På alla fyra av Dimen Abdulla

Novellveckan i P1 avslutades med en ny- och specialskriven novell av Dimen Abdulla: På alla fyra och jag kan inte annat än säga att jag både blir ledsen och bestört när jag lyssnat färdigt på den. Vad är det för samhälle vi lever i när en ung kvinna på det här sättet måste ikläda sig en roll och ett utseende som inte stämmer överens med henne själv? Och hur många är det som mår dåligt för att de tror att de måste behaga hela tiden? Vi får nämligen möta en ung kvinna som lider av att hela tiden kontrollera sitt energiintag och att tvångsmässigt motionera. Utseendet är allt! Hon orkar egentligen inte leva det här livet utan är på väg att ge upp, men så drar vännerna i henne igen och hon är tillbaka på Stureplan. Först efter att ha snattat och blivit gratissminkad på NK, vill säga. Hon tar droger och kan väl enligt vissa sägas leva ett liv i sus och dus. Hon möter också drömprinsen, åtminstone enligt vissa, och hon har fullständig kontroll över vem han är, var han kommer ifrån, vad han jobbar med och hur mycket han tjänar innan han ens har bjudit hem henne till sig. Han är egentligen ouppnåelig för henne men han faller för henne och visar t.o.m. upp henne för sin mamma. Under en middag på Operakällaren inser den unga kvinnan att hon blir bedömd av mamman som dock konstaterar att hennes son är som en ny man. Hela novellen handlar om att behaga andra för att leva ett så framgångsrikt liv som möjligt, vilket blir extra tydligt under den här scenen. Men hon reser sig upp från sällskapet och bara går. Går ut, till NK, för att sätta sig i sminkstolen igen. När hon lämnar sin pojkvän och mamman i slutet tror jag att hon gör sig själv en tjänst och kanske, kanske kan hon hitta tillbaka till sig själv, även om inte mycket talar för det. Hon har tidigare konstaterat att man inte kan älska någon, inte ens sig själv. Men hon vill egentligen "bara vara fri"! Samtidigt som Dimen kritiserar vårt utseendefixerade och ytliga samhälle så är hon vass och bitsk. Jag gillar formen och hennes cyniska inlägg. Stilistiskt tilltalar novellen mig och kanske kan novellen fungera som ett inlägg i vart vårt samhälle är på väg. Något för unga kvinnor och män att läsa och diskutera, kanske?