, då Kerstin har suttit på psyket och fått nya mediciner, är hon hemma igen. Hon känner dock fortfarande att Karl den tolfte är närvarande i hemmet. Kerstins avhandling gör inga framsteg och hon klarar inte heller av att närvara vid seminerier på Universitet. Hon åker in på psyket ytterligare en gång. När hon är där bestämmer hon sig för vad hon måste göra härnäst, åka till Istanbul för att få tag på några miljöbeskrivningar. Väl i Istanbul träffar hon på en ryss, Andrej, som gör sexuella närmanden och det slutar som med Magnus, nämligen att hon skallar honom och han blöder. Novellen avslutas med att författaren konstaterar att det "bara är Kerstin som fortfarande är vaken".

Med tanke på att det här är en ganska absurd novell med en på samma gång bräcklig men ändå stark kvinna som huvudkaraktär så borde jag vara förtjust i den, men det är något som inte tilltalar mig i den här novellen. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men jag tror att Per Johansson berättar för mycket och är för direkt i sitt berättande. Jag vill inte bli skriven på näsan, jag vill lägga ihop ett och ett och kanske få det till tre, ibland fyra. Eller så är det för att Kerstin, som har gått över många gränser och förlorat kontrollen över sitt liv, inte känns speciellt verklighetstrogen. Men det är å andra sidan något som måste till för att jag ska gilla en novell.

Här börjar parken av Cilla Naumann

Novell nummer två under P1s novellvecka var Här börjar parken av Cilla Naumann, och den är inläst av utmärkta Pernilla August. Hon har inga som helst problem att gestalta berättarjaget i novellen som vill ha en förändring i sitt liv och som har tagit mod till sig att berätta detta för sin man, Tomas. Det är vår i luften och de två har precis börjat en promenad i parken när vi som läsare får träffa dem. Vi får också snart veta att det under natten har skett något mellan dem, något har förändrats, men vi vet inte riktigt vad. Vad vi förstår är att det är hon som har varit drivande och att han är arg. Vill hon skiljas? Nej, det tror jag inte, men hon vill ha ut mer av deras förhållande än vad hon får just nu. Under sin promenad möter de ett par som är ute med sina tvillingar och sin hund. Hunden kommer att slita sig från paret och springa runt i parken men till slut komma tillbaka till Tomas och berättarjaget. Hunden heter träffande nog Lucky och efter sin runda när Tomas sedan klappar honom så verkar han verkligen lycklig, kanske precis som Tomas och berättarjaget blir. Slutet förtäljer oss nämligen inte vad som händer. Det finns många tänkbara förslag till vad som skulle kunna ske men jag tror att hunden är den som ger mig den största ledtråden: de båda försonas och hon har fått den förändring hon så länge velat. De har nått en djupare förståelse för varandra. Men det är som sagt min tolkning...

Noveller - finns det något bättre?

Jag kan inte låta bli att svara på helgens bokbloggsjerka (premiär för mig!) och börjar med att konstatera att jag har ägnat hela den här bloggen åt att skriva om noveller! Så visst brukar jag läsa noveller, och inte bara läsa, utan verkligen försöka hänga med när nya novellister dyker upp, när nya förlag ger novellen möjlighet att synas och nya tidskrifter som bara fokuserar på noveller ges ut.

Jag tror att mitt novellintresse startade när vi var några kollegor på jobb som samlades för att diskutera och läsa de noveller som var nominerade till årets novellpris av P1s Novellen, som numera ingår i Radioföljetongen/Novellen. Noveller är ju som gjorda för att läsas högt och diskuteras under en sittning. Och sedan har det bara fortsatt. För några år sedan bestämde jag mig för att försöka skriva om alla de noveller jag läser men jag ska villigt erkänna att jag läser mer än jag hinner uppdatera den här bloggen.

Noveller må vara av det kortare formatet men kan ibland kräva mer av läsaren än en hel roman. Jag gillar när jag måste läsa mellan raderna och inte bli serverad allt på ett silverfat. Noveller som också slutar oväntat eller öppet och som ger upphov till diskussioner står också högt i kurs. Och givetvis noveller som anses absurda. Och satiriska och humoristiska noveller. Och noveller som har några år på nacken. Och... Och... Och favoriter har jag många: Hjalmar Söderberg, Stephan Mendel-Enk, Lydia Davies, Etgar Keret, Lina Wolff, Karin Boye, Claire Castillon, Jonas Karlsson, Katherine Mansfield, Peter Erik du Rietz och några som jag inte kommer på just nu.

