Idag är det Frankrikes nationaldag och det tänkte jag uppmärksamma med att skriva om franska novellister. Jag har tidigare skrivit inlägg om franska mästarnoveller, Bubblor av Claire Castillon, Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska av densamma, Från det femtonde distriktet av Mavis Gallant och ett utkast om Mannen som kunde gå genom väggar av Marcel Aymé (vilket påminner mig om att inte skriva några utkast utan bara färdiga inlägg, men den är en liten pärla. Gillar man satir modell Tage Danielsson så är den här novellsamlingen ett måste!).
Idag tänkte jag dock skriva om den franska klassiska novellens mästare: Guy de Maupassant (1850-1893) som skrev närmre 300 noveller. Många är det som har lärt av honom, mätt sig mot honom och försökt överträffa honom. Han är kanske mest känd för den novell han debuterade med: Fettpärlan från 1880. Den utspelar sig under det fransk-tyska kriget 1871 när några invånare från Rouen flyr staden i all hast i en diligens. De kan sägas vara ett tvärsnitt av den franska befolkningen med en greve och hans fru, en officerare, en vinhandlare och hans fru, två nunnor samt en prostituerad kallad Fettpärlan. Givetvis visar det bättre folket sitt förakt mot den fallna kvinnan men det visar sig att hon är den enda som har varit förståndig nog att ta med sig matsäck. Hon erbjuder sig att dela med de andra. De tar tacksamt emot hennes erbjudande. När de stannar till gör officeraren ett närmande mot Fettpärlan men hon avvisar detta, främst av patriotiska skäl. Hon får de andras gillande och de berömmer henne. Men de ändrar sig snabbt när de inser att officeraren inte låter dem resa vidare om han inte får som han vill. Det är framförallt de kvinnliga passagerarna som försöker övertyga Fettpärlan om att ge vika och till slut lyckas de också. Men nu vill ingen av sällskapet ha något att göra med Fettpärlan längre och hon blir utfryst. Inte heller har hon någon matsäck och man skulle tycka att de andra fick dela hennes tidigare nu gärna skulle dela med sig, men man kan ju inte dela matsäck med en hora.
Fettpärlan är en relativt lång novell, kanske någon t.o.m. hävdar att det är en kortroman, men Maupassaunt har även skrivit kortare noveller. Tre av dem finns med i Noveller för Världens Barn: Halmfläterskan, Tecknet och Smycket. Den förstnämnda handlar om ett middagssällskap som diskuterar huruvida man kan älska bara en eller flera gånger. Då berättar doktorn i sällskapet om en fattig halmfläterska som under hela sitt liv bara tittade åt en man och ingen annan ville ha. Även i den här novellen handlar det om skillnaden mellan de människor som har det mer förspänt i livet gentemot de fattiga men även att kvinnor och män har olika syn på, i det här fallet, kärlek. I den andra novellen är det två väninnor som talar med varandra, varav den ena har råkat illa ut. Hon såg en kvinna i huset mittemot sitt som erbjöd sina tjänster åt de förbipasserande männen och undrade hur hon bar sig åt. Det slutade med att även hon lockade till sig en man. Väninnan har svårt för att hålla sig för skratt. Den tredje novellen utspelar sig också bland lägre tjänstemän som inte kan unna sig det där lilla extra. Här drömmer sig frun i huset bort från vardagen och längtar till stora middagssällskap, tillställningar och soaréer men när hon väl får en inbjudan har hon ingen klänning att ta på sig. Hon får dock sin makes besparingar och köper en klänning. Då kommer nästa problem: hon har inget passande smycke. Hennes man föreslår att hon ska låna ett av sin nära väninna, fru Forestier, vilket hon också gör, ett diamanthalsband. Hon gör succé på tillställningen och dansar natten lång. På morgonkvisten, när makarna har kommit hem igen och gör sig redo för sängen, inser hon att hon har tappat halsbandet. Hon tvingas att låna pengar och köpa ett nytt men berättar inget för fru Forestier. Detta gör att makarna tvingas flytta och hon tvingas att jobba. Senare undrar hon vad som skulle ha hänt om hon inte hade tappat det där halsbandet. Vilket liv skulle hon ha levt? Hon möter fru Forestier efter många år och då uppdagas det att halsbandet hon tappade inte var ett äkta halsband.
Utmärkande för alla de här novellerna är Maupassants förmåga att förtäta; kort och kärnfullt säger han vad han vill ha sagt. Han behöver inte många rader på sig att måla upp en miljö som andra skulle ha behövt flera sidor på sig för att beskriva. Stilistiskt kan man säga att han är ren och klar och att ordvalen oftast är okonstlade och enkla, en sparsmakad men ändå kärnfull stil. Han har en pessimistisk livssyn och är kyligt objektiv. Även om han berättar om förtvivlade människoöden så uttrycker sig karaktärerna inte speciellt känslosamt. Känslorna överlämnas istället åt oss läsare! Ofta får man intrycket att vem som helst hade kunnat skriva de här novellerna men bakom enkelheten döljer sig en riktigt stor novellist!
Hur är det mer er? Har ni några franska favoriter?
Tack för fin text!
SvaraRaderaTack för inspirerande läsning!
SvaraRadera