Hur vi utkrävde hämnd för familjen Blum av Nathan Englander

Den tredje novellen i Englanders novellsamling uppehåller sig, som många av hans noveller gör, kring moraliska frågor: Vad är rätt och fel? Vad är gott och ont? I korthet handlar novellen om ett gäng pojkar som blir trakasserade av grannskapets antisemit men med hjälp av självförsvarslektioner tillsammans med Boris så ska de se till att utkräva hämnd. Redan i första scenen ställer antisemiten frågan till Zvi Blum om han var jude eller ej och detta kan inte Zvi svara på. Jag kommer att tänka på många från Bosnien som inte heller var medvetna om vilken religion de tillhörde, framför allt de yngre, som var tvungna att fråga sina föräldrar om de var muslimer eller kristna. Jag är dock inte säker på att Zvi inte visste om vilken religion han tillhörde eller det handlade om att bli kvitt sin antagonist. Anledningen till att antisemiten ger sig på Zvi och hans kompisar är, tror jag, att han själv har blivit utestängd ur den judiska gemenskapen: Det viskades om att vår plågoande var halvjude. Så här skrev jag i novellcirkelns gemensamma dokument: Jag kan inte låta bli att undra över alla de känslor som virvlar runt i pojken och pojkens mor när de inte längre är välkomna i den judiska gemenskapen, när de befinner sig på andra sidan staketet. Hon förödmjukad och han värdelös men båda med en känsla av hopplöshet och att ha lidit ett stort nederlag. Inte för att jag rättfärdigar det som han senare gör, absolut inte, men hur lätt är det inte att utveckla hatiska känslor när man blir behandlad på det här sättet. Hämnd är som sagt ett centralt tema i den här novellen och mina novellcirkeldeltagare pekade på att man kan läsa in i berättelsen om hur terrorismen föds och göds. Från att ha varit förtryckt så blir man själv en förtryckare och hämnas de oförätter man blivit utsatt för. Vad som också är slående i novellen är föräldrarnas frånvaro, kanske en symbol för de frånvarande länderna i konflikten mellan Israel och Palestina, och som snarare hejar på sina pojkar istället för att mana till eftertanke och försöka få till stånd någon försoning mellan kombattanterna. De har accepterat våldet och det faktum att det hela tiden accelererar. Men när gruppen utav pojkar står och tittar på den nedslagne antisemiten så förstår berättarjaget att jag alltid skulle tycka att de var bättre att vara slagen än den som slog. Jag vill tolka det som att våldet kommer att upphöra, även om jag var ganska ensam om att tolka slutet så här optimistiskt. Nu fortsätter läsningen av novellsamlingen och jag har hamnat ohjälpligt på efterkälken. De andra i novellcirkeln verkar ha läst ut den för länge sen.... Och de andra har bloggat om den tredje novellen här: 
och dagarna går...., Erikas bokprat, Fru E:s böcker, En och annan bok, Henrik Elstad, Lottens bokblogg, Min bokblogg, Cum libris non solus.