Katarina Mazetti på Lunds Stadsbibliotek

Atriumgården på Lunds Stadsbibliotek var fylld av kulturtanter och en och annan herre som verkade ha förirrat sig när Katarina Mazetti pratade om sitt författarskap i tisdagskväll. Med en bakgrund som lärare och som radioröst så var steget inte långt till att även ge sig i kast med att skriva texter möjliga att publicera. Hon har skrivit både barn- och ungdomsböcker, vuxenböcker, kåserier och kortare berättelser. Nu senast har hon gett ut en novellsamling: Berättelser från till- och frånskilda. Och det var den jag var nyfiken på att höra henne berätta om. Även om hon läste en av novellerna låg fokus i hennes framträdande på mycket annat. Hon började skriva ganska sent, berättade om vilken osannolik tur hon tycker sig ha haft som författare och vilken resa hennes enorma succéroman Grabben i graven bredvid har gjort. Översatt till en mängd olika språk, filmatiserad inte bara i Sverige utan snart även i Frankrike, teaterpjäs och mindre lyckad musikal. Katarina försökte också ge sig in i bokbranschen med att öppna ett bokcafé i Malmö. Det gick inte vidare bra. Stället heter numera Poeten på hörnet och bjuder på både lyrik, uppläsningar, författarkvällar och musik. Som så ofta på sådana här tillställningar fanns det möjlighet för åhörarna att ställa frågor. Jag var nyfiken på om hon hade en novellist som litterär förebild och vem hon senast läste. Inte helt oväntat svarade hon Alice Munro på den sistnämnda frågan och svävade lite på den förstnämnda. Hon berättade dock att hon var förtjust i både Oline Stig och Jens Liljestrand. Vi får väl se om jag läser hela hennes novellsamling som har fått ganska ljumma recensioner av kritikerna. Men vad bryr jag mig om dem? Det är inte lätt att skriva sådant som anses lättläst och blandningen mellan humor och allvar när kärleken och passionen går vilse i vardagen tilltalar mig. 

Novellcafé med hemlig gäst

Jag har tidigare skrivit om det novellcafé som bjuds på Lunds Stadsbibliotek. Igår var det dags för ytterligare ett sådant, och den här gången även med en hemlig gäst. Rekordmånga hade sökt sig till caféet och fick lyssna på Åsa Foster, hyllad debutant, som berättade om sin novellsamling Man måste inte alltid tala om det. Hon har fått väldigt fina recensioner för novellsamlingen som kom ut för bara några veckor sedan och mycket uppmärksamhet i media, både i dagstidningar och i TV. 

Hon berättade om bakgrunden till novellerna, att hon försökte skriva en annan novellsamling från början, men att berättelserna som utspelar sig i Sydafrika, i regionen KwaZulu-Natal, kändes så naturliga. Hon skrev en, sedan ytterligare en som hängde ihop och så småningom blev det en novellsamling. Hon reste runt i Sydafrika i drygt 15 år, hennes man är därifrån, och hon tänker återvända dit igen. Hon hade dock ingen som helst tanke på att i skönlitterär form gestalta landet men det blev så när hon började på Författarskolan vid Lunds Universitet. Ett genomgående tema i novellerna är makt. Vad händer när maktbalansen förändras, såsom till exempel i Sydafrika? I mitten av 90-talet trodde nog många att förändringarna skulle vara större än de i själva verket blev. I hennes noveller står relationerna mellan människor i centrum och det förflutna får också stor plats. Personliga upplevelser berättas genom landets våldsamma historia och människornas rädslor får dem att både göra och inte göra saker som för dem framåt. 

Åsa avslutade eftermiddagen med att läsa titelnovellen högt och det var inte svårt att känna med pappan som inte alltid måste tala om allting. Ibland går det att bara vara tyst och bara ta in också. Vilken tur att novellsamlingen kom som ett brev på posten. Nu vet jag vad jag ska göra i helgen och så får vi se om jag sällar mig till hyllningskören! 

Julnoveller

Julhelgerna är sedan länge över och förhoppningsvis har ni fått läst massor. Själv lyssnade jag på Klas Östergrens julnovell: Vinternattens frusna leende som gick i Sveriges Radio P1 på julafton. Klas har själv sagt att det här nog blir hans sista julberättelse trots att han är förtjust i högtiden. 

Jag läste även Sydsvenska Dagbladets julnovell av Oline Stig: Vad ni inte visste om änglar. Hennes huvudkaraktär är en inte så lite trögtänkt ängel som vet om att hen ska få uppleva ett mirakel på självaste julaftonsnatten. 

I GP hade Henning Mankell publicerat sin julnovell: En julafton i biskopsgården. Hans moster firar inte jul sedan hennes man gått bort och den här novellen får mig att tänka på alla dem som sitter ensamma under helgerna och inget annat önskar sig än lite sällskap. 

Förutom de här tre julnovellerna laddade jag även ner två noveller från Hoi förlag till min läsplatta: Den perfekta julklappen av dels Bodil Mårtensson och dels Sölve Dalhgren. Jo, ni läste rätt. De har båda skrivit varsin novell som har samma titel. Där slutar dock likheterna. Där Bodils novell inte har speciellt mycket med julens budskap att göra känns Sölves betydligt mer gemytlig och oskyldig. Klart läsvärda båda två och så lätta att ladda hem! 

