Nuestra Señora de la Asunción av Lina Wolff

Första numret av Granta och första novellen läst. Jag var oerhört nyfiken på Lina Wolffs Nuestra Señora de la Asunción. Som novellist tilltalar hon mig mycket med sina influenser från spansk och sydamerikansk litteratur. Hennes noveller känns inte heller speciellt förutsägbara. Jag har sedan tidigare läst hennes novellsamling Många människor dör som du och hoppades att hon inte hade gett upp den kortare genren för den längre romanen. Det har hon alltså inte och därför fick det bli den här novellen först.

I den här novellen, precis som i många andra av henne, så möter jag olyckliga människor som ställer sig frågan vad som är meningen med livet och vad det innebär att vara människa. Många gånger råkar de också ut för absurda eller övernaturliga händelser. Här finns ett kvinnligt berättarjag som möter en författare på en fest som säger att han inte längre orkar vara författare: För jag känner att jag graviterar mot galenskapen, och de dagar jag inte graviterar mot galenskapen graviterar jag mot något ännu värre. Festen håller på hela natten och visar sig vara en förfest. Dagen efter fortsätter sällskapet till Granada och huvudkaraktären får följa med. När de sitter i bussen på väg hem igen så håller de på att förgås av värmen och hettan. De stannar för att svalka sig i en kyrka och då får kvinnan syn på något som gör att hon svimmar. Det hon ser gör att hon vill diskutera med författaren om vad de har pratat om tidigare, nämligen om var gränsen går mellan vad som är galenskap och vad som anses normalt. Hon tror att hon kanske börjar bli tokig: Jag mindes en sak som författaren hade sagt, att det mest skrämmande med galenskapen är att det inte finns någon tydlig gräns mellan det att man är frisk och att man plötsligt blivit sjuk. Hon pratar varken men honom eller med någon annan men Filomena, som också var med på festen och resan till Granada, tar dagen efter kontakt med henne och bekräftar att det hon såg var det flera som såg. Hon är inte på väg in i galenskap men fortfarande rädd för att hennes ska falla ihop. Det behöver hon dock inte vara. Skiljelinjen mellan galenskap och vad som anses vara normalt är tunn men hon klarar av att balansera den. Har ni ännu inte läst något av Lina Wolff så tycker jag att ni ska göra det!

Granta #1: Gränser

Svenska Granta är en tidsskrift som blandar skönlitteratur och litterära reportage, men alltid sätter berättelsen i centrum. Från början var det en brittisk litterär tidsskrift, grundad 1889, som gick från studenttidsskrift till en av västvärldens mest uppmärksammade publikationer. Man har bl.a. publicerat Salman Rushdie och Milan Kundera för första gången här och flera specialnummer har presenterat unga, lovande författare. Sedan 2005 ägs tidskriften av Sigrid Rausing och nu har alltså den svenska Granta lanserats. Det finns även systerutgåvor i bl.a. Spanien, Kina och Finland. Redaktör för den svenska utgåvan är Johanna Haegerström och om henne och Granta kan man läsa i artikeln När underbart är kort publicerad i SvD den 4 maj. Jag vet inte riktigt om jag håller med henne om att novellen har oförtjänt dåligt rykte även om de stora förlagen enbart verkar ge ut novellsamlingar av hög litterär kvalitet. Nu finns det ju så många som lyfter fram novellen: Astor Novell, Brevnoveller, Collings förlag, Hoi förlag, Mix förlag, Novellix, Bonne Nouvelle, Myrios Novellförlag, Sveriges Radio Novellen, Noveller för Världens barn och som sagt Granta också! I det första numret handlar texterna om gränser - "de som definierar och slår fast, det som skiljer åt, håller tillbaka eller utmanar" och jag blir nyfiken både på Lina Wolff, Amanda Svensson och Haruki Murakami. De är förvisso välbekanta sedan tidigare så jag kanske ska börja läsa någon utav de andra författarna. Vi får väl se. Jag laddade ner tidsskriften och har den både i min dator och min mobil vilket är smidigt. Ännu smidigare hade det kanske varit med en läsplatta.

