Noveller - finns det något bättre?

Jag kan inte låta bli att svara på helgens bokbloggsjerka (premiär för mig!) och börjar med att konstatera att jag har ägnat hela den här bloggen åt att skriva om noveller! Så visst brukar jag läsa noveller, och inte bara läsa, utan verkligen försöka hänga med när nya novellister dyker upp, när nya förlag ger novellen möjlighet att synas och nya tidskrifter som bara fokuserar på noveller ges ut.

Jag tror att mitt novellintresse startade när vi var några kollegor på jobb som samlades för att diskutera och läsa de noveller som var nominerade till årets novellpris av P1s Novellen, som numera ingår i Radioföljetongen/Novellen. Noveller är ju som gjorda för att läsas högt och diskuteras under en sittning. Och sedan har det bara fortsatt. För några år sedan bestämde jag mig för att försöka skriva om alla de noveller jag läser men jag ska villigt erkänna att jag läser mer än jag hinner uppdatera den här bloggen.

Noveller må vara av det kortare formatet men kan ibland kräva mer av läsaren än en hel roman. Jag gillar när jag måste läsa mellan raderna och inte bli serverad allt på ett silverfat. Noveller som också slutar oväntat eller öppet och som ger upphov till diskussioner står också högt i kurs. Och givetvis noveller som anses absurda. Och satiriska och humoristiska noveller. Och noveller som har några år på nacken. Och... Och... Och favoriter har jag många: Hjalmar Söderberg, Stephan Mendel-Enk, Lydia Davies, Etgar Keret, Lina Wolff, Karin Boye, Claire Castillon, Jonas Karlsson, Katherine Mansfield, Peter Erik du Rietz och några som jag inte kommer på just nu.

Vad som gör mig ganska nedstämd när jag läser de andra bokbloggarnas inlägg är att det verkar vara en del lärare som har förstört läsupplevelsen av novellerna. Varför? Var det fokus på vad novellerna hade för budskap, vilka stilistiska drag där fanns eller hur de var uppbyggda? Klarade man inte av att fånga läsarnas egna tankar och reflektioner kring novellerna? Det finns så många bra noveller som kan påverka unga människor och få dem att reflektera över sig själv, sina handlingar men också över hur andra reagerar och agerar att man inte ska behöva komma med något "facit", för det finns faktiskt inte något sådant. Nåja, det var kanske en liten utvikning av veckans bokbloggsjerka men inte desto mindre intressant. För er som har hittat hit för allra första gången så hoppas jag att ni gillar det ni läser. Och fråga gärna om ni vill ha lite mer konkreta novelltips!

Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank av Nathan Englander

Jag är just nu med i en novelldiskussion, en nätcirkel, om novellsamlingen Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank av Nathan Englander, tillsammans med andra novellfantaster runt om i landet. Det är oerhört spännande och givande att få läsa vad andra tycker och tänker om sin läsning. Många av bloggarna har redan hunnit blogga om de första novellerna i samlingen och jag tänkte ge mig i kast med titelnovellen idag.

Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank lämnar mig med en bitter eftersmak och har absolut inget givet slut. Två par, varav kvinnorna är de bästa av vänner sedan tidigare, träffas en söndagseftermiddag hemma hos det mer liberala paret av de två. Mark och Lauren, har flyttat till Jerusalem och är tillbaka i USA för att ta hand om släktingar. De lämnade USA efter det att Lauren och Debbie, som den andra kvinnan heter, gått ut high school och är numera chassider, en konservativ, ofta ultrakonservativ form av judendomen, och står alltså värderingsmässigt långt från sina forna vänner. Men efterhand som eftermiddagen går och de både berusar sig på alkohol och gräs så delar de också med sig av sina innersta tankar och känslor. De blir mer och mer uppsluppna och till slut leker de Anne Frank-leken, eller Vem kommer hålla mig gömd-leken, som går ut på ett tankeexperiment om vad som skulle hända om det blev en amerikansk Förintelse. Frågan är vilka av de kristna vännerna skulle gömma dem och riskera allt. Mark och Lauren leker också men leken ger dem svar som de inte vill ha.

Det första vi ombads att göra i vår gemensamma nätdiskussion var att beskriva novellen med hjälp av tre ord. De här dök upp bland mina cirkelvänner: utmanande, kontroversiell, sorglig, oväntad, driven, amerikansk. Jag kommer ihåg att jag tänkte på civilkurage, hemligheter och humor. Hur hade jag själv reagerat och agerat om det blev en Förintelse och mina vänner och grannar hade behövt hjälp? Det är lätt att säga och lätt att svara på när man inte befinner sig i den omedelbara situationen men jag hoppas ju innerligt att jag hade haft mod nog att ställa upp för människor i behov av hjälp. Novellen väcker alltså många stora frågor och jag tror att vi alla som har diskuterat novellen har fått nya perspektiv genom diskussionen. Än ni nyfikna på vad de andra tyckte om titelnovellen så kan ni läsa här: och dagarna går..., Erikas bokprat, Bibliotekskatten, Fru E:s böcker, En och annan bok, Lottens bokblogg, Min bokblogg, Cum libris non solus och Bokmoster medan här finns en recension av Henrik Elstad som också är med och diskuterar novellsamlingen. Även Breakfast Book Club är med men ett inlägg om den titelnovellen har jag ännu inte läst där! Rätta mig om har fel. Nu ska jag fortsätta min läsning och mitt nätcirklande om de andra novellerna. Jag hoppas återkomma ganska snart om de andra novellerna.

Läser mycket, lyssnar lite....

... och skriver inte alls! Så ser min verklighet ut just nu. Jag har precis fått de två senaste novellerna från Novellix: Ravioli av Klas Östergren och Ojura av Stina Stoor i min brevlåda. Jag är mitt uppe i läsningen av Nathan Englanders Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank. Jag har lyssnat på Astrid Trotzigs specialskrivna radionovell Nycklarna. Bredvid sängen ligger den nyligen utlästa Aldrig bättre av O Thiam Chin. Och så har jag nyligen inhandlat Alice Munros Brinnande livet och Oline Stigs Över gränsen. När ska jag hinna skriva och kommentera min läsning av alla de här novellerna? Snart, hoppas jag.... Novellvågen 2013 sveper ju vidare!