Färdlektyr - en saknad årlig novellsamling

Färdlektyr var en årligen återkommande novellsamling i pocketform som publicerades av Läns- och lokaltrafiken med start 1999 och som tyvärr inte längre kommer ut. Den sista upplagan som delades ut gratis till gymnasieelever runt om i Sverige kom 2007. Förutom en novellsamling fanns det också en hemsida där det var meningen att ungdomar skulle vara med i en författartävling och få sina alster kommenterade. De bästa bidragen skulle bli premierade och även bli publicerade i Chili. Under våren skulle den vinst man tjänade på försäljningen i bokhandlarna oavkortat gå till tre skrivarstipendium på 25 000 kronor. På Färdlektyrs dåvarande hemsida kunde man bl.a. läsa att Läsandet och skrivandet bland ungdomar får allt hårdare konkurrens från andra medier.  [...]  Sveriges nästa Strindberg riskerar att växa upp i en tillvaro där allt färre läser och skriver. Under våren 2008 tycktes hemsidan börja förfalla och idag är både hemsidan och novellsamlingen fullständigt nedlagda. Vilket jag tycker är oerhört synd. Jag saknar Färdlektyr! 

Trots att man kanske inte hittade sin Strindberg eller lät tillräckligt många oetablerade författare komma med i novellsamlingen, var det en höjdpunkt på höstterminen när klassuppsättningarna kom och eleverna började bläddra i dem. Det var inte så att de sträckläste den från pärm till pärm, men några guldkorn hittade vi. Vad sägs t.ex. om Toaletten av Karolina Ramqvist, Eftermiddagar i parken av Fredrik Lindström, Göra piss av vatten av Marjaneh Bakhtiari, Svanarnas dödsdans av Zinat Pizadeh, Spöket Milton av Jonas Hassen Khemiri och Duell i sal 17 av Mikael Niemi? Men mest av allt kommer jag nog ihåg Hanna Kristoffersons novell Det här är inte en novell om villkorslös kärlek. Hon var en av de talangfulla gymnasieungdomarna som blev publicerad och det med rätta. I hennes novell får vi möta ett udda par, han en balettfjolla och hon ett popsnöre. De förälskar sig i varandra men novellen är absolut inte någon sentimental historia om första förälskelsen, utan snarare tvärtom. Han lider av anorexia nervosa och faller till slut offer för sjukdomen. Hanna är som sagt inte en sentimental berättare utan skriver utan större omsvep om de båda. Hon leker med ord och uttryck som man kanske vågar sådär i ungdomen. Liknelser, symboler, intertextualitet och andra stilistiska drag förekommer flitigt, kanske lite väl flitigt ibland, men det kan också skyllas på ungdomens "oförstånd". Jag undrar så vad Hanna gör idag. Hoppas innerligt att hon har fortsatt skriva! Kanske kommer det fler inlägg om novellerna i Färdlektyr, kanske t.o.m. ett gästblogginlägg om någon stark läsupplevelse. Vi får se...