Rivalen av Yaba Badoe

För ett par veckor sedan var jag som bekant inbjuden till en afrikansk afton på Världsbutiken Klotet. Jag läste två noveller högt varav den ena har jag redan skrivit ett inlägg om. Därför tänkte jag skriva ett om den andra också. Yaba Badoe (1955) är en ghanansk-brittisk filmare, journalist och skönlitterär författare. Hon började sin bana inom journalistiken som lärling vid BBC, där hon fick lära sig göra radio och TV. Hennes noveller har publicerats i Critical Quarterly. Hennes första roman The true murder kom ut 2009 och bygger på egna barndomsminnnen.

Novellen Rivalen handlar om Mrs Mensah´s svägerska Esi som är den enda dotter i familjen. Hennes bröder skämmer bort henne och hon slipper ta ansvar för sig själv och sitt liv. När Esi får barn lämnar hon dem till brödernas familjer att ta hand om. Den tredje gången kommer hon till sin bror Albert med en ung dotter och vill lämna henne där. Esi övertalar brodern att ta hand om dottern och dottern har förhoppningar om att Albert ska skämma bort henne. Men Mrs Mensah sätter käppar i hjulet för flickans planer. Enligt Ashantikulturen är flickor särskilt värdefulla eftersom släktlinjen fortlever genom kvinnorna så det är inte så konstigt att Albert har svårt att säga nej till Esi. Novellen är berättad i ett högt tempo och är humoristisk. Under högläsningen var det många som fnissade när Mrs Mensah tar tag i saken och kör undan flickan som har barrikaderat sig framför Alberts sovrumsdörr i tron att han ska be henne dela hennes säng. Det är också väldigt lätt att se scenerna framför sig, kanske tack vare Badoes förflutna som filmare. Läsvärd, helt klart! Novellen finns i Kärlek x 21 Afrikanska noveller utgiven av Bokförlaget Tranan.

Törst av Nawal El Saadawi

Nawal El Saadawi (1931) besökte igår Grand Hotel i Lund och jag var där och lyssnade på henne. Hon är ju en av de mest respekterade av de arabiskspråkiga kvinnliga författarna med stor spridning i väst och tänkbar Nobelpriskandidat. Hon är utbildad läkare, har varit ansvarig för folkhälsofrågor i Egypten, och bor i Kairo. El Sadaawi är en stridbar kvinna som tagit kamp för kvinnors rättigheter internationellt och i hemlandet. Hon har skrivit om kvinnlig omskärelse, kvinnans ställning i samhället, familjelagstiftning, hedersbegreppet för kvinnor resp. män liksom kvinnlig sexualitet i ett fyrtiotal böcker och mottagit många litterära utmärkelser. P.g.a. hennes stridbarhet har hon både varit fängslad och tvingats till landsflykt. Igår pratade hon om kreativitet och hur vi ska bevara och utveckla den. Givetvis kom hon även in på den arabiska våren och hur kvinnorna har det i dagens Egypten. Ledsamt nog så såg hon inte att det hade förbättrats speciellt mycket.

 

Jag har sedan tidigare endast läst några av hennes skönlitterära verk, inte hennes facklitteratur. Och givetvis har hon kommit ut med en novellsamling: Törst. Och givetvis är det kvinnorna som står i fokus i det patriarkala samhället när de försöker förhålla sig till dess förändring både vad det gäller politik, kultur eller religion. Det var ett tag sedan jag läste samlingen men jag kom ihåg att den drabbade mig väldeliga då berättelserna är både gripande och förfärliga. Och säkerligen inte långt från sanningen! En av de noveller jag bäst kommer ihåg är Ögon som handlar om en ung kvinna som jobbar på ett museum med att inventera mumier. En dag får hon syn på en figurin vars ögon fascinerar henne. Det hör till saken att hon bor tillsammans med sin far och har gett upp hoppet om att någonsin leva ihop med en man. Men en dag tycker hon sig se figurinen livs levande och tar kontakt med honom. Hon tycker sig känna honom redan eftersom han hälsar på henne i hennes drömmar. Mötet blir inte som hon föreställer sig det och hon blir skickad till med specialitet på psykiska problem. Titelnovellen Törst handlar också om vad som anses passande för kvinnor. Här är det en kvinna som en het sommardag ser en annan kvinna stå och dricka en läsk  framför en kiosk och som till slut själv tar mod till sig att göra samma sak. Hur gudomligt kan inte en läskedryck smaka i hettan och öknen? Även novellen Slöjan behandlar sådant som anses passande för kvinnor. Den handlar om en kvinna som lär känna en man genom långa samtal och blickar. Hennes nyfikenhet väcks inför hans kropp men när de möts känner hon äckel. Hon tar på sig slöjan igen för att bevara illusionen. Det låter kanske som om El Sadaawi är en socialrealistisk författare men inget kunde vara mer fel. Hon må berätta en historia realistiskt men stämningar och undertexter gör att vi kan läsa in politiska och moraliska budskap i alla hennes noveller. Den här samlingen kom ut 1991 och om det är så att det inte har skett någon större förändring för kvinnorna i Egypten så är det här verklighet för dagens egyptiska kvinnor än idag. Läs den om ni inte tidigare har gjort det!  

 

 

Fri söndag av Ivar Lo-Johansson

Vad passar väl bättre att läsa en ledig söndag än novellen Fri söndag ur Statarna I och II av Ivar Lo-Johansson och samtidigt ta del av lite svensk arbetarlitteratur? Novellen handlar om två pojkar, Erik och Johan, som inte riktigt vet vad de ska göra nu när de äntligen är lediga. – Ingenting blir som man tänker, sade Erik klagande. Hela veckan går, man väntar på söndagen, men när söndagen kommer, så vill man jag vet inte vad. Säg – och han gjorde ett litet uppehåll – hade du flickor i går kväll också? Johan är den populäre bland flickorna medan Erik ännu inte har haft någon. Efter att ha legat i solen utanför statlängan ett tag så beger de sig till Susentorp, ett torp som stått tomt ett tag, då torparen som bodde där dött. De skulle se om det fanns plommon kvar men det slutade med att de tog död på torparens gamla katt. Vad fan ska man göra? skrek Erik och sprang med vansinnet lysande i ögonen rätt in i den stora, sandtorra, knastrande skogen. Det är inte bara dagens ungdom som slår dank och gör busstreck. Detta är den inledande delen av novellen och Ivar fortsätter med att berätta om hur ABF kommer till gården och att Erik börjar läsa och bli kommissionär för en tidning som hette ”Såningsmannen. Erik, den grubblande och funderande pojken av de två, får andra intressen och tycker att han kommer ännu längre bort från kärleken, från flickorna. En dag ska han hålla ett föredrag och han har valt att hålla det utanför Susentorp. Det kommer en del för att lyssna på honom men Johan och hans gäng stör Erik när han ska tala. Det slutar med att de två råkar i slagsmål och, tväremot vad man kanske hade trott, så är det Erik som, trots att han inte gör mycket väsen av sig och anses ganska svag, vinner över Johan. Och nu tar det fart ordentligt i ABF-cirkeln. Fler och fler läser och skriver om söndagarna och även om Erik är stolt över detta så inser han också att han inte kan speciellt mycket. Å andra sidan är han hoppfull: – Att vinna fördjupning i bildningsarbetet är framför allt att vara en karl för sin hatt! Med böckerna och det där har vi inte kommit långt än. Men kanske vi kan komma en gång, kanske nästa generation kan komma mycket långt. Då är ändå något vunnet! Och kanske har vi kommit en bit på vägen. Eller? Läsförståelsen hos våra ungdomar har förvisso sjunkit och framför allt männen väljer bort böckerna men idag vill vi säga att vi satsar på utbildningen och har "en skola för alla". Jag vill inte ge mig in i en utbildningspolitisk diskussion men vad Ivar Lo-Johansson och de andra statarförfattarna insåg är att språk är makt och om man ska kunna påverka sitt eget liv så gäller det också att ta makten över det. Jag kanske ska läsa den här novellen med mina elever imorgon?

Vår kulturnatt Landskrona den 10 maj

På Ruth Oscars Café, Landskrona Bibliotek kommer utmärkta Hoi Förlag, att låta tre av sina författare läsa sina noveller. Kl.19.00-19.20 är det Helsingborgsförfattaren Sölve Dahlgren som läser sin novell "Livets trädgård". Kl.19.30-20.00 är det Helsingborgs deckardrottning Bodil Mårtensson som läser sin spänningsnovell "Rysk ubåt" och avslutningsvis kl.20.15-21.00 är det Saxtorps skräckmästarinna Caroline L Jensen som läser sin skräcknovell "Husdjur är inte tillåtna på Pärlan". Den sistnämnda har jag redan läst och skrivit ett inlägg om men de två andra blir jag nyfiken på. Och högläsning är allting högläsning! Är det någon som vill följa med?

Stroganoffs hemlighet av Stephan Mendel-Enk

Igår, på Världsbokens dag, läste jag högt för eleverna i vår skolmatsal. Och vad passade väl då bättre än att läsa om "världens mest erfarna levande mattant", en lite lätt skruvad historia om hemligheten bakom rätten biff eller korv Stroganoff. Clary Wulff heter mattanten som har gått i pension men som dock fortfarande blir rådfrågad i skolmatsproblem. Vi blir kastade rakt in i berättelsen och inser att Clary är illa ute. Hon ligger på golvet med två hotfulla män över sig och en stekspade mot tinningen. Männen har kommit för att hämta dagboken, den dagbok som ska återupprätta kaptensmajor Tzladnikoffs ära samt ändra namnen på de välkända rätterna biff och korv Stroganoff. Berättelsen är berättad som kinesiska askar med en berättelse i berättelsen i berättelsen. Vi får dels ta del av Clarys berättelse om hur hon fick dagboken av Igor som kontaktade henne när han ingen trodde på honom om den smått otroliga historien och han blev av med sitt jobb som mattant, och dels av kaptensmajor Stroganoffs dagboksanteckningar. Stephan Mendel Enk är en skicklig novellist och har byggt upp novellen på ett snyggt sätt. Han använder sig av skruvade och komiska effekter och av anakronismer och trots det är man faktiskt benägen att tro på historien. Jag litar helt och fullt på Clary även om t.o.m. jag förstår att det här är fiktion. Men det är fiktion när den är som bäst! Läs, eller lyssna på den! Novellen är inläst av Omid Khansari och finns på myrios.se där man måste ha en inloggning för att komma åt noveller, lärarhandledningar, mp3-filer och författarintervjuer. Men det är en guldgruva! Jag har tidigare skrivit om fyra noveller om rasism, eller åtminstone tre av dem.

Hjärtats nålar av Promise Ogochukwu

I måndags var det dags för "Med smak av Afrika" på Världsbutiken Klotet i Lund, som jag skrivit om tidigare. Efter att ha läst och lyssnat på novellsamlingar här hemma och gjort en del efterforskningar på biblioteket så föll valet av högläsningsnovell på Hjärtats nålar av Promise Ogochukwu. Att få läsa högt inför hugade lyssnare är en ren ynnest! Alla lyssnade spänt på novellen om Nana, som firar sin 80-årsdag med släkt och vänner. Hon har en stor bekantskapskrets efter att ha varit en framgångsrik affärskvinna och många prominenta gäster bidrog till att göra festen till en tillställning utöver det vanliga. Vi får dock veta att allt inte är så bra som det verkar med henne. Under många år var hon gift med en våldsam man som misshandlade henne svårt och hade en älskarinna som han till slut lämnade Nana för. Ingen, inte ens hennes bästa vän eller son, kunde få henne att lämna honom. Till slut lämnar han dock henne, mer eller mindre frivilligt. Onda tungor säger att kvinnan han lämnar Nana för har ägnat sig åt häxkraft. Nana träffar ingen ny man och behöver ingen livskamrat vid sin sida heller. Hon klarar sig mycket bra på egen hand men det är inte svårt att förstå att hon kanske fortfarande längtar efter sin man. Precis som många andra misshandlade kvinnor som lever kvar i omöjliga relationer så tar Nana sin mans parti och försvarar honom med att han egentligen är en snäll man. Novellen må utspela sig i Nigeria, men skulle lika gärna ha kunnat hända i vilket annat land som helst. Att män vill etablera makt och utöva kontroll genom att skada och skrämma går tvärsöver alla nationella gränser och verkar tyvärr inte avta. Promise Ogochukwu har gett ut både romaner, dikt- och essäsamlingar. Hon är flerfalt prisad med gott internationellt renommé. Hon ansvara bl.a. för Wole Soyinkas litteraturpris. Jag önskar att det fanns fler av hennes alster översatta till svenska för hon skriver med glimten i ögat trots svåra ämnen.

 

Några afrikanska noveller

Inför högläsningen på Världsbutiken Klotet i Lund på måndag så måste jag bestämma mig för vilken, eller vilka, afrikanska noveller jag ska läsa. Därför sitter jag nu här och bläddrar i de novellsamlingar jag har i lager. Det där som nästan kväver mig av Chimamanda Ngozi Adichie, Tropiska fiskar av Doreen Baingana, Sorgesång för Easterly av Pettina Gappah, Kärlek X 21 Afrikanska noveller och några upplagor av Noveller för Världens barn där Naguib Mahfouz och Jean-Marie Gustave Le Clézio (fast han kanske inte representerar afrikanska novellister?) finns med. Jag har förgäves letat efter några av novellisterna som var nominerade till Cainepriset förra året men inte kunnat hitta någon svensk översättning av dem. Vad väntar förlagen på? I novellsamlingen Kärlek X 21 Afrikanska noveller lutar det åt att jag läser Yaba Badoes Rivalen, Véronique Tadjos En solig eftermiddag eller Nana of Promise Ogochukwus Hjärtats nålar. Någon kanske har ytterligare tips på afrikanska novellpärlor?

Med smak av Afrika

 

Afrika är en spännande kontinent och på måndag kommer Världsbutiken Klotet i Lund att presentera sitt sortiment därifrån. Jag har lovat att läsa en novell eller två. Anmäl er i butiken eller maila klotet83@gmail.com. Vi ses kanske!

 

Aldrig bättre av O Thiam Chin

Många recensenter önskar att få läsa längre berättelser, romaner, av O Thiam Chin. Själv vill jag läsa fler av hans noveller och tycker att han kan få hålla sig till det lilla formatet utan att bli avkräven en roman eftersom hans noveller är så bra. Det finns väl inget självändamål att man efter noveller ger sig i kast med romaner. Det låter som om det ska vara så mycket lättare att skriva noveller än romaner och det vet jag inte om jag håller med om. Nåja, jag sällar mig till hyllningskören av både författare, översättare och förlag när det gäller den här novellsamlingen som blev nominerad till Frank O´Connor International Short Story Prize 2009. Det är Mo Yan-översättaren Anna Gustafsson Chen som har översatt den här boken och det är Bokförlaget Tranan som ger ut den. Det här är O Thiam Chins fjärde novellsamling men den första på svenska. Och vad finns det då att säga om den. Som en röd tråd löper genom novellsamlingen människor som har blivit utsatta för traumatiska händelser men som för den sakens skull inte ger upp, de försöker fortsätta att leva sina liv och går vidare trots att de har upplevt sorg i sina liv. Många av noveller berör mig väldigt starkt, framförallt Familjehistoria där två bröder hittar sin döde fars dagböcker. Det visar sig att mamman i familjen hade fått ett missfall innan de själva föddes. Den ena brodern fantiserar om hur det skulle vara att ha en storebror samtidigt som han skriver en novell om det skulle vara att leva tillsammans med honom. Efter ett tag blir man som läsare osäker på om den andre brodern verkligen är i livet eller om det är den färdiga novellen som blir till. Men även Tystnad är en novell som drabbar mig. Den här förlusten som gestaltas här är kanske ännu svårare att bära än en fars död, en halvsysters självmord och skulden efteråt. Och när jag läser Rökning blir jag mest förbannad. Ben försöker förmå sin mamma, som är sjuk i lungcancer, att sluta röka samtidigt som han själv frenetiskt tjuvröker. Som ni kanske märker är det de nära relationerna som står i fokus när O Thiam Chin berättar om sitt Singapore: syskon, föräldrar, söner, döttrar, mor- och föräldrar samt några tanter. Och trots att det är förluster och sorger han skriver om så finns det alltid en gnista hopp om att karaktärerna ska få det bättre. Det är nog detta som gör att jag inte tyngs alltför mycket av läsningen. Hade allt varit nattsvart så hade jag nog inte orkat, även om det kanske är lättare att läsa om andras svårigheter än för mig att se vilka svårigheter jag har i mitt liv och min verklighet och ta tag i dem. Jag kan bara hoppas att Bokförlaget Tranan även kommer att ge ut hans andra novellsamlingar!



 

 

Allt kan hända på ett novellcafé i Lund

De två duktiga och driftiga bibliotekarierna, Eva Fridlund och Marie Ekdahl, på Lunds Stadsbibliotek bjuder då och då in till novellcafé, vilket uppskattas av många. Nybakade kanelbullar, kaffe och högläsning - vad mer kan man begära av livet en onsdageftermiddag? Den här eftermiddagen fick vi lyssna på novellerna Kyrkvaktmästaren av William Somerset Maugham, Stulet nyår av Agnes Krusenstjerna, Fasta föremål av Virginia Woolf och slutligen Kattfot och blå viol av Gunilla Linn Persson.

Kyrkvaktmästaren är en novell som lämpar sig väl att läsas högt för alla, men kanske framför allt för entreprenörerna, de som går sin egen väg här i livet. Albert jobbar i S:t Peter i London, efter att tidigare ha tjänstgjort som butler, och nu har kyrkan fått en ny kyrkoherde. Han har alltid varit en principfast man och tjänat kyrkan väl men nu är det nya tider. Kyrkoherden har fått höra att Albert varken kan läsa eller skriva och det går inte för sig att vara anställd i S:t Peters församling utan att kunna detta. Albert får tre månader på sig att lära sig läsa och skriva men inser att det inte ligger för honom. Det visar sig att han är en riktig entreprenör och han ger sig in i tobaksbranschen och givetvis går det väl för honom. Novellen har en tydlig knorr på slutet och är en ganska typisk Somerset Maugham-novell och det är inte för inte som novellerna räknas till de klassiker man ska ha läst. Novellen finns i samlingen Lotusätaren och andra noveller som ges ut av Bokförlaget Signum.

Stulet nyår kan också räknas till klassikerna. Precis som i Kyrkvaktmästaren utspelar sig den här novellen bland underklassen sent 1800-tal. Albert var en f.d. butler och Gerda, huvudkaraktären i den här novellen, är en husa hos en välbeställd familj, Gyllanders. De har rest bort över helgen och Gerda ska hjälpa till med storstädningen och vattna blommorna. Hon är alltså alldeles ensam i våningen och får för sig att prova fruns klänningar; det är ju ändå nyårsafton och hon är alldeles ensam. Hon går dock för långt och tror sig att detta är hennes hem och hennes familj är på väg hem. Det är lätt att kliva in i en fantasivärld när den riktiga världen runt omkring visar sig kärlekslös och man bara känner ett utanförskap hela tiden. Hon får besök och slutet är inte speciellt lyckligt. Den här novellen är hämtad ur novellsamlingen Noveller för världens barn 2007 som ges ut av Informationsförlaget.

Till klassikerna räknas också Virginia Woolf. Eva läste hennes modernistiska Fasta föremål och hade fastnat för den filmiska inledningen som till en början befann sig på ett långt avstånd från stranden där två män befann sig. Woolf zoomade in dem mer och mer och gjorde karaktärerna tydligare och tydligare. Två män diskuterar och argumenterar. Den ena av dem visar sig vara politiker, kanske båda, och samlare av märkliga föremål. Hans samlarmani av porslinsbitar och stenar i märkliga formationer gör att han försummar sina plikter och inte längre har förtroendet från sina väljare att fortsätta som ledamot i underhuset. Detta stör honom inte för då finns det ju inget som hindrar honom att fortsätta sitt letande. Novellen finns i Virginia Woolfs Samlade noveller och prosaskisser vilken jag tyvärr inte hittat på något förlag, men den går utmärkt att låna på Lunds Stadsbibliotek och finns även att köpa på Bokbörsen.

Sedan avslutade Marie med att läsa en svensk novellförfattare som var ny för mig: Gunilla Linn Persson som kanske är välbekant för många som tittar på TV. Hon har bl.a. skrivit Skärgårdsdoktorn och ungdomsromanen Allis med is. Den här novellen ska vara självbiografisk och handlar om hennes minnen av sin mormor som dog i september 2007. Även i den här novellen finns det klassperspektiv med eftersom mormor verkar ha "gift ner sig". Samtidigt som det är en minnesskildring av mormodern och ett fint porträtt av henne så sveper novellen också av delar över 1900-talshistorien. Och är sprängfylld med blommor och dofter. En fin liten novell som är hämtad ur en novellsamling från Informationsförlaget, nämligen Noveller för världens barn 2008. Om ni ännu inte har skaffat er dem så tycker jag att ni ska göra det. Där finns hur många pärlor som helst. Själv blev jag påmind om några som jag hade glömt bort och som jag tror att jag ska läsa om ganska snart. Men det blir ett helt annat inlägg.

Hur vi utkrävde hämnd för familjen Blum av Nathan Englander

Den tredje novellen i Englanders novellsamling uppehåller sig, som många av hans noveller gör, kring moraliska frågor: Vad är rätt och fel? Vad är gott och ont? I korthet handlar novellen om ett gäng pojkar som blir trakasserade av grannskapets antisemit men med hjälp av självförsvarslektioner tillsammans med Boris så ska de se till att utkräva hämnd. Redan i första scenen ställer antisemiten frågan till Zvi Blum om han var jude eller ej och detta kan inte Zvi svara på. Jag kommer att tänka på många från Bosnien som inte heller var medvetna om vilken religion de tillhörde, framför allt de yngre, som var tvungna att fråga sina föräldrar om de var muslimer eller kristna. Jag är dock inte säker på att Zvi inte visste om vilken religion han tillhörde eller det handlade om att bli kvitt sin antagonist. Anledningen till att antisemiten ger sig på Zvi och hans kompisar är, tror jag, att han själv har blivit utestängd ur den judiska gemenskapen: Det viskades om att vår plågoande var halvjude. Så här skrev jag i novellcirkelns gemensamma dokument: Jag kan inte låta bli att undra över alla de känslor som virvlar runt i pojken och pojkens mor när de inte längre är välkomna i den judiska gemenskapen, när de befinner sig på andra sidan staketet. Hon förödmjukad och han värdelös men båda med en känsla av hopplöshet och att ha lidit ett stort nederlag. Inte för att jag rättfärdigar det som han senare gör, absolut inte, men hur lätt är det inte att utveckla hatiska känslor när man blir behandlad på det här sättet. Hämnd är som sagt ett centralt tema i den här novellen och mina novellcirkeldeltagare pekade på att man kan läsa in i berättelsen om hur terrorismen föds och göds. Från att ha varit förtryckt så blir man själv en förtryckare och hämnas de oförätter man blivit utsatt för. Vad som också är slående i novellen är föräldrarnas frånvaro, kanske en symbol för de frånvarande länderna i konflikten mellan Israel och Palestina, och som snarare hejar på sina pojkar istället för att mana till eftertanke och försöka få till stånd någon försoning mellan kombattanterna. De har accepterat våldet och det faktum att det hela tiden accelererar. Men när gruppen utav pojkar står och tittar på den nedslagne antisemiten så förstår berättarjaget att jag alltid skulle tycka att de var bättre att vara slagen än den som slog. Jag vill tolka det som att våldet kommer att upphöra, även om jag var ganska ensam om att tolka slutet så här optimistiskt. Nu fortsätter läsningen av novellsamlingen och jag har hamnat ohjälpligt på efterkälken. De andra i novellcirkeln verkar ha läst ut den för länge sen.... Och de andra har bloggat om den tredje novellen här: 
och dagarna går...., Erikas bokprat, Fru E:s böcker, En och annan bok, Henrik Elstad, Lottens bokblogg, Min bokblogg, Cum libris non solus.

Ojura av Stina Stoor

Ojura av Stina Stoor bjuder på ett stycke språkglädje som skildrar en liten flickas oskyldiga lekar och hur hon möter den allt annat än vänliga vuxenvärlden. Sandra lever ihop med sin storasyster och pappa och har nyligen förlorat sin mamma. Barn reagerar som bekant olika på när någon i dess närhet dör och jag upplever det som att Sandra tar sin tillflykt till en fantasivärld i naturen runt deras hem. De lever ihop på en norrländsk gård, men förutom sin familj är också djuren och insekterna en del av Sandras värld. Hennes pappa introducerar henne till exempel för Prins-pladask-i-hjärtat, en groda och sedan tidigare har hon tagit hand om lilla Grön-så-skön, en trollslända. Sandras storasyster är en typisk tonårstjej som känner sig tvungen att bli vuxen och ta en del av mammarollen. Det är hon som får påminna pappan om att Sandra är bjuden på ett kalas; det är hon som klär henne inför kalaset. Någon present till födelsedagsbarnet är inte inhandlad och fantasin sätter inga gränser för vad man kan ge bort. Presenten vållar dock stort rabalder på kalaset och den sargade familjen åker hem till sitt, hemma hos sig, där ingen annan än de själva kan bestämma vad som är rätt och fel.

 

Sina Stoor vann Umeå novellpris 2012 för en annan novell: För vår del, men när jag läser juryns motivering så skulle den kunna gälla även för den här novellen: "För att hon i sin egensinniga prosa med djup omsorg och detaljskärpa gestaltar människor och miljöer som i sin närmast fysiska närvaro etsar sig fast i läsarens minne." Hennes prosa får mig att tänka på en författare som lämnade oss alldeles för tidigt: Mare Kandre. Hon skildrade också barndomen på ett egensinnigt och fantasifullt sätt. Låt oss hoppas att Stina Stoor fortsätter att ge ut noveller som berör och behandlar språket på sitt eget Stina Stoor-iskaktiga sätt!





 

Systerkullarna av Nathan Englander

Novellcirkeln på nätet fortsätter och vi har diskuterat Systerkullarna av Nathan Englander, en politisk novell som på ett väldigt pedagogiskt sätt berättar om de israeliska bosättningarnas framväxt utifrån två familjers öde. De bosätter sig på varsin kulle strax utanför Jerusalem. Männen i de båda familjerna är osynliga; den ena av dem drar ut i kriget och överlever inte och den andra har ingen framträdande roll. Det är alltså kvinnorna som står i fokus, framför allt Rena, som gör enorma förluster i krigen och livet i övrigt, men också Yehudit. Den senare av de två söker en kväll hjälp hos Rena för att hennes dotter har hög feber och hon tror att hon ska dö. Genom att avsäga sig moderskapet och överlämna det åt Rena tror de att de kan lura Gud. Oavsett om det är vidskepelse eller deras tro på Jahve så överlever dottern febern. Åren går och Rena får begrava både man och söner. Det är då hon gör anspråk på Yehudits dotter. Renas argumentation inför rabbinerna är glasklar och parallellen med deras strid om flickan till vad som händer med Israel blir tydlig. Och hur är det egentligen med löften, oavsett om de är muntliga eller finns nedtecknade - är de till för att hållas eller brytas? Om det muntliga kontrakt med vilket Gud skänkte israelerna detta land fortfarande gäller så måste flickan tillfalla Rena.

Novellen är starkt symbolisk och Englander visar vilken skicklig stilist han är. Novellen är uppdelad i fyra mindre kapitel där han låter varje kapitel handla om en specifik konflikt i Israel-Palestina-konflikten. I det första kapitlet är det Yom-Kippur- eller Oktober-kriget som står i fokus, i det andra kapitlet är det den första intifadan och i det tredje kapitlet är det förvisso en lugn och stillsam förmiddag i september men sedan besöker Ariel Sharon Tempelberget och andra intifadan är ett faktum. I det sista kapitlet finns det förvisso ingen tredje intifada men mäklaren som visar ett av husen för Dmitry och Lisa, en invandrad ryss och amerikanska, säger: Om en tredje intifada börjar så kommer ni inte att märka de i era liv, det lovar jag. Novellen spänner alltså över en lång tidsperiod som kanske inte är så vanligt för det korta formatet men eftersom vi får följa de två familjernas öde, och då mer specifikt de två kvinnornas, så gör det ingenting. Det var många i novellcirkeln som tyckte att här fanns stoff till en hel roman i den här novellen! Vi var också många som var överens om att novellen har lärt oss en del om de israeliska bosättningarna men att Englander inte på något sätt ger oss några färdiga svar.

Det finns ett träd med i novellen som också kan sägas spela en framträdande roll: trädet har stått på marken i flera tusen år och när Rena försöker hugga ner det så är det en omöjlig uppgift hon gett sig på. I novellcirkeln på nätet undrade vi till att börja med varför hon ger sig på trädet och försöker hugga ner det. Fri sikt så att de inte skulle bli överraskade vid ett överfall? En symbol för att det gamla ska bort och det nya fram? När Israel och Palestina ska bygga något nytt så måste det gamla, det rotade, finnas kvar och samexistera? Naturen överlever trots människornas övergrepp men överlever människorna i ett sargat land? Själv funderade jag på att, till skillnad från träd med sina rötter, så har vi människor fötter. Vi kan förflytta oss och har så gjort i alla tider. Det var precis vad dessa två familjer gjorde: flyttade på sig och försökte bygga en framtid för sig och de sina. För var hör de egentligen hemma? Finns det något judarna kan kalla sitt hem?

Här kan man läsa de andra bokbloggarnas funderingar kring Systerkullarna:
och dagarna går...
Erikas bokprat
Fru E:s böcker
En och annan bok
Henrik Elstad
Lottens bokblogg
Min bokblogg
Cum libris non solus