Det måste ha varit ensamt där av Merethe Lindström

Äntligen har jag kunnat låna novellen Det måste ha varit ensamt där av Merethe Lindström. Novellen är utgiven av utmärkta Collings förlag och jag hoppas verkligen att de kan ge ut fler av hennes noveller. Hon har nämligen skrivit hela sex stycken novellsamlingar och jag blir väldigt nyfiken på henne, dels för att hon utforskar språket som ett medel för att uttrycka erfarenheter som man kanske inte vill eller kan prata om och dels för att hennes författarskap verkar kretsa kring relationer där man bär på hemligheter. Hon har själv sagt att hon aldrig blir trött på att skriva om de nära relationer som utspelar sig inom familjen. Hon anses även vara en av Norges främsta prosaister. Tidigare i år fick hon också Nordiska rådets litteraturpris för romanen Dagar i tystnadens historia. Även om fokus ligger på noveller i just den här bloggen kommer jag med all sannolikhet att läsa även hennes senaste roman.

Men den nyss utlästa novellen då? En kvinna och en man, Embla och Simon, hamnar bredvid varandra på en flygning och de börjar samtala med varandra. Till en början pratar de om alldagliga ting men ganska snart kommer de in på saker som de inte har berättat för andra. De pratar om olika saker, sådant man pratar om på flygresor, han nämner sina studier, hon berättar om staden hon har besökt, vännerna, sin nya digitalkamera, och utan att veta hur det har gått till börjar de röra sig över i en annan zon, utanför de trygga, tråkiga samtalsämnena." Hon berättar om sin autistiska syster, Runa, som har haft en mailväxling med en okänd kille. Hennes namn är ett kvinnonamn av nordiskt ursprung som betyder just hemligheter, tydligen ett ständigt återkommande tema i Merethes noveller och romaner. Killen som Runa mailväxlar med mår inte så bra och är t.o.m. självmordsbenägen. Embla säger att hon raderar de sista mailen från honom vilket innebär att också hon bär på en hemlighet gentemot sin syster. Men det är inte bara Runa och Embla som bär på hemligheter. Även Simon bär på en hemlighet, som han förvisso inte avslöjar för Embla, men som hon tycks förstå i alla fall. Han är överraskad över hur precis hon är, nästan som om hon vet. Hur kan hon veta. Det måste ha varit ensamt där, säger hon. Vad hon syftar på är det Simon berättar om när han blev ensam lämnad hos en granne till sin kompis och utsatt för ett sexuellt närmande, något han tidigare inte har berättat för någon. Han har legat kall och vaken om natten och tänkt att det nästan känns som om han ensam har fått ansvaret för dem. Det som inte kan uttryckas i ord, uttalas högt, förblir en hemlighet, och kanske växer det till en familjehemlighet likt en elakartad tumör. Embla och Simon har under den här flygningen varit med om ett möte som har förändrat deras sätt att se på andra och sig själv. När de landar hoppas han att de kanske kommer att ses igen.

Det kanske framgår att det som sker i den här novellen är det som sker i människornas inre, framförallt i Simon, huvudkaraktären. Det händer saker och ting omkring dem i flygplanet men det är inte väsentligt för Emblas och Simons möte. Han väljer vad han vill berätta för Embla och vad han vill behålla för sig själv. Det kan förvisso innebära att han ensam får bära sådant som han kanske inte klarar av men valet mellan att berätta eller inte berätta, t.o.m. valet att berätta vad han berättar är hans eget val. Det finns alltså en inre spänning i novellen med många frågor som inte blir besvarade. Hur gick det för Runas mailkompis? Kommer Embla och Simon att träffas igen? Slutet bjuder på många möjligheter men ger inga entydiga svar.

Till sist måste jag också bara nämna något om Lindströms prosa; jag förstår att hon har blivit prisbelönt för sitt skrivande. Hon är stilistiskt säker och skildrar svåra känslor som egentligen inte kan uttryckas i en lågmäld men ändå precis stil. Symboler, omskrivningar, allitterationer, motsatsförhållande, stegringar, satsradningar använder hon för att få sagt det hon vill ha sagt. Jag har nog hittat en av höstens högläsningsnoveller; det börjar bli dags att planera för ännu ett novellcafé i verkliga livet!

Het - en novellsamling med tio noveller och tio heta situationer

Förlaget gilla böcker har gett ut en novellsamling med tio mer eller mindre erotiska noveller, skrivna av erkänt duktig ungdomsboksförfattare. De tar alla upp sexualakten på något sätt, avdramatiserat och oförskönat. Jag fortsätter att skriva lite senare. Sitter i möte...

Vinnare av Sveriges Radios Novellpris 2012 ...

... är Arkan Asaad. Han har skrivit novellen Gift mot sin vilja som jag tidigare skrivit om på bloggen. Det är P1s lyssnare som har röstat fram vinnaren. Du kan lyssna på novellen till och med den 29 oktober 2012.

Elaka anteckningar av Peter Erik Du Rietz

Här är en novell för alla som älskar tv-serien The Office: Elaka anteckningar av Peter Erik Du Rietz, utgiven på MIX förlag. Sällan har jag mött en mer svartsynt och svartmålande människa än Gunnar Svensson, huvudpersonen i den här berättelsen. Gunnar jobbar som journalist på Globala Nyheter och lyckas förpesta stämningen bland kollegorna på redaktionen bl.a. genom att skriva kränkande krönikor, alternativa horoskop och subjektiva artiklar. När redaktionschefen tycker att de ska "förbättra stämningen på kontoret" genom att skriva uppmuntrande meddelanden till varandra så får det vara nog. Han skickar anonyma mail från en annan dator än sin egen där han i princip idiotförklarar chefen. Det är inte bara på kontoret som Gunnar är jävligt jobbig, utan även som den internetdejtande, ölmagade granne han är. Han är en fullständig social katastrof i vilket sammanhang han än befinner sig! Och givetvis är han på väg mot en personlig katastrof. Under upplösningen på novellen skrattar jag högt! Det här är satir i sin bästa form förmedlad i elaka dagboksanteckningar där varje anteckning inleds med en paraprosdokian: en stilistik figur där senare delen av ett påstående är så oväntat att du måste omtolka första delen av påståendet. Läs den, är allt jag har att säga!

Vem har skrivit den bästa radionovellen i år?

Idag är det sista dagen som du kan göra din stämma hörd i omröstningen av Sveriges Radios Novellpris 2012. Rose Lagercrantz, Oline Stig, Peter Kihlgård, Liv Strömqvist och Arkan Asaad har alla skrivit en specialskriven novell för radio. Jag har ännu inte riktigt bestämt mig för vilken av dem som ska få min röst; de har alla något som jag gillar och de är alla goda berättare. Peter, Oline eller Liv kanske leder något över de andra två. Ikväll har jag bjudit in mina vänner till en Facebook-diskussion kring novellerna för att höra vad de tycker. Hoppas att jag har hunnit bestämma mig tills dess.

Gift mot sin vilja av Arkan Asaad

Samma tema som i Arkan Asaads debutroman Stjärnlösa nätter förekommer i novellen Gift mot sin vilja: att han blev bortgift som 19-åring. Novellen börjar med att en ung man läser högt ur ett brev från Migrationsverket. Brevet är inte adresserat till honom utan till hans jämnåriga kusin; på torr och saklig kanslisvenska meddelas att hon har fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd. Orsaken verkar vara att myndigheten har fått reda på att äktenskapet mellan de båda kusinerna inte har ingåtts av fri vilja. Efter det att han slutar läsa högt ur brevet får vi sedan följa honom och hans tankar kring hur han vill att hans framtid ska gestalta sig. Han är en helt vanlig kille, född i Kurdistan, men uppväxt i Sverige och vill precis som hans jämngamla kompisar bestämma över sitt eget liv och sin framtid, inte behöva fundera över vad som är bäst för släkten och tänka på hur man bibehåller sin heder. Novellen är nominerad till Sveriges Radios Novellpris 2012.

La vie en rose av Oline Stige

En radionovell om min hemstad: Lund, skriven av Oline Stig - är det denna som ska få min röst i årets omröstning av Sveriges Radios Novellpris 2012? Vi får väl se. Berättelsen om Aron och Veronika som träffas igen efter femton år är i varje fall en berättelse som handlar om svek, ånger, förlåtelse och hämnd, starka känslor. De två är gamla lägenhetskompisar sedan studietiden i Lund där Aron gång på gång blev sviken och utnyttjad av Veronika. Trots att hon egentligen kanske älskade Aron blev de aldrig ett par: han var en "sån man inte blir kär i". Men han fanns ändå där för henne hela tiden, oavsett hur illa hon behandlade honom. Han var också den som räddade henne från att dö under en av hennes ångestattacker. Och nu träffas de alltså igen när Veronika har flyttat ner till Lund från Stockholm. Deras liv har förändrats i olika riktningar men när de träffas igen så tycks mycket i deras relation vara sig likt. Men Aron får sin hämnd på Veronika på ett sinnrikt sätt. Novellen är inläst av Fredrik Gunnarsson, skådespelare som ofta syns på malmöscenen, och vars berättarröst lyfter novellen, precis som dragspelet gör. Man hör La vie en rose i bakgrunden och kan inte låta bli att le åt Veronikas öde. Novellen blir inte sämre av att Aron rör sig på Lunds gator och torg, på platser som jag rör mig dagligen. En klart läsvärd, nej, jag menar lyssnarvärd, radionovell alltså!

Ingen har någon skuld av Julio Cortázar

Jag var på biblioteket häromdagen och jag lånade bl.a. Julio Cortázars samlade noveller del 1 och 2 (sammanlagt ca. 1200 sidor fördelade på 90 noveller) och tänker lyssna på rådet som ges i förordet: Jag kommer inte att läsa alla 90 noveller i ett svep utan tar mig an det något mindre läspaketet och läser "Händer som växer", "Kirke", "Djävulens spott", "Ingen har någon skuld", "Axolotl", "Södra motorvägen", Alla eldar elden", "Den andra himlen", "Andra gången", "Moebiusring" samt "Otid". Här kommer en liten reflektion kring framför allt "Ingen har någon skuld". Novellen handlar till det yttre om något så enkelt som en man som just ska ta på sig en tröja för att han fryser och för att han ska gå ut och möta sin fru; de ska köpa en bröllopspresent. Han kommer dock inte så långt för han klarar inte av att ta på sig tröjan. Det kanske kan tyckas smått komiskt och absurt att skriva om en man som inte klarar av att ta på sig sina egna kläder men symboliken i novellen är tydlig. Han har ingen fri vilja och därför heller ingen skuld i det som händer. Han kommer heller aldrig fram till sin fru och det blir inte heller någon bröllopspresent inhandlad. I slutet blir han dock fri från tröjan men både tröjan och hans hand är inte längre kontrollerade av honom; han kommer att hoppa ut från tolfte våningen och befria sig själv, utan någon som helst skuld.
Jag har tidigare inte själv läst något av Julio Cortázar men jag vet att Jonas Karlsson, en av mina favoritnovellister, har honom som husgud, jämte Franz Kafka. Det räckte för att göra mig nyfiken på honom. Och jag nöjer mig som sagt för tillfället med att ha läst de ovan nämda noveller, men jag är inte främmande för att återkomma till honom. I en av Karlssons noveller: "Spegelövning" skriver han om hur en person får syn på sin egen spegelbild men ändå inte känner igen sig. Han tycker sig se sig själv sådan som hans mamma ville att han skulle vara. Plötsligt får han syn på en tredje människa, som varken är han själv eller hans spegelbild, utan en alldeles ny människa. När jag läser Cortázars novell ”Axolotl” inser  jag att Jonas kan ha blivit influerad av den här texten. Cortázar låter huvudkaraktären bli en axolotl, en salamander som härstammar från Mexico och tillskrivs diverse förmågor och dyrkas som en vattengud av aztekerna. Cortázar gör det berättartekniskt skickligt medan Karlsson endast låter oss ana att något oväntat sker men jag rubbas inte lika kraftigt i mina grundvalar som när jag läser Cortázar. Man kanske också skulle passa på att se filmen Blow-up med bl.a. Vanessa Redgrave; filmen bygger på Cortázars novell "Djävulens spott", som jag förvisso ännu inte har läst. Sommartid är lika mycket filmens som novellens tid!

Den nya Isabel av Katherine Mansfield

Jag har tidigare läst The Garden Party, A Cup of Tea, Je Ne Parle Pas Francais och The Singing Lesson m.fl. av Katherine Mansfield och är väldigt förtjust i hennes novellkonst, därav mina högt ställda förväntningar även på den här novellen. Speciellt den sistnämnda novellen är direkt lysande där en lärarinna som har fått ett brev med mindre goda nyheter från sin fästman ska försöka hålla i en sånglektion. Hon är echaufferad och eleverna är livrädda för henne. Men ett telegram från fästmannen ändrar hennes sinnesstämning. Det är svårt att vara professionell när känslorna spelarna sådana spratt med oss. Den nya Isabel, eller Marriage à la Mode på originalspråk, är utgiven av nystartade malmöförlaget Collings förlag där det också förekommer ett brev: i det här fallet är det maken William som skriver till sin hustru Isabel i ett försök att förklara sin kärlek till henne. Han är på väg tillbaka till London efter att ha tillbringat en helg i deras gemensamma hus på landet, en helg där han knappt har träffat sin fru eller sina söner. Isabel var inte lycklig i deras tidigare hus och nu när de har flyttat till ett större och luftigare hus och hon dessutom har skaffat sig en ny bekantskapskrets i form av fyra bohemiska vänner så känner han att äktenskapet håller på att falla honom ur händerna. Därav brevet, som Isabel läser högt ur för sina nyvunna vänner, vilka gör sig lustiga över det på Williams bekostnad. Hon ångrar sig dock och bestämmer sig för att besvara det, dock inte med detsamma; först väntar vännerna på henne som vill gå och bada igen och hon springer ner för trappan "skrattande sitt nya skratt". Mina högt ställda förväntningar infriades och jag har ännu inte blivit besviken när jag har läst en novell av Katherine Mansfield. Den här novellen, som så många andra, bygger inte på någon stor yttre dramatik men trots det till synes stillastående tillståndet så finns det mängder av mäktiga känslor och stor lidelse. William undertrycker dock sina känslor medan Isabel lever ut sina och frågan är om deras äktenskap kommer att hålla. Slutet ger inget entydigt svar även om jag har mina aningar. Kvinnors frigörelse och deras känsloupplevelser är också något som är signifikant för Mansfields noveller. Vad det gäller hennes stil och form så är hon tydligt inspirerad av Anton Tjechov, vars dagbok hon också översatte år 1920. Den nya Isabel kan t.o.m. sägas vara en pendang till Tjechovs The Grasshopper som har ungefär samma handling och karaktärer, även om den skiljer sig till viss del. Mannen i Tjechovs novell hinner dö innan frun blir medveten om hur hon beter sig. Mansfield skriver även på ett närvarande och intensivt sätt, gärna rakt på sak. Hon alluderar också gärna till kända verk och karaktärer, t.ex. kallar Moira Isabel för Titania som ju är drottning över feerna i Shakespeares pjäs En midsommarnatts dröm. Jag tror att jag har hittat ytterligare en novell att läsa högt när det blir dags för novellcafé i verkliga livet.

Tiden av Maria Küchen

Ytterligare en novell från Novellix har jag läst: idag blev det Tiden av Maria Küchen. Tiden spelar som titeln antyder en central roll i den här berättelsen som handlar om Håkan, en man med en skuld som han inte längre klarar av att bära. Eller gör han? Novellen utspelar sig på hösten och Håkan har åkt ut till sitt lantställe för att ställa i ordning det inför vintern. Han bär på ett mörker som han inte kan dela med någon även om han försöker att sätta ord på det inför sin terapigrupp. Anledningen till hans mörker är något som hände i hans ungdom, med kamrater från lumpen, och skedde på grund av grupptryck. Ganska snart förstår läsaren vad det är som har hänt. När han sitter på sin altan och låter tankarna fara iväg, filosofera som hans fru Amanda skulle ha sagt, så får vi ta del av en trött och ganska uppgiven medelålders mans osammanhängande tankar om hur livet är, hur det kunde ha varit och vad han tänker göra för att ta tag i det. Jag har tidigare bara läst ungdomsromaner av Maria Küchen och gillat dem. Den här novellen är en av Novellix bättre noveller. Den kommer också att lämpa sig synnerligen väl som en högläsningsnovell när det blir dags för novellcafé i det verkliga livet!

Migrän av Arne Dahl

Jag måste erkänna en sak: jag är inget större fan av deckare och kan egentligen inte uttala mig om Arne Dahl som författare. Men nu har jag läst hans novell Migrän som har kommit ut på Novellix tillsammans med tre andra sommarnoveller. Och jag måste erkänna en sak till: jag gillade det jag läste även om de staccatoartade meningarna till en början inte inbjöd till läsning. När jag lagt ifrån mig novellen så gjorde jag det dock med ett leende på läpparna. Underfundig med en tvist på slutet - sådana noveller gillar jag.

Paulo Coelho av Liv Strömquist

Jag är ett stort fan av Liv Strömquist och oerhört ledsen över att jag missade hennes teateruppsättning av sitt sereialbum Prins Charles känsla., som spelades på Intiman i Malmö. Nu läser jag att den också har blivit radioteater i P1; då ska jag inte missa den. Men idag har jag lyssnat på när Liv själv läser sin specialskrivna radionovell Paulo Coelho på P1. Regniga sommardagar är som gjorda för att ligga och lyssna på radion och hennes egen röst förhöjer effekten av vad hon vill berätta. Det här är humor och satir på hög nivå och som vanligt är hennes blick för samtiden ytterst träffsäker. Novellen handlar om ståuppkomikern Sebastian Strandbryn som är fruktansvärt lycklig. Han har träffat tjejen i sitt liv, Vinga Idebog, och ska snart ska han gå upp på scen och göra något helt galet: istället för sitt vanliga nummer ska han fria till sin vackra fågelliknande flickvän som sitter, gipsad från topp till tå, och strålar i publiken. Men allt går inte som planerat och en kedja av händelser gör att det ska läggas hinder i hans väg. Den feministiska konstnärinnan Liv Strömquist tvingar humorklubben att ge plats åt en totalt okänd kvinnlig komiker, Janna, som vill skandera ut sitt budskap om att vår "västerländska livvstil och vårt ekonomiska system är helt ohållbart och oförenligt med ekologisk hållbarhet". Som en röd tråd genom hela novellen, eller kanske snarare som en osalig ande, vilar ett budskap från Paulo Coelhos roman Alkemisten: ”När du verkligen vill någonting verkar hela universum för att du ska få din önskan uppfylld.” Men om vi är många olika personer som har motstridiga önskningar så är frågan om vem universum kommer att verka för?
Ytterligare en gång av jag är totalt drabbad av Liv Strömquist, dels av den satiriska texten och dels av hennes underbara nyskapande liknelser och metaforer. Jag kan varmt rekommendera er att lyssna på den här novellen som ligger kvar på webben till den 13 juli.

Den andra författaren av Peter Kihlgård

Fram till den 1 juli kan du lyssna på radionovellen Den andra författaren av Peter Kihlgård i Sveriges Radio P1 Radioföljetongen/Novellen. Han läser själv sin novell tillsammans med Lena Endre som läser den kvinnliga karaktärens repliker. Och jag har sagt det förut: det är en fröjd att få lyssna till bra uppläsare och bara låta texten komma till en så att man luta sig tillbaka i fåtöljen och bara njuta. Det gjorde jag alltså även den här gången.

I den här novellen beskriver Peter, som själv är huvudkaraktären, hur han drabbas av ett slumartat möte på krogen. Efter att ha varit gräsänkling en fredagkväll och bränt vid sin mat bestämmer han sig för att äta ute. Det är fullt nästan överallt men till slut så lyckas han hitta en krog där han slår sig ner. En ung kvinna har tänkt ssamma tanke och får plats vid hans bord. Hon är inte speciellt intresserad av hans sällskap utan tar omedelbart upp en pocketbok med avrivna pärma och börjar läsa. Peter konstaterar att det inte är en av hans böcker; han ville så gärna att det skulle vara en av hans romaner som hon läste. Hon är totalt uppslukad av boken men tar till slut till orda och frågar om de ska beställa en flaska vin tillsammans. Det gör de. De börjar konversera och han berättar inte helt sanningsenligt om vad han sysslar med; han säger att han undervisar i svenska, historia och filosofi. Hon är elevassistent. De är ganska snart inbegripna i ett samtal om både pedaogogik, hennes stora läsintresse och och varför hon har tagit bort omslaget på sin bok. Hon anser att det är för privat. Hon kommentarer också att hon inte bevistar författaruppläsningar eftersom hon inte gärna läser författare som hon har träffat i verkligheten. Nu blir Peter irriterad och inte så lite förvånad när den unga kvinnan kommer med en upplysnings som omkullkastar hans tillvaro. 

