Aldrig bättre av O Thiam Chin

Många recensenter önskar att få läsa längre berättelser, romaner, av O Thiam Chin. Själv vill jag läsa fler av hans noveller och tycker att han kan få hålla sig till det lilla formatet utan att bli avkräven en roman eftersom hans noveller är så bra. Det finns väl inget självändamål att man efter noveller ger sig i kast med romaner. Det låter som om det ska vara så mycket lättare att skriva noveller än romaner och det vet jag inte om jag håller med om. Nåja, jag sällar mig till hyllningskören av både författare, översättare och förlag när det gäller den här novellsamlingen som blev nominerad till Frank O´Connor International Short Story Prize 2009. Det är Mo Yan-översättaren Anna Gustafsson Chen som har översatt den här boken och det är Bokförlaget Tranan som ger ut den. Det här är O Thiam Chins fjärde novellsamling men den första på svenska. Och vad finns det då att säga om den. Som en röd tråd löper genom novellsamlingen människor som har blivit utsatta för traumatiska händelser men som för den sakens skull inte ger upp, de försöker fortsätta att leva sina liv och går vidare trots att de har upplevt sorg i sina liv. Många av noveller berör mig väldigt starkt, framförallt Familjehistoria där två bröder hittar sin döde fars dagböcker. Det visar sig att mamman i familjen hade fått ett missfall innan de själva föddes. Den ena brodern fantiserar om hur det skulle vara att ha en storebror samtidigt som han skriver en novell om det skulle vara att leva tillsammans med honom. Efter ett tag blir man som läsare osäker på om den andre brodern verkligen är i livet eller om det är den färdiga novellen som blir till. Men även Tystnad är en novell som drabbar mig. Den här förlusten som gestaltas här är kanske ännu svårare att bära än en fars död, en halvsysters självmord och skulden efteråt. Och när jag läser Rökning blir jag mest förbannad. Ben försöker förmå sin mamma, som är sjuk i lungcancer, att sluta röka samtidigt som han själv frenetiskt tjuvröker. Som ni kanske märker är det de nära relationerna som står i fokus när O Thiam Chin berättar om sitt Singapore: syskon, föräldrar, söner, döttrar, mor- och föräldrar samt några tanter. Och trots att det är förluster och sorger han skriver om så finns det alltid en gnista hopp om att karaktärerna ska få det bättre. Det är nog detta som gör att jag inte tyngs alltför mycket av läsningen. Hade allt varit nattsvart så hade jag nog inte orkat, även om det kanske är lättare att läsa om andras svårigheter än för mig att se vilka svårigheter jag har i mitt liv och min verklighet och ta tag i dem. Jag kan bara hoppas att Bokförlaget Tranan även kommer att ge ut hans andra novellsamlingar!