Gåvan av Stina Stoor

Jag har tidigare läst Ojura av Stina Stoor och har därför höga förväntningar även på den här specialskrivna novellen som är en av de möjliga vinnarna av Sveriges Radios Novellpris 2013. Stina Stoor vann Umeås novellpristävling 2012 med novellen För vår del som jag tyvärr inte har läst. Gåvan berättar, precis som Ojura, om en liten flicka i centrum men den här gången är det en dagdrömmande mor och en frånvarande far som står för den trasiga familjesituationen istället för som den ensamstående fadern i Ojura. "Hon var väl som två sockerbitar ungefär, men nalta platt." Det är inledningsmeningen i novellen som av det dialektala uttrycket att döma utspelar sig i Västerbottens inland där Stina Stoor kommer från. Den lilla flickan beskriver en guldtacka som har hamnat i hennes ägo, en gåva från hennes pappa. Hennes mamma tycker dock att hon ska lämna tillbaka den till sin pappa som kvällen tidigare hade hälsat på dem. Han hade gett den till henne när mamman inte såg på eftersom hon var "det bästa jag någonsin gjort". En ren kärleksgåva alltså. Mycket riktigt är hon också på väg till honom dagen efter för att lämna tillbaka den - mammans drömmar om en bättre tillvaro spiller väl över på henne - men då visar det sig att han inte längre bor kvar i byn utan har flyttat in till stan. Med små medel och stor skicklighet berättar Stina Stoor om ett svek som många har upplevt. När skilsmässan är ett faktum och pappan inte längre är behövd eller ens önskad försvinner många sin väg. Den lilla flickan kastar guldtackan, kastar gåvan, som inte är något att ha efter pappans svek. Det är lätt att föreställa sig scenerna i novellen framför sig och jag, som så många andra, är förtjusta i språket i Stina Stoors texter. När någon skäms så skruvar de inte bara på sig, utan de är skruvsamma; när flickan ska gå hela vägen till pappan för att lämna tillbaka guldtackan tar hon på sig tungstövlarna; när flickan äter upp sin frukost så åt hon upp blomman i tallriken. Hennes bildspråk är nyskapande och alldeles, alldeles underbart! Inte gör det saken sämre att det dialektala draget i novellen kommer fram när Ellenor Lindgrens mjuka och sävliga röst berättar historien. Stoors berättelse blir till musik i hennes mun och orden ligger helt rätt. Detta är det allra bästa med radionovellerna, att rösten bidrar till ytterligare en dimension av berättelsen. Trots det tunga temat i novellen blir det den här novellen som får min röst i årets upplaga av Sveriges Radios Novellpris! Ni glömmer väl inte att rösta!