Egypten berättar: Den rättvisande spegeln

Idag har jag läst två noveller ur Bokförlaget Tranans Egypten berättar: Den rättvisande spegeln. Jag valde Alaa al-Aswanys En sista bild av Madame Zitta Mundis och En blick på Nagis ansikte. Jag har tidigare läst Yacoubians hus av honom vilken jag var väldigt förtjust i. I de båda novellerna anar man det eyptiska samhället i allmänhet och det moderna Kario i synnerhet, precis som i romanen. I den förstnämda rör vi oss först i 1970-talets ganska sorglösa tillvaro för att i slutet av berättelsen ha förflyttat oss 16 år framåt i tiden. Jaget i berättelsen följer med sin pappa hem till "den andra kvinnan" och finner det inte anmärkningsvärt att hans pappa är otrogen. När han 16 år senare får syn på Madame Zitta, "den andra kvinnan" blir hon bara glad över att se honom igen. Den sistnämda novellen handlar om en skolpojke som en dag får en ny klasskamrat: Nagi. Han får sitta bredvid honom. Nagi hr ett helt annat manér än vad hans klasskamrater har och kommer att stå högt i kurs, även hos läraren. Alla i klassen har en enorm respekt för läraren och är rädda för att de ska få smaka piskan om de inte sköter sig. Berättarjaget försöker att stå emot och göra sin stämma hörd. Man skulle kunna tro att Nagi skulle stå vid hans sida och också försöka stå upp mot läraren, men det visar sig att läraren är den starkare parten. Det är lätt att läsa in det egyptiska samhället i texterna: regimens korruption, brist på demokrati och människans känsla av maktlöshet. De här novellerna är publicerade 2004; det ska bli spännade att läsa al-Aswany efter vad som hände på Tahrirtorget under den egyptiska revolutionen 2011. Han lär ha skrivit en del essäer om händelserna, men jag, jag vill läsa noveller. Samhället avspeglas i skönlitteraturen och författarna tar intryck, skapar uttryck och gör i bästa fall avtryck.