Två ny- och specialskrivna noveller i P1

Jag har sagt det många gånger förut, och jag säger det igen, att bara få luta sig tillbaka i favoritfåtöljen och få lyssna på en bra uppläsare av en högklassig novell är lyx för mig. Den här helgen har jag gjort det dubbelt upp: Dagen med cykeln av Linda Boström Knausgård och Samantha från Hörby av Lina Wolff är båda ny- och specialskrivna för radion och finns att lyssna på i P1 eller på webben. Båda författarna har gett ut hyllade novellsamlingar tidigare: den förstnämnda gav 2011 ut Grand mal på Modernista förlag och den sistnämnda debuterade år 2009 med Många människor dör som du. Jag har läst dem båda och är väldigt förtjust i dem, kanske framför allt i Lina.

Båda novellerna utspelar sig i Skåne, den ena på Österlen och den andra i Hörby med omnejd. Båda novellerna har en kvinnlig huvudkaraktär som inte är tillfredsställda med livet; Åsa (huvudkaraktären i Dagen med cykeln) är bipolär och pendlar mellan eufori och nedstämdhet medan Maria (huvudkaraktären i Samantha från Hörby) jagar lyckan genom att försöka stoppa tiden eller kanske rentav vrida tillbaka klockan. Båda två brottas med existentiella frågor: Vem är jag? Vad är meningen med det här? Vad är lycka?

Åsa, en till viss del sjukskriven fyrabarnsmamma som dock skriver krönikor i en damtidning, råkar en dag ta kyrkovaktmästarens avlidna frus cykel på väg hem från handlar´n. Utan att vara medveten om detta så går dagen och Åsa, som verkar vara på väg in i ytterligare en depressiv period, utför vardagliga sysslor och tänker tillbaka på hur allt blev som det blev. Ibland känns det som om hon är tvungen att intala sig själv att hon ville ha det här livet. Förutom att hon har sin sjukdom så lever hon väl en författardröm som många har med hus på Österlen i den lilla byn där alla känner alla, vegetarisk matlagning och körsång. Själv kan jag inte låta bli att fundera över hur mycket utav Linda själv som finns i den här novellen. Hennes man "hatade att bli störd" även om han samtidigt "trodde på henne". Rent stilistiskt är Linda en skicklig novellist, vilket jag tyckte även i Grand mal. Hennes stil är stram och snygg; hon använder sig av upprepningar, alliterationer, tillbakablickar, retoriska frågor m.m. Det finns också ett introvert drag i novellen då det inte är så mycket handlingarna som är intressanta utan Åsas funderingar kring sin sjukdom och sitt liv. I slutet av novellen får också huvudkaraktären en rent konkret fråga om hur hon kunde ta cykeln. "Vad tänkte du på?" Frågan är ställd av kyrkovaktmästaren men kunde lika gärna gälla Åsa själv och hennes livsval.

Vad det gäller Maria, huvudkaraktären i Samantha från Hörby, känns hon lika skör som Åsa. Maria är en hemvändare och har accepterat livet som det har gestaltat sig för henne. När hon flyttar hem till Hörby igen så börjar hon dock fundera över en gammal vänskap och undrar hur det har gått för Samantha. Hon tar kontakt med sin barndomskamrat och inser att det är så här det känns med riktiga vänner; man tar vid där man slutade senaste gången man träffades. Maria upptäcker att Samantha tycks ha bromsat tiden eftersom hon ser väldigt ungdomlig ut utan de karaktäristiska rynkorna som Maria har lyckats skaffa sig. Det visar sig att Samantha jobbar i kosmetikbranschen och har lyckats skapa en hudkräm som bromsar upp åldrandet. Givetvis blir Maria intresserad och får testa en burk gratis. Den våren känner hon att vad som helst kan hända, underbara och makalösa saker, medan hennes hud föryngras. Givetvis blir hon besatt och beroende av hudkrämen. När hon vill handla fler burkar av Samantha så är hon försvunnen. När Maria bryter sig in hos henne, i hopp om att skaffa sig mer av den magiska hudkrämen, så är Samantha tillbaka, dock utan sin ungdomliga lyster. Hon erkänner för Maria att hon har slängt alla burkarna; hon har ju tjänat tillräckligt med pengar. Och säger också att perfektionen hade ett pris, nämligen döden. Det är dags att börja leva nu, säger Samantha. Ja, åldern har ingen betydelse, säger Maria. Passande filmmusik från Edward Scissorhands tonar ut och jag läser på Linas hemsida att novellen egentligen skulle slutat med att Samantha säger att åldern visst har betydelse och att hon egentligen alltid har varit gammal. Har detta betydelse för hur jag uppfattar novellen? Kanske, kanske inte. Jag föredrar nog uppläsningens slut och undrar vad Lina tyckte om att bli "avhuggen". Själv försöker jag leva här och nu, utan föryngringskrämer.