måndag 31 december 2012

Julnoveller

Under julhelgen har man kunnat lyssna på klassiska julnoveller av Hjalmar Söderberg i P1. I julsamlingar finns ännu fler klassiska berättare representerade, bl.a. Astrid Lindgren och August Strinberg. Många av julnovellerna vi vill läsa och lyssna på är oerhört traditionsbundna och minner om hur det var förr. Vi vill gärna läsa om den vita julaftonen med ett dignande matbord och massor utav tindrande barn under julklappsutdelningen, åtminstone om man får tro utlåningen på biblioteken. Själv har jag en favorit bland julnovellerna, som förvisso också är en klassisk sådan, men som kanske har ett annorlunda budskap än många av de traditionella julberättelserna. Jag är oerhort förtjust i Granen av Tove Jansson. Muminfamiljen blir väckt i sin vintersömn för att se hur alla runt omkring dem stressar runt för att hinna med allt som måste hinnas med. De försöker också göra allt det alla andra gör, skaffa gran, mat och julklappar, men förstår inte varför. De upplever t.o.m. julen som något skrämmande och hotfullt. Till slut blir det knytten som får maten, julklapparna och får sitta framför den oerhört vackra granen vilket till sist och syvende är vad julen handlar om: att få ge av sin kärlek och omtanke. För mig har det blivit tradition att läsa just den här novellen högt.

måndag 17 december 2012

De blå skorna av Linda Olsson

Vad vet vi egentligen om våra föräldrar, om våra äkta hälfter och om våra barn? Och vilka val de har gjort tidigare i sina liv? Novellen De blå skorna fick mig att tänka på en del livsval jag själv har gjort och på de val som karaktärerna i novellen har gjort. I den här novellen får vi möta en kvinna, vars pappa har gått bort. Hon känner sig arg, sviken och på väg att tappa fotfästet dels för att hon inte har fått ta farväl av pappan och dels för att pappan flyttade till Paris och startade ett nytt liv utan att ta del av hennes åsikter eller låta henne ta del av beslutet. Det är just i Paris hon befinner sig i inledningen av novellen, på väg till pappans lägenhet med hans askan i en urna. Väl i lägenheten funderar hon över hur väl hon egentligen kände sin pappa och vad det var som fick honom att ge upp sitt liv i Stockholm för ett nytt i Paris. Hon letar efter svar men hittar ingenting; de obesvarade frågorna är många. På skrivbordet står dock en skokartong och genast tror hon att den ska vara fylld av dagböcker och brev som ska ge henne svaren på vem hennes pappa egentligen var. Men den innehåller inget av det hon tror utan i stället ligger där, under silkespappret, ett par ljusblå, små, nätta mockapumps, för små för hennes fötter. Precis som mycket annat i hennes pappas liv så är den här stunden oerhört välregisserad av pappan och om frågorna var många tidigare så är det inte färre nu. Hon gör en del efterforskningar och hittar en affär som säljer skor av just den här typen: Chaussures aimées på Rue de Rosier och under en planlös promenad i ett av Paris äldsta och tjusigaste kvarter så hamnar hon framför affären, som inte är öppen. Väl hemma på hotellet igen bestämmer hon sig för att bosätta sig i sin pappas våning. Hon checkar ut, gör sig hemmastadd i lägenheten och drabbas av en melankolisk övergivenhet. Hon lyssnar på hans musik, dricker vin och känner sig ensam. Nästa dag går hon till affären och möter en kvinna i sin egen ålder, Claire, som blir nyfiken på vad det är för skor hennes pappa har lämnat efter sig. Hon stänger affären och de vandrar till lägenheten och pratar om sin bakgrunder, om sina upplevelser av svek. Det visar sig att Claries pappa dog och att mamman flyttade tillbaka till Paris från Montreal och plockade upp en annan livstråd. Claire får se skorna och förstår varför just de här två kvinnorna befinner sig just nu i den här lägenheten och Clarie berättar om sin mammas livs stora kärlek. Novellen är lågmäld, sorgsen men ändå hoppfull och får mig som sagt att tänka på hur lite vi egentligen vet om våra föräldrar och vilka liv de levde innan barnen kom in i deras liv. Novellen får mig också att längta till Paris i allmänhet och kvartert Marais i synnerhet. Linda Olsson, som har sagt om sig själv att vara ledsen till sin natur, har skrivit om hur identiten kan vackla när man börjar ifrågasätta sitt förflutna men att det finns hopp. Längtan efter att finnas till i ett sammanhang gäller för oss alla.

måndag 3 december 2012

Hallonstunden av Inger Edelfeldt - radionovell i P1

Det är så underbart att få lyssna på författarnas egna inläsningar av sina noveller; jag bara lutar mig tillbaks och lyssnar och befinner mig helt plötsligt i Stehag, där Inger Edelfeldts novell Hallonstunden utspelar sig. Genom fågelkvitter och hallondoft så har jag dessutom förflyttat mig till en varm julidag. I början av novellen möter vi en nervös dotter, Caroline, med sin egen dotter, Tuva, på perrongen i Lund för att möta sin mamma som kommer med tåget från Stockholm. Av Edelfeldts sätt att bygga upp stämningen förstår vi att relationen mellan dem inte är den bästa. Caroline borde ge sin mamma ett varmt och innerligt välkomnande men gör det inte. Mamman har dessutom sorg; hennes sambo Bengt-Erik har dött. Resan till Lund har varit allt annat än bekväm men Carro gör allt för att hennes mamma ska trivas tillsammans med dem och hos dem. Det går sådär. Mamman låser i princip in sig på sitt rum hela dagarna och läser korsord. Tuva förstår inte varför hennes mormor måste vara där. Inte heller Carolines andra dotter Lina med sin  nyblivna son Viktor, förstår varför de ska göra sig till för mormor när allt hon gör är att kritisera och fälla sarkastiska kommentarer. Hur mycket ska man egentligen kunna tåla från en närstående i form av kränkande kommentarer? Carro försöker släta över det hela och en del av henne vill att mamman ska åka hem igen medan en del av henne vill att hon ska vara kvar. Både Caroline och hennes mamma gör endast halvhjärtade försök att nå fram till varandra. När Tuva en morgon är försvunnen anklagar hon sin mamma för att det är hennes fel att hon är borta. Tuva kommer dock tillbaka, med en kattunge i handen och Caroline tycker att de ska ge den till mormodern. Vi närmar oss novellens vändpunkt när allting ställs på sin spets; mormodern vill inte alls ha någon gullig kattunge och skriker upprört: Aldrig mer vill jag ta hand om någon. Jag har gjort det i hela mitt liv. Hon bäddar sängen och packar sin resväska men Caroline ger sig inte. Samtalet mellan dotter och mamma handlar i slutet om vad de tror att hela besöket gått upp och mormodern är övertygad om att Caroline inte har varit innerlig i sin önskan om att få besök av sin mamma. Hon ville göra det endast för att göra en god gärning, att få ta hand om sin stackars mamma. Båda två är överens om att det inte gick så bra. Men sedan händer något! De sätter sig in hur andra kan tänkas känna och ber om förlåtelse och känner medkänsla med varandra. När Caroline säger att de ska gå ut i trädgården och plocka hallon så får hon truga sin mamma men efter ett tag går de ut. Caroline vill egentligen fotografera sin mamma i hallonbuskarna men nöjer sig med att det får bli en bild i minnet istället. "Just så, det är min mamma!"

Någon har sagt att Inger Edelfeldt inte i första hand intresserar sig för relationer mellan människor, utan snarare för individen som sådan. Det tycker jag inte märks i den här novellen utan här är det just relationen mellan karaktärerna som är det spännande. Vad har hänt tidigare som gör att Caroline reagerar som hon gör? Varför har inte mormodern hälsat på tidigare och hur kommer det sig att hon inte har träffat sitt barnbarn Tuva tidigare? Vem är det egentligen som är skuld till att relationen ser ut som den gör? Det är intressant att hon i novellens form hinner ge oss så pass mycket av relationen mellan karaktärerna men också att karaktärerna får framstå som hela människor med alla sina egenheter och egenskaper. Men kanske är det just i den här formen som jag gillar Inger Edelfeldt som mest. Hon har skrivit många lovprisade novellsamlingar tidigare av vilka mina favoriter är Rit och Den förunderliga kameleonten.

onsdag 14 november 2012

Familjeband av Clarice Lispector på Buswick Book Club

Familjeband av Clarice Lispector är en spännade novellsamling där många av novellerna handlar om kvinnor på gränsen till nervsammanbrott, kvinnor i vardagliga situationer som är fångade i en social roll, kvinnor som kämpar mellan att vara subjekt och objekt. Jag kommer att tänka på Virginia Wolffs kvinnorporträtt, även om Lispectors kvinnor känns något djärvare och mer modiga.

Men inte bara har jag läst Familjeband; ikväll har jag också varit på Buswick Book Club på Babel i Malmö där Emil Svanängen, Emil Jensen, Ann Heberlein och brasilianaren Tiganá Santana har framfört nyskrivna låter och en spin off-berättelse utifrån Lispectors novellsamling. Hänförd, är bara förnamnet. Vilket underbart sätt att fördjupa läsningen av novellsamlingen, eller för den som ännu inte läst, bli introducerad för en ny författare. Jag fortsätter skriva mer under morgondagen....

lördag 20 oktober 2012

Det måste ha varit ensamt där av Merethe Lindström

Äntligen har jag kunnat låna novellen Det måste ha varit ensamt där av Merethe Lindström. Novellen är utgiven av utmärkta Collings förlag och jag hoppas verkligen att de kan ge ut fler av hennes noveller. Hon har nämligen skrivit hela sex stycken novellsamlingar och jag blir väldigt nyfiken på henne, dels för att hon utforskar språket som ett medel för att uttrycka erfarenheter som man kanske inte vill eller kan prata om och dels för att hennes författarskap verkar kretsa kring relationer där man bär på hemligheter. Hon har själv sagt att hon aldrig blir trött på att skriva om de nära relationer som utspelar sig inom familjen. Hon anses även vara en av Norges främsta prosaister. Tidigare i år fick hon också Nordiska rådets litteraturpris för romanen Dagar i tystnadens historia. Även om fokus ligger på noveller i just den här bloggen kommer jag med all sannolikhet att läsa även hennes senaste roman.

Men den nyss utlästa novellen då? En kvinna och en man, Embla och Simon, hamnar bredvid varandra på en flygning och de börjar samtala med varandra. Till en början pratar de om alldagliga ting men ganska snart kommer de in på saker som de inte har berättat för andra. De pratar om olika saker, sådant man pratar om på flygresor, han nämner sina studier, hon berättar om staden hon har besökt, vännerna, sin nya digitalkamera, och utan att veta hur det har gått till börjar de röra sig över i en annan zon, utanför de trygga, tråkiga samtalsämnena." Hon berättar om sin autistiska syster, Runa, som har haft en mailväxling med en okänd kille. Hennes namn är ett kvinnonamn av nordiskt ursprung som betyder just hemligheter, tydligen ett ständigt återkommande tema i Merethes noveller och romaner. Killen som Runa mailväxlar med mår inte så bra och är t.o.m. självmordsbenägen. Embla säger att hon raderar de sista mailen från honom vilket innebär att också hon bär på en hemlighet gentemot sin syster. Men det är inte bara Runa och Embla som bär på hemligheter. Även Simon bär på en hemlighet, som han förvisso inte avslöjar för Embla, men som hon tycks förstå i alla fall. Han är överraskad över hur precis hon är, nästan som om hon vet. Hur kan hon veta. Det måste ha varit ensamt där, säger hon. Vad hon syftar på är det Simon berättar om när han blev ensam lämnad hos en granne till sin kompis och utsatt för ett sexuellt närmande, något han tidigare inte har berättat för någon. Han har legat kall och vaken om natten och tänkt att det nästan känns som om han ensam har fått ansvaret för dem. Det som inte kan uttryckas i ord, uttalas högt, förblir en hemlighet, och kanske växer det till en familjehemlighet likt en elakartad tumör. Embla och Simon har under den här flygningen varit med om ett möte som har förändrat deras sätt att se på andra och sig själv. När de landar hoppas han att de kanske kommer att ses igen.

