För snart två veckor sedan läste Peter Englund upp den allra kortaste motiveringen till Nobelpriset i litteratur: "Den samtida novellkonstens mästare". Och vi var många som jublade över att Alice Munro får ta emot årets Nobelpris. Min glädje har ännu inte lagt sig och det är förvisso många tidigare litteraturpristagare som har skrivit noveller, men Alice Munro har mig veterligen bara skrivit noveller. Hon har sedan debuten 1968 publicerat fjorton novellsamlingar, varav tre redan finns i min bokhylla: Kärlek, vänskap, hat, Nära hem samt För mycket lycka. Den senaste novellsamlingen Brinnande livet ska givetvis också få plats, speciellt med tanke på att vi är ett antal bokbloggare som ska diskutera novellerna i en Facebook-cirkel, genom Anna på underbara bokbloggen och dagarna går.... Själv tänker jag bjuda in till novellcafé i verkliga livet under hösten, kanske i anslutning till Nobelfestligheterna i december.
Att Nobelpriset i år går till en renodlad novellist måste ses som ett erkännande för novellen som genre. Jag har sagt det tidigare och kommer att säga det igen: noveller skriver man inte för att man inte har tillräckligt material till en roman, utan för att man verkligen behärskar konsten att berätta en historia med små medel, vilket Munro verkligen gör. Själv säger hon: Eftersom jag arbetar med noveller är det speciellt att få den här sortens erkännande. Noveller viftas ofta bort som något människor skriver innan de skriver sin första roman. Hennes stil har ofta jämförts med Tjechov: lågmäld, detaljrik och dramatisk. Läsaren är tvungen att läsa mellan raderna och tolkningsmöjligheterna är många. Det är jag väldigt förtjust i. Att hennes noveller sedan rymmer stoff till romaner eftersom de spänner över hela liv och är långa för att vara noveller, ibland 50-60 sidor, gör inte saken sämre. Men man sträckläser inte hennes novellsamlingar utan ska helst läsa novellerna en i taget så att de får tid på sig att sjunka in i ens medvetande.
Babel ägnade givetvis en del av sitt program åt årets pristagare och man diskuterade bl.a. novellen Björnen sover ur samlingen Kärlek, vänskap, hat och man var rörande överens om hennes storhet som novellist. Precis som många av andra av hennes noveller handlar den om livets väsentligheter, i det här fallet kärlek i livets slutskede. Favoritmeningar lästes upp och själv stängde jag TV:n direkt efter programmet, plockade ut samlingen ur bokhyllan och kröp upp i läsfåtöljen och läste, jag också. Och njöt!
Säkerligen har ni redan sett klippet med Alice Munro men jag kan inte låta bli att länka till det: http://www.svtplay.se/klipp/1539856/alice-munro-interview. Håll tillgodo!
Så mysigt det ska bli att prata Munro på nätet. Jag är taggad!
SvaraRadera