Nu ska jag ge mig i kast med läsningen av 2014 års noveller och det verkar bli ett riktigt bra novellår. Jag börjar med att läsa Brasilien berättar: Ljud av steg. Det är nämligen dags för ytterligare en facebook-cirkel med andra bokbloggare. Med hopp om massor av bra novelläsning även det här året!  

Dalby stenbrott av Amanda Svensson

Den här specialskrivna novellen för SR P1s Novellen/Radioföljetongen utspelar sig i Dalby, inte långt från Lund. Själv har jag aldrig badat i stenbrottet men varit där många gånger. Stenbrott är även en låt av Kent, vilka verkar vara en stor inspiration till den här novellen. Amanda Svensson nämner även låtarna Elvis och Beskyddaren, och väver ihop novellen på ett skickligt sätt med Kents låtar.

Den fjortonåriga tjejen i novellen har ett starkt musikintresse men gillar även löpning, djur och natur. Och döden! Hon har börjat intressera sig för killar också och har skaffat sig en pojkvän. En varm sommardag föreslår hon för honom att de ska åka till Dalby stenbrott och bada. Hon har varit där tidigare och man kan faktiskt dö om man hoppar från den tio meterhöga Elvisklippan. Varför den kallas så vet hon inte. Väl på plats finns det ett gäng moppekillar som försöker imponera på henne. Hennes pojkvän blir beskyddande gentemot henne men det bryr hon sig inte om. Hon är stark och självständig och behöver inte spela med i könsrollsspelet. Hon behöver inte mäta sig med de andra men även hon vill känna sig odödlig. Samtidigt inser hon att livet är bräckligt; när som helst kan man dö.

Hade jag haft en högstadieklass hade jag låtit dem lyssna på novellen och diskutera identitet, spelet mellan tjejer och killar, 
hur mycket media påverkar oss och kanske även om vad som händer vid ett självmord. Här finns många uppslag. Sist, men inte minst, så hade vi lyssnat på Kent och diskuterat musikens betydelse i våra liv! Radionovellen ligger kvar på webben t o m den 19 januari.

Novelltips från oväntat håll

Jag försöker hålla mig á jour med novellutgivningen, både från de etablerade förlagen och de mer nischade förlagen som specialiserat sig på det korta formatet. Jag läser, om än något motvilligt, recensioner av novellsamlingar. Ibland får jag uppslag till novelläsning från kollegor och vänner, ibland via bloggare och ibland på bibliotekets novellcafé. Den här gången har jag fått ett par novelltips från oväntat håll: romanen Bokklubben vid livets slut av Will Schwalbe. Kanske inte så oväntat ändå, med tanke på att han skriver om de böcker, både romaner och noveller, som han läser tillsammans med sin döende mamma. Jag har lyssnat på romanen när jag varit ute och gått med hunden och känt igen en del av de böcker han och hans mamma har diskuterat men inte tänkt att jag skulle läsa någon av de romaner de nämnt. Jag tänkte dock annorlunda när de pratade om novellsamlingarna de läst av Jhumpa Lahiri, W. Somerset Maugham, John Updike och Alice Munro. Det är inga nya bekantskaper för mig; jag har läst dem alla tidigare. Men jag gav mig av till bokhyllan för att kontrollera vilka som finns hemma och såg att den enda jag saknade var Updike. Snabbt iväg till biblioteket där jag fick tag på Två enkelsängar i Rom och andra noveller, vilket är en novellsamling med noveller från 1953 till 1975. Min julläsning är räddad! Vad ska ni själva läsa för noveller under julledigheten?

Novellpriset - Nobelpriset

Och så var det så äntligen dags för utdelningen av Novellpriset, nej, förlåt mig, Nobelpriset i litteratur, ska det ju vara. Tyvärr tog inte Alice Munro emot det själv men det visste vi om sedan tidigare. Istället var det hennes dotter som tog emot det. Och nu pågår banketten som bäst. Själv firar jag idag både genom att ha läst en av hennes noveller högt under vår After noon tea-sittning på jobbet och genom att skriva det här blogginlägget. Vi är ett gäng bloggare som uppmärksammar ”den samtida novellkonstens mästare” genom Munromania. Se längre ner vilka andra bloggare som är med.

Jag har, ända sedan tillkännagivandet av priset, gjort allt för att hylla henne. Jag har bl.a. varit med i en Facebook-cirkel om novellerna i Brinnande livet. Vi var tjugo stycken som anmälde vårt intresse för att diskutera dem och formatet är ypperligt; två noveller per vecka och man skriver ett inlägg precis när man vill. Jag ska villigt erkänna att jag gärna diskuterat ännu mer än vad jag gjorde men att tiden var knapp. Två noveller av Alice Munro är inget som man hastar igenom. Och när sedan någon har kommenterat något som man själv inte uppmärksammat så ville man gå tillbaka och läsa ännu en gång. Egentligen skulle man läst dem ytterligare en gång för att verkligen tränga på djupet i dem.  Det har jag gjort med ett par av dem då jag var tvungen att bestämma mig för vilka jag skulle läsa högt dels på mitt novellcafé och dels på dagens After noon tea. I söndags blev det den självbiografiska novellen Natt och idag blev det Ett hus i modern stil. 