Det kanske framgår att det som sker i den här novellen är det som sker i människornas inre, framförallt i Simon, huvudkaraktären. Det händer saker och ting omkring dem i flygplanet men det är inte väsentligt för Emblas och Simons möte. Han väljer vad han vill berätta för Embla och vad han vill behålla för sig själv. Det kan förvisso innebära att han ensam får bära sådant som han kanske inte klarar av men valet mellan att berätta eller inte berätta, t.o.m. valet att berätta vad han berättar är hans eget val. Det finns alltså en inre spänning i novellen med många frågor som inte blir besvarade. Hur gick det för Runas mailkompis? Kommer Embla och Simon att träffas igen? Slutet bjuder på många möjligheter men ger inga entydiga svar.

Till sist måste jag också bara nämna något om Lindströms prosa; jag förstår att hon har blivit prisbelönt för sitt skrivande. Hon är stilistiskt säker och skildrar svåra känslor som egentligen inte kan uttryckas i en lågmäld men ändå precis stil. Symboler, omskrivningar, allitterationer, motsatsförhållande, stegringar, satsradningar använder hon för att få sagt det hon vill ha sagt. Jag har nog hittat en av höstens högläsningsnoveller; det börjar bli dags att planera för ännu ett novellcafé i verkliga livet!

tisdag 2 oktober 2012

Het - en novellsamling med tio noveller och tio heta situationer

Förlaget gilla böcker har gett ut en novellsamling med tio mer eller mindre erotiska noveller, skrivna av erkänt duktig ungdomsboksförfattare. De tar alla upp sexualakten på något sätt, avdramatiserat och oförskönat. Jag fortsätter att skriva lite senare. Sitter i möte...

lördag 29 september 2012

Vinnare av Sveriges Radios Novellpris 2012 ...

... är Arkan Asaad. Han har skrivit novellen Gift mot sin vilja som jag tidigare skrivit om på bloggen. Det är P1s lyssnare som har röstat fram vinnaren. Du kan lyssna på novellen till och med den 29 oktober 2012.

tisdag 18 september 2012

Elaka anteckningar av Peter Erik Du Rietz

Här är en novell för alla som älskar tv-serien The Office: Elaka anteckningar av Peter Erik Du Rietz, utgiven på MIX förlag. Sällan har jag mött en mer svartsynt och svartmålande människa än Gunnar Svensson, huvudpersonen i den här berättelsen. Gunnar jobbar som journalist på Globala Nyheter och lyckas förpesta stämningen bland kollegorna på redaktionen bl.a. genom att skriva kränkande krönikor, alternativa horoskop och subjektiva artiklar. När redaktionschefen tycker att de ska "förbättra stämningen på kontoret" genom att skriva uppmuntrande meddelanden till varandra så får det vara nog. Han skickar anonyma mail från en annan dator än sin egen där han i princip idiotförklarar chefen. Det är inte bara på kontoret som Gunnar är jävligt jobbig, utan även som den internetdejtande, ölmagade granne han är. Han är en fullständig social katastrof i vilket sammanhang han än befinner sig! Och givetvis är han på väg mot en personlig katastrof. Under upplösningen på novellen skrattar jag högt! Det här är satir i sin bästa form förmedlad i elaka dagboksanteckningar där varje anteckning inleds med en paraprosdokian: en stilistik figur där senare delen av ett påstående är så oväntat att du måste omtolka första delen av påståendet. Läs den, är allt jag har att säga!

söndag 16 september 2012

Vem har skrivit den bästa radionovellen i år?

Idag är det sista dagen som du kan göra din stämma hörd i omröstningen av Sveriges Radios Novellpris 2012. Rose Lagercrantz, Oline Stig, Peter Kihlgård, Liv Strömqvist och Arkan Asaad har alla skrivit en specialskriven novell för radio. Jag har ännu inte riktigt bestämt mig för vilken av dem som ska få min röst; de har alla något som jag gillar och de är alla goda berättare. Peter, Oline eller Liv kanske leder något över de andra två. Ikväll har jag bjudit in mina vänner till en Facebook-diskussion kring novellerna för att höra vad de tycker. Hoppas att jag har hunnit bestämma mig tills dess.

lördag 15 september 2012

Gift mot sin vilja av Arkan Asaad

Samma tema som i Arkan Asaads debutroman Stjärnlösa nätter förekommer i novellen Gift mot sin vilja: att han blev bortgift som 19-åring. Novellen börjar med att en ung man läser högt ur ett brev från Migrationsverket. Brevet är inte adresserat till honom utan till hans jämnåriga kusin; på torr och saklig kanslisvenska meddelas att hon har fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd. Orsaken verkar vara att myndigheten har fått reda på att äktenskapet mellan de båda kusinerna inte har ingåtts av fri vilja. Efter det att han slutar läsa högt ur brevet får vi sedan följa honom och hans tankar kring hur han vill att hans framtid ska gestalta sig. Han är en helt vanlig kille, född i Kurdistan, men uppväxt i Sverige och vill precis som hans jämngamla kompisar bestämma över sitt eget liv och sin framtid, inte behöva fundera över vad som är bäst för släkten och tänka på hur man bibehåller sin heder. Novellen är nominerad till Sveriges Radios Novellpris 2012.

tisdag 11 september 2012

La vie en rose av Oline Stige

En radionovell om min hemstad: Lund, skriven av Oline Stig - är det denna som ska få min röst i årets omröstning av Sveriges Radios Novellpris 2012? Vi får väl se. Berättelsen om Aron och Veronika som träffas igen efter femton år är i varje fall en berättelse som handlar om svek, ånger, förlåtelse och hämnd, starka känslor. De två är gamla lägenhetskompisar sedan studietiden i Lund där Aron gång på gång blev sviken och utnyttjad av Veronika. Trots att hon egentligen kanske älskade Aron blev de aldrig ett par: han var en "sån man inte blir kär i". Men han fanns ändå där för henne hela tiden, oavsett hur illa hon behandlade honom. Han var också den som räddade henne från att dö under en av hennes ångestattacker. Och nu träffas de alltså igen när Veronika har flyttat ner till Lund från Stockholm. Deras liv har förändrats i olika riktningar men när de träffas igen så tycks mycket i deras relation vara sig likt. Men Aron får sin hämnd på Veronika på ett sinnrikt sätt. Novellen är inläst av Fredrik Gunnarsson, skådespelare som ofta syns på malmöscenen, och vars berättarröst lyfter novellen, precis som dragspelet gör. Man hör La vie en rose i bakgrunden och kan inte låta bli att le åt Veronikas öde. Novellen blir inte sämre av att Aron rör sig på Lunds gator och torg, på platser som jag rör mig dagligen. En klart läsvärd, nej, jag menar lyssnarvärd, radionovell alltså!

tisdag 10 juli 2012

Ingen har någon skuld av Julio Cortázar

Jag var på biblioteket häromdagen och jag lånade bl.a. Julio Cortázars samlade noveller del 1 och 2 (sammanlagt ca. 1200 sidor fördelade på 90 noveller) och tänker lyssna på rådet som ges i förordet: Jag kommer inte att läsa alla 90 noveller i ett svep utan tar mig an det något mindre läspaketet och läser "Händer som växer", "Kirke", "Djävulens spott", "Ingen har någon skuld", "Axolotl", "Södra motorvägen", Alla eldar elden", "Den andra himlen", "Andra gången", "Moebiusring" samt "Otid". Här kommer en liten reflektion kring framför allt "Ingen har någon skuld". Novellen handlar till det yttre om något så enkelt som en man som just ska ta på sig en tröja för att han fryser och för att han ska gå ut och möta sin fru; de ska köpa en bröllopspresent. Han kommer dock inte så långt för han klarar inte av att ta på sig tröjan. Det kanske kan tyckas smått komiskt och absurt att skriva om en man som inte klarar av att ta på sig sina egna kläder men symboliken i novellen är tydlig. Han har ingen fri vilja och därför heller ingen skuld i det som händer. Han kommer heller aldrig fram till sin fru och det blir inte heller någon bröllopspresent inhandlad. I slutet blir han dock fri från tröjan men både tröjan och hans hand är inte längre kontrollerade av honom; han kommer att hoppa ut från tolfte våningen och befria sig själv, utan någon som helst skuld.
Jag har tidigare inte själv läst något av Julio Cortázar men jag vet att Jonas Karlsson, en av mina favoritnovellister, har honom som husgud, jämte Franz Kafka. Det räckte för att göra mig nyfiken på honom. Och jag nöjer mig som sagt för tillfället med att ha läst de ovan nämda noveller, men jag är inte främmande för att återkomma till honom. I en av Karlssons noveller: "Spegelövning" skriver han om hur en person får syn på sin egen spegelbild men ändå inte känner igen sig. Han tycker sig se sig själv sådan som hans mamma ville att han skulle vara. Plötsligt får han syn på en tredje människa, som varken är han själv eller hans spegelbild, utan en alldeles ny människa. När jag läser Cortázars novell ”Axolotl” inser  jag att Jonas kan ha blivit influerad av den här texten. Cortázar låter huvudkaraktären bli en axolotl, en salamander som härstammar från Mexico och tillskrivs diverse förmågor och dyrkas som en vattengud av aztekerna. Cortázar gör det berättartekniskt skickligt medan Karlsson endast låter oss ana att något oväntat sker men jag rubbas inte lika kraftigt i mina grundvalar som när jag läser Cortázar. Man kanske också skulle passa på att se filmen Blow-up med bl.a. Vanessa Redgrave; filmen bygger på Cortázars novell "Djävulens spott", som jag förvisso ännu inte har läst. Sommartid är lika mycket filmens som novellens tid!

tisdag 3 juli 2012

Den nya Isabel av Katherine Mansfield

Jag har tidigare läst The Garden Party, A Cup of Tea, Je Ne Parle Pas Francais och The Singing Lesson m.fl. av Katherine Mansfield och är väldigt förtjust i hennes novellkonst, därav mina högt ställda förväntningar även på den här novellen. Speciellt den sistnämnda novellen är direkt lysande där en lärarinna som har fått ett brev med mindre goda nyheter från sin fästman ska försöka hålla i en sånglektion. Hon är echaufferad och eleverna är livrädda för henne. Men ett telegram från fästmannen ändrar hennes sinnesstämning. Det är svårt att vara professionell när känslorna spelarna sådana spratt med oss. Den nya Isabel, eller Marriage à la Mode på originalspråk, är utgiven av nystartade malmöförlaget Collings förlag där det också förekommer ett brev: i det här fallet är det maken William som skriver till sin hustru Isabel i ett försök att förklara sin kärlek till henne. Han är på väg tillbaka till London efter att ha tillbringat en helg i deras gemensamma hus på landet, en helg där han knappt har träffat sin fru eller sina söner. Isabel var inte lycklig i deras tidigare hus och nu när de har flyttat till ett större och luftigare hus och hon dessutom har skaffat sig en ny bekantskapskrets i form av fyra bohemiska vänner så känