fredag 18 maj 2012

Ytterligare en kvintett från Astor förlag

Nu har det kommit ut ytterligare en kvintett noveller från Astor förlag, den här gången av författare från Italien, novellens föregångarland. Formatet är detsamma, med text både på fram- och baksida av det lilla häftet, men färgerna denna gång ljuvligt sommarpastelliga. Kanske förebådar det något om innehållet. Innan läsningen tog jag även tillfället i akt och bakade två italienska småkakor så att jag skulle kunna krypa upp i läsfåtöljen och bara njuta av en liten bit Italien idag. Författarna är de här: Chiara Valerio, Antonella Lattanzi, Veronica Raimo, Ascanio Celestini och Giorgio Vasta.


Den gudomliga avbetalningen av Chiara Valerio alluderar på Dantes Den gudomliga komedin, där författaren låter de stackars akademikerna plaska runt i limbo. Oavsett om vi har en akademisk examen eller inte så är vi alla slavar under konsumismen. I den här berättartekniskt säkra novellen får vi möta fallet Anna T. Hon har levt ihop med en man i snart 10 år och han friar en dag till henne. Hon säger ja, och vill gärna ge honom en bröllopspresent som han kan vara stolt över. Hon ger honom, och sig, själv, ett bröstimplantat på sig själv! Hon tror att hon kan köpa sig lycka, både till sig själv och till sin blivande man, men det visar sig att han inte bryr sig speciellt mycket. Han råkar i svårigheter när det uppdagas att han dricker alkohol på jobbet; han får sparken. Anna T. ställer väl inte direkt något ultimatum men han skriver dock in sig på Anonyma Alkoholister. Hon får det allt jobbigar att klara av räkningarna och får till slut ett betalningsföreläggande. Delgivningsmannen inser att paret inte har så mycket i sitt hem så att de kan bli skuldfria och konstaterar, när han ser på hennes byst, att det hade varit lättare om hon hade köpt en resa istället för en byst. Avslutningsvis får läsaren möta novellens författare som blir nekad avbetalníng när hon ska köpa sig en bärbar dator. Jag tycker som sagt att det här är en berättartekniskt säker novell där författaren har strukturerat upp berättelsen i fyra delar: Fallet Anna T., Mannen vid henns sida, Delgivningsmannen och Tvärtom. Det är en bitter kritik över vår materialstiska syn på världen och vår övertro på att det går att shoppa sig till lycka! Förutom att hon alluderar på Dantes Den gudomliga komedin så återfinns även en annan italiensk författare: Giovanni Verga, och en av hans karaktärer: bonden Mazzarò, som symtomatiskt är "rik som en gris" och står som symbol för girigheten. Författaren tror själv att hon kommer att bli fördömd som den här bonden blir, när hon är på väg att beställa sin bärbara dator, men av det köpet blev det alltså intet.


Katastrofen i Bari av Antonella Lattanzi skildrar en historisk händelse: italienarnas Pearl Harbour eller, om man så vill, ett italienskt Tjernobyl. Den 2 december 1943, bombar tyskarna, som ser det som ett revanschens ögonblick, hamnen i den vackra staden Bari. De fyrtio amerikanska fartygen i hamnen bombas sönder och samman och både militärer och civila dör. I ett av fartygen finns det dödlig senapsgas. Under anfallet ser människorna i staden San Nicola stå på taket till Basilikan och försöka släcka elden, men det är honom övermäktigt och han beger sig hemåt. Till slut kommer försvaret och tyskarna vänder hem igen. Många av människorna som inte hade dött omedelbart gjorde det senare p.g.a. senapsgasen. "Döden hade inte bråttom." Jaget i novellen är också drabbat, men det berodde med största sannolikhet på Tjernobyl. Hon har hypotereros och när hon drabbas av detta berättar pappan historien om katastrofen på Bari för henne. Den hade hon dock hört tidigare, från sin syster. Famlijen och det förflutna är inget som man kan rycka sig loss från, vilket hon blir medveten om, och inte heller Bari. Platsen finns också kvar hos henne, oavsett var hon befinner sig. Det är en ganska osentimentalt berättad historia och det är lätt att se bilderna av bombanfallet framför sig och även de människor som inte dog direkt, utan spack sönder ett par dagar senare.

Ärendet av Veronica Raimo handlar om en granne som utför tjänster åt en änka och hennes efterblivne son och den novell som jag ler mest åt. På ett humoristiskt sätt berättar Veronica om en författare som lyckats komma igång med sitt skrivande igen, tack vare att hon utför tjänster åt änkan. Ju fler och ju längre tid de här tjänsterna tar, ju mer skriver hon. Hennes pojkvän, Giosi, också han en konstnärssjäl, gläds åt detta faktum. Men när tjänsterna börjar bli allt mer kränkande och gå över gränsen för vad man kan be en granne om så börjar han misströsta. När han inte får med henne på en semesterresa till Kroatien så tar ha illa vid sig och åker iväg på egen hand. Kvar hemma i ett kvavt Pigneto är hon, änkan och änkans son. Den allra sista tjänsten utför hon för att hon ska kunna färdigställa sin roman men den är också det största offret. När hon gör detta så får hon en gudomlig uppenbarelse. Men frågan är om hon verkligen offrar sig själv eller gör det av egoistiska skäl. Hennes förläggare har ju inte läst något så här starkt av henne tidigare. Som sagt, det här är nog det starkaste kortet i novellserien.

Den fjärde novellen är i själva verket tre små noveller: Jag har ångest, Kronan och Tyngdkraften skrivna av Ascanio Celestini. I den förstnämnda, som jag kanske hellre skulle vilja säga är en lång prosadikt än en novell, så har huvudkaraktären en diffus känsla av ångest, inte p.g.a. någon specifik orsak utan mer av världens beskaffenhet. Han ser avundsjukt på dem som kommer till sjukhuset med åkommor som går att plåstra om och bota och han undrar om det finns en annan värld än den här att välja. I den andra novellen: Kronan, även den här uppbyggd som en prosadikt med drag från sagans värld - det var en gång.. - så berättar Ascanio om en president med stora problem. Det är inte svårt att se ett sargat Italien och ett sargat statsöverhuvud med för stort ego som till sist dock faller offer för bödeln. Även i den tredje novellen: Tyngdkraften, får vi möta samhällskritik i satirisk form. Jaget tror inte på politiken eller idrotten, ej heller på familjen som en given instution, nej, han tror på en lag som hittills inte har svikit honom, en lag som aldrig slår fel, nämligen tyngdkraften. Oavsett vad som händer oss så gör ju faktiskt livet vidare, en fras som upprepas i den här prosadikten. Det finns ingen anledning till att hitta orsaker till allt som händer och att hitta meningsfullheten i allt elände i världen.


Den femte och sista novellen i den här samlingen: Den enkla framtiden är skriven av Giorgio Vasta och handlar om en ung kille som efter avslutade studier ska göra vapenfri tjänst. Han drömmer om att få göra den på Franciskanerbiblioteket men hamnar istället på Adiconsum, Italiens motsvarighet till konsumentverket. Han känner sig förödmjukad men inrättar sig trots allt på sin nya tjänst. Hans enda uppgift är att ta emot samtal från missnöjda konsumenter och för att fördriva tiden så börjar han försöka mäta den. Giorgio har lyckats förmedla en absurd känsla ungefär såsom i Processen av Franz Kafka även om huvudkaraktären i den här novellen inte på långa håll när är lika fängslad och förtvivlad som Josef K. över en mardrömslik situation som han inte kan göra något åt. En dag ringer en äldre dam som vill klaga på att ett tvätteri inte lyckats ta bort en fläck på hennes morgonrock. Den här händelsen får huvudkaraktären att åtminstone reagera på att något kan vara fel och när han i slutet även försöker bemästra tiden i form av en digital klocka på en bildskärm men inte lyckas så inser han att han ingenting kan göra. Hans vapenfria tjänst på Adiconsum är över och förbi.


De här novellerna har alla drag av samhällskritik i sig och jag kan inget annat än lovorda Astor förlags förtsatta novellutgivning. Jag har haft en italiensk dag helt i min smak: noveller, några macchiato och en del italienska småkakor. Jag tror att jag ska avsluta dagen på en närbelägen, italiensk, mysig kvarterskrog... Jag kan ju inte tillbringa kvällen på releasefesten på Hornstull Strand!

söndag 13 maj 2012

Fält utan slut av Nguyen Ngoc Tu

Jag har under en tid befunnit mig i södra Vietnam, närmare bestämt i Ca Mau, där novellerna i Fält utan slut av Nguyen Ngoc Tu utspelar sig. Författaren är uppvuxen i området och skildrar kärleksfullt det här landskapet fyllt av floder och kanaler. Hon har skrivit fjorton böcker, varav de flesta är novellsamlingar, men det var med titelnovellen i den här samlingen som hon fick sitt internationella genombrott. Hon har även fått priser och utmärkelser för sina böcker och titelnovellen är även filmatiserad och uppförd på teaterscenen. Novellerna då? Jag kan inte annat än säga att hon har förtrollat mig med dessa berättelser, där många av dem handlar om kärlek och svek, men de tematiskt hålls samman av miljön. Det är framför allt Berättelsen om Diep och Fält utan slut som har fångat mig allra mest. Den förstnämnda handlar om en tjugotvårig kvinna som bara får spela barnroller i teatersällskapet hon tillhör och som har vuxit upp hos sina morföräldrar då hennes mamma en dag gav sig av för att söka lyckan i stan. Hon förbarmar sig också över ett övergivet barn och tar hand om pojken som om det vore hennes egen. En dag får hon dock lämna tillbaka honom till hans biologiska mamma. Då bestämmer hon sig för att söka upp sin egen mamma. Hon förlåter henne, vilket gör mig tårögd. I den här novellen finns det en strimma ljus och hopp om försoning, som saknas i många av de andra novellerna. I Fält utan slut vet jag dock inte om jag kan läsa in något som helst hopp för de båda syskonen som växer upp med en far som i barnen ser kvinnan han hatar, kvinnan som lämnade honom. Det finns inget hopp om ett bättre liv trots att han söker och försöker. Det som drabbar mig mest är att de två syskonen får klara sig bäst de själva vill. De driver vind för våg på fälten, på floderna och kanalerna och har bara varandra. Brodern ger sig dock av och lämnar systern ensam. Men det är som om det för far och dotter närmre varandra, trots att systern är den som är mest lik modern, kvinnan som lämnade honom. Just när man trodde att novellen skulle få ett någotså¨när lyckligt slut så sker ett brutalt övergrepp på systern som skriker efter sin bror, istället för efter sin far. Båda är förkrossade men de talar också om förlåtelse. Novellen avslutas med  Det (barnet, alltså) ska vara lyckligt och ha roligt i hela sitt liv, för det ska lära av sin mor att ett barn ibland bör förlåta de vuxna deras misstag. Nu börjar jakten på filmatiseringen av titelnovellen.

torsdag 10 maj 2012

Undantagen av Mats Kolmisoppi

Första gången jag läste en novell av Mats Kolmisoppi var 2001 när han debuterade med Jag menar nu, som hade ungdomar tillhörande olika subkulturer i fokus. Det var skejtande ungdomar, politiska aktivister och ungdomar som reste jorden runt. Vi var några kollegor som tillsammans anordnade högläsningskvällar och en av mina kollegor hade med den här novellsamlingen. Jag blev nyfiken på honom. Han har ett ganska säreget sätt att skriva och han blir ofta hyllad för sin skickliga språkbehandling, med all rätt. Det är också det som driver honom i hans skrivande: språket, kanske inte alltid handlingen i sig. Han skriver korthugget och radar ofta huvudsats på huvudsats vilket gör att berättelserna blir kompakta, täta och väldigt intensiva. I den här novellsamlingen finns det 12 noveller samlade och alla har de det gemensamt att de genomsyras av en vrede. De behandlar människorna som känner sig undanskuffade i ett kallt och hårt samhälle, de som känner sig förfördelade, åsidosatta och övergivna. Jag har svårt att värja mig för berättelserna och jag kan riktigt känna deras lidande, deras sorg. Eftersom de flesta berättelserna är skrivna i jag-form så drabbar de ännu hårdare. En av favoritnovellerna som dock kanske faller utanför temat, är Gökungen, som är en form av metaberättelse om Mats skrivande och mitt läsande. Det finns ett "jag" som skriver ett kärleksbrev till en icke namngiven kvinna och jaget är inte säker på att hon kommer att få läsa det. Samtidigt handlar den om Mats, författaren som skriver böcker och funderar och tvivlar, både på kärleken och på sitt skrivande. Det finns dock en sak som han inte tvivlar på när han i brevet skruvar åt handlingen ytterligare. Han riktar sig till mig som läsare; det är jag som är "duet". Eller kanske inte? Det finns som sagt olika nivåer i den här novellen och kanske har jag fått det hela om bakfoten. Tycker om den, gör jag ändå, trots att jag inte sitter på ett landsorsbibliotek och bläddrar i din nyutkomna bok lite förstrött. Nej, jag läser och begrundar om varför jag över huvudtaget skriver det här inlägget på den här bloggen... Jag bryr mig inte heller om vad nazister har för åsikter om litteratur.