I den här novellen utgår alltså Peter Kihlgård från sig själv, men hur mycket av honom finns egentligen i den här berättelsen och hur mycket är påhittat? Han är en skönlitterär författare i sin fulla rätt att blanda fakta och fiktion på ett sätt som gör att man som läsare, eller snarare lyssnare i det här fallet, gör att man gärna vill tro på det han skriver. Oavsett vilket så har han skrivit om ett ögonblick som förändrade en människas liv och att våra liv ibland kan ta märkliga vändningar. Lyssna på den om ni inte redan har gjort det!

Olika sorters störningar i Lydia Davis Samarbete med fluga och andra noveller

Jag har precis läst den sista novellen i Lydia Davis Samarbete med fluga och andra noveller (Varieties of Disturbance) och känner mig uppfylld trots den absurda humorn men även inspirerad av hennes katalogartade skrivsätt. Jag ska erkänna: jag hade högt ställda förväntningar när jag började läsa. Många recensenter har höjt henne till skyarna och enligt The New York Times Book Review betraktas hon som en nyskapare av novellen då hon "gör om modellen för den moderna novellen". Och nyskapande är hon! Detta är hennes fjärde novellsamling, men den första på svenska. Jag är böjd att hålla med alla som hyllar henne och jag hoppas snart att få läsa även hennes andra noveller! Man har inte tråkigt i hennes sällskap även om det i många noveller gestaltas en något händelsefattig tillvaro. En del av noveller är dessutom så korta som endast två rader och frågan är om de kan kallas noveller, egentligen? Davis är inte ensam om att fatta sig kort; Hemingway sägs ha skrivit världens kortaste novell. For sale: baby shoes, never worn. Vi har inga som helst problem att se vad den här berättelsen handlar om. Davis korta noveller kanske jag dock ställer mig något mer frågande till. Vilket ord är det du har skrivit på papperet? Vem är han? undrar jag när jag läser ”Samarbete med fluga” som i sin helhet lyder så här: ”Jag skrev det där ordet på papperet, men han lade till apostrofen.”

Bland de längre novellerna fastnade jag framför allt för "Kafka lagar middag", som är en ångestfylld betraktelse över att Kafka ska bjuda sin älskade Milena på middag. I långa delar är huvudkaraktären overksam och inte speciellt handlingskraftig. Jämförelsen med skalbaggen som har trillat på rygg och hans egen situtaion är klockren. Skalbaggen är för övrigt en referens till en av Kafkas mest berömda noveller. Och referenser finns det fler, till Proust och till Beckett. När Kafka väl har bestämt sig för vilken meny han ska servera så föreställer han sig middagen, från början till slut, men erinar sig också en annan middag som inte slutade lyckligt. Av middagen med Milena blir intet.

Jag skulle vilja hävda att det som är det centrala i novellerna kanske inte är det uttalde utan det som inte uttalas. Davis är inte heller intresserad av dramaturgiska modeller eller hur karaktärernas inbördes realtioner ser ut, sådant som läsare kanske önskar av en fiktiv berättelse. För henne är språk och form det centrala även om hon givetvis gestaltar vad det innebär att vara människa. Våra liv är lite lätt absurda ibland och visst är det helt normalt att konstatera att döden ställer till med grammatiska problem. För "När han väl är död, är han fortfarande "han", och i så fall, hur länge är han fortfarande "han"?"

Jag hoppas att Sekwa förlag även kommer att ge ut hennes tidigare novellsamlingar. De har åtminstone mig som säker läsare!

Ytterligare en kvintett från Astor förlag

Nu har det kommit ut ytterligare en kvintett noveller från Astor förlag, den här gången av författare från Italien, novellens föregångarland. Formatet är detsamma, med text både på fram- och baksida av det lilla häftet, men färgerna denna gång ljuvligt sommarpastelliga. Kanske förebådar det något om innehållet. Innan läsningen tog jag även tillfället i akt och bakade två italienska småkakor så att jag skulle kunna krypa upp i läsfåtöljen och bara njuta av en liten bit Italien idag. Författarna är de här: Chiara Valerio, Antonella Lattanzi, Veronica Raimo, Ascanio Celestini och Giorgio Vasta.


Den gudomliga avbetalningen av Chiara Valerio alluderar på Dantes Den gudomliga komedin, där författaren låter de stackars akademikerna plaska runt i limbo. Oavsett om vi har en akademisk examen eller inte så är vi alla slavar under konsumismen. I den här berättartekniskt säkra novellen får vi möta fallet Anna T. Hon har levt ihop med en man i snart 10 år och han friar en dag till henne. Hon säger ja, och vill gärna ge honom en bröllopspresent som han kan vara stolt över. Hon ger honom, och sig, själv, ett bröstimplantat på sig själv! Hon tror att hon kan köpa sig lycka, både till sig själv och till sin blivande man, men det visar sig att han inte bryr sig speciellt mycket. Han råkar i svårigheter när det uppdagas att han dricker alkohol på jobbet; han får sparken. Anna T. ställer väl inte direkt något ultimatum men han skriver dock in sig på Anonyma Alkoholister. Hon får det allt jobbigar att klara av räkningarna och får till slut ett betalningsföreläggande. Delgivningsmannen inser att paret inte har så mycket i sitt hem så att de kan bli skuldfria och konstaterar, när han ser på hennes byst, att det hade varit lättare om hon hade köpt en resa istället för en byst. Avslutningsvis får läsaren möta novellens författare som blir nekad avbetalníng när hon ska köpa sig en bärbar dator. Jag tycker som sagt att det här är en berättartekniskt säker novell där författaren har strukturerat upp berättelsen i fyra delar: Fallet Anna T., Mannen vid henns sida, Delgivningsmannen och Tvärtom. Det är en bitter kritik över vår materialstiska syn på världen och vår övertro på att det går att shoppa sig till lycka! Förutom att hon alluderar på Dantes Den gudomliga komedin så återfinns även en annan italiensk författare: Giovanni Verga, och en av hans karaktärer: bonden Mazzarò, som symtomatiskt är "rik som en gris" och står som symbol för girigheten. Författaren tror själv att hon kommer att bli fördömd som den här bonden blir, när hon är på väg att beställa sin bärbara dator, men av det köpet blev det alltså intet.


Katastrofen i Bari av Antonella Lattanzi skildrar en historisk händelse: italienarnas Pearl Harbour eller, om man så vill, ett italienskt Tjernobyl. Den 2 december 1943, bombar tyskarna, som ser det som ett revanschens ögonblick, hamnen i den vackra staden Bari. De fyrtio amerikanska fartygen i hamnen bombas sönder och samman och både militärer och civila dör. I ett av fartygen finns det dödlig senapsgas. Under anfallet ser människorna i staden San Nicola stå på taket till Basilikan och försöka släcka elden, men det är honom övermäktigt och han beger sig hemåt. Till slut kommer försvaret och tyskarna vänder hem igen. Många av människorna som inte hade dött omedelbart gjorde det senare p.g.a. senapsgasen. "Döden hade inte bråttom." Jaget i novellen är också drabbat, men det berodde med största sannolikhet på Tjernobyl. Hon har hypotereros och när hon drabbas av detta berättar pappan historien om katastrofen på Bari för henne. Den hade hon dock hört tidigare, från sin syster. Famlijen och det förflutna är inget som man kan rycka sig loss från, vilket hon blir medveten om, och inte heller Bari. Platsen finns också kvar hos henne, oavsett var hon befinner sig. Det är en ganska osentimentalt berättad historia och det är lätt att se bilderna av bombanfallet framför sig och även de människor som inte dog direkt, utan spack sönder ett par dagar senare.

Ärendet av Veronica Raimo handlar om en granne som utför tjänster åt en änka och hennes efterblivne son och den novell som jag ler mest åt. På ett humoristiskt sätt berättar Veronica om en författare som lyckats komma igång med sitt skrivande igen, tack vare att hon utför tjänster åt änkan. Ju fler och ju längre tid de här tjänsterna tar, ju mer skriver hon. Hennes pojkvän, Giosi, också han en konstnärssjäl, gläds åt detta faktum. Men när tjänsterna börjar bli allt mer kränkande och gå över gränsen för vad man kan be en granne om så börjar han misströsta. När han inte får med henne på en semesterresa till Kroatien så tar ha illa vid sig och åker iväg på egen hand. Kvar hemma i ett kvavt Pigneto är hon, änkan och änkans son. Den allra sista tjänsten utför hon för att hon ska kunna färdigställa sin roman men den är också det största offret. När hon gör detta så får hon en gudomlig uppenbarelse. Men frågan är om hon verkligen offrar sig själv eller gör det av egoistiska skäl. Hennes förläggare har ju inte läst något så här starkt av henne tidigare. Som sagt, det här är nog det starkaste kortet i novellserien.

Den fjärde novellen är i själva verket tre små noveller: Jag har ångest, Kronan och Tyngdkraften skrivna av Ascanio Celestini. I den förstnämnda, som jag kanske hellre skulle vilja säga är en lång prosadikt än en novell, så har huvudkaraktären en diffus känsla av ångest, inte p.g.a. någon specifik orsak utan mer av världens beskaffenhet. Han ser avundsjukt på dem som kommer till sjukhuset med åkommor som går att plåstra om och bota och han undrar om det finns en annan värld än den här att välja. I den andra novellen: Kronan, även den här uppbyggd som en prosadikt med drag från sagans värld - det var en gång.. - så berättar Ascanio om en president med stora problem. Det är inte svårt att se ett sargat Italien och ett sargat statsöverhuvud med för stort ego som till sist dock faller offer för bödeln. Även i den tredje novellen: Tyngdkraften, får vi möta samhällskritik i satirisk form. Jaget tror inte på politiken eller idrotten, ej heller på familjen som en given instution, nej, han tror på en lag som hittills inte har svikit honom, en lag som aldrig slår fel, nämligen tyngdkraften. Oavsett vad som händer oss så gör ju faktiskt livet vidare, en fras som upprepas i den här prosadikten. Det finns ingen anledning till att hitta orsaker till allt som händer och att hitta meningsfullheten i allt elände i världen.


Den femte och sista novellen i den här samlingen: Den enkla framtiden är skriven av Giorgio Vasta och handlar om en ung kille som efter avslutade studier ska göra vapenfri tjänst. Han drömmer om att få göra den på Franciskanerbiblioteket men hamnar istället på Adiconsum, Italiens motsvarighet till konsumentverket. Han känner sig förödmjukad men inrättar sig trots allt på sin nya tjänst. Hans enda uppgift är att ta emot samtal från missnöjda konsumenter och för att fördriva tiden så börjar han försöka mäta den. Giorgio har lyckats förmedla en absurd känsla ungefär såsom i Processen av Franz Kafka även om huvudkaraktären i den här novellen inte på långa håll när är lika fängslad och förtvivlad som Josef K. över en mardrömslik situation som han inte kan göra något åt. En dag ringer en äldre dam som vill klaga på att ett tvätteri inte lyckats ta bort en fläck på hennes morgonrock. Den här händelsen får huvudkaraktären att åtminstone reagera på att något kan vara fel och när han i slutet även försöker bemästra tiden i form av en digital klocka på en bildskärm men inte lyckas så inser han att han ingenting kan göra. Hans vapenfria tjänst på Adiconsum är över och förbi.


De här novellerna har alla drag av samhällskritik i sig och jag kan inget annat än lovorda Astor förlags förtsatta novellutgivning. Jag har haft en italiensk dag helt i min smak: noveller, några macchiato och en del italienska småkakor. Jag tror att jag ska avsluta dagen på en närbelägen, italiensk, mysig kvarterskrog... Jag kan ju inte tillbringa kvällen på releasefesten på Hornstull Strand!