Undantagen av Mats Kolmisoppi

Första gången jag läste en novell av Mats Kolmisoppi var 2001 när han debuterade med Jag menar nu, som hade ungdomar tillhörande olika subkulturer i fokus. Det var skejtande ungdomar, politiska aktivister och ungdomar som reste jorden runt. Vi var några kollegor som tillsammans anordnade högläsningskvällar och en av mina kollegor hade med den här novellsamlingen. Jag blev nyfiken på honom. Han har ett ganska säreget sätt att skriva och han blir ofta hyllad för sin skickliga språkbehandling, med all rätt. Det är också det som driver honom i hans skrivande: språket, kanske inte alltid handlingen i sig. Han skriver korthugget och radar ofta huvudsats på huvudsats vilket gör att berättelserna blir kompakta, täta och väldigt intensiva. I den här novellsamlingen finns det 12 noveller samlade och alla har de det gemensamt att de genomsyras av en vrede. De behandlar människorna som känner sig undanskuffade i ett kallt och hårt samhälle, de som känner sig förfördelade, åsidosatta och övergivna. Jag har svårt att värja mig för berättelserna och jag kan riktigt känna deras lidande, deras sorg. Eftersom de flesta berättelserna är skrivna i jag-form så drabbar de ännu hårdare. En av favoritnovellerna som dock kanske faller utanför temat, är Gökungen, som är en form av metaberättelse om Mats skrivande och mitt läsande. Det finns ett "jag" som skriver ett kärleksbrev till en icke namngiven kvinna och jaget är inte säker på att hon kommer att få läsa det. Samtidigt handlar den om Mats, författaren som skriver böcker och funderar och tvivlar, både på kärleken och på sitt skrivande. Det finns dock en sak som han inte tvivlar på när han i brevet skruvar åt handlingen ytterligare. Han riktar sig till mig som läsare; det är jag som är "duet". Eller kanske inte? Det finns som sagt olika nivåer i den här novellen och kanske har jag fått det hela om bakfoten. Tycker om den, gör jag ändå, trots att jag inte sitter på ett landsorsbibliotek och bläddrar i din nyutkomna bok lite förstrött. Nej, jag läser och begrundar om varför jag över huvudtaget skriver det här inlägget på den här bloggen... Jag bryr mig inte heller om vad nazister har för åsikter om litteratur.