Kerstin av Per Johansson

Onsdagens novell under novellveckan var Per Johanssons Kerstin. Den handlar om en kvinna i 40-årsåldern som skriver en avhandling om Karl den tolfte. Samtidigt som hon skriver om den svenske kungens nederlag vid Poltava faller Kerstins eget liv samman. I novellens inledning är dock Kerstin lätt i sinnet; hon är glad och lekfull och går genom korridoren på institutionen. Vid Magnus rum stannar hon till och trots att hon hör att han pratar i telefon så går hon in till honom. När han har lagt på luren så vänder han sig mot henne och undrar vad hon gör där. "Har vi något att fira?" Kerstin tycker att det kan väl räcka med att jag är här. Det slutar med att de knullar på hans skrivbord och medan de håller på som bäst så försvinner Kerstins energi, den hon hade inledningsvis. Vi märker en klar skiftning i stämningen i novellen och hon vill helt plötsligt inte längre ha Magnus i sig. Hon knuffar bort honom och slår honom över näsan. Han blöder näsblod och hon rusar ut ur rummet efter att hon också har stampat honom hårt över fingrarna. Väl hemkommen lägger hon sig att vila men kommer inte till ro. Hon går upp och ger i kast med sin avhandling om Karl den tolfte. Hon har dock inte kraft att skriva om den, kanske flera gånger om det skulle behövas. Parallellt med att hon förlorar kontrollen över sin avhandling berättas det också om Karl den tolftes nederlag. Kerstin försöker arbeta med avhandlingen igen och sätter sig vid sin skrivmaskin. Men det går inget bra. Hon går ut på toaletten för att samla ihop sig och då kommer hennes man Klas hem med deras son Johild, Senare på kvällen förför hon sin man och efter älskogen pratar de med varandra. Hon vill utföra ett tankeexperiment med Klas och undrar om han skulle kunna tänka sig att uppfostra ett barn som hon hade fått med en annan man. Klas svarar henne inte utan går ut ur sovrummet. Genom ett tidshopp på tre dagar, då Kerstin har suttit på psyket och fått nya mediciner, är hon hemma igen. Hon känner dock fortfarande att Karl den tolfte är närvarande i hemmet. Kerstins avhandling gör inga framsteg och hon klarar inte heller av att närvara vid seminerier på Universitet. Hon åker in på psyket ytterligare en gång. När hon är där bestämmer hon sig för vad hon måste göra härnäst, åka till Istanbul för att få tag på några miljöbeskrivningar. Väl i Istanbul träffar hon på en ryss, Andrej, som gör sexuella närmanden och det slutar som med Magnus, nämligen att hon skallar honom och han blöder. Novellen avslutas med att författaren konstaterar att det "bara är Kerstin som fortfarande är vaken".

Med tanke på att det här är en ganska absurd novell med en på samma gång bräcklig men ändå stark kvinna som huvudkaraktär så borde jag vara förtjust i den, men det är något som inte tilltalar mig i den här novellen. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men jag tror att Per Johansson berättar för mycket och är för direkt i sitt berättande. Jag vill inte bli skriven på näsan, jag vill lägga ihop ett och ett och kanske få det till tre, ibland fyra. Eller så är det för att Kerstin, som har gått över många gränser och förlorat kontrollen över sitt liv, inte känns speciellt verklighetstrogen. Men det är å andra sidan något som måste till för att jag ska gilla en novell.