Vad som gör mig ganska nedstämd när jag läser de andra bokbloggarnas inlägg är att det verkar vara en del lärare som har förstört läsupplevelsen av novellerna. Varför? Var det fokus på vad novellerna hade för budskap, vilka stilistiska drag där fanns eller hur de var uppbyggda? Klarade man inte av att fånga läsarnas egna tankar och reflektioner kring novellerna? Det finns så många bra noveller som kan påverka unga människor och få dem att reflektera över sig själv, sina handlingar men också över hur andra reagerar och agerar att man inte ska behöva komma med något "facit", för det finns faktiskt inte något sådant. Nåja, det var kanske en liten utvikning av veckans bokbloggsjerka men inte desto mindre intressant. För er som har hittat hit för allra första gången så hoppas jag att ni gillar det ni läser. Och fråga gärna om ni vill ha lite mer konkreta novelltips!

Djingis kahn av Sami Said

Sami Said debuterade som författare 2012 med den kritikerrosade romanen Väldigt sällan fin. I år utkom hans andra roman Monomani. Men han skriver också noveller och det är därför han får vara med här. Myrios har under våren släppt hans novell Revanschen, vilken jag har läst men ännu inte hunnit skriva ett inlägg om. Däremot har jag lyssnat på en specialskriven radionovell Djingis Kahn som var den första i P1s novellvecka förra veckan. Novellen är inläst av skådespelaren Danilo Bejarano med den äran. Det lät lite lojt och entonigt till en början men efter ett tag tyckte jag att det var precis vad novellen krävde. Och förutom hans berättarröst plingade det också till i mobilen när jaget i berättelsen fick sms. Radionoveller har sina poänger...

Men själva novellen då - vad har jag att säga om den? Jo, berättarjaget får som sagt ett sms medan han sitter och rättar tentor. Det är från Djingis och till en början kan han inte komma ihåg vem denna Djingis är. Han frågar sin mamma som är "släktens krönikör" och håller redan på allt och alla. Hon säger att det är Farra som har förlorat sin pappa och ska hålla en begravningsbön i den lokala moskén. Givetvis kommer han att gå till moskén men tycker att det är konstigt att Farra tar kontakt med honom nu. Dog inte hans pappa för länge sen? Och var vi så bra vänner egentligen? Till slut sitter han ändå där, och tycker att det är lite skrämmande men ändå med en falsk känsla av trygghet. Jag upplever det som att berättarjaget försöker problematisera islam och muslimernas självbild. Han själv tycker att han är modern och upplyst trots att han under ungdomen var den som blev kallad talibanen av kompisgänget. Men under de tio år det har gått sedan Farra och han träffades så har det hänt en del. Farra har bildat familj och han själv har varit utomlands, skaffat sig en utbildning och jobb. Under den efterföljande middagen så diskuterar de och berättarjagets åsikter vädras. Varför kan vi inte göra någonting ordentligt? Varför skyller vi hela tiden på det omgivande samhället i stället för att själv ta tag i saker? Varför utvecklas alla andra medan vi står still? Jag är inte riktigt säker på vem "vi" ska beteckna men jag är övertygad om att Sami Said vill skildra ambivalensen hos dem som har dubbelt kulturellt kapital. Ska jag hålla kvar vi det som har varit eller släppa taget? Vem är jag eller vem förväntas jag vara? Om alla andra runt omkring mig förändras och utvecklas måste också jag göra det eller går det att vara kvar i det förgångna och vill jag verkligen det? Farra kör hem honom efter middagen och med en känsla av ilska och besvikelse blir han avsläppt. Han sätter sig att rätta tentor igen och börjar även förbereda en föreläsning. Han får ytterligare ett sms. Det får vi dock inte reda på vad där står.

Den här novellen ställer kanske fler frågor än ger svar och låter mig som lyssnare själv få fylla i tomrummen. Det gillar jag! Men det kräver egentligen att man får diskutera den med någon. Vad står det t.ex. i det sista sms:et och är det Farra som skickar det? Varför har han döpt Farra till Djingis kahn?

Rosettis syndrom - en maffiahistoria av Stephan Mendel-Enk

Jag fick hem Rosettis syndrom - en maffiahistoria av Stephan Mendel-Enk från Brevnoveller i brevlådan strax innan jag gav mig iväg på semester och den fick följa med i packningen. Jag har skrivit det tidigare, att han är en skicklig novellist, och även den här gången blev jag positivt överraskad. Det är en sedelärande berättelse om en indrivare som sänks på ett något annorlunda sätt, av en trave böcker från Textillärarförbundets bokcirkel. Litteratur kan vara livsfarligt och indrivarens liv blir inte vad det varit. Jag skriver mer senare....

Novellvecka i P1

Varje dag under den gångna veckan har man kunnat lyssna på en nyskriven radionovell i P1. Först ut var Sami Said med Djingis Khan  i uppläsning av Danilo Bejarano. Sedan läste Pernilla August Här börjar parken av Cilla Naumann. I onsdags kunde man lyssna på om en kvinnas sammanbrott i den nyskrivna Kerstin av Per Johansson. I torsdags var det dags för Thérese Söderlinds novell Föraning i uppläsning av Julia Dufvenius. Sist ut: På alla fyra av Dimen Abdulla i i uppläsning av Myra Neander. Kerstin Wixe, som ansvarar för P1s Novellen säger att: Vår satsning sedan några år tillbaka på helt nyskrivna Radionoveller ger oss möjlighet att erbjuda våra lyssnare ett helt unikt litterärt material som vi också hoppas berikar den alltmer tynande novellgenren. Det sistnämnda vet jag inte riktigt om jag håller med om. Novellgenren blomstrar alltmer med fler och fler mindre förlag som ger ut välskrivna noveller och den tekniska utvecklingen med e-böcker att ladda ner i smarta telefoner och läsplattor bidrar också till att novellen som genre inte för en tynande tillvaro.

Nuestra Señora de la Asunción av Lina Wolff

Första numret av Granta och första novellen läst. Jag var oerhört nyfiken på Lina Wolffs Nuestra Señora de la Asunción. Som novellist tilltalar hon mig mycket med sina influenser från spansk och sydamerikansk litteratur. Hennes noveller känns inte heller speciellt förutsägbara. Jag har sedan tidigare läst hennes novellsamling Många människor dör som du och hoppades att hon inte hade gett upp den kortare genren för den längre romanen. Det har hon alltså inte och därför fick det bli den här novellen först.

I den här novellen, precis som i många andra av henne, så möter jag olyckliga människor som ställer sig frågan vad som är meningen med livet och vad det innebär att vara människa. Många gånger råkar de också ut för absurda eller övernaturliga händelser. Här finns ett kvinnligt berättarjag som möter en författare på en fest som säger att han inte längre orkar vara författare: För jag känner att jag graviterar mot galenskapen, och de dagar jag inte graviterar mot galenskapen graviterar jag mot något ännu värre. Festen håller på hela natten och visar sig vara en förfest. Dagen efter fortsätter sällskapet till Granada och huvudkaraktären får följa med. När de sitter i bussen på väg hem igen så håller de på att förgås av värmen och hettan. De stannar för att svalka sig i en kyrka och då får kvinnan syn på något som gör att hon svimmar. Det hon ser gör att hon vill diskutera med författaren om vad de har pratat om tidigare, nämligen om var gränsen går mellan vad som är galenskap och vad som anses normalt. Hon tror att hon kanske börjar bli tokig: Jag mindes en sak som författaren hade sagt, att det mest skrämmande med galenskapen är att det inte finns någon tydlig gräns mellan det att man är frisk och att man plötsligt blivit sjuk. Hon pratar varken men honom eller med någon annan men Filomena, som också var med på festen och resan till Granada, tar dagen efter kontakt med henne och bekräftar att det hon såg var det flera som såg. Hon är inte på väg in i galenskap men fortfarande rädd för att hennes ska falla ihop. Det behöver hon dock inte vara. Skiljelinjen mellan galenskap och vad som anses vara normalt är tunn men hon klarar av att balansera den. Har ni ännu inte läst något av Lina Wolff så tycker jag att ni ska göra det!

Granta #1: Gränser

Svenska Granta är en tidsskrift som blandar skönlitteratur och litterära reportage, men alltid sätter berättelsen i centrum. Från början var det en brittisk litterär tidsskrift, grundad 1889, som gick från studenttidsskrift till en av västvärldens mest uppmärksammade publikationer. Man har bl.a. publicerat Salman Rushdie och Milan Kundera för första gången här och flera specialnummer har presenterat unga, lovande författare. Sedan 2005 ägs tidskriften av Sigrid Rausing och nu har alltså den svenska Granta lanserats. Det finns även systerutgåvor i bl.a. Spanien, Kina och Finland. Redaktör för den svenska utgåvan är Johanna Haegerström och om henne och Granta kan man läsa i artikeln När underbart är kort publicerad i SvD den 4 maj. Jag vet inte riktigt om jag håller med henne om att novellen har oförtjänt dåligt rykte även om de stora förlagen enbart verkar ge ut novellsamlingar av hög litterär kvalitet. Nu finns det ju så många som lyfter fram novellen: Astor Novell, Brevnoveller, Collings förlag, Hoi förlag, Mix förlag, Novellix, Bonne Nouvelle, Myrios Novellförlag, Sveriges Radio Novellen, Noveller för Världens barn och som sagt Granta också! I det första numret handlar texterna om gränser - "de som definierar och slår fast, det som skiljer åt, håller tillbaka eller utmanar" och jag blir nyfiken både på Lina Wolff, Amanda Svensson och Haruki Murakami. De är förvisso välbekanta sedan tidigare så jag kanske ska börja läsa någon utav de andra författarna. Vi får väl se. Jag laddade ner tidsskriften och har den både i min dator och min mobil vilket är smidigt. Ännu smidigare hade det kanske varit med en läsplatta.