När det snart är dags för Bokmässan i Göteborg så passar det bra med att påminna om en pärla till novell: Den sista berättelsen av Stefan Lindberg, som målar upp en framtid där alla är besatta av litteratur. Litteraturen har på allvar tagit plats i samhället. Huvudkaraktären är en uppburen författare som får eskort av Jas-plan när han ska landa på Arlanda, likt megastjärnor idag, och vars barn hämtas och lämnas på diverse olika skrivarskolor. Det finns ett par bibliotek i varje kvarter som har öppet dygnet runt. Globen är fullsatt när poeter som Göran Sonnevi och Ann Jäderlund framför sina dikter. Alla skriver och alla läser - hela tiden. Det är det mest trendiga man kan göra. Men en dag får huvudkaraktären till slut nog. Istället för att skriva om den snö som fallit under natten så letar han upp familjens pulkor och tar ut barnen på en tur till backen. Man skulle kunna tro att barnen skrek av glädje över att få tillbringa en dag med sin pappa i pulkabacken men de är istället oroliga: har deras pappa blivit spritt språngande galen? Nej, han har gått ett nytt liv till mötes. Han måste inte längre betrakta världen genom konstens lupp utan kan njuta av den första snön utan att skriva om den. Det finns en värld bortom språket. En värld som helt och hållet är värld. [...] Jag tittar på mina barn. De är bara barn. Jag noterar väderleken mot kinden, den är bara väderlek, och kinden bara en kind - inte språk, ord - och jag känner att jag är framme.
Det är en briljant novell, helt i min smak, och jag kan inte låta bli att fundera över mitt eget förhållningssätt till litteraturen. Driver Stefan Lindberg med alla oss som försöker få andra till att läsa och att vi ibland propagerar för att litteraturen ska göra oss till bättre människor? Oavsett vilket så drar det ihop sig till högläsning och denna novell passar ypperligt. Mina vänner kommer nog att ha ett och annat att säga om novellen.
Och alla ni som ska till Bokmässan i Göteborg: Njut av alla de människor som sysslar med språk och ord, utan att nödvändigtvis behöva skriva om det själv. Och jag är inte ett dugg avundsjuk på er...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar