söndag 31 mars 2013

Systerkullarna av Nathan Englander

Novellcirkeln på nätet fortsätter och vi har diskuterat Systerkullarna av Nathan Englander, en politisk novell som på ett väldigt pedagogiskt sätt berättar om de israeliska bosättningarnas framväxt utifrån två familjers öde. De bosätter sig på varsin kulle strax utanför Jerusalem. Männen i de båda familjerna är osynliga; den ena av dem drar ut i kriget och överlever inte och den andra har ingen framträdande roll. Det är alltså kvinnorna som står i fokus, framför allt Rena, som gör enorma förluster i krigen och livet i övrigt, men också Yehudit. Den senare av de två söker en kväll hjälp hos Rena för att hennes dotter har hög feber och hon tror att hon ska dö. Genom att avsäga sig moderskapet och överlämna det åt Rena tror de att de kan lura Gud. Oavsett om det är vidskepelse eller deras tro på Jahve så överlever dottern febern. Åren går och Rena får begrava både man och söner. Det är då hon gör anspråk på Yehudits dotter. Renas argumentation inför rabbinerna är glasklar och parallellen med deras strid om flickan till vad som händer med Israel blir tydlig. Och hur är det egentligen med löften, oavsett om de är muntliga eller finns nedtecknade - är de till för att hållas eller brytas? Om det muntliga kontrakt med vilket Gud skänkte israelerna detta land fortfarande gäller så måste flickan tillfalla Rena.

Novellen är starkt symbolisk och Englander visar vilken skicklig stilist han är. Novellen är uppdelad i fyra mindre kapitel där han låter varje kapitel handla om en specifik konflikt i Israel-Palestina-konflikten. I det första kapitlet är det Yom-Kippur- eller Oktober-kriget som står i fokus, i det andra kapitlet är det den första intifadan och i det tredje kapitlet är det förvisso en lugn och stillsam förmiddag i september men sedan besöker Ariel Sharon Tempelberget och andra intifadan är ett faktum. I det sista kapitlet finns det förvisso ingen tredje intifada men mäklaren som visar ett av husen för Dmitry och Lisa, en invandrad ryss och amerikanska, säger: Om en tredje intifada börjar så kommer ni inte att märka de i era liv, det lovar jag. Novellen spänner alltså över en lång tidsperiod som kanske inte är så vanligt för det korta formatet men eftersom vi får följa de två familjernas öde, och då mer specifikt de två kvinnornas, så gör det ingenting. Det var många i novellcirkeln som tyckte att här fanns stoff till en hel roman i den här novellen! Vi var också många som var överens om att novellen har lärt oss en del om de israeliska bosättningarna men att Englander inte på något sätt ger oss några färdiga svar.

Det finns ett träd med i novellen som också kan sägas spela en framträdande roll: trädet har stått på marken i flera tusen år och när Rena försöker hugga ner det så är det en omöjlig uppgift hon gett sig på. I novellcirkeln på nätet undrade vi till att börja med varför hon ger sig på trädet och försöker hugga ner det. Fri sikt så att de inte skulle bli överraskade vid ett överfall? En symbol för att det gamla ska bort och det nya fram? När Israel och Palestina ska bygga något nytt så måste det gamla, det rotade, finnas kvar och samexistera? Naturen överlever trots människornas övergrepp men överlever människorna i ett sargat land? Själv funderade jag på att, till skillnad från träd med sina rötter, så har vi människor fötter. Vi kan förflytta oss och har så gjort i alla tider. Det var precis vad dessa två familjer gjorde: flyttade på sig och försökte bygga en framtid för sig och de sina. För var hör de egentligen hemma? Finns det något judarna kan kalla sitt hem?

Här kan man läsa de andra bokbloggarnas funderingar kring Systerkullarna:
och dagarna går...
Erikas bokprat
Fru E:s böcker
En och annan bok
Henrik Elstad
Lottens bokblogg
Min bokblogg
Cum libris non solus

3 kommentarer:

  1. Mycket bra och intressant inlägg!

    SvaraRadera
  2. Tack. Själv hinner jag knappt läsa vad ni andra har skrivit!

    SvaraRadera
  3. Rötter och fötter är ett spännande spår. Jag uppskattar dina tankar!

    SvaraRadera