Ingen har någon skuld av Julio Cortázar

Jag var på biblioteket häromdagen och jag lånade bl.a. Julio Cortázars samlade noveller del 1 och 2 (sammanlagt ca. 1200 sidor fördelade på 90 noveller) och tänker lyssna på rådet som ges i förordet: Jag kommer inte att läsa alla 90 noveller i ett svep utan tar mig an det något mindre läspaketet och läser "Händer som växer", "Kirke", "Djävulens spott", "Ingen har någon skuld", "Axolotl", "Södra motorvägen", Alla eldar elden", "Den andra himlen", "Andra gången", "Moebiusring" samt "Otid". Här kommer en liten reflektion kring framför allt "Ingen har någon skuld". Novellen handlar till det yttre om något så enkelt som en man som just ska ta på sig en tröja för att han fryser och för att han ska gå ut och möta sin fru; de ska köpa en bröllopspresent. Han kommer dock inte så långt för han klarar inte av att ta på sig tröjan. Det kanske kan tyckas smått komiskt och absurt att skriva om en man som inte klarar av att ta på sig sina egna kläder men symboliken i novellen är tydlig. Han har ingen fri vilja och därför heller ingen skuld i det som händer. Han kommer heller aldrig fram till sin fru och det blir inte heller någon bröllopspresent inhandlad. I slutet blir han dock fri från tröjan men både tröjan och hans hand är inte längre kontrollerade av honom; han kommer att hoppa ut från tolfte våningen och befria sig själv, utan någon som helst skuld.
Jag har tidigare inte själv läst något av Julio Cortázar men jag vet att Jonas Karlsson, en av mina favoritnovellister, har honom som husgud, jämte Franz Kafka. Det räckte för att göra mig nyfiken på honom. Och jag nöjer mig som sagt för tillfället med att ha läst de ovan nämda noveller, men jag är inte främmande för att återkomma till honom. I en av Karlssons noveller: "Spegelövning" skriver han om hur en person får syn på sin egen spegelbild men ändå inte känner igen sig. Han tycker sig se sig själv sådan som hans mamma ville att han skulle vara. Plötsligt får han syn på en tredje människa, som varken är han själv eller hans spegelbild, utan en alldeles ny människa. När jag läser Cortázars novell ”Axolotl” inser  jag att Jonas kan ha blivit influerad av den här texten. Cortázar låter huvudkaraktären bli en axolotl, en salamander som härstammar från Mexico och tillskrivs diverse förmågor och dyrkas som en vattengud av aztekerna. Cortázar gör det berättartekniskt skickligt medan Karlsson endast låter oss ana att något oväntat sker men jag rubbas inte lika kraftigt i mina grundvalar som när jag läser Cortázar. Man kanske också skulle passa på att se filmen Blow-up med bl.a. Vanessa Redgrave; filmen bygger på Cortázars novell "Djävulens spott", som jag förvisso ännu inte har läst. Sommartid är lika mycket filmens som novellens tid!

Den nya Isabel av Katherine Mansfield

Jag har tidigare läst The Garden Party, A Cup of Tea, Je Ne Parle Pas Francais och The Singing Lesson m.fl. av Katherine Mansfield och är väldigt förtjust i hennes novellkonst, därav mina högt ställda förväntningar även på den här novellen. Speciellt den sistnämnda novellen är direkt lysande där en lärarinna som har fått ett brev med mindre goda nyheter från sin fästman ska försöka hålla i en sånglektion. Hon är echaufferad och eleverna är livrädda för henne. Men ett telegram från fästmannen ändrar hennes sinnesstämning. Det är svårt att vara professionell när känslorna spelarna sådana spratt med oss. Den nya Isabel, eller Marriage à la Mode på originalspråk, är utgiven av nystartade malmöförlaget Collings förlag där det också förekommer ett brev: i det här fallet är det maken William som skriver till sin hustru Isabel i ett försök att förklara sin kärlek till henne. Han är på väg tillbaka till London efter att ha tillbringat en helg i deras gemensamma hus på landet, en helg där han knappt har träffat sin fru eller sina söner. Isabel var inte lycklig i deras tidigare hus och nu när de har flyttat till ett större och luftigare hus och hon dessutom har skaffat sig en ny bekantskapskrets i form av fyra bohemiska vänner så känner han att äktenskapet håller på att falla honom ur händerna. Därav brevet, som Isabel läser högt ur för sina nyvunna vänner, vilka gör sig lustiga över det på Williams bekostnad. Hon ångrar sig dock och bestämmer sig för att besvara det, dock inte med detsamma; först väntar vännerna på henne som vill gå och bada igen och hon springer ner för trappan "skrattande sitt nya skratt". Mina högt ställda förväntningar infriades och jag har ännu inte blivit besviken när jag har läst en novell av Katherine Mansfield. Den här novellen, som så många andra, bygger inte på någon stor yttre dramatik men trots det till synes stillastående tillståndet så finns det mängder av mäktiga känslor och stor lidelse. William undertrycker dock sina känslor medan Isabel lever ut sina och frågan är om deras äktenskap kommer att hålla. Slutet ger inget entydigt svar även om jag har mina aningar. Kvinnors frigörelse och deras känsloupplevelser är också något som är signifikant för Mansfields noveller. Vad det gäller hennes stil och form så är hon tydligt inspirerad av Anton Tjechov, vars dagbok hon också översatte år 1920. Den nya Isabel kan t.o.m. sägas vara en pendang till Tjechovs The Grasshopper som har ungefär samma handling och karaktärer, även om den skiljer sig till viss del. Mannen i Tjechovs novell hinner dö innan frun blir medveten om hur hon beter sig. Mansfield skriver även på ett närvarande och intensivt sätt, gärna rakt på sak. Hon alluderar också gärna till kända verk och karaktärer, t.ex. kallar Moira Isabel för Titania som ju är drottning över feerna i Shakespeares pjäs En midsommarnatts dröm. Jag tror att jag har hittat ytterligare en novell att läsa högt när det blir dags för novellcafé i verkliga livet.

