Inspirerad av italienska novellister

Jag har nyss läst ut William Shakespeares komedi Mycket väsen för ingenting från 1600 eftersom jag imorgon ska gå på HIPP i Malmö och se uppsättningen. Jag har tidigare inte läst den här pjäsen men har många gånger sett Shakespears verk, både i Helsingör, Helsingborg och Malmö. Det gäller att passa på när klassikerna kommer till stan. Men vän av ordning kan ju fråga sig varför jag skriver om dramatik när det här är ett novellcafé. Jo, uppslaget till pjäsen fick nämligen Shakespeare efter att ha läst en italiensk novell (jag vet dock varken namn på författaren eller novellen och undrar hur jag ska gå tillväga för att ta reda på det) som handlade om en ung dam med obefläckat rykte som beskylldes för att vara otrogen och på sin bröllopsdag fick stå till svars inför brudgummen. Hon svimmade dock, hålls sedan gömd av sin far som sprider ett rykte om att hon skulle ha dött. Det visade sig att anklagelserna mot henne var falska och kom från en försmådd rival. Vigseln fullföljdess och paret levde sedan lyckliga tillsammans. Men Shakespeare tar bort den försmådda rivalen och för istället in en riktig "bastard": don Juan, som alltid försöker grumla andras lycka, i det här fallet Claudio och Hero. Men det är inte bara don Juan som han för in i berättelsen utan också hela pjäsens behållning: det käcka och levnadsglada paret Benedikt och Beatrice som ständigt munhuggs och till slut inser att de faktiskt älskar varandra. Jag ser verkligen fram emot att få se Stefan Marling och Cecilia Lindqvist i rollerna och hoppas att jag får en magisk kväll på HIPP!

Vecka 42 har förvisso inte varit ännu...

... men jag kände igen mig lite när jag läste Jonas Karlssons novell v.42. Den handlar om en kvinna som upptäckter att hon inte har bokat in ett enda möte eller något annat uppdrag under den här veckan. I kalendern är det helt tomt. Så är det tyvärr inte för mig.... Jag börjar använda mig av veckorna i juni för att hinna med allt.... Återkommer ikväll och skriver lite mer!

Klassiska noveller till en klassisk småkaka

I programmet Novellfesten i P1 från år 2007 så röstade lyssnarna fram de noveller som de anser vara bland världens bästa noveller. De tre första platserna innehas av svenska män och jag blir lite förundrad när jag ser listan. Varför finns det inte fler kvinnor på listan? Och varför är det ett så tydligt västerländskt perspektiv? Själv läser jag mer än gärna kvinnliga novellister och gärna från andra världsdelar. Men de får jag kanske återkomma till en annan gång.
Söndagen (gårdagen för den observante) ägnades åt lite Strindberg, Dagerman och Söderberg (och en och annan dröm) och jag tänkte uppehålla mig lite vid den sistnämda. Hjalmar Söderbergs novell Pälsen är en stilistisk pärla även om Söderberg själv ska ha sagt att novellen inte var skriven för att tryckas och därför inte har några "litterära anspråk". Men i mitt tycke är den som sagt en pärla.
Det är ett triangeldrama mellan häradshövding Richardt, doktor Henck och hans fru Ellen. Och vad som gör den här novellen till en pärla är dels Söderbergs språk och stil och dels det faktum att Henck egentligen verkar förstå vad som händer men vägrar att inse det. Men i tamburen, när Ellen misstar sig på vem som kommer hem, så förstår han. Och kanske är det så att han har förstått hela tiden men vägrat att inse för sig själv. Hon var ju inte så himlastormande kär i honom från början och inte heller han i henne. Det kunde kanske bara gå på ett sätt.

Bildnovell av Joanna Rubin Dranger

Det känns konstigt att bjuda på en kaka till just den här novellen: Dagbok av John Rupert Triangel ritad och berättad av Joanna Rubin Dranger, men det var just vad jag gjorde. Det blev en oerhört uppskattad lingoncheesecake och jag lovar att lägga upp både recept och bild. Men varför var det inte lämpligt att sitta och äta goda kakor fulla av kalorier samtidigt som jag läste Joannas bildnovell? Jo, den handlar om en vanlig dag i John Ruperts liv och John kämpar med en dålig självbild och en för stor kropp. Han blir bespottad av samhället och kan inte stå emot alla bilder som media pumpar ut på vältränade kroppar. Inte heller hans vän, som han träffar på ett kafé, mår speciellt bra, även om han brottas med att vara alldeles för smal, enligt kroppsidealet. De mår så dåligt att de inte ens klarar av att vara i varandras sällskap och går därefter åt varsitt håll. När jag läser den här bildnovellen så blir jag både arg och ledsen över att vi människor inte tillåts vara de vi är. Vi ska hela tiden passa in i en mall och idag ältar vi hur vi fula vi är och hur dåligt vi mår. Jag vill inte vara en som bidrar till den här hetsen kring kroppsidel och utseendefixering men är oerhört medveten om att jag också luftar mitt missnöje över gropar i låren och gäddhäng. Allt som oftast är jag dock väldigt nöjd med när jag tittar mig själv i spegeln. Joanna har fascinerat mig ända sedan jag stiftade bekantskap med Fröken Märkvärdig, som för övrigt har kommit ut som film också. Här är en länk både till hennnes hemsida och en till trailern på filmen: Joanna Rubin Drangers hemsida och Fröken Märkvärdig och karriären.

Låg i badkaret och läste ut Vattnen av Susanne Ringell

Alla noveller har någon form av koppling till vatten. I den första novellen är det fostervatten och i den sista är det både tårar och floder. Många av karaktärerna reser bort men det är få som har hittat hem. Mycket vatten rinner under broarna. Jag fastande speciellt för novellen Navelstenen. Miljön är ett turkiskt bad, Cemberlitashamamet i Istanbul, med en turkisk madam, "en veritabel matrona iförd endast minimala, svarta underbyxor" och jaget som träffar Mari från Berlin. Jag ser, känner och förnimmer med hela min kropp hur den turkiska madamen ger henne massage och skrubbar henne ren och hur hon sedan inser att den rituella tvagningen innebär en initiering. Hon hade vågat kasta sig ut i det främmande och kände sig lite större än tidigare. Men medan hon ligger där så begår kurdiska PKK en terrorattack och det är i mitt under denna explosion som hon ser Mari. Parallellt med det som utspelar sig i Istanbul berättas också om glödlampan och dess uppfinnare. Mari är också en ljuskälla men en annorlunda ljuskälla än glödlampan.
Jag har tidigare inte läst något av den här finlandssvenskan författaren men är nyfiken på hennes andra noveller och böcker. Hon skriver även dramatik och är skådespelerska. Hon har blivit tilldelad pris för många av sin böcker och år 2007 var hon även nominerad till Sveriges Radios Novellpris med novellen Mellan sylta och kompott ur En god Havanna. Det är därför ännu mer förvånande att jag inte känner igen henne. Just den novellen kan inte ha gjort några större intryck på mig men jag är väldigt förtjust i de noveller som finns i Vattnen. Hon är en slipad novellist och skicklig stilist.

Chokladsnittar och både Oline Stig och Susanne Ringell

Till dagens novellcafé har jag bakat klassiska chokladsnittar och till det serveras en kopp rykande choklad- och gräddte. Jag har avslutat min läsning av Oline Stigs Den andra himlen och jag tycker om hennes sätt att lämna slutet öppet för tolkningar och tänkbara fortsättningar. Många av novellerna handlar om människans utsatthet i en tid då allt tycks både möjligt och omöjligt. Speciellt rörd blir jag av berättelsen om den deprimerade mamman i Svarta stjärnor. Det är barnet som är berättaren, och kanske är det just därför den här berör lite mer än de övriga, och även det faktum att den utspelar sig på julafton. Svenska högtider firas kanske inte traditionellt som de skildras i den här novellsamlingen, eller så gör de just det. Det är mamman som dikterar villkoren under julaftonen och har inte hunnit klä granen, köpa några julklappar, laga julmat eller pynta hemmet. Hon ligger bara under täcker i sin säng och är deprimerad, eller som pappan säger: bortskämd och ansvarslös. Barnet hyser vissa farhågor att det också ska vara likadant som mamman och har många frågor inombords. När mamman smiter från julfirandet ut på balkongen finns det möjlighet att ställa frågorna men det görs inte. Istället säger mamman Blunda mitt hjärta, så slutar det snart. Men det gör ju inte det. Kraven från familj, omgivande samhälle och inte minst sig själv finns kvar och räkningarna ska betalas, och skrivandet återupptas. Depression, svenskarnas nya folksjukdom, syns ju inte utanpå och det pratas inte högt om psykisk ohälsa i lika stor utsräckning som t.ex. cancer. Det här är Oline Stigs tredje novellsamling och jag har tyvärr inte läst någon av hennes andra: Ryggen fri från 1996 eller Ett familjeliv och nio andra från 2003. Jag tror att jag måste göra det, om inte för hennes språk och stil utan hennes förmåga att dramaturgiskt bygga upp sina noveller.
Efter Stigs tredje novellsamling började jag också med Susanne Ringells Vattnen, även det den finlandssvenska författarens tredje novellsamling. Jag hann dock bara med den första novellen Intrigen men det lovar gott inför framtiden.