Förutom att jag själv har haft högläsning och samtalat om novellerna har jag också lyssnat på när andra har samtalat om henne och hennes författarskap, både på Akademibokhandeln här i Lund och på Språk- och litteraturcentrum i samma stad. Och njutit lika mycket varenda gång! Och sedan ska vi inte tala om alla de radio- och TV-program, tidningsartiklar och recensioner jag läst. Om novellen har varit i ropet ett tag så hoppas jag verkligen att den nu kommer uppleva en riktig renässans. För övrigt hoppas jag att novellen inte längre ska bemötas nedlåtande och behandlas styvmoderligt. Låt novellisterna få slippa frågan om när de ska skriva sin roman!

lyrannobel.blogspot.se
feministbiblioteket.se
endagkanske.blogspot.se
vastmanbok.blogspot.se
elilaserochskriver.wordpress.com
lottensbokblogg.wordpress.com
miaeggimann2.blogspot.se
bokmania.net
detmorkatornet.blogspot.se
kultursnack.blogg.se
bokmoster.blogspot.se
erikasbokprat.blogspot.se
somettsandkorn.blogspot.se
lillasolberga.blogspot.se
bokdivisionen.wordpress.com
www.litteraturmagazinet.se/linda-oden
hermiasay.blogspot.se
fruesbocker.wordpress.com
kim-m-kimselius.blogspot.se
lacrimamens.com/blog/
joanna-ochdagarnagar.blogspot.se

Litteraturporträtt, Nobelföreläsning och novellcafé

Det nästsista blogginlägget, innan det är dags för Alice Munros dotter att motta Nobelpriset, om Alice Munro ska handla om litteraturporträttet som sändes på SVT i fredags, om Nobelföreläsningen "In her own words" och om mitt senaste novellcafé. 

I litteraturporträttet fick vi möta hennes förläggare, grannen som ser efter hennes hus, hennes exmake och givetvis henne själv. I otaliga intervjuer har hon berättat om sina villkor som författare, den långa vägen till skolan där hon började fantisera ihop sina berättelser och om den enstöring hon tyckte sig vara. Hon ville ha ett annat liv än sin mamma. Och det fick hon! Hon fick ett stipendium på två år vid University of Western Ontario men avbröt studierna. Hon gifte sig, blev hemmafru och skrev. Hon publicerade noveller i olika tidskrifter men skrev mest "för byrålådan". Hon drev även en bokhandel tillsammans med sin man men slutade då att skriva eftersom jobbet tog så mycket av hennes tid. När hon blev gravid kunde hon lämpligt nog börja skriva igen. Givetvis berättade hon också om sitt skrivande och att hon inte berättade för andra att hon skrev. Hon sa också att hon var tvungen att smyga mig på det och att en del av det hon skrivit har varit smärtsamt för de jag känner. Men jag skrev ändå. Jag skriver det jag tycker behöver sägas. Nu påstår hon att hon vill leva som andra, att hon har slutat skriva, men det kan man inte vara så säker på. Kanske kommer det en ny novellsamling då hon efter tillkännagivandet av Nobelpriset faktiskt uttryckt en viss tvekan om att hon skulle ha gett ut sina sista noveller. Och även om hon bryter mot alla regler i sitt novellskrivande så är det med igenkänning jag läser hennes noveller, precis som många andra gjort och gör. Jag har förvisso inte gjort de livserfarenheter hon gjort men det är fortfarande kvinnor och kvinnors öden som står i centrum. 

I hennes Nobelföreläsning berättar hon att hon började läsa i tidig ålder. HC Andersens Den lilla sjöjungfrun fick henne sedan att börja skriva då hon inte gillade slutet. Hon fick till ett lyckligt slut istället. Hon fortsätter berätta om hur hon utvecklats i sitt skrivande, vilka förebilder hon haft och hoppats vara åt andra kvinnor och att hon är oerhört fascinerad av minnet och att vi människor har olika minnen av samma händelser.  

Och slutligen en liten kommentar om söndagens novellcafé. Det serverades en variant av en nobeldessert, en färskostmousse, en cupcake och en minibrownie. När vänner, kolleger och ena dottern tog för sig av sötsakerna läste jag högt novellen Natt ur novellsamlingen Brinnande livet. Efter läsningen diskuterade vi både den novellen, andra som vi läst tidigare och hennes författarskap. Mysigare söndagseftermiddag får man leta efter. Vi får se vad nästa novellcafé erbjuder. Med tanke på att novellen är i ropet just nu blir det nog inga svårigheter att hitta lämpliga kandidater. 

Alice Munro tillsammans med Lunds Litteratursällskap

Idag var det dags för ytterligare en kväll med Alice Munro, den här gången tillsammans med, Lunds Litteratursällskap, på Språk- och Litteraturcentrum. Immi Lundin var moderator i det här samtalet om helheten i Alice Munros författarskap och dess speglingar i novellen Ett hus i modern stil ur novellsamlingen Kärlek Vänskap Hat och de som samtalade var Ulrika Skagert, Fil. dr. på Sveriges enda avhandling om Alice Munro, Oline Stig, novellist och kulturskribent samt Therese Granwald, pedagog vid Lunds Universitets Författarutbildning. Det var en kunnig och engagerad panel som pratade dels om hur deras egna Munro-landskap ser ut och vem som befolkar dem och dels om specifika noveller som betytt mycket för dem. Och som så många gånger förut diskuterade man också novellen som genre och dess status. Oline Stig påpekade med emfas om att vi alla hädanefter ska hävda att novellen är i ropet just nu och ska så vara även i framtiden! Det var också intressant att höra att Therese Granwald, som undervisar blivande författare, har svårt att sätta fingret på hur Alice Munro bygger upp sina berättelser. Det finns ingen traditionell dramatisk kurva i hennes noveller utan den avgörande händelsen finns oftast i mitten. Det kanske hänger samman med Alices eget sätt att läsa. Hon har nämligen sagt att hon inte läser en berättelse från början till slut utan snarare som ett hus med en massa rum. Olika rum ger olika perspektiv och man får se händelserna från olika synvinklar, man får temat i berättelsen från olika ingångar. Man kan dessutom se det både från insidan och utsidan. Kvinnor, klassresor och naturkrafter - även detta avhandlades under samtalet. Nu är det dock dags för Nobelstudion om Alice Munro. Det blir kanske ytterligare ett inlägg ikväll.

Nobelkväll - Novellkväll på Gleerups

I onsdags bjöd Litteraturhus Lund och Gleerups in till en inspirerande klubbkväll. Oline Stig, ordförande i Litteraturhus Lund, samtalade med Eva Ström, författare och litteraturkritiker, om Alice Munros författarskap i allmänhet och novellen Natt ur novellsamlingen Brinnande livet i synnerhet. Dessförinnan hade nämligen skådespelaren Harald Leander haft högläsning av just den novellen. 

Eva undrade varför Oline hade valt just den här novellen för kvällens samtal och hon erkände att det inte var helt lätt. Många av Alice noveller är helt enkelt för långa för att passa in i ett sådant här format. Men det var inte bara längden som var en bidragande orsak. Hon sa att hon blev gripen av den, att den var intressant och skulle kunna belysa hela hennes författarskap. Eva höll med och poängterade att i många av Alices noveller händer det oerhört dramatiska saker men novellerna berättas inte på ett dramatiskt sätt. Båda konstaterade också att hon är många författares favorit. Oline, som själv är novellist, har svårt att sätta fingret på hur Alice får till den förtätade stämningen i sina berättelser samtidigt som hon är väldigt konkret och tydlig. De fortsatte att prata om andra noveller, om sina omläsningar av vissa noveller som gett dem helt andra insikter än vid första läsningen och om vem Alice har jämförts med: Tjechov och Joyce. 

Vi bjöds också på lite vin och Ellens biskvier när vi lyssnade på Dante Lenningers gitarrspel. Den här kvällen, med Alice Munros noveller i fokus, är bara början på Munromania. I nästa vecka väntar både Språk- och litteraturcentrums kväll, Stadsbibliotekets novellcafé och mitt eget firande av hennes Nobelpris söndagen den 8 december med läckra nobeldesserter och högläsning. Och sedan väntar givetvis utdelningen av Nobelpriset, hennes Nobelföreläsning och ytterligare högläsning när vi anordnar Afternoon tea på skolan. 

Färdlektyr - en saknad årlig novellsamling

Färdlektyr var en årligen återkommande novellsamling i pocketform som publicerades av Läns- och lokaltrafiken med start 1999 och som tyvärr inte längre kommer ut. Den sista upplagan som delades ut gratis till gymnasieelever runt om i Sverige kom 2007. Förutom en novellsamling fanns det också en hemsida där det var meningen att ungdomar skulle vara med i en författartävling och få sina alster kommenterade. De bästa bidragen skulle bli premierade och även bli publicerade i Chili. Under våren skulle den vinst man tjänade på försäljningen i bokhandlarna oavkortat gå till tre skrivarstipendium på 25 000 kronor. På Färdlektyrs dåvarande hemsida kunde man bl.a. läsa att Läsandet och skrivandet bland ungdomar får allt hårdare konkurrens från andra medier.  [...]  Sveriges nästa Strindberg riskerar att växa upp i en tillvaro där allt färre läser och skriver. Under våren 2008 tycktes hemsidan börja förfalla och idag är både hemsidan och novellsamlingen fullständigt nedlagda. Vilket jag tycker är oerhört synd. Jag saknar Färdlektyr! 

Trots att man kanske inte hittade sin Strindberg eller lät tillräckligt många oetablerade författare komma med i novellsamlingen, var det en höjdpunkt på höstterminen när klassuppsättningarna kom och eleverna började bläddra i dem. Det var inte så att de sträckläste den från pärm till pärm, men några guldkorn hittade vi. Vad sägs t.ex. om Toaletten av Karolina Ramqvist, Eftermiddagar i parken av Fredrik Lindström, Göra piss av vatten av Marjaneh Bakhtiari, Svanarnas dödsdans av Zinat Pizadeh, Spöket Milton av Jonas Hassen Khemiri och Duell i sal 17 av Mikael Niemi? Men mest av allt kommer jag nog ihåg Hanna Kristoffersons novell Det här är inte en novell om villkorslös kärlek. Hon var en av de talangfulla gymnasieungdomarna som blev publicerad och det med rätta. I hennes novell får vi möta ett udda par, han en balettfjolla och hon ett popsnöre. De förälskar sig i varandra men novellen är absolut inte någon sentimental historia om första förälskelsen, utan snarare tvärtom. Han lider av anorexia nervosa och faller till slut offer för sjukdomen. Hanna är som sagt inte en sentimental berättare utan skriver utan större omsvep om de båda. Hon leker med ord och uttryck som man kanske vågar sådär i ungdomen. Liknelser, symboler, intertextualitet och andra stilistiska drag förekommer flitigt, kanske lite väl flitigt ibland, men det kan också skyllas på ungdomens "oförstånd". Jag undrar så vad Hanna gör idag. Hoppas innerligt att hon har fortsatt skriva! Kanske kommer det fler inlägg om novellerna i Färdlektyr, kanske t.o.m. ett gästblogginlägg om någon stark läsupplevelse. Vi får se... 

Idag är det Selmas dag!

Den 115:e! Och vad passar då bättre än att läsa några av hennes noveller och kanske baka någon av hennes kakor från Mårbacka: Selmas vinbärsgömmor eller hallontrekanter? Recept finns på den här bloggen. 

Novellix har den här hösten gett ut fyra noveller som alla har det gemensamt att de har ett kusligt gotisk tema. Tjänsteanden publicerades första gången i Julrosor (1911) med titeln Spirrtus. En skomakare och hans lärling har hela veckan suttit i prästgården och jobbat. På vägen hem från prästgården går de över kyrkogården. Då säger skomakaren att det skulle vara präktigt med lite gravmull för att på det sättet få en "spirrtus". Och den, som har en spirrtus, kan få allt vad han vill. Då behövde en aldrig mer göra ett par skor. Skomakaren själv kan inte gräva upp någon gravmull men lärlingen kan. Och gör så. Och givetvis visar sig andar och gastar för honom och han kastar sig huvudstupa ut från kyrkogården. Till skomakaren säger han ingenting och skomakaren frågar inte heller vad som hände. Men att något hände det är han säker på. Lärlingen har fått sin spirrtus, utan att vara medveten om det, och det börjar gå bra för honom. Från att tidigare ha gått och slagit dank, att vara en något långsam snickarlärling med dåligt handlag till att numera ha tur, tack vare gravmullen, spirrtus, så blev han nu t.o.m. bättre än skomakaren själv på att tillverka skor. Det slutar dock illa och spirrtus blir till en ren besvärjelse. Han får lov att göra sig av med den.      

Novellen Vägen mellan himmel och jord är hämtad ur Troll och människor I (1915) men publicerades för första gången  i Julrosor (1914). Novellen kan man säga är en epilog till Gösta Berlings saga då novellens huvudkaraktär överste Beerencreutz ska ha varit en av kavaljererna hos majorskan på Ekeby. I den här berättelsen är Beerencreutz gammal, fattig och får hyra ett rum på en gård i Stora Kils socken. En natt vaknar han utav att någon med tunga steg kommer gående uppför trappan till ovanvåningen där han har sitt rum. Först tror han att det är en tjuv eller en som är lite på lyset som har tagit sig upp till honom men när hans dörr slås upp så inser han att det är döden själv som har kommit på besök. Men det är ännu inte riktigt dags för honom att lämna jordelivet. Han kan förstås inte gå tillbaks till sängen utan klär sig och börjar fundera på vad som väntar honom. Vad står det om honom i Livets bok? I resten av novellen får vi följa överstens sista dag eftersom han ville använda den sista dagen till något högtidligt. Han spänner för hästen och ger sig ut på vägarna. När han kommer till en korsning så kan han välja: vill han fara till Karlstad och träffa gamla vänner, till Trossnäs där regementet låg, till herrgården där hans gamla kärlek bodde eller till Ekeby där han festat, spelat, dansat nätterna långa? Jag borde ha rest dit en dag, tänkte han, men inte idag. Nu måste jag fara till ett ställe, där jag kan få stilla den där törsten, som jag känner, efter något, som det är omöjligt att nå fram till. Han beger sig till Lövdala som ägs av Liljecrona, den stora fiolspelaren, och får hjälp av honom och hans musik att ta sig över till den andra sidan.    

Novellen Frid på jorden (1933)är hämtad ur novellsamlingen Höst. Även den här novellen har varit publicerad tidigare, nämligen 1917, också i Julrosor. En familj firar jul när de får besök. Till en början vet de inte riktigt vad de ska tro. Är det ett troll? Ett kvinnfolk? Dottern i huset, Magnhild, blir rädd. Hon tycker sig känna igen henne och kommer att tänka på sin sedan tio år försvunna syster Urd. Kan det vara hon? Det är inte konstigt att Magnhild blir rädd då hon har fruktat den här dagen sedan hennes syster försvann. Vad ska hon säga om att jag har tagit hennes plats och gift mig med hennes brudgum? Det visar sig att Urd har varit tillfångatagen av ett rövarfölje, varit deras tjänstepiga och fött rövarhövdingen sju barn, alla dränkta i älven. När fadern och resten av familjen får höra detta vill de givetvis hämnas Urd men eftersom det är julaftonskväll så faller snön och Urds spår som skulle leda dem till rövarnästet har suddats ut och de inget annat göra än att komma till ro istället. Rövarna går fria och det råder frid på jorden.  

Novellen Dödskallen är hämtad ur Troll och människor II (1921). Den publicerades första gången i Julstämning 1914, med titeln En underlig julgäst. Dödgrävaren  och kyrkvaktaren från Svartsjö socken, f.d. fältmusikant vid Värmlands Jägare, Anders Öster, försöker bjuda hem folk på självaste julafton, men lyckas inte speciellt väl. Han får för sig att bjuda hem några gastar från kyrkogården istället. Det gör han förstås inte men när han går förbi kyrkogården får han se en dödskalle som han tar med sig hem. När han kommer hem får han så för sig att julfesten ska hållas trots att han inga andra gäster har än dödskallen. Han beordrar sin hustru att duka i storstugan och får sin vilja fram efter det att han har hotat henne med geväret. Hon söker sin tillflykt till granngården och blir tröstad av dem. Deras små pojkar springer fram och tillbaka mellan gårdarna och avlägger rapporter om vad Anders har för sig och de berättar bl.a. om hur han äter, dricker och skålar med någon de inte kan se. Efter ett tag går hon tillbaka till honom och inser att något har hänt. Han har kommit till insikt, genom dödskallen, vad som är det viktiga här i livet och hur syndfullt han hittills levt. Det är slut med det nu. Gud ville dem väl, därför hade han sänt dem en varnare. Inför något så stort glömde de inte bara sin vrede mot varandra, de glömde också sin fattigdom, sina framtidsbekymmer. De kände den största lycka, som människor kan erfara.  

Alla fyra novellerna har alltså något av det övernaturliga och gotiskt kusliga över sig. Och det är detta jag är så förtjust i när det gäller Selmas berättarkonst. De övernaturliga inslagen känns hur naturliga som helst och hon krånglar inte till det! Hon är en riktig berätterska ut i fingerspetsarna och kan trollbinda sina läsare och lyssnare. Det märks att hon själv har lyssnat på sagor, myter och legender från de värmländska skogarna under sin barndom.  

 

Om man inte vill läsa själv utan hellre ladda ner en e-bok kan man gå till Mix förlag och botanisera bland deras klassiker. Av Selma har de publicerat tre noveller: Bortbytingen, Legenden om julrosorna och Frid på jorden.

  

Eller varför inte gå till närmsta bibliotek eller antikvariat och köp eller låna andra novellsamlingar av henne: Kristuslegender, Osynliga länkar eller Drottningar i Kunghälla. Hennes verk finns dessutom både på Project Runeberg och Litteraturbanken.

För den som befinner sig i närheten av Landskrona så startar där idag ett firande av hennes födelsedag som sträcker sig ända till söndag. Det är konserter, utställningar, stadsvandringar, föreläsningar och maratonläsning på Landskrona Stadsbibliotek. Hela programmet hittar du här! 

Det finns många sätt att fira Selmas födelsedag på. Jag vet vad jag ska göra! Grattis på dig!

Novellcafé på Lunds Stadsbibliotek

Då och då bjuder Eva och Marie, stadsbibliotekarier på Lunds Stadsbibliotek, in till novellcafé. För ett par veckor sedan gjorde de det igen och jag var förstås där. Det är opretantiöst, tillbakalutat och fullständigt underbart. Under cirka en och en halvtimme lyssnar vi på novellerna de valt, fikar nybakade kanelbullar och sörplar på vårt te eller kaffe. Ibland blir det diskussioner kring novellerna men oftast sitter vi bara där och tar emot.
Den första novellen som lästes upp den här dagen var Dorothy Parkers Du var bara trevlig ur novellsamlingen Levande begråten. En ung man har inget minne av den föregående kvällen. Det visar sig att den var ganska blöt och mängder av alkoholhaltiga drycker intogs. Han sitter nu och beklagar sig för sin kvinnliga vän och hon bedyrar att han varken har varit otrevlig eller gjort bort sig. Men när det kommer till kritan så visar det sig att han visst har gjort detta, och även en del andra saker som kommer att påverka honom för resten av livet. Med humor, vassa repliker och en något förväntad tvist på slutet skriver Parker så att de flesta av oss drog på smilbanden när Marie läste för oss.
Eva fortsatte med att läsa en skräckberättelse ur novellsamlingen De odöda som kom ut på Bokförlaget Semic förra året, nämligen Åke Edwardssons Fönstret. En nybliven pensionär tillbringar dagarna vid fönstret, ser årstidernas skiftningar och tittar ut på människorna utanför. Han lever ihop med sin fru. De är barnlösa och har aldrig pratat om detta faktum. Hon blir till slut irriterad på hans fönsertittande och tycker att han ska ta sig för något istället bara för att stå där. Han är oförstående. Och när man verkligen är redo för livet är det för sent. Han lägger märke till en familj som verkar vara på väg till skolan. Han ser dem vid ett flertal tillfällen men en gång, när han blir lite mer nyfiken på dem för att han inser att de inte verkar förändras eller barnen i famlijen växa och bli större, försvinner de spårlöst. Han lämnar fönstret och följer efter dem när han gör en upptäckt han nog gärna vill ha ogjord. Det kryper i mig när Eva läser och Edwardsson är både subtil och suggestiv i sitt berättande. Skicklig skräckberättare!
Den tredje novellen vi bjuds på är Joyce Carol Oates' Stämma träff som är publicerad i 2011 års uppsättning av Noveller för Världens Barn. En kvinna har, som titeln på novellen lyder, stämt träff med en man, Trevor, som hon träffat en gång tidigare. Hon är sen till träffen och har varken hunnit byta om eller sminka sig. Hon bestämmer sig för att göra det på busstationens damtoalett. Men hon är inte ensam. I ett av toalettbåsen finns också en mamma och hennes lilla flicka. Hon hör hur de småbråkar med varandra men hon har inte tid att vänta tills de är färdiga så hon går in och byter om. Senare ser hon att mamman är en äldre dam och dottern en förståndshandikappad dryga 35 år gammal kvinna. Hon håller också på att få ett migränanfall. Det är här novellen vänder och hennes fokus finns förvisso fortfarande på den blivande träffen men det känns som om det inte är lika viktigt om hon blir godkänd av Trevor eller inte. Det är nämligen så novellen slutar, i en tvekan om det blir de två eller inte. Oates är som vanligt träffsäker i sin studie av kvinnors villkor i dagens samhälle.
När tredje novellen är färdigläst ber jag om att få låna boken Noveller för Världens Barn för jag har för mig att det är i den utgåvan som Klas Östergrens En kniv i ryggen finns med. Och det är det! Den här gången avslutas novellcaféet med att jag läser högt! Så kan det gå på ett novellcafé i Lund. Bibliotekarierna bjuder också in att läsa egna alster, men där är jag inte riktigt ännu... Nästa gång det är novellcafé på Lunds Stadsbibliotek är den 4 december. Vi ses kanske!

Rysliga noveller lagom till Alla Helgons dag

Novellix tipsar om fyra rysliga noveller och inte kan väl jag vara sämre än att ge tips på ytterligare några rysliga noveller, som är speciellt lämpliga att läsa högt för varandra. Jag börjar med mannen som fick mig att läsa berättelser med skräcktema över huvud taget: John Ajvide Lindqvist. Tidigare har jag varken klarat av att läsa skräckberättelser eller se skräckfilmer men jag gissar att jag har mognat och inser att det är fiktion jag läser. Hans novellsamling Pappersväggar innehåller några riktiga pärlor, bl.a. Vikarien och Pappersväggar. Den förstnämnda har jag vid några tillfällen läst tillsammans med mina elever och den har lockat till engagerade diskussioner. I den här novellen blir en man uppringd av en gammal klasskamrat som han inte trodde att han skulle höra ifrån igen då han försvann efter skolan, troligen p.g.a. psykisk sjukdom. Nu har han hittat ett gammalt foto från skoltiden som han vill visa för kompisen. Han har också information om en vikarie som de hade under ett par veckor i mellanstadiet. Den här vikariens tid i klassen sammanföll med klasskamratens försvinnande. Givetvis besöker mannen klasskompisen men hur novellen slutar ska jag inte avslöja här. Läsvärd i sitt mörker och i sin påminnelse om att galenskapen kan vi alla råka ut för. Den andra novellen skrev jag ganska kortfattat om i ett tidigare inlägg men inte desto mindre är även den mycket läsvärd. Jag kan känna skräcken som den lilla killen också gör. Jag har också för mig att den här novellen även har blivit filmatiserad men har inte sett den. Är det någon som vet var jag kan hitta den så får ni gärna kommentera eller skicka ett mail. Med tanke på att filmatiseringen av hans roman Låt den rätte komma in blev så lyckad så vill jag se även den här. 

Om den förstnämnda författaren skriver om skräck som kan hända precis när som helst och var som helst så gör även Maria Küchen det. Hon har förvisso inte zombies, vampyrer eller osaliga andar med i sina noveller utan skriver om vardagliga hemskheter. I novellen För tidig död ror en kvinna över en sjö, från ön till fastlandet, mitt i natten. Vattnet ligger spegelblankt och fullmånen lyser upp henne i ekan. Hon har gjort något förfärligt men är inte rädd för att bli ertappad. Hon har dödat sin f.d. mans nyfödda barn. Folk kommer tro att hon har varit svartsjuk och hämndlysten eftersom deras förhållande sprack. Han utsatte deras dotter, Stina för sexuella övergrepp, och till sist dog hon. Detta har kvinnan i roddbåten dock hållit hemligt. Hon kunde inte bära att också hon var skyldig. Den här novellen berättar om sådant som det han gjorde med Stina i kriminalromaner, för sitt nöjes skull. Sedan slår de ihop boken och somnar nöjda och lugna. Det går att ta sig an det här temat i skönlitteraturen speciellt så som Maria Küchen gör det. Hon lägger inte någon värdering i det som skett och berättelsen känns objektiv och saklig, även om hon låter det kvinnliga berättarjaget vara hysterisk, urförbannad och hämndlysten. Det går inte att sätta sig in i den här kvinnans känslor. Istället har jag massor av frågor till henne: Varför höll hon tyst om övergreppen på Stina? Hur kunde hon skydda sin f.d. man? Hon är nu beredd att ta sitt straff.

Ytterligare en samtida författare som har prisats för sina skräckberättelser är Arne Dahl, pseudonym för Jan Arnald. Han har gett ut en mängd hyllade kriminalberättelser och har av många höjts till skyarna, både av kritiker och läsare. För egen del är det här min första bekantskap med honom men kanske inte den sista. Novellen Migrän är en psykedelisk berättelse där vi får följa en man under ett migränanfall, som till en början slår till vid ett oerhört fel valt tillfälle. Tre polare håller på att begå en stöt och precis när han har samlat ihop alla pengarna i sin svarta väska får han ett blixtrande anfall av migrän. Trots detta lyckas han springa sin väg och fly från de jagande männen som de precis rånat. Han är också övertygad om att hans två polare blir infångade och i princip avrättade. Men allt är inte vad det verkar vara och vändpunkten i berättelsen går inte att avslöja för då förtar jag läsningen från er. En blinkning till sig själv som författare och en av orsakerna till migränanfallen som huvudkaraktären får tycks vara kriminalberättelser av en viss Arne Dahl. Snabbt tempo och högt underhållningsvärde, tyckte jag. Det blir kanske fler berättelser av Arne Dahl vad det lider. 

Avslutningsvis får ni tips på en gastkramande klassiker, också den utgiven av Novellix: Selma Lagerlöfs novell Spökhanden från 1898. En kvinna, doktorns fästmö, sitter hemma i huset som det sägs spöka i, och skriver ett brev till sin blivande man. Hon får se något ohyggligt, ger upp ett öronbedövande skri och hennes två fastrar som hon bor ihop med kallar på doktorn. Han kommer och får se sin fästmö där hon sitter mitt i rummet, alldeles upprätt, blek som om hon hade fått en död människas färg, och hackar tänder och huttrar. Båda två, visar det sig, har inte varit direkt ärliga mot varandra när doktorn har bett om hennes hand och detta visar sig nu. När man kör med falska kort visar sig nämligen en förfärlig hand med långa krokiga fingrar och påminner den som ljuger om att man är på väg att begå en synd. Slutet på novellen visar sig dock vara något överraskande då man kanske väntade på någon form av sensmoral. Men Selma är alltid Selma!  

Oavsett vad ni väljer att läsa i helgen så hoppas jag att ni alla får en skön Alla helgons helg med massor utav ryslig läsning!

Noveller för Världens Barn

För femtonde året i rad genomfördes Radiohjälpens största kampanj Världens Barn som avslutades med en direktsänd gala i SVT1 och en riksinsamling i alla våra kommuner. För tionde året i rad gavs också
Noveller för Världens Barn, en novellsamling, ut och som säljs till förmån för insamlingen. Årets stora insamlingsdagar var den 5 och 12 oktober. Jag ville gärna dra mitt strå till stacken och bjöd därför in till novellcafé med fika: äppelkaka och muffins, samt högläsning: Oline Stig och Bodil Malmsten. Vi samlade ihop en slant som vi med glädje skänkte till Världens Barn! Köper du boken bidrar du till insamlingen - gör det!

 

Nobelpriset 2013 till den samtida novellkonstens mästare

För snart två veckor sedan läste Peter Englund upp den allra kortaste motiveringen till Nobelpriset i litteratur: "Den samtida novellkonstens mästare". Och vi var många som jublade över att Alice Munro får ta emot årets Nobelpris. Min glädje har ännu inte lagt sig och det är förvisso många tidigare litteraturpristagare som har skrivit noveller, men Alice Munro har mig veterligen bara skrivit noveller. Hon har sedan debuten 1968 publicerat fjorton novellsamlingar, varav tre redan finns i min bokhylla: Kärlek, vänskap, hat, Nära hem samt För mycket lycka. Den senaste novellsamlingen Brinnande livet ska givetvis också få plats, speciellt med tanke på att vi är ett antal bokbloggare som ska diskutera novellerna i en Facebook-cirkel, genom Anna på underbara bokbloggen och dagarna går.... Själv tänker jag bjuda in till novellcafé i verkliga livet under hösten, kanske i anslutning till Nobelfestligheterna i december.

Att Nobelpriset i år går till en renodlad novellist måste ses som ett erkännande för novellen som genre. Jag har sagt det tidigare och kommer att säga det igen: noveller skriver man inte för att man inte har tillräckligt material till en roman, utan för att man verkligen behärskar konsten att berätta en historia med små medel, vilket Munro verkligen gör. Själv säger hon: Eftersom jag arbetar med noveller är det speciellt att få den här sortens erkännande. Noveller viftas ofta bort som något människor skriver innan de skriver sin första roman. Hennes stil har ofta jämförts med Tjechov: lågmäld, detaljrik och dramatisk. Läsaren är tvungen att läsa mellan raderna och tolkningsmöjligheterna är många. Det är jag väldigt förtjust i. Att hennes noveller sedan rymmer stoff till romaner eftersom de spänner över hela liv och är långa för att vara noveller, ibland 50-60 sidor, gör inte saken sämre. Men man sträckläser inte hennes novellsamlingar utan ska helst läsa novellerna en i taget så att de får tid på sig att sjunka in i ens medvetande.   

Babel ägnade givetvis en del av sitt program åt årets pristagare och man diskuterade bl.a. novellen Björnen sover ur samlingen Kärlek, vänskap, hat och man var rörande överens om hennes storhet som novellist. Precis som många av andra av hennes noveller handlar den om livets väsentligheter, i det här fallet kärlek i livets slutskede. Favoritmeningar lästes upp och själv stängde jag TV:n direkt efter programmet, plockade ut samlingen ur bokhyllan och kröp upp i läsfåtöljen och läste, jag också. Och njöt!    

Säkerligen har ni redan sett klippet med Alice Munro men jag kan inte låta bli att länka till det: http://www.svtplay.se/klipp/1539856/alice-munro-interview. Håll tillgodo!