Många människor dör som du av Lina Wolff

Novellsamlingen Många människor dör som du har ett par år på nacken och jag hörde talas om författaren Lina Wolff först nu när hon har gett ut sin första roman: Bret Easton Ellis och de andra hundarna. Det är inte första gången den här hösten som jag får upp ögonen för en skicklig novellist efter det att de har gett ut sina romaner; även Merethe Lindström har jag hittat genom hennes prisbelönta roman Dagarna i tystnadens historia. Jag kanske inte ska dra för stora växlar kring detta fenomen men kan ändå inte låta bli att reflektera kring novellen som konstform. För vad säger det här egentligen om novellens behandling av förläggare och litteraturkritiker i Sverige. Är det så att alla novellister ses som potentiella romanskrivare? Är romanen den högsta konstformen och dit alla prosaister ska sträva? Novellen ska man inte förringa och det är en svårbemästrad genre; på relativt kort tid ska författaren gestalta en förtätad situation, känslostämning eller intrig så att läsaren verkligen får en bit av verkligheten serverad framför sig. Det må vara hur svårt som helst att skriva noveller men inte desto mindre så tycker jag att vi kan läsa många skickliga sådana trots att de kanske inte får den uppmärksamhet de förtjänar.

Men vad tyckte jag om Lina Wollf då? För ett par veckor sedan var jag i Madrid och jag kan väl inte påstå att jag har upplevt det som Wolff beskriver i de noveller som utspelar sig där. De allra flesta novellerna i samligen utspelar sig nämligen där, av förklarliga skäl. Hon har under en lång period bott i Valencia och det var också där som hon började skriva fiktion. Hon skriver på sin hemsida att hon: skrev mest korta fragment och noveller där jag kunde använda den omgivande miljön, och också skriva ur ett spanskt perspektiv. Det blev en avkoppling att föreställa mig att jag var en av dem, helt naturlig i kulturen jag levde i. Andra noveller utspelar sig i min hemstad Lund och på den skånska landsbygden, där hon numera är bosatt. Varför har jag då inte upplevt det som Wolff beskriver? Jag kan väl känna igen mig i en del grubblerier angående tillvarons meningslöshet och längtan efter något annat, men inte i de absurditeter som målas upp. Wolff gör även något mer än att bara försöka svara på frågan om det finns något mer än vår begränsade, snäva tillvaro; hon håller en lagom distans när hon i 12 noveller skildrar både olyckliga och bisarra människoöden och hon gör det med glimten i ögat. Hon påminner mig både om Claire Castillon och Jonas Karlsson på en och samma gång. Och kanske även Etgar Keret. Men det är inte miljöerna som är spännande och det centrala i Wolffs noveller; det är de existentiella funderingarna. Speciellt förtjust är jag i titelnovellen Många människor dör som du vilken handlar om en universitetslärare, Vincente, som inte kan se meningen i att gå upp ur sängen varje morgon vars goda vän, Jerónimo, övertalar honom att skaffa sig en älskarinna. I en av dialogerna mellan dem slår hans vän fast att det är syrebrist som är den vanligaste dödsorsaken. (...) Det börjar med att man känner att ens liv inte har några riktiga känslor. Som om livet egentligen vore någon annanstans. Sen tror man att det ska komma bara något speciellt händer, som att en viss person uppmärksammar en, eller dylikt. Sen nöjer man sig med att man inte har det värre än andra. Sen att tristessen är ofrånkomlig och att alla andra lidera jsut så mycket som man själv. (...) Sen dör man. Just den här novellen skiljer sig en del från de andra novellerna genom att den är avslutad på ett sätt som de andra inte är. Ofta blir jag nämligen lämnad ensam med min förvirring och undran över vad det var som hände. Men jag gillar det! Om jag tycker att Wolff påminner mig om Castillon, Karlsson och Keret så nämner hon på sin hemsida andra inspirationskällor. Hon har läst en del spansk och sydamerikansk litteratur. Hos de sydamerikanska författarna var nog det mest fascinerande det lekfulla förhållningssättet till skapandet i allmänhet, och formen och karaktärerna i synnerhet. Allt verkade möjligt, och dessutom tillåtet. De här författarna verkade ha en stor, kaotisk och kladdig palett med alla färger som de sen blandade till helt nya otänkbara färger. Det märks i hennes novellsamling och trots att hon nu har gett ut sin första roman så hoppas jag att hon inte enbart har använt novellen som en första språngbräda till den litterära scenen eller enbart för att bli en duktig skribent utan att hon tänker återkomma till novellerna. Jag vill nämligen läsa fler noveller signerade Lina Wolff!