Den andra himlen av Oline Stig

Även om det är internationella poesidagen idag, den 21 mars 2011, så blir det ändå en novell eller två. Jag har lånat Den andra himlen av Oline Stig på biblioteket och tänker krypa upp i favoritfåtöljen med en god kopp te och bara läsa, läsa. Jag har lägenheten för mig själv och vad passar bättre då än att rå om sig själv lite.

Bodil Malmsten på Palladium i Malmö

Och hon läste högt ur novellsamlingen Undergångarens sånger från 1998. Den första novellen, med samma titel som hela samligen, är en underfundig novell som handlar om författaren på uppläsning i en liten stad i Mellansverige. Hon berättar om hur hon egentligen inte vill medverka vid de här författarbesöken men att hon ändå går med på det. Hon berättar om de som arrangerar kvällen, kulturtanterna som kommer och sätter sig på andra raden, männen som blir ditsläpade av sina fruar och en man som hon förvisso känner igen, men inte riktigt kan placera. Hon berättar om sitt skrivande, vad hon anser om partipolitik, om författarkollegor som inspirerar, om körkortsinspektörer som underkänner, om att man som författare har makten att påverka människors liv och om barndomsminnen. Jag läser och hör Bodils röst inom mig. Njuter...

Vattnen, noveller av Susanne Ringell

Jag måste köpa den här novellsamlingen. När jag läser recensioner av den så känner jag att det här är något för mig. Tyvärr misslyckas jag allltså med bokköpsstoppet innan jag har hunnit sätta det i verket. Återkommer med lite tankar efter läsningen...

Fettisdagen

Firade fettisdagen med att läsa Pettinas noveller och äta semla. Eftersom det också var internationella kvinnodagen så blev det dokumentärfilm på Doc Lounge: Pink Saris. Skriver mer sen.... och lägger upp en bild på semlan!

SRs Novellen är numera även Radioföljetongen

Synd att Sveriges Radio har slagit samman programmen Novellen med Radioföljetongen. Inte för att jag har något emot att lyssna på romaner men novellen har ett så behändigt format och man binder inte upp sig för lika lång tid som om man ska lyssna på en hel roman. Jag får väl läsa desto fler noveller i stället för att lyssna på radion.

Tyvärr har jag inte hunnit blogga om noveller på ett tag. Sjukdom och nytt jobb har gjort att jag kommit ifrån det lite men nu vill jag sätta igång igen, både med läsandet och med bakandet. Idag blev det därför morotsmuffins med glasyr och lite Jonas Hassen Khemiri.

Jag läste novellen Försök till kärnfysik och såg dessutom på Khemiri-TV: tio studenter från Konstfacks Masterutbildning Storytelling hade fått fria händer att skapa var sin kortfilm utifrån Khemiris noveller Försök till kärnfysik eller Oändrat oändlig. Den senare novellen har jag läst tidigare då den vann Sveriges Radios Novellpris 2008 och precis som så mycket annat av det Khemiri har skrivit så blev jag väldigt förtjust i den också. Men idag var det alltså den förstnämnda som jag läste och fick lite ont i magen av. Hur många är det inte som fastnar i ett förhållande och inte vågar ta sig därifrån, rädda för att förlora sig själv? Men är det inte just det man gör om man stannar i ett förhållande där man inte får vara sig själv, inte får följa sitt hjärta? Precis som i många andra texter av Khemiri så ställs ens förmåga att läsa mellan raderna på sin spets. Jag är inte säker på om huvudkaraktären är en kvinna eller en man. Jag är inte säker på att hon eller han träffar en annan kvinna eller man. Men det känns oväsentligt.

Novellvecka med Anton Tjechov

P1 bjuder under julveckan på uppläsningar av Anton Tjechov, en av de klassiska novellförfattarna. Han hade en av sina noveller med på listan över de 10 bästa novellerna i världen, framröstad av P1s lyssnare. Tjechov publicerade över 600 noveller men skrev även dramatik.

Jonas Karlsson - en av favoriterna

Jag har nu lyssnat färdigt på novellerna från P1s Novellvecka den 15-20 november och en av mina favoriter har skrivit en lyckad novell om den inte helt märkvärdiga medelklassens tillvaro i villaförorten där två par försöker bräcka varandra i givandet av presenter. Det slutar dock absurt nog med ond bråd död och de två fruarna får begrava sina män. När berättarjaget, Gun, sitter på sin grannes begravning, konstaterar hon att Jonnes fru inte lyckats hitta den allra dyraste kransen till kistan, utan det har hon själv gjort. Och hon känner sig nöjd. Hon vann till slut! Eller gjorde hon det? Jonas Karlsson har en skicklig blick för det vardagliga och inte fullt så märkvärdiga som händer oss men som så ofta i hans noveller så blir man överraskad och karaktärerna avslöjar inte fullt så insmickrande drag hos sig själv. Han debuterade som novellförfattare år 2007 med Det andra målet och 2009 kom Den perfekte vännen. Den här specialskrivna novellen, Presenten, läses av Stina Ekblad och hissmusiken bidrar till bilden av den något sömniga medelklassen ute i villaförorten där det är extremt viktigt att visa för grannarna vem man är genom materiella ting.

Jag lyssnade också på Allt annat får glömskan ta av Johanna Mo och henne har jag aldrig tidigare läst något av. Det var en trevlig bekantskap även om den trötta TV-kontrollanten inte förvånar lika mycket som t.ex. Gun i Jonas Karlssons novell. Jaget i novellen vet inte vad som är viktigt i livet och han känner sig deprimerad, eller kanske snarare utbränd, och under en förvirrad arbetsdag inser han plötsligt vad han måste göra. Många kan nog känna igen sig i att man gör saker som man egentligen inte vill göra och så många som var tredje av oss funderar på att byta jobb. Tiden är alldeles för dyrbar för att slösa bort på meningslösheter. Jag vet att det inte är alla förunnat att ha kreativa, utvecklande och stimulerande arbeten men då kan annat ge mål och mening i livet.

Det börjar närma sig julledigt och kanske är det dags att läsa en klassisk julnovell. Vi får se vad jag hittar!

Novellveckan är över...

... sedan länge och jag har inte lyssnat på alla noveller ännu. Tack SR för att de ligger ute på hemsidan så att man kan lyssna på dem i efterhand! Jag har inte heller hunnit läsa några andra noveller och därför funnit det meningslöst att skriva något. Men igår, när min man satt och övade på sin gitarr, så kom jag att tänka på en novell jag hade läst för ett par månader sedan ur den senaste Noveller för världens barn. Jag var tvungen att läsa högt får honom! Novellen jag läste heter Vad musik är och är skriven av Jan Sigurd. Själva titeln tilltalade mig och det var nog därför som jag började läsa den trots att jag inte var upplagd för det. Novellen handlar om en sjuttonårig kille på språkresa i Frankrike som träffar en spanjor, en riktigt latino-lover, som använde sin gitarr som sitt främsta raggningsknep. Killen är givetvis lite avundsjuk på grabben som får tjejernas hjärtan att smälta; själv kan han ju inte använda sin pianomusik för att imponera på tjejerna på stranden. Inte heller kan han använda sina intellektuella resonemang om vad musik egentligen är och lation-lovern påpekar för honom att "Du måste bestämma dig för vad musik är" vilket han själv har kommit på för länge sen. Det visar sig givetvis att den hos tjejerna framgångsrike gitarristen överhuvudtaget inte kan lira gitarr alls. Han har insett att det inte är musiken tjejerna är intersserade av. Jag kan inte låta bli att fundera över hur många gitarrister vi har världen över som har börjat lira gitarr bara för att imponera på tjejerna. Det är ju inte så att det är trummisen i ett band som får de flesta brudarna. Min man vägrade kommentera min uppläsning av novellen men drog ändå något på smilbanden.

Har stiftat en ny bekantskap idag

Lyssnade på den andra novellen i P1s novellveckan: Askresan av David Ericsson, uppläst av Magnus Roosman. Honom har jag aldrig tidigare läst något av och den här novellen kanske inte var riktigt i min smak men ju mer jag tänker på den och funderar över vad han vill ha sagt så tycker jag nog att den växer.
Den handlar om Micke, en lastbilschaufför på väg hem från Frankrike till Sverige, som p.g.a. vulkanutbrottet på Island måste köra en liten omväg inom Bryssel för att hämta upp en EU-byråkrat, Marika, som måste till Stockholm. Efter en del smärre missöden så är de tvungna att sova över i lastbilen och Micke konstaterar att Du tog inte tåget och Marika svarar kort Nej. Hon berättar sedan om att hennes farfar var lokförare och att hon är van resenär. Hon reser ju mycket i jobbet också. Då svarar Micke att han visste att hon var en sådan som han, det såg han från början. Han hävdar att det finns två sorters människor: samlare och nomader och sedan säger de god natt till varandra hållandes händerna.
Redan från början stod det klart vad som skulle hända och även om det är en söt historia så blev jag inte överraskad. Han använder ett vardagligt språk utan några direkta verkningsfulla stilmedel och de bildspråk som finns är inte speciellt nydanande. Men som sagt, det var en söt liten historia. Två människor som levt ensamma under lång tid och som inte vågar stanna upp och se sig omkring träffas och i mötet uppstår, om inte ljuv musik, någon form av samstämmighet.