Tiden av Maria Küchen

Ytterligare en novell från Novellix har jag läst: idag blev det Tiden av Maria Küchen. Tiden spelar som titeln antyder en central roll i den här berättelsen som handlar om Håkan, en man med en skuld som han inte längre klarar av att bära. Eller gör han? Novellen utspelar sig på hösten och Håkan har åkt ut till sitt lantställe för att ställa i ordning det inför vintern. Han bär på ett mörker som han inte kan dela med någon även om han försöker att sätta ord på det inför sin terapigrupp. Anledningen till hans mörker är något som hände i hans ungdom, med kamrater från lumpen, och skedde på grund av grupptryck. Ganska snart förstår läsaren vad det är som har hänt. När han sitter på sin altan och låter tankarna fara iväg, filosofera som hans fru Amanda skulle ha sagt, så får vi ta del av en trött och ganska uppgiven medelålders mans osammanhängande tankar om hur livet är, hur det kunde ha varit och vad han tänker göra för att ta tag i det. Jag har tidigare bara läst ungdomsromaner av Maria Küchen och gillat dem. Den här novellen är en av Novellix bättre noveller. Den kommer också att lämpa sig synnerligen väl som en högläsningsnovell när det blir dags för novellcafé i det verkliga livet!

Migrän av Arne Dahl

Jag måste erkänna en sak: jag är inget större fan av deckare och kan egentligen inte uttala mig om Arne Dahl som författare. Men nu har jag läst hans novell Migrän som har kommit ut på Novellix tillsammans med tre andra sommarnoveller. Och jag måste erkänna en sak till: jag gillade det jag läste även om de staccatoartade meningarna till en början inte inbjöd till läsning. När jag lagt ifrån mig novellen så gjorde jag det dock med ett leende på läpparna. Underfundig med en tvist på slutet - sådana noveller gillar jag.

Paulo Coelho av Liv Strömquist

Jag är ett stort fan av Liv Strömquist och oerhört ledsen över att jag missade hennes teateruppsättning av sitt sereialbum Prins Charles känsla., som spelades på Intiman i Malmö. Nu läser jag att den också har blivit radioteater i P1; då ska jag inte missa den. Men idag har jag lyssnat på när Liv själv läser sin specialskrivna radionovell Paulo Coelho på P1. Regniga sommardagar är som gjorda för att ligga och lyssna på radion och hennes egen röst förhöjer effekten av vad hon vill berätta. Det här är humor och satir på hög nivå och som vanligt är hennes blick för samtiden ytterst träffsäker. Novellen handlar om ståuppkomikern Sebastian Strandbryn som är fruktansvärt lycklig. Han har träffat tjejen i sitt liv, Vinga Idebog, och ska snart ska han gå upp på scen och göra något helt galet: istället för sitt vanliga nummer ska han fria till sin vackra fågelliknande flickvän som sitter, gipsad från topp till tå, och strålar i publiken. Men allt går inte som planerat och en kedja av händelser gör att det ska läggas hinder i hans väg. Den feministiska konstnärinnan Liv Strömquist tvingar humorklubben att ge plats åt en totalt okänd kvinnlig komiker, Janna, som vill skandera ut sitt budskap om att vår "västerländska livvstil och vårt ekonomiska system är helt ohållbart och oförenligt med ekologisk hållbarhet". Som en röd tråd genom hela novellen, eller kanske snarare som en osalig ande, vilar ett budskap från Paulo Coelhos roman Alkemisten: ”När du verkligen vill någonting verkar hela universum för att du ska få din önskan uppfylld.” Men om vi är många olika personer som har motstridiga önskningar så är frågan om vem universum kommer att verka för?
Ytterligare en gång av jag är totalt drabbad av Liv Strömquist, dels av den satiriska texten och dels av hennes underbara nyskapande liknelser och metaforer. Jag kan varmt rekommendera er att lyssna på den här novellen som ligger kvar på webben till den 13 juli.

Den andra författaren av Peter Kihlgård

Fram till den 1 juli kan du lyssna på radionovellen Den andra författaren av Peter Kihlgård i Sveriges Radio P1 Radioföljetongen/Novellen. Han läser själv sin novell tillsammans med Lena Endre som läser den kvinnliga karaktärens repliker. Och jag har sagt det förut: det är en fröjd att få lyssna till bra uppläsare och bara låta texten komma till en så att man luta sig tillbaka i fåtöljen och bara njuta. Det gjorde jag alltså även den här gången.

I den här novellen beskriver Peter, som själv är huvudkaraktären, hur han drabbas av ett slumartat möte på krogen. Efter att ha varit gräsänkling en fredagkväll och bränt vid sin mat bestämmer han sig för att äta ute. Det är fullt nästan överallt men till slut så lyckas han hitta en krog där han slår sig ner. En ung kvinna har tänkt ssamma tanke och får plats vid hans bord. Hon är inte speciellt intresserad av hans sällskap utan tar omedelbart upp en pocketbok med avrivna pärma och börjar läsa. Peter konstaterar att det inte är en av hans böcker; han ville så gärna att det skulle vara en av hans romaner som hon läste. Hon är totalt uppslukad av boken men tar till slut till orda och frågar om de ska beställa en flaska vin tillsammans. Det gör de. De börjar konversera och han berättar inte helt sanningsenligt om vad han sysslar med; han säger att han undervisar i svenska, historia och filosofi. Hon är elevassistent. De är ganska snart inbegripna i ett samtal om både pedaogogik, hennes stora läsintresse och och varför hon har tagit bort omslaget på sin bok. Hon anser att det är för privat. Hon kommentarer också att hon inte bevistar författaruppläsningar eftersom hon inte gärna läser författare som hon har träffat i verkligheten. Nu blir Peter irriterad och inte så lite förvånad när den unga kvinnan kommer med en upplysnings som omkullkastar hans tillvaro. 

I den här novellen utgår alltså Peter Kihlgård från sig själv, men hur mycket av honom finns egentligen i den här berättelsen och hur mycket är påhittat? Han är en skönlitterär författare i sin fulla rätt att blanda fakta och fiktion på ett sätt som gör att man som läsare, eller snarare lyssnare i det här fallet, gör att man gärna vill tro på det han skriver. Oavsett vilket så har han skrivit om ett ögonblick som förändrade en människas liv och att våra liv ibland kan ta märkliga vändningar. Lyssna på den om ni inte redan har gjort det!

Olika sorters störningar i Lydia Davis Samarbete med fluga och andra noveller

Jag har precis läst den sista novellen i Lydia Davis Samarbete med fluga och andra noveller (Varieties of Disturbance) och känner mig uppfylld trots den absurda humorn men även inspirerad av hennes katalogartade skrivsätt. Jag ska erkänna: jag hade högt ställda förväntningar när jag började läsa. Många recensenter har höjt henne till skyarna och enligt The New York Times Book Review betraktas hon som en nyskapare av novellen då hon "gör om modellen för den moderna novellen". Och nyskapande är hon! Detta är hennes fjärde novellsamling, men den första på svenska. Jag är böjd att hålla med alla som hyllar henne och jag hoppas snart att få läsa även hennes andra noveller! Man har inte tråkigt i hennes sällskap även om det i många noveller gestaltas en något händelsefattig tillvaro. En del av noveller är dessutom så korta som endast två rader och frågan är om de kan kallas noveller, egentligen? Davis är inte ensam om att fatta sig kort; Hemingway sägs ha skrivit världens kortaste novell. For sale: baby shoes, never worn. Vi har inga som helst problem att se vad den här berättelsen handlar om. Davis korta noveller kanske jag dock ställer mig något mer frågande till. Vilket ord är det du har skrivit på papperet? Vem är han? undrar jag när jag läser ”Samarbete med fluga” som i sin helhet lyder så här: ”Jag skrev det där ordet på papperet, men han lade till apostrofen.”

Bland de längre novellerna fastnade jag framför allt för "Kafka lagar middag", som är en ångestfylld betraktelse över att Kafka ska bjuda sin älskade Milena på middag. I långa delar är huvudkaraktären overksam och inte speciellt handlingskraftig. Jämförelsen med skalbaggen som har trillat på rygg och hans egen situtaion är klockren. Skalbaggen är för övrigt en referens till en av Kafkas mest berömda noveller. Och referenser finns det fler, till Proust och till Beckett. När Kafka väl har bestämt sig för vilken meny han ska servera så föreställer han sig middagen, från början till slut, men erinar sig också en annan middag som inte slutade lyckligt. Av middagen med Milena blir intet.

Jag skulle vilja hävda att det som är det centrala i novellerna kanske inte är det uttalde utan det som inte uttalas. Davis är inte heller intresserad av dramaturgiska modeller eller hur karaktärernas inbördes realtioner ser ut, sådant som läsare kanske önskar av en fiktiv berättelse. För henne är språk och form det centrala även om hon givetvis gestaltar vad det innebär att vara människa. Våra liv är lite lätt absurda ibland och visst är det helt normalt att konstatera att döden ställer till med grammatiska problem. För "När han väl är död, är han fortfarande "han", och i så fall, hur länge är han fortfarande "han"?"

Jag hoppas att Sekwa förlag även kommer att ge ut hennes tidigare novellsamlingar. De har åtminstone mig som säker läsare!

Ytterligare en kvintett från Astor förlag

Nu har det kommit ut ytterligare en kvintett noveller från Astor förlag, den här gången av författare från Italien, novellens föregångarland. Formatet är detsamma, med text både på fram- och baksida av det lilla häftet, men färgerna denna gång ljuvligt sommarpastelliga. Kanske förebådar det något om innehållet. Innan läsningen tog jag även tillfället i akt och bakade två italienska småkakor så att jag skulle kunna krypa upp i läsfåtöljen och bara njuta av en liten bit Italien idag. Författarna är de här: Chiara Valerio, Antonella Lattanzi, Veronica Raimo, Ascanio Celestini och Giorgio Vasta.


Den gudomliga avbetalningen av Chiara Valerio alluderar på Dantes Den gudomliga komedin, där författaren låter de stackars akademikerna plaska runt i limbo. Oavsett om vi har en akademisk examen eller inte så är vi alla slavar under konsumismen. I den här berättartekniskt säkra novellen får vi möta fallet Anna T. Hon har levt ihop med en man i snart 10 år och han friar en dag till henne. Hon säger ja, och vill gärna ge honom en bröllopspresent som han kan vara stolt över. Hon ger honom, och sig, själv, ett bröstimplantat på sig själv! Hon tror att hon kan köpa sig lycka, både till sig själv och till sin blivande man, men det visar sig att han inte bryr sig speciellt mycket. Han råkar i svårigheter när det uppdagas att han dricker alkohol på jobbet; han får sparken. Anna T. ställer väl inte direkt något ultimatum men han skriver dock in sig på Anonyma Alkoholister. Hon får det allt jobbigar att klara av räkningarna och får till slut ett betalningsföreläggande. Delgivningsmannen inser att paret inte har så mycket i sitt hem så att de kan bli skuldfria och konstaterar, när han ser på hennes byst, att det hade varit lättare om hon hade köpt en resa istället för en byst. Avslutningsvis får läsaren möta novellens författare som blir nekad avbetalníng när hon ska köpa sig en bärbar dator. Jag tycker som sagt att det här är en berättartekniskt säker novell där författaren har strukturerat upp berättelsen i fyra delar: Fallet Anna T., Mannen vid henns sida, Delgivningsmannen och Tvärtom. Det är en bitter kritik över vår materialstiska syn på världen och vår övertro på att det går att shoppa sig till lycka! Förutom att hon alluderar på Dantes Den gudomliga komedin så återfinns även en annan italiensk författare: Giovanni Verga, och en av hans karaktärer: bonden Mazzarò, som symtomatiskt är "rik som en gris" och står som symbol för girigheten. Författaren tror själv att hon kommer att bli fördömd som den här bonden blir, när hon är på väg att beställa sin bärbara dator, men av det köpet blev det alltså intet.


Katastrofen i Bari av Antonella Lattanzi skildrar en historisk händelse: italienarnas Pearl Harbour eller, om man så vill, ett italienskt Tjernobyl. Den 2 december 1943, bombar tyskarna, som ser det som ett revanschens ögonblick, hamnen i den vackra staden Bari. De fyrtio amerikanska fartygen i hamnen bombas sönder och samman och både militärer och civila dör. I ett av fartygen finns det dödlig senapsgas. Under anfallet ser människorna i staden San Nicola stå på taket till Basilikan och försöka släcka elden, men det är honom övermäktigt och han beger sig hemåt. Till slut kommer försvaret och tyskarna vänder hem igen. Många av människorna som inte hade dött omedelbart gjorde det senare p.g.a. senapsgasen. "Döden hade inte bråttom." Jaget i novellen är också drabbat, men det berodde med största sannolikhet på Tjernobyl. Hon har hypotereros och när hon drabbas av detta berättar pappan historien om katastrofen på Bari för henne. Den hade hon dock hört tidigare, från sin syster. Famlijen och det förflutna är inget som man kan rycka sig loss från, vilket hon blir medveten om, och inte heller Bari. Platsen finns också kvar hos henne, oavsett var hon befinner sig. Det är en ganska osentimentalt berättad historia och det är lätt att se bilderna av bombanfallet framför sig och även de människor som inte dog direkt, utan spack sönder ett par dagar senare.

Ärendet av Veronica Raimo handlar om en granne som utför tjänster åt en änka och hennes efterblivne son och den novell som jag ler mest åt. På ett humoristiskt sätt berättar Veronica om en författare som lyckats komma igång med sitt skrivande igen, tack vare att hon utför tjänster åt änkan. Ju fler och ju längre tid de här tjänsterna tar, ju mer skriver hon. Hennes pojkvän, Giosi, också han en konstnärssjäl, gläds åt detta faktum. Men när tjänsterna börjar bli allt mer kränkande och gå över gränsen för vad man kan be en granne om så börjar han misströsta. När han inte får med henne på en semesterresa till Kroatien så tar ha illa vid sig och åker iväg på egen hand. Kvar hemma i ett kvavt Pigneto är hon, änkan och änkans son. Den allra sista tjänsten utför hon för att hon ska kunna färdigställa sin roman men den är också det största offret. När hon gör detta så får hon en gudomlig uppenbarelse. Men frågan är om hon verkligen offrar sig själv eller gör det av egoistiska skäl. Hennes förläggare har ju inte läst något så här starkt av henne tidigare. Som sagt, det här är nog det starkaste kortet i novellserien.

Den fjärde novellen är i själva verket tre små noveller: Jag har ångest, Kronan och Tyngdkraften skrivna av Ascanio Celestini. I den förstnämnda, som jag kanske hellre skulle vilja säga är en lång prosadikt än en novell, så har huvudkaraktären en diffus känsla av ångest, inte p.g.a. någon specifik orsak utan mer av världens beskaffenhet. Han ser avundsjukt på dem som kommer till sjukhuset med åkommor som går att plåstra om och bota och han undrar om det finns en annan värld än den här att välja. I den andra novellen: Kronan, även den här uppbyggd som en prosadikt med drag från sagans värld - det var en gång.. - så berättar Ascanio om en president med stora problem. Det är inte svårt att se ett sargat Italien och ett sargat statsöverhuvud med för stort ego som till sist dock faller offer för bödeln. Även i den tredje novellen: Tyngdkraften, får vi möta samhällskritik i satirisk form. Jaget tror inte på politiken eller idrotten, ej heller på familjen som en given instution, nej, han tror på en lag som hittills inte har svikit honom, en lag som aldrig slår fel, nämligen tyngdkraften. Oavsett vad som händer oss så gör ju faktiskt livet vidare, en fras som upprepas i den här prosadikten. Det finns ingen anledning till att hitta orsaker till allt som händer och att hitta meningsfullheten i allt elände i världen.


Den femte och sista novellen i den här samlingen: Den enkla framtiden är skriven av Giorgio Vasta och handlar om en ung kille som efter avslutade studier ska göra vapenfri tjänst. Han drömmer om att få göra den på Franciskanerbiblioteket men hamnar istället på Adiconsum, Italiens motsvarighet till konsumentverket. Han känner sig förödmjukad men inrättar sig trots allt på sin nya tjänst. Hans enda uppgift är att ta emot samtal från missnöjda konsumenter och för att fördriva tiden så börjar han försöka mäta den. Giorgio har lyckats förmedla en absurd känsla ungefär såsom i Processen av Franz Kafka även om huvudkaraktären i den här novellen inte på långa håll när är lika fängslad och förtvivlad som Josef K. över en mardrömslik situation som han inte kan göra något åt. En dag ringer en äldre dam som vill klaga på att ett tvätteri inte lyckats ta bort en fläck på hennes morgonrock. Den här händelsen får huvudkaraktären att åtminstone reagera på att något kan vara fel och när han i slutet även försöker bemästra tiden i form av en digital klocka på en bildskärm men inte lyckas så inser han att han ingenting kan göra. Hans vapenfria tjänst på Adiconsum är över och förbi.


De här novellerna har alla drag av samhällskritik i sig och jag kan inget annat än lovorda Astor förlags förtsatta novellutgivning. Jag har haft en italiensk dag helt i min smak: noveller, några macchiato och en del italienska småkakor. Jag tror att jag ska avsluta dagen på en närbelägen, italiensk, mysig kvarterskrog... Jag kan ju inte tillbringa kvällen på releasefesten på Hornstull Strand!

Fält utan slut av Nguyen Ngoc Tu

Jag har under en tid befunnit mig i södra Vietnam, närmare bestämt i Ca Mau, där novellerna i Fält utan slut av Nguyen Ngoc Tu utspelar sig. Författaren är uppvuxen i området och skildrar kärleksfullt det här landskapet fyllt av floder och kanaler. Hon har skrivit fjorton böcker, varav de flesta är novellsamlingar, men det var med titelnovellen i den här samlingen som hon fick sitt internationella genombrott. Hon har även fått priser och utmärkelser för sina böcker och titelnovellen är även filmatiserad och uppförd på teaterscenen. Novellerna då? Jag kan inte annat än säga att hon har förtrollat mig med dessa berättelser, där många av dem handlar om kärlek och svek, men de tematiskt hålls samman av miljön. Det är framför allt Berättelsen om Diep och Fält utan slut som har fångat mig allra mest. Den förstnämnda handlar om en tjugotvårig kvinna som bara får spela barnroller i teatersällskapet hon tillhör och som har vuxit upp hos sina morföräldrar då hennes mamma en dag gav sig av för att söka lyckan i stan. Hon förbarmar sig också över ett övergivet barn och tar hand om pojken som om det vore hennes egen. En dag får hon dock lämna tillbaka honom till hans biologiska mamma. Då bestämmer hon sig för att söka upp sin egen mamma. Hon förlåter henne, vilket gör mig tårögd. I den här novellen finns det en strimma ljus och hopp om försoning, som saknas i många av de andra novellerna. I Fält utan slut vet jag dock inte om jag kan läsa in något som helst hopp för de båda syskonen som växer upp med en far som i barnen ser kvinnan han hatar, kvinnan som lämnade honom. Det finns inget hopp om ett bättre liv trots att han söker och försöker. Det som drabbar mig mest är att de två syskonen får klara sig bäst de själva vill. De driver vind för våg på fälten, på floderna och kanalerna och har bara varandra. Brodern ger sig dock av och lämnar systern ensam. Men det är som om det för far och dotter närmre varandra, trots att systern är den som är mest lik modern, kvinnan som lämnade honom. Just när man trodde att novellen skulle få ett någotså¨när lyckligt slut så sker ett brutalt övergrepp på systern som skriker efter sin bror, istället för efter sin far. Båda är förkrossade men de talar också om förlåtelse. Novellen avslutas med  Det (barnet, alltså) ska vara lyckligt och ha roligt i hela sitt liv, för det ska lära av sin mor att ett barn ibland bör förlåta de vuxna deras misstag. Nu börjar jakten på filmatiseringen av titelnovellen.

Undantagen av Mats Kolmisoppi

Första gången jag läste en novell av Mats Kolmisoppi var 2001 när han debuterade med Jag menar nu, som hade ungdomar tillhörande olika subkulturer i fokus. Det var skejtande ungdomar, politiska aktivister och ungdomar som reste jorden runt. Vi var några kollegor som tillsammans anordnade högläsningskvällar och en av mina kollegor hade med den här novellsamlingen. Jag blev nyfiken på honom. Han har ett ganska säreget sätt att skriva och han blir ofta hyllad för sin skickliga språkbehandling, med all rätt. Det är också det som driver honom i hans skrivande: språket, kanske inte alltid handlingen i sig. Han skriver korthugget och radar ofta huvudsats på huvudsats vilket gör att berättelserna blir kompakta, täta och väldigt intensiva. I den här novellsamlingen finns det 12 noveller samlade och alla har de det gemensamt att de genomsyras av en vrede. De behandlar människorna som känner sig undanskuffade i ett kallt och hårt samhälle, de som känner sig förfördelade, åsidosatta och övergivna. Jag har svårt att värja mig för berättelserna och jag kan riktigt känna deras lidande, deras sorg. Eftersom de flesta berättelserna är skrivna i jag-form så drabbar de ännu hårdare. En av favoritnovellerna som dock kanske faller utanför temat, är Gökungen, som är en form av metaberättelse om Mats skrivande och mitt läsande. Det finns ett "jag" som skriver ett kärleksbrev till en icke namngiven kvinna och jaget är inte säker på att hon kommer att få läsa det. Samtidigt handlar den om Mats, författaren som skriver böcker och funderar och tvivlar, både på kärleken och på sitt skrivande. Det finns dock en sak som han inte tvivlar på när han i brevet skruvar åt handlingen ytterligare. Han riktar sig till mig som läsare; det är jag som är "duet". Eller kanske inte? Det finns som sagt olika nivåer i den här novellen och kanske har jag fått det hela om bakfoten. Tycker om den, gör jag ändå, trots att jag inte sitter på ett landsorsbibliotek och bläddrar i din nyutkomna bok lite förstrött. Nej, jag läser och begrundar om varför jag över huvudtaget skriver det här inlägget på den här bloggen... Jag bryr mig inte heller om vad nazister har för åsikter om litteratur.

Eftermiddagar med Tatania av Magnus Montelius från MIX förlag

Idag har det blivit ytterligare en novell från MIX förlag på min mobil: Eftermiddagar med Tatania av Magnus Montelius. Berättarjaget i novellen har tidigare haft en anställning på ett globalt företag och befunnit sig i både Argentina och Eucador. Han har dock tappat lusten för sitt arbete och hans fru har åkt hem till Sverige. Efter otaliga statskupper blir det dessutom svårare för honom att utföra sitt arbete. Huvudkontoret i Stockholm börjar tröttna på honom. Han tar långa vodkaluncher och besöker hororna på La Travesura. Han inser dock att han har gått för långt och en dag när han stinker av svett, gammal fylla och köpt könsumgänge så bestämmer han sig för att han ska starta ett nytt liv. Istället för att ta långa vodkaluncher lovar han sig själv att inte dricka alkoholhaltiga drycker förrän på eftermiddagen och istället för att besöka bordellen köper han sina tjänster via en eskortfirma. Och det är nu det börjar hända saker. Han möter Tatania som han från första träffen blir betagen av. Hon är inte som de andra flickorna som han tidigare har mött utan hon är snygg, sval och full av tillit. Hon verkar också vara ambitiös, vilket ska visa sig senare i novellen. De fortsätter att träffas på eftermiddagarna även om berättarjaget vill ha mer. Det kan hon dock inte ge honom. När han kommer hem efter att ha varit iväg på affärsresa i ett grannland har hon ringt honom på mobilen, vilket var olikt henne. Han ringer upp henne och säger att de måste träffas. Han kör till henne för att hämta upp henne och blir visad in i hennes rum av hennes rumskamrat. Hon står i duschen och är ännu inte färdig. I hennes rum hänger det diplom från allehanda kurser hon tagit i bl.a. affärsengelska, ledarskap i affärsvärlden och databehandling. Han inser vad det är hon har haft för sig de timmar på kvällarna då hon inte har kunnat träffa honom. Utan ett ord lämnar hon rummet med honom i släptåg och hon tappar kontrollen och när de väl sitter i bilen så exploderar hon. Han har överträtt en gräns och hon är ursinnig. Han försöker att gottgöra det och han frågar henne vad han kan göra för henne. Han erbjuder henne en egen lägenhet eller pengar till fler kurser. Istället säger hon att hon vill praktisera på hans företag. Sagt och gjort, utan att meddela huvudkontoret så får hon en plats på företaget. Och det visar sig att hon är betydligt mer kvalificerad att sköta det hela än vad han är. Hon har kreativa idéer hur de ska öka försäljningen. Att de befinner sig på samma arbetsplats gör att deras "förhållande" inte längre kan fortgå. Hon går helt upp i sitt arbete och han är givetvis svartsjuk på detta. Han är nog också besviken över att hon är så pass kvalificerad och inte ser honom som en god förebild. Hans självkänsla får sig en knäck. Det kan ju bara gå på ett sätt. Huvudkontoret uppmärksammar de goda siffrorna och åker på ett besök. Han har fortfarande inte nämnt någon om Tatania för dem men när de väl kommer till Eucador och får se vad hon går för är det han som blir utan jobb och får åka hem till Sverige igen. Och här sitter han nu, och pratar med Lars på Arbetsförmedlingen, och vill ha ett jobb. Lars har dock för länge sedan slutat att lyssna.

Franska mästarnoveller

Det är inte bara nyskrivna noveller och noveller lästa tack vare den nya tekniken jag läser i mitt novellcafé; då och då blir det en och annan klassiker också. När jag var på Stadsbiblioteket senast lånade jag en novellsamling med titeln Franska mästarnoveller. Där finns bl.a. noveller av Balzac, Flaubert och de Maupassant, men jag valde att läsa två som jag aldrig tidigare hade hört talas om: C.F. Ramuz och Colette.
Den förstnämnda har skrivit en novell som heter Kärlek och som utspelar sig på en gård på den franska landsbygden. Husbonden är en romanläsande och filosoferande man och bondmoran en rejäl sådan. Det går ingen nöd på dem och gårdens dräng Victor försöker närma sig dottern i huset. Även han är en filosoferande man och tänker mer på dottern och fantiserar om henne än han faktiskt pratar med henne. När han ligger i fähuset och drömmer om henne inser han att det inte kan bli mer än just drömmar. Hon är rik, han är fattig och hon skulle inte ens lyssna på vad han hade att säga, än mindre prata med honom. Så han får villkorslös kärlek från annat håll; den nyfödda kalven i fähuset tyr sig till honom och "Han vinkar, och kalven stapplar emot honom som för att visa att de är vänner." Novellen består av väldigt fina beskrivningar och det är inte speciellt svårt att skapa sig bilder av gården, av karaktärerna, av kalven i fähuset. Det är inte heller speciellt svårt att känna sympati för Victor som inte kan få den stora kärleken i sitt liv. C.F. Ramuz är känd för att i sina berättelser ha en kristet religiös och poetisk stämning i dem och det tycker jag att han har även i den här novellen. Novellen tar en oväntad vändning eftersom man tror att dottern ska bli förälskad i honom men i stället utgjuts kärlek i hans hjärta och han är fri, kanske både ur ett klassperspektiv och fri från en erotisk kärlek. Han visar en större kärlek än så, en kärlek mot allt levande, djur som människor.
Colette bjöd på en helt annan läsning i novellen Dagsländor även om titeln fick mig att tänka på just kärlek, men kanske mer tillfällig sådan. Den här novellen består till mestadels av en ganska rapp dialog mellan två vänninor, varav den ena just har haft ett uppslitande gräl med sin älskare. Det är dock inte novellens huvudpoäng utan det är upprinnelsen till grälet: han blir generad å hennes vägnar när det visar sig att hon bättrar på sin frisyr med löshör. Och sedan radar jaget i berättelsen upp vad kvinnorna gör för att hålla sig vackra. Det är papiljotter, ansiktsmasker, hakbindlar. Det är inte så konstigt att deras äkta män smiter från sängen för att söka omväxling och bedra dem, anser hon. Å andra sidan är det kanske inte heller så konstigt att kvinnorna försöker med med både det ena och det andra för att behaga männen. Titeln på novellen är synnerligen välvald för vad är det dagsländorna ska göra. Jo, på några timmar skall insekten genomföra en förvandling från nymf till fullvuxen dagslända, hitta en partner, para sig och – för honans del – ­lägga ägg, innan den dör. Det är inte lätt att vara dagslända, och inte heller kvinna heller för den delen. Den här novellen utspelar sig för drygt 100 år sedan men dagens kvinnor är inte mycket sämre med att hitta sätt att förändra och försöka försköna sina kroppar och sitt utseende - allt för att hitta en partner. Dagens utseendefixering är kanske värt ett eget inlägg.... De franska mästarnovellerna säger oss mycket än idag och är klart läsvärda.

LitteraturMagazinets utmaning under april: Noveller!

Det är ju svårt att inte anta utmaningen från Henrik Elstad, även om jag inte håller med honom om att novellen är litteraturens snabbmat. Det må ta kortare tid att läsa en novell men den kräver oftast mer av en läsare än vad en roman gör. Och inte tror jag att det är lättare att skriva en novell heller. Kanske känns det inte heller just som en utmaning för mig att läsa noveller men jag ska försöka läsa något som jag aldrig tidigare har läst. Däremot håller jag med Henrik när han hävdar att novellen är perfekt som högläsning vid en sittning. Det har vi många bevis på. Och får snart ytterligare ett: det närmar sig läshelg tillsammans med bokklubbsvännerna och då är det noveller, noveller, noveller som läses! Någon annan som antar utmaningen?

Egypten berättar: Den rättvisande spegeln

Idag har jag läst två noveller ur Bokförlaget Tranans Egypten berättar: Den rättvisande spegeln. Jag valde Alaa al-Aswanys En sista bild av Madame Zitta Mundis och En blick på Nagis ansikte. Jag har tidigare läst Yacoubians hus av honom vilken jag var väldigt förtjust i. I de båda novellerna anar man det eyptiska samhället i allmänhet och det moderna Kario i synnerhet, precis som i romanen. I den förstnämda rör vi oss först i 1970-talets ganska sorglösa tillvaro för att i slutet av berättelsen ha förflyttat oss 16 år framåt i tiden. Jaget i berättelsen följer med sin pappa hem till "den andra kvinnan" och finner det inte anmärkningsvärt att hans pappa är otrogen. När han 16 år senare får syn på Madame Zitta, "den andra kvinnan" blir hon bara glad över att se honom igen. Den sistnämda novellen handlar om en skolpojke som en dag får en ny klasskamrat: Nagi. Han får sitta bredvid honom. Nagi hr ett helt annat manér än vad hans klasskamrater har och kommer att stå högt i kurs, även hos läraren. Alla i klassen har en enorm respekt för läraren och är rädda för att de ska få smaka piskan om de inte sköter sig. Berättarjaget försöker att stå emot och göra sin stämma hörd. Man skulle kunna tro att Nagi skulle stå vid hans sida och också försöka stå upp mot läraren, men det visar sig att läraren är den starkare parten. Det är lätt att läsa in det egyptiska samhället i texterna: regimens korruption, brist på demokrati och människans känsla av maktlöshet. De här novellerna är publicerade 2004; det ska bli spännade att läsa al-Aswany efter vad som hände på Tahrirtorget under den egyptiska revolutionen 2011. Han lär ha skrivit en del essäer om händelserna, men jag, jag vill läsa noveller. Samhället avspeglas i skönlitteraturen och författarna tar intryck, skapar uttryck och gör i bästa fall avtryck.

Brevnoveller

Äntligen har jag tagit mig i kragen och beställt noveller från Brevnoveller och idag låg det två paket på posten till mig. Greppet med att få hemskickat en liten berättelse, en kort novell, som passar i ett kuvert tilltalar mig. Att rörelsen dessutom finns för att stärka den enskilda novellens ställning gör ju inte saken sämre. De har också kommit fram till att alla noveller kanske inte trivs, eller gör sig tillrätta i en novellsamling. Många av författarna är inte etablerade sedan tidigare, även om det finns en del kända namn på listan över utgivna titlar, som t.ex. Mats Kempe och Sara Mannheimer. Idag har jag dock läst en novell av Viktor Johansson med titeln Jag filmar dina fingrar med skeden. Den utspelar sig under ett sommarlov och handlar om två killar, den ena på en bräda sökandes bekräftelse från allt och alla, och den andra filmandes honom. Det är en stark novell om vänskap, åtrå, längtan och att försöka hitta sig själv.