Ojura av Stina Stoor bjuder på ett stycke språkglädje som skildrar en liten flickas oskyldiga lekar och hur hon möter den allt annat än vänliga vuxenvärlden. Sandra lever ihop med sin storasyster och pappa och har nyligen förlorat sin mamma. Barn reagerar som bekant olika på när någon i dess närhet dör och jag upplever det som att Sandra tar sin tillflykt till en fantasivärld i naturen runt deras hem. De lever ihop på en norrländsk gård, men förutom sin familj är också djuren och insekterna en del av Sandras värld. Hennes pappa introducerar henne till exempel för Prins-pladask-i-hjärtat, en groda och sedan tidigare har hon tagit hand om lilla Grön-så-skön, en trollslända. Sandras storasyster är en typisk tonårstjej som känner sig tvungen att bli vuxen och ta en del av mammarollen. Det är hon som får påminna pappan om att Sandra är bjuden på ett kalas; det är hon som klär henne inför kalaset. Någon present till födelsedagsbarnet är inte inhandlad och fantasin sätter inga gränser för vad man kan ge bort. Presenten vållar dock stort rabalder på kalaset och den sargade familjen åker hem till sitt, hemma hos sig, där ingen annan än de själva kan bestämma vad som är rätt och fel.
Sina Stoor vann Umeå novellpris 2012 för en annan novell: För vår del, men när jag läser juryns motivering så skulle den kunna gälla även för den här novellen: "För att hon i sin egensinniga prosa med djup omsorg och detaljskärpa gestaltar människor och miljöer som i sin närmast fysiska närvaro etsar sig fast i läsarens minne." Hennes prosa får mig att tänka på en författare som lämnade oss alldeles för tidigt: Mare Kandre. Hon skildrade också barndomen på ett egensinnigt och fantasifullt sätt. Låt oss hoppas att Stina Stoor fortsätter att ge ut noveller som berör och behandlar språket på sitt eget Stina Stoor-iskaktiga sätt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar