Revanschen av Sami Said

Många av de noveller jag läser som jag fastnar för och tycker är bra har det gemensamt att de inte berättar för mycket. Författaren utelämnar lagom mycket i texten för att jag ska känna mig utmanad och vara en medskapare av densamma. I Revanschen av Sami Said är det kanske lite för mycket utelämnat för att jag ska känna mig tillfreds. Jag är inte säker på att jag har förstått vad jag har läst. Det kan kanske vara så enkelt att det är en lista över saker som rättfärdigar att man revanscherar sig här i livet? 


Novellen är uppbyggd som en numrerad lista med punkterna 1, 8 och 22. Det saknas alltså många punkter på listan, några säkerligen ganska triviala händelser och några mer obehagliga upplevelser. I Nr. 1 Backen möter vi en liten kille som, förstår vi senare, har invandrat till Västtyskland, varifrån förtäljer inte berättelsen. Han är inte en i gänget och hur mycket han än försöker så blir han det inte heller. Han kommer utifrån. De andra grabbarna far tjutande ner för backen på sina cyklar medan han tittar på. En dag ger hans mamma honom en begagnad cykel som har sett sin bästa dagar. Han tränar sporadiskt och till sist vågar han sig uppför backen tillsammans med de andra. Givetvis består han inte mandomsprovet och de andra bara skrattar åt honom när han ramlar och slår sönder sina glasögon. Symboliskt kan man läsa berget som ett hinder som måste erövras och mycket riktigt återvänder den lilla pojken i vuxen ålder för att erövra backen, som knappt är någon backe, utan en platt kulle som man måste trampa för att komma ned för.


Nr. 8 Den första kärleken berättar om en försmådd kille, Daniel, som har letat upp en gammal kärlek. Han har tagit kontakt med henne via en dajtingsajt. Som jag förstår det är det samma kille som tidigare var mobbad och nu är det hans tur att försmå henne; han lämnar henne ensam på en restaurang efter det att han fått henne att tro att det kan bli något mellan dem. Du är inte bra för mig, säger jag och går därifrån.

Den avslutande delen av novellen, Nr. 22 Slagsmålet, består av endast sex meningar och här har novellens huvudkaraktär förlorat sin mamma. Han sitter i sin bil utanför huset och är på väg in för att slå någon med ett basebollträ. Jag kan inte låta bli att tolka det som att det är någon närstående till mamman som finns innanför hemmets trygga väggar, någon som kanske inte behandlat henne speciellt väl, och nu när hon har dött så kan han ta revansch även för hennes del. För inte kan det väl vara någon av killarna i gänget som mobbade honom under hans uppväxt som han slår ner?

Huvudkaraktären utvecklas från att ha varit en timid ung pojke till en arg man. Jag tror att han känner sig rotlös och när hans mamma till sist dör så har han ingenting att hålla sig fast vid. Listan som han upprättar skriver han nog för att kunna gå vidare i livet. Han är dock inte intresserad av att lyda mammans råd om att han måste glömma och förlåta för att bli fri. Han ger sig på allt och alla istället. Men vad vet jag. Jag kan ha helt fel. Det hade varit intressant att höra era tankar om novellen som är utgiven på Myrios Förlag och som publicerades förra året.