Fält utan slut av Nguyen Ngoc Tu

Jag har under en tid befunnit mig i södra Vietnam, närmare bestämt i Ca Mau, där novellerna i Fält utan slut av Nguyen Ngoc Tu utspelar sig. Författaren är uppvuxen i området och skildrar kärleksfullt det här landskapet fyllt av floder och kanaler. Hon har skrivit fjorton böcker, varav de flesta är novellsamlingar, men det var med titelnovellen i den här samlingen som hon fick sitt internationella genombrott. Hon har även fått priser och utmärkelser för sina böcker och titelnovellen är även filmatiserad och uppförd på teaterscenen. Novellerna då? Jag kan inte annat än säga att hon har förtrollat mig med dessa berättelser, där många av dem handlar om kärlek och svek, men de tematiskt hålls samman av miljön. Det är framför allt Berättelsen om Diep och Fält utan slut som har fångat mig allra mest. Den förstnämnda handlar om en tjugotvårig kvinna som bara får spela barnroller i teatersällskapet hon tillhör och som har vuxit upp hos sina morföräldrar då hennes mamma en dag gav sig av för att söka lyckan i stan. Hon förbarmar sig också över ett övergivet barn och tar hand om pojken som om det vore hennes egen. En dag får hon dock lämna tillbaka honom till hans biologiska mamma. Då bestämmer hon sig för att söka upp sin egen mamma. Hon förlåter henne, vilket gör mig tårögd. I den här novellen finns det en strimma ljus och hopp om försoning, som saknas i många av de andra novellerna. I Fält utan slut vet jag dock inte om jag kan läsa in något som helst hopp för de båda syskonen som växer upp med en far som i barnen ser kvinnan han hatar, kvinnan som lämnade honom. Det finns inget hopp om ett bättre liv trots att han söker och försöker. Det som drabbar mig mest är att de två syskonen får klara sig bäst de själva vill. De driver vind för våg på fälten, på floderna och kanalerna och har bara varandra. Brodern ger sig dock av och lämnar systern ensam. Men det är som om det för far och dotter närmre varandra, trots att systern är den som är mest lik modern, kvinnan som lämnade honom. Just när man trodde att novellen skulle få ett någotså¨när lyckligt slut så sker ett brutalt övergrepp på systern som skriker efter sin bror, istället för efter sin far. Båda är förkrossade men de talar också om förlåtelse. Novellen avslutas med  Det (barnet, alltså) ska vara lyckligt och ha roligt i hela sitt liv, för det ska lära av sin mor att ett barn ibland bör förlåta de vuxna deras misstag. Nu börjar jakten på filmatiseringen av titelnovellen.