Nobelkväll - Novellkväll på Gleerups

I onsdags bjöd Litteraturhus Lund och Gleerups in till en inspirerande klubbkväll. Oline Stig, ordförande i Litteraturhus Lund, samtalade med Eva Ström, författare och litteraturkritiker, om Alice Munros författarskap i allmänhet och novellen Natt ur novellsamlingen Brinnande livet i synnerhet. Dessförinnan hade nämligen skådespelaren Harald Leander haft högläsning av just den novellen. 

Eva undrade varför Oline hade valt just den här novellen för kvällens samtal och hon erkände att det inte var helt lätt. Många av Alice noveller är helt enkelt för långa för att passa in i ett sådant här format. Men det var inte bara längden som var en bidragande orsak. Hon sa att hon blev gripen av den, att den var intressant och skulle kunna belysa hela hennes författarskap. Eva höll med och poängterade att i många av Alices noveller händer det oerhört dramatiska saker men novellerna berättas inte på ett dramatiskt sätt. Båda konstaterade också att hon är många författares favorit. Oline, som själv är novellist, har svårt att sätta fingret på hur Alice får till den förtätade stämningen i sina berättelser samtidigt som hon är väldigt konkret och tydlig. De fortsatte att prata om andra noveller, om sina omläsningar av vissa noveller som gett dem helt andra insikter än vid första läsningen och om vem Alice har jämförts med: Tjechov och Joyce. 

Vi bjöds också på lite vin och Ellens biskvier när vi lyssnade på Dante Lenningers gitarrspel. Den här kvällen, med Alice Munros noveller i fokus, är bara början på Munromania. I nästa vecka väntar både Språk- och litteraturcentrums kväll, Stadsbibliotekets novellcafé och mitt eget firande av hennes Nobelpris söndagen den 8 december med läckra nobeldesserter och högläsning. Och sedan väntar givetvis utdelningen av Nobelpriset, hennes Nobelföreläsning och ytterligare högläsning när vi anordnar Afternoon tea på skolan. 

Färdlektyr - en saknad årlig novellsamling

Färdlektyr var en årligen återkommande novellsamling i pocketform som publicerades av Läns- och lokaltrafiken med start 1999 och som tyvärr inte längre kommer ut. Den sista upplagan som delades ut gratis till gymnasieelever runt om i Sverige kom 2007. Förutom en novellsamling fanns det också en hemsida där det var meningen att ungdomar skulle vara med i en författartävling och få sina alster kommenterade. De bästa bidragen skulle bli premierade och även bli publicerade i Chili. Under våren skulle den vinst man tjänade på försäljningen i bokhandlarna oavkortat gå till tre skrivarstipendium på 25 000 kronor. På Färdlektyrs dåvarande hemsida kunde man bl.a. läsa att Läsandet och skrivandet bland ungdomar får allt hårdare konkurrens från andra medier.  [...]  Sveriges nästa Strindberg riskerar att växa upp i en tillvaro där allt färre läser och skriver. Under våren 2008 tycktes hemsidan börja förfalla och idag är både hemsidan och novellsamlingen fullständigt nedlagda. Vilket jag tycker är oerhört synd. Jag saknar Färdlektyr! 

Trots att man kanske inte hittade sin Strindberg eller lät tillräckligt många oetablerade författare komma med i novellsamlingen, var det en höjdpunkt på höstterminen när klassuppsättningarna kom och eleverna började bläddra i dem. Det var inte så att de sträckläste den från pärm till pärm, men några guldkorn hittade vi. Vad sägs t.ex. om Toaletten av Karolina Ramqvist, Eftermiddagar i parken av Fredrik Lindström, Göra piss av vatten av Marjaneh Bakhtiari, Svanarnas dödsdans av Zinat Pizadeh, Spöket Milton av Jonas Hassen Khemiri och Duell i sal 17 av Mikael Niemi? Men mest av allt kommer jag nog ihåg Hanna Kristoffersons novell Det här är inte en novell om villkorslös kärlek. Hon var en av de talangfulla gymnasieungdomarna som blev publicerad och det med rätta. I hennes novell får vi möta ett udda par, han en balettfjolla och hon ett popsnöre. De förälskar sig i varandra men novellen är absolut inte någon sentimental historia om första förälskelsen, utan snarare tvärtom. Han lider av anorexia nervosa och faller till slut offer för sjukdomen. Hanna är som sagt inte en sentimental berättare utan skriver utan större omsvep om de båda. Hon leker med ord och uttryck som man kanske vågar sådär i ungdomen. Liknelser, symboler, intertextualitet och andra stilistiska drag förekommer flitigt, kanske lite väl flitigt ibland, men det kan också skyllas på ungdomens "oförstånd". Jag undrar så vad Hanna gör idag. Hoppas innerligt att hon har fortsatt skriva! Kanske kommer det fler inlägg om novellerna i Färdlektyr, kanske t.o.m. ett gästblogginlägg om någon stark läsupplevelse. Vi får se... 

Idag är det Selmas dag!

Den 115:e! Och vad passar då bättre än att läsa några av hennes noveller och kanske baka någon av hennes kakor från Mårbacka: Selmas vinbärsgömmor eller hallontrekanter? Recept finns på den här bloggen. 

Novellix har den här hösten gett ut fyra noveller som alla har det gemensamt att de har ett kusligt gotisk tema. Tjänsteanden publicerades första gången i Julrosor (1911) med titeln Spirrtus. En skomakare och hans lärling har hela veckan suttit i prästgården och jobbat. På vägen hem från prästgården går de över kyrkogården. Då säger skomakaren att det skulle vara präktigt med lite gravmull för att på det sättet få en "spirrtus". Och den, som har en spirrtus, kan få allt vad han vill. Då behövde en aldrig mer göra ett par skor. Skomakaren själv kan inte gräva upp någon gravmull men lärlingen kan. Och gör så. Och givetvis visar sig andar och gastar för honom och han kastar sig huvudstupa ut från kyrkogården. Till skomakaren säger han ingenting och skomakaren frågar inte heller vad som hände. Men att något hände det är han säker på. Lärlingen har fått sin spirrtus, utan att vara medveten om det, och det börjar gå bra för honom. Från att tidigare ha gått och slagit dank, att vara en något långsam snickarlärling med dåligt handlag till att numera ha tur, tack vare gravmullen, spirrtus, så blev han nu t.o.m. bättre än skomakaren själv på att tillverka skor. Det slutar dock illa och spirrtus blir till en ren besvärjelse. Han får lov att göra sig av med den.      

Novellen Vägen mellan himmel och jord är hämtad ur Troll och människor I (1915) men publicerades för första gången  i Julrosor (1914). Novellen kan man säga är en epilog till Gösta Berlings saga då novellens huvudkaraktär överste Beerencreutz ska ha varit en av kavaljererna hos majorskan på Ekeby. I den här berättelsen är Beerencreutz gammal, fattig och får hyra ett rum på en gård i Stora Kils socken. En natt vaknar han utav att någon med tunga steg kommer gående uppför trappan till ovanvåningen där han har sitt rum. Först tror han att det är en tjuv eller en som är lite på lyset som har tagit sig upp till honom men när hans dörr slås upp så inser han att det är döden själv som har kommit på besök. Men det är ännu inte riktigt dags för honom att lämna jordelivet. Han kan förstås inte gå tillbaks till sängen utan klär sig och börjar fundera på vad som väntar honom. Vad står det om honom i Livets bok? I resten av novellen får vi följa överstens sista dag eftersom han ville använda den sista dagen till något högtidligt. Han spänner för hästen och ger sig ut på vägarna. När han kommer till en korsning så kan han välja: vill han fara till Karlstad och träffa gamla vänner, till Trossnäs där regementet låg, till herrgården där hans gamla kärlek bodde eller till Ekeby där han festat, spelat, dansat nätterna långa? Jag borde ha rest dit en dag, tänkte han, men inte idag. Nu måste jag fara till ett ställe, där jag kan få stilla den där törsten, som jag känner, efter något, som det är omöjligt att nå fram till. Han beger sig till Lövdala som ägs av Liljecrona, den stora fiolspelaren, och får hjälp av honom och hans musik att ta sig över till den andra sidan.    

Novellen Frid på jorden (1933)är hämtad ur novellsamlingen Höst. Även den här novellen har varit publicerad tidigare, nämligen 1917, också i Julrosor. En familj firar jul när de får besök. Till en början vet de inte riktigt vad de ska tro. Är det ett troll? Ett kvinnfolk? Dottern i huset, Magnhild, blir rädd. Hon tycker sig känna igen henne och kommer att tänka på sin sedan tio år försvunna syster Urd. Kan det vara hon? Det är inte konstigt att Magnhild blir rädd då hon har fruktat den här dagen sedan hennes syster försvann. Vad ska hon säga om att jag har tagit hennes plats och gift mig med hennes brudgum? Det visar sig att Urd har varit tillfångatagen av ett rövarfölje, varit deras tjänstepiga och fött rövarhövdingen sju barn, alla dränkta i älven. När fadern och resten av familjen får höra detta vill de givetvis hämnas Urd men eftersom det är julaftonskväll så faller snön och Urds spår som skulle leda dem till rövarnästet har suddats ut och de inget annat göra än att komma till ro istället. Rövarna går fria och det råder frid på jorden.  

Novellen Dödskallen är hämtad ur Troll och människor II (1921). Den publicerades första gången i Julstämning 1914, med titeln En underlig julgäst. Dödgrävaren  och kyrkvaktaren från Svartsjö socken, f.d. fältmusikant vid Värmlands Jägare, Anders Öster, försöker bjuda hem folk på självaste julafton, men lyckas inte speciellt väl. Han får för sig att bjuda hem några gastar från kyrkogården istället. Det gör han förstås inte men när han går förbi kyrkogården får han se en dödskalle som han tar med sig hem. När han kommer hem får han så för sig att julfesten ska hållas trots att han inga andra gäster har än dödskallen. Han beordrar sin hustru att duka i storstugan och får sin vilja fram efter det att han har hotat henne med geväret. Hon söker sin tillflykt till granngården och blir tröstad av dem. Deras små pojkar springer fram och tillbaka mellan gårdarna och avlägger rapporter om vad Anders har för sig och de berättar bl.a. om hur han äter, dricker och skålar med någon de inte kan se. Efter ett tag går hon tillbaka till honom och inser att något har hänt. Han har kommit till insikt, genom dödskallen, vad som är det viktiga här i livet och hur syndfullt han hittills levt. Det är slut med det nu. Gud ville dem väl, därför hade han sänt dem en varnare. Inför något så stort glömde de inte bara sin vrede mot varandra, de glömde också sin fattigdom, sina framtidsbekymmer. De kände den största lycka, som människor kan erfara.  

Alla fyra novellerna har alltså något av det övernaturliga och gotiskt kusliga över sig. Och det är detta jag är så förtjust i när det gäller Selmas berättarkonst. De övernaturliga inslagen känns hur naturliga som helst och hon krånglar inte till det! Hon är en riktig berätterska ut i fingerspetsarna och kan trollbinda sina läsare och lyssnare. Det märks att hon själv har lyssnat på sagor, myter och legender från de värmländska skogarna under sin barndom.  

 

Om man inte vill läsa själv utan hellre ladda ner en e-bok kan man gå till Mix förlag och botanisera bland deras klassiker. Av Selma har de publicerat tre noveller: Bortbytingen, Legenden om julrosorna och Frid på jorden.

  

Eller varför inte gå till närmsta bibliotek eller antikvariat och köp eller låna andra novellsamlingar av henne: Kristuslegender, Osynliga länkar eller Drottningar i Kunghälla. Hennes verk finns dessutom både på Project Runeberg och Litteraturbanken.

För den som befinner sig i närheten av Landskrona så startar där idag ett firande av hennes födelsedag som sträcker sig ända till söndag. Det är konserter, utställningar, stadsvandringar, föreläsningar och maratonläsning på Landskrona Stadsbibliotek. Hela programmet hittar du här! 

Det finns många sätt att fira Selmas födelsedag på. Jag vet vad jag ska göra! Grattis på dig!

Novellcafé på Lunds Stadsbibliotek

Då och då bjuder Eva och Marie, stadsbibliotekarier på Lunds Stadsbibliotek, in till novellcafé. För ett par veckor sedan gjorde de det igen och jag var förstås där. Det är opretantiöst, tillbakalutat och fullständigt underbart. Under cirka en och en halvtimme lyssnar vi på novellerna de valt, fikar nybakade kanelbullar och sörplar på vårt te eller kaffe. Ibland blir det diskussioner kring novellerna men oftast sitter vi bara där och tar emot.
Den första novellen som lästes upp den här dagen var Dorothy Parkers Du var bara trevlig ur novellsamlingen Levande begråten. En ung man har inget minne av den föregående kvällen. Det visar sig att den var ganska blöt och mängder av alkoholhaltiga drycker intogs. Han sitter nu och beklagar sig för sin kvinnliga vän och hon bedyrar att han varken har varit otrevlig eller gjort bort sig. Men när det kommer till kritan så visar det sig att han visst har gjort detta, och även en del andra saker som kommer att påverka honom för resten av livet. Med humor, vassa repliker och en något förväntad tvist på slutet skriver Parker så att de flesta av oss drog på smilbanden när Marie läste för oss.
Eva fortsatte med att läsa en skräckberättelse ur novellsamlingen De odöda som kom ut på Bokförlaget Semic förra året, nämligen Åke Edwardssons Fönstret. En nybliven pensionär tillbringar dagarna vid fönstret, ser årstidernas skiftningar och tittar ut på människorna utanför. Han lever ihop med sin fru. De är barnlösa och har aldrig pratat om detta faktum. Hon blir till slut irriterad på hans fönsertittande och tycker att han ska ta sig för något istället bara för att stå där. Han är oförstående. Och när man verkligen är redo för livet är det för sent. Han lägger märke till en familj som verkar vara på väg till skolan. Han ser dem vid ett flertal tillfällen men en gång, när han blir lite mer nyfiken på dem för att han inser att de inte verkar förändras eller barnen i famlijen växa och bli större, försvinner de spårlöst. Han lämnar fönstret och följer efter dem när han gör en upptäckt han nog gärna vill ha ogjord. Det kryper i mig när Eva läser och Edwardsson är både subtil och suggestiv i sitt berättande. Skicklig skräckberättare!
Den tredje novellen vi bjuds på är Joyce Carol Oates' Stämma träff som är publicerad i 2011 års uppsättning av Noveller för Världens Barn. En kvinna har, som titeln på novellen lyder, stämt träff med en man, Trevor, som hon träffat en gång tidigare. Hon är sen till träffen och har varken hunnit byta om eller sminka sig. Hon bestämmer sig för att göra det på busstationens damtoalett. Men hon är inte ensam. I ett av toalettbåsen finns också en mamma och hennes lilla flicka. Hon hör hur de småbråkar med varandra men hon har inte tid att vänta tills de är färdiga så hon går in och byter om. Senare ser hon att mamman är en äldre dam och dottern en förståndshandikappad dryga 35 år gammal kvinna. Hon håller också på att få ett migränanfall. Det är här novellen vänder och hennes fokus finns förvisso fortfarande på den blivande träffen men det känns som om det inte är lika viktigt om hon blir godkänd av Trevor eller inte. Det är nämligen så novellen slutar, i en tvekan om det blir de två eller inte. Oates är som vanligt träffsäker i sin studie av kvinnors villkor i dagens samhälle.
När tredje novellen är färdigläst ber jag om att få låna boken Noveller för Världens Barn för jag har för mig att det är i den utgåvan som Klas Östergrens En kniv i ryggen finns med. Och det är det! Den här gången avslutas novellcaféet med att jag läser högt! Så kan det gå på ett novellcafé i Lund. Bibliotekarierna bjuder också in att läsa egna alster, men där är jag inte riktigt ännu... Nästa gång det är novellcafé på Lunds Stadsbibliotek är den 4 december. Vi ses kanske!

Rysliga noveller lagom till Alla Helgons dag

Novellix tipsar om fyra rysliga noveller och inte kan väl jag vara sämre än att ge tips på ytterligare några rysliga noveller, som är speciellt lämpliga att läsa högt för varandra. Jag börjar med mannen som fick mig att läsa berättelser med skräcktema över huvud taget: John Ajvide Lindqvist. Tidigare har jag varken klarat av att läsa skräckberättelser eller se skräckfilmer men jag gissar att jag har mognat och inser att det är fiktion jag läser. Hans novellsamling Pappersväggar innehåller några riktiga pärlor, bl.a. Vikarien och Pappersväggar. Den förstnämnda har jag vid några tillfällen läst tillsammans med mina elever och den har lockat till engagerade diskussioner. I den här novellen blir en man uppringd av en gammal klasskamrat som han inte trodde att han skulle höra ifrån igen då han försvann efter skolan, troligen p.g.a. psykisk sjukdom. Nu har han hittat ett gammalt foto från skoltiden som han vill visa för kompisen. Han har också information om en vikarie som de hade under ett par veckor i mellanstadiet. Den här vikariens tid i klassen sammanföll med klasskamratens försvinnande. Givetvis besöker mannen klasskompisen men hur novellen slutar ska jag inte avslöja här. Läsvärd i sitt mörker och i sin påminnelse om att galenskapen kan vi alla råka ut för. Den andra novellen skrev jag ganska kortfattat om i ett tidigare inlägg men inte desto mindre är även den mycket läsvärd. Jag kan känna skräcken som den lilla killen också gör. Jag har också för mig att den här novellen även har blivit filmatiserad men har inte sett den. Är det någon som vet var jag kan hitta den så får ni gärna kommentera eller skicka ett mail. Med tanke på att filmatiseringen av hans roman Låt den rätte komma in blev så lyckad så vill jag se även den här. 

Om den förstnämnda författaren skriver om skräck som kan hända precis när som helst och var som helst så gör även Maria Küchen det. Hon har förvisso inte zombies, vampyrer eller osaliga andar med i sina noveller utan skriver om vardagliga hemskheter. I novellen För tidig död ror en kvinna över en sjö, från ön till fastlandet, mitt i natten. Vattnet ligger spegelblankt och fullmånen lyser upp henne i ekan. Hon har gjort något förfärligt men är inte rädd för att bli ertappad. Hon har dödat sin f.d. mans nyfödda barn. Folk kommer tro att hon har varit svartsjuk och hämndlysten eftersom deras förhållande sprack. Han utsatte deras dotter, Stina för sexuella övergrepp, och till sist dog hon. Detta har kvinnan i roddbåten dock hållit hemligt. Hon kunde inte bära att också hon var skyldig. Den här novellen berättar om sådant som det han gjorde med Stina i kriminalromaner, för sitt nöjes skull. Sedan slår de ihop boken och somnar nöjda och lugna. Det går att ta sig an det här temat i skönlitteraturen speciellt så som Maria Küchen gör det. Hon lägger inte någon värdering i det som skett och berättelsen känns objektiv och saklig, även om hon låter det kvinnliga berättarjaget vara hysterisk, urförbannad och hämndlysten. Det går inte att sätta sig in i den här kvinnans känslor. Istället har jag massor av frågor till henne: Varför höll hon tyst om övergreppen på Stina? Hur kunde hon skydda sin f.d. man? Hon är nu beredd att ta sitt straff.

Ytterligare en samtida författare som har prisats för sina skräckberättelser är Arne Dahl, pseudonym för Jan Arnald. Han har gett ut en mängd hyllade kriminalberättelser och har av många höjts till skyarna, både av kritiker och läsare. För egen del är det här min första bekantskap med honom men kanske inte den sista. Novellen Migrän är en psykedelisk berättelse där vi får följa en man under ett migränanfall, som till en början slår till vid ett oerhört fel valt tillfälle. Tre polare håller på att begå en stöt och precis när han har samlat ihop alla pengarna i sin svarta väska får han ett blixtrande anfall av migrän. Trots detta lyckas han springa sin väg och fly från de jagande männen som de precis rånat. Han är också övertygad om att hans två polare blir infångade och i princip avrättade. Men allt är inte vad det verkar vara och vändpunkten i berättelsen går inte att avslöja för då förtar jag läsningen från er. En blinkning till sig själv som författare och en av orsakerna till migränanfallen som huvudkaraktären får tycks vara kriminalberättelser av en viss Arne Dahl. Snabbt tempo och högt underhållningsvärde, tyckte jag. Det blir kanske fler berättelser av Arne Dahl vad det lider. 

Avslutningsvis får ni tips på en gastkramande klassiker, också den utgiven av Novellix: Selma Lagerlöfs novell Spökhanden från 1898. En kvinna, doktorns fästmö, sitter hemma i huset som det sägs spöka i, och skriver ett brev till sin blivande man. Hon får se något ohyggligt, ger upp ett öronbedövande skri och hennes två fastrar som hon bor ihop med kallar på doktorn. Han kommer och får se sin fästmö där hon sitter mitt i rummet, alldeles upprätt, blek som om hon hade fått en död människas färg, och hackar tänder och huttrar. Båda två, visar det sig, har inte varit direkt ärliga mot varandra när doktorn har bett om hennes hand och detta visar sig nu. När man kör med falska kort visar sig nämligen en förfärlig hand med långa krokiga fingrar och påminner den som ljuger om att man är på väg att begå en synd. Slutet på novellen visar sig dock vara något överraskande då man kanske väntade på någon form av sensmoral. Men Selma är alltid Selma!  

Oavsett vad ni väljer att läsa i helgen så hoppas jag att ni alla får en skön Alla helgons helg med massor utav ryslig läsning!

Noveller för Världens Barn

För femtonde året i rad genomfördes Radiohjälpens största kampanj Världens Barn som avslutades med en direktsänd gala i SVT1 och en riksinsamling i alla våra kommuner. För tionde året i rad gavs också
Noveller för Världens Barn, en novellsamling, ut och som säljs till förmån för insamlingen. Årets stora insamlingsdagar var den 5 och 12 oktober. Jag ville gärna dra mitt strå till stacken och bjöd därför in till novellcafé med fika: äppelkaka och muffins, samt högläsning: Oline Stig och Bodil Malmsten. Vi samlade ihop en slant som vi med glädje skänkte till Världens Barn! Köper du boken bidrar du till insamlingen - gör det!

 

Nobelpriset 2013 till den samtida novellkonstens mästare

För snart två veckor sedan läste Peter Englund upp den allra kortaste motiveringen till Nobelpriset i litteratur: "Den samtida novellkonstens mästare". Och vi var många som jublade över att Alice Munro får ta emot årets Nobelpris. Min glädje har ännu inte lagt sig och det är förvisso många tidigare litteraturpristagare som har skrivit noveller, men Alice Munro har mig veterligen bara skrivit noveller. Hon har sedan debuten 1968 publicerat fjorton novellsamlingar, varav tre redan finns i min bokhylla: Kärlek, vänskap, hat, Nära hem samt För mycket lycka. Den senaste novellsamlingen Brinnande livet ska givetvis också få plats, speciellt med tanke på att vi är ett antal bokbloggare som ska diskutera novellerna i en Facebook-cirkel, genom Anna på underbara bokbloggen och dagarna går.... Själv tänker jag bjuda in till novellcafé i verkliga livet under hösten, kanske i anslutning till Nobelfestligheterna i december.

Att Nobelpriset i år går till en renodlad novellist måste ses som ett erkännande för novellen som genre. Jag har sagt det tidigare och kommer att säga det igen: noveller skriver man inte för att man inte har tillräckligt material till en roman, utan för att man verkligen behärskar konsten att berätta en historia med små medel, vilket Munro verkligen gör. Själv säger hon: Eftersom jag arbetar med noveller är det speciellt att få den här sortens erkännande. Noveller viftas ofta bort som något människor skriver innan de skriver sin första roman. Hennes stil har ofta jämförts med Tjechov: lågmäld, detaljrik och dramatisk. Läsaren är tvungen att läsa mellan raderna och tolkningsmöjligheterna är många. Det är jag väldigt förtjust i. Att hennes noveller sedan rymmer stoff till romaner eftersom de spänner över hela liv och är långa för att vara noveller, ibland 50-60 sidor, gör inte saken sämre. Men man sträckläser inte hennes novellsamlingar utan ska helst läsa novellerna en i taget så att de får tid på sig att sjunka in i ens medvetande.   

Babel ägnade givetvis en del av sitt program åt årets pristagare och man diskuterade bl.a. novellen Björnen sover ur samlingen Kärlek, vänskap, hat och man var rörande överens om hennes storhet som novellist. Precis som många av andra av hennes noveller handlar den om livets väsentligheter, i det här fallet kärlek i livets slutskede. Favoritmeningar lästes upp och själv stängde jag TV:n direkt efter programmet, plockade ut samlingen ur bokhyllan och kröp upp i läsfåtöljen och läste, jag också. Och njöt!    

Säkerligen har ni redan sett klippet med Alice Munro men jag kan inte låta bli att länka till det: http://www.svtplay.se/klipp/1539856/alice-munro-interview. Håll tillgodo!

Revanschen av Sami Said

Många av de noveller jag läser som jag fastnar för och tycker är bra har det gemensamt att de inte berättar för mycket. Författaren utelämnar lagom mycket i texten för att jag ska känna mig utmanad och vara en medskapare av densamma. I Revanschen av Sami Said är det kanske lite för mycket utelämnat för att jag ska känna mig tillfreds. Jag är inte säker på att jag har förstått vad jag har läst. Det kan kanske vara så enkelt att det är en lista över saker som rättfärdigar att man revanscherar sig här i livet? 


Novellen är uppbyggd som en numrerad lista med punkterna 1, 8 och 22. Det saknas alltså många punkter på listan, några säkerligen ganska triviala händelser och några mer obehagliga upplevelser. I Nr. 1 Backen möter vi en liten kille som, förstår vi senare, har invandrat till Västtyskland, varifrån förtäljer inte berättelsen. Han är inte en i gänget och hur mycket han än försöker så blir han det inte heller. Han kommer utifrån. De andra grabbarna far tjutande ner för backen på sina cyklar medan han tittar på. En dag ger hans mamma honom en begagnad cykel som har sett sin bästa dagar. Han tränar sporadiskt och till sist vågar han sig uppför backen tillsammans med de andra. Givetvis består han inte mandomsprovet och de andra bara skrattar åt honom när han ramlar och slår sönder sina glasögon. Symboliskt kan man läsa berget som ett hinder som måste erövras och mycket riktigt återvänder den lilla pojken i vuxen ålder för att erövra backen, som knappt är någon backe, utan en platt kulle som man måste trampa för att komma ned för.


Nr. 8 Den första kärleken berättar om en försmådd kille, Daniel, som har letat upp en gammal kärlek. Han har tagit kontakt med henne via en dajtingsajt. Som jag förstår det är det samma kille som tidigare var mobbad och nu är det hans tur att försmå henne; han lämnar henne ensam på en restaurang efter det att han fått henne att tro att det kan bli något mellan dem. Du är inte bra för mig, säger jag och går därifrån.

Den avslutande delen av novellen, Nr. 22 Slagsmålet, består av endast sex meningar och här har novellens huvudkaraktär förlorat sin mamma. Han sitter i sin bil utanför huset och är på väg in för att slå någon med ett basebollträ. Jag kan inte låta bli att tolka det som att det är någon närstående till mamman som finns innanför hemmets trygga väggar, någon som kanske inte behandlat henne speciellt väl, och nu när hon har dött så kan han ta revansch även för hennes del. För inte kan det väl vara någon av killarna i gänget som mobbade honom under hans uppväxt som han slår ner?

Huvudkaraktären utvecklas från att ha varit en timid ung pojke till en arg man. Jag tror att han känner sig rotlös och när hans mamma till sist dör så har han ingenting att hålla sig fast vid. Listan som han upprättar skriver han nog för att kunna gå vidare i livet. Han är dock inte intresserad av att lyda mammans råd om att han måste glömma och förlåta för att bli fri. Han ger sig på allt och alla istället. Men vad vet jag. Jag kan ha helt fel. Det hade varit intressant att höra era tankar om novellen som är utgiven på Myrios Förlag och som publicerades förra året.

Vinnare av Sveriges Radios novellpris 2013: Stina Stoor

Igår tog Stina Stoor emot priset som vinnare av Sveriges Radios novellpris 2013 vid Bokmässan i Göteborg. Det var inte helt oväntat då hennes specialskrivna novell Gåvan stod i en klass för sig av de fem nominerade novellerna. Tidigare har hon även vunnit Umeås novellpristävling. I ett pressmeddelande säger hon att Det är överväldigande. Jag är ju inte riktigt van. Då det är radiolyssnarna som utser vinnaren gör att det också känns speciellt och särskilt, säger hon. Grattis, säger jag, och hoppas få läsa fler gripande noveller som utspelar sig i Västerbottens inland.

Den sista berättelsen av Stefan Lindberg

När det snart är dags för Bokmässan i Göteborg så passar det bra med att påminna om en pärla till novell: Den sista berättelsen av Stefan Lindberg, som målar upp en framtid där alla är besatta av litteratur. Litteraturen har på allvar tagit plats i samhället. Huvudkaraktären är en uppburen författare som får eskort av Jas-plan när han ska landa på Arlanda, likt megastjärnor idag, och vars barn hämtas och lämnas på diverse olika skrivarskolor. Det finns ett par  bibliotek i varje kvarter som har öppet dygnet runt. Globen är fullsatt när poeter som Göran Sonnevi och Ann Jäderlund framför sina dikter. Alla skriver och alla läser - hela tiden. Det är det mest trendiga man kan göra. Men en dag får huvudkaraktären till slut nog. Istället för att skriva om den snö som fallit under natten så letar han upp familjens pulkor och tar ut barnen på en tur till backen. Man skulle kunna tro att barnen skrek av glädje över att få tillbringa en dag med sin pappa i pulkabacken men de är istället oroliga: har deras pappa blivit spritt språngande galen? Nej, han har gått ett nytt liv till mötes. Han måste inte längre betrakta världen genom konstens lupp utan kan njuta av den första snön utan att skriva om den. Det finns en värld bortom språket. En värld som helt och hållet är värld. [...] Jag tittar på mina barn. De är bara barn. Jag noterar väderleken mot kinden, den är bara väderlek, och kinden bara en kind - inte språk, ord - och jag känner att jag är framme.    

Det är en briljant novell, helt i min smak, och jag kan inte låta bli att fundera över mitt eget förhållningssätt till litteraturen. Driver Stefan Lindberg med alla oss som försöker få andra till att läsa och att vi ibland propagerar för att litteraturen ska göra oss till bättre människor? Oavsett vilket så drar det ihop sig till högläsning och denna novell passar ypperligt. Mina vänner kommer nog att ha ett och annat att säga om novellen.

Och alla ni som ska till Bokmässan i Göteborg: Njut av alla de människor som sysslar med språk och ord, utan att nödvändigtvis behöva skriva om det själv. Och jag är inte ett dugg avundsjuk på er...

Novell-lördag på en söndag

Feministbiblioteket kör sina novell-lördagar men jag hann inte blogga om min läsning igår - därför blir det ett inlägg idag, söndag, med ett inlägg som handlar om några noveller som jag för första gången läste när jag var i Kina för drygt två år sedan och som jag läst igen när nu Anna bjöd in till en Facebook-cirkel om novellsamlingen Kina berättar: Solskenet i munnen. Översättaren Anna Gustafsson Chen var också med och diskuterade novellerna vilket gav en extra dimension åt diskussionen. Det är även hon som har skrivit de små författarporträtten som föregår varje novell i samlingen. Jag har även tidigare varit med i digitala bokcirklar och tycker att det är ett alldeles ypperligt tillfälle att prata litteratur med likasinnade runt om i vårt avlånga land, eller för den delen på någon annan plats i världen. Redan vid min första läsning av novellsamlingen, på plats i Kina, slogs jag av den stora spännvidden och hur de unga författarna i dagens Kina uttrycker sig, som på intet sätt går att sammanfatta speciellt kortfattat.  Det är en salig blandning av etablerade författare och debutanter i den här samlingen och av de fyra novellerna vi diskuterade på Facebook är jag nog mest förtjust i Bara ett skämt av Yu Gu, som tog upp ett, åtminstone tidigare, tabubelagt ämne såsom AIDS och HIV. Det finns ett tydligt budskap, ett lättförståeligt språk och en huvudkaraktär som får smaka på sin egen medicin. Man skämtar inte ostraffat om vad som helst.

Är man nyfiken på vad några av de andra bokbloggarna har skrivit om novellsamlingen så kan man läsa det här:

och dagarna går...
Lottens bokblogg
Feministbiblioteket

Gåvan av Stina Stoor

Jag har tidigare läst Ojura av Stina Stoor och har därför höga förväntningar även på den här specialskrivna novellen som är en av de möjliga vinnarna av Sveriges Radios Novellpris 2013. Stina Stoor vann Umeås novellpristävling 2012 med novellen För vår del som jag tyvärr inte har läst. Gåvan berättar, precis som Ojura, om en liten flicka i centrum men den här gången är det en dagdrömmande mor och en frånvarande far som står för den trasiga familjesituationen istället för som den ensamstående fadern i Ojura. "Hon var väl som två sockerbitar ungefär, men nalta platt." Det är inledningsmeningen i novellen som av det dialektala uttrycket att döma utspelar sig i Västerbottens inland där Stina Stoor kommer från. Den lilla flickan beskriver en guldtacka som har hamnat i hennes ägo, en gåva från hennes pappa. Hennes mamma tycker dock att hon ska lämna tillbaka den till sin pappa som kvällen tidigare hade hälsat på dem. Han hade gett den till henne när mamman inte såg på eftersom hon var "det bästa jag någonsin gjort". En ren kärleksgåva alltså. Mycket riktigt är hon också på väg till honom dagen efter för att lämna tillbaka den - mammans drömmar om en bättre tillvaro spiller väl över på henne - men då visar det sig att han inte längre bor kvar i byn utan har flyttat in till stan. Med små medel och stor skicklighet berättar Stina Stoor om ett svek som många har upplevt. När skilsmässan är ett faktum och pappan inte längre är behövd eller ens önskad försvinner många sin väg. Den lilla flickan kastar guldtackan, kastar gåvan, som inte är något att ha efter pappans svek. Det är lätt att föreställa sig scenerna i novellen framför sig och jag, som så många andra, är förtjusta i språket i Stina Stoors texter. När någon skäms så skruvar de inte bara på sig, utan de är skruvsamma; när flickan ska gå hela vägen till pappan för att lämna tillbaka guldtackan tar hon på sig tungstövlarna; när flickan äter upp sin frukost så åt hon upp blomman i tallriken. Hennes bildspråk är nyskapande och alldeles, alldeles underbart! Inte gör det saken sämre att det dialektala draget i novellen kommer fram när Ellenor Lindgrens mjuka och sävliga röst berättar historien. Stoors berättelse blir till musik i hennes mun och orden ligger helt rätt. Detta är det allra bästa med radionovellerna, att rösten bidrar till ytterligare en dimension av berättelsen. Trots det tunga temat i novellen blir det den här novellen som får min röst i årets upplaga av Sveriges Radios Novellpris! Ni glömmer väl inte att rösta!

Bakom av Alejandro Leiva Wenger

I Bakom av Alejandro Leiva Wenger finns en pappa som å ena sidan bubblar av glädje över sin för tidigt födda son Hugo men å andra sidan är orolig över att det ska hända honom något. Under en kurragömmalek vill han både ge sin son stor frihet men samtidigt uppmana honom till försiktighet. Hugo rusar och virvlar genom lägenheten medan pappan säger åt honom att ta det lugnt. Medan de leker med varandra sätter mamman på radion i köket där nyheterna rapporterar om ett vulkanutbrott. Genom hela novellen berättar sedan Wenger parallellt om hur Hugo verkligen försvinner i leken och om hur människor och städer har blivit begravda under askan. Det är inte första gången som Hugo försvinner så till en början är inte föräldrarna oroliga över att han inte ska komma tillbaka. Mamman går till och med till frisören, kommer hem igen och de äter middag och går och lägger sig utan att han kommer tillbaka. I tillbakablickar berättar pappan om förra gången han försvann och hur han lämnade sin son på dagis, trots att sonen grät av förtvivlan över att bli lämnad. Även om pappan helst hade velat stanna hos sin son så var det så man skulle göra. "Det var det som var normalt." Frågan om vad som är normalt ligger till grund för hela novellen. Den är mystisk och mångbottnad och säger att det finns en annan verklighet än den vi lever i. Hugo är en av dem som kan se och verka i den andra verkligheten, för precis bakom saker finns en plats längre bort, "bakom alla bakom", som Hugo vill gå till. Och frågan är om han kommer tillbaka till den här världen.  

Alejandro Leiva Wenger debuterade 2001 med novellsamlingen Till vår ära där bland annat novellen Elixir ingår som jag har läst många gånger med mina elever. Den novellen är även filmatiserad på ett lyckosamt sätt. Det finns mycket att diskutera vad det gäller fördomar och utanförskap men också Wengers sätt att hantera språket. Även i novellen Bakom visar Wenger vilken stilistiskt säker novellist han är. Jag nämnde tidigare parallellismen som ett genomgående stildrag men även upprepningen, tidsformerna (presens för att understryka att kurragömmaleken verkligen sker här och nu och preteritum i tillbakablickarna för att markera att det har hänt tidigare, personifikationen (till exempel att också stolen väntar på Hugo) och de korthuggna meningarna med ett tydligt "jag" och ett "du". Novellen tävlar om Sveriges Radios Novellpris 2013 och skulle vara en värdig vinnare! Men den diskussionen får kanske vänta till jag har lyssnat på alla de nominerade novellerna. 

Sveriges Radios Novellpris 2013

Nomineringarna till Sveriges Radios Novellpris 2013 är här: Diemen Abdullas På alla fyra, Cilla Naumanns Här börjar parken, Alejandro Leiva Wengers Bakom, Astrid Trotzigs Nycklarna och Stina Stoors Gåvan har alla chansen att vinna det prestigefyllda priset. De två förstnämnda har jag lyssnat på sedan tidigare men inte de tre sistnämnda. Wenger är sedan tidigare dock en novellfavorit med bl.a. Elixir i bagaget och Stoor är också en skicklig novellist på sitt säregna sätt. Jag gillar dem båda! Trotzig kommer inte långt efter. Jag tror att det blir svårt att välja det här året! Omröstningen pågår mellan den 26 augusti och den 8 september. I nästa vecka sänds alla novellerna i P1. Lyssna, rösta och ta chansen att vinna en biljett till Bokmässan i Göteborg! Vill du vara med att diskutera novellerna på min facebooksida så gör gärna det! Titta under evenemang. Allt gott!

På alla fyra av Dimen Abdulla

Novellveckan i P1 avslutades med en ny- och specialskriven novell av Dimen Abdulla: På alla fyra och jag kan inte annat än säga att jag både blir ledsen och bestört när jag lyssnat färdigt på den. Vad är det för samhälle vi lever i när en ung kvinna på det här sättet måste ikläda sig en roll och ett utseende som inte stämmer överens med henne själv? Och hur många är det som mår dåligt för att de tror att de måste behaga hela tiden? Vi får nämligen möta en ung kvinna som lider av att hela tiden kontrollera sitt energiintag och att tvångsmässigt motionera. Utseendet är allt! Hon orkar egentligen inte leva det här livet utan är på väg att ge upp, men så drar vännerna i henne igen och hon är tillbaka på Stureplan. Först efter att ha snattat och blivit gratissminkad på NK, vill säga. Hon tar droger och kan väl enligt vissa sägas leva ett liv i sus och dus. Hon möter också drömprinsen, åtminstone enligt vissa, och hon har fullständig kontroll över vem han är, var han kommer ifrån, vad han jobbar med och hur mycket han tjänar innan han ens har bjudit hem henne till sig. Han är egentligen ouppnåelig för henne men han faller för henne och visar t.o.m. upp henne för sin mamma. Under en middag på Operakällaren inser den unga kvinnan att hon blir bedömd av mamman som dock konstaterar att hennes son är som en ny man. Hela novellen handlar om att behaga andra för att leva ett så framgångsrikt liv som möjligt, vilket blir extra tydligt under den här scenen. Men hon reser sig upp från sällskapet och bara går. Går ut, till NK, för att sätta sig i sminkstolen igen. När hon lämnar sin pojkvän och mamman i slutet tror jag att hon gör sig själv en tjänst och kanske, kanske kan hon hitta tillbaka till sig själv, även om inte mycket talar för det. Hon har tidigare konstaterat att man inte kan älska någon, inte ens sig själv. Men hon vill egentligen "bara vara fri"! Samtidigt som Dimen kritiserar vårt utseendefixerade och ytliga samhälle så är hon vass och bitsk. Jag gillar formen och hennes cyniska inlägg. Stilistiskt tilltalar novellen mig och kanske kan novellen fungera som ett inlägg i vart vårt samhälle är på väg. Något för unga kvinnor och män att läsa och diskutera, kanske?