Idag fick jag ett erbjudande om att ladda ner novellen Siv i hemtjänsten av Aino Trosell och det kunde jag ju inte motstå. Därför kröp jag upp i läsfåtöljen och följde med Siv på hennes rundor till vårdtagarna och hennes funderingar om allt från det lilla i livet till det stora, om saknaden av en man i sitt liv till att ha kurage att säga ifrån när något är fel. För det är det jag tänker på när jag läser den här novellen: Vi ser inte och hör inte och säger inte vad vi tycker. Jag uppfattar det som att Siv är ganska stolt över sitt arbete och att hon är omtyckt av patienterna: Maj-Lis, Sigvard, Oskar, Anna Katarina, Patrik, Fru Eva, Berta och Britt Kjersti, men att hon känner sig otillräcklig. Att inte kunna påverka eller våga påpeka missförhållande, som i det här fallet, inom hemtjänsten är allvarligt. Vi måste våga se och inte vända bort blicken när något är fel. Novellen är en existentiell fundering och berättar om det lilla livet, en arbetsdag i Sivs liv, och hon själv kan inte låta bli att fundera över var hennes liv är, det som hon egentligen är tänkt att leva. Den utspelar sig i Ainos hemtrakter och när jag läser om de äldre, ensamma människorna som sitter i sina stugor i byarna och väntar på Siv kan jag inte heller låta bli att tänka på min egen farmor som var vår släkt-, historie- och folklivsdator, som Maj-Lis i berättelsen är. Vem ska berätta för det uppväxande släktet om hur det var förr i tiden? Vem håller liv i sägnerna som håller ihop oss? En läsvärd novell berättad på ett lågmält och realistiskt sätt om Siv som tar hand om de äldre och som själv inser att "Den stora nåden är att ännu finnas och att be om hjälp, och få den, när man har blivit urgammal".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar