Eva undrade varför Oline hade valt just den här novellen för kvällens samtal och hon erkände att det inte var helt lätt. Många av Alice noveller är helt enkelt för långa för att passa in i ett sådant här format. Men det var inte bara längden som var en bidragande orsak. Hon sa att hon blev gripen av den, att den var intressant och skulle kunna belysa hela hennes författarskap. Eva höll med och poängterade att i många av Alices noveller händer det oerhört dramatiska saker men novellerna berättas inte på ett dramatiskt sätt. Båda konstaterade också att hon är många författares favorit. Oline, som själv är novellist, har svårt att sätta fingret på hur Alice får till den förtätade stämningen i sina berättelser samtidigt som hon är väldigt konkret och tydlig. De fortsatte att prata om andra noveller, om sina omläsningar av vissa noveller som gett dem helt andra insikter än vid första läsningen och om vem Alice har jämförts med: Tjechov och Joyce.
Vi bjöds också på lite vin och Ellens biskvier när vi lyssnade på Dante Lenningers gitarrspel. Den här kvällen, med Alice Munros noveller i fokus, är bara början på Munromania. I nästa vecka väntar både Språk- och litteraturcentrums kväll, Stadsbibliotekets novellcafé och mitt eget firande av hennes Nobelpris söndagen den 8 december med läckra nobeldesserter och högläsning. Och sedan väntar givetvis utdelningen av Nobelpriset, hennes Nobelföreläsning och ytterligare högläsning när vi anordnar Afternoon tea på skolan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar