Sami Said debuterade som författare 2012 med den kritikerrosade romanen Väldigt sällan fin. I år utkom hans andra roman Monomani. Men han skriver också noveller och det är därför han får vara med här. Myrios har under våren släppt hans novell Revanschen, vilken jag har läst men ännu inte hunnit skriva ett inlägg om. Däremot har jag lyssnat på en specialskriven radionovell Djingis Kahn som var den första i P1s novellvecka förra veckan. Novellen är inläst av skådespelaren Danilo Bejarano med den äran. Det lät lite lojt och entonigt till en början men efter ett tag tyckte jag att det var precis vad novellen krävde. Och förutom hans berättarröst plingade det också till i mobilen när jaget i berättelsen fick sms. Radionoveller har sina poänger...
Men själva novellen då - vad har jag att säga om den? Jo, berättarjaget får som sagt ett sms medan han sitter och rättar tentor. Det är från Djingis och till en början kan han inte komma ihåg vem denna Djingis är. Han frågar sin mamma som är "släktens krönikör" och håller redan på allt och alla. Hon säger att det är Farra som har förlorat sin pappa och ska hålla en begravningsbön i den lokala moskén. Givetvis kommer han att gå till moskén men tycker att det är konstigt att Farra tar kontakt med honom nu. Dog inte hans pappa för länge sen? Och var vi så bra vänner egentligen? Till slut sitter han ändå där, och tycker att det är lite skrämmande men ändå med en falsk känsla av trygghet. Jag upplever det som att berättarjaget försöker problematisera islam och muslimernas självbild. Han själv tycker att han är modern och upplyst trots att han under ungdomen var den som blev kallad talibanen av kompisgänget. Men under de tio år det har gått sedan Farra och han träffades så har det hänt en del. Farra har bildat familj och han själv har varit utomlands, skaffat sig en utbildning och jobb. Under den efterföljande middagen så diskuterar de och berättarjagets åsikter vädras. Varför kan vi inte göra någonting ordentligt? Varför skyller vi hela tiden på det omgivande samhället i stället för att själv ta tag i saker? Varför utvecklas alla andra medan vi står still? Jag är inte riktigt säker på vem "vi" ska beteckna men jag är övertygad om att Sami Said vill skildra ambivalensen hos dem som har dubbelt kulturellt kapital. Ska jag hålla kvar vi det som har varit eller släppa taget? Vem är jag eller vem förväntas jag vara? Om alla andra runt omkring mig förändras och utvecklas måste också jag göra det eller går det att vara kvar i det förgångna och vill jag verkligen det? Farra kör hem honom efter middagen och med en känsla av ilska och besvikelse blir han avsläppt. Han sätter sig att rätta tentor igen och börjar även förbereda en föreläsning. Han får ytterligare ett sms. Det får vi dock inte reda på vad där står.
Den här novellen ställer kanske fler frågor än ger svar och låter mig som lyssnare själv få fylla i tomrummen. Det gillar jag! Men det kräver egentligen att man får diskutera den med någon. Vad står det t.ex. i det sista sms:et och är det Farra som skickar det? Varför har han döpt Farra till Djingis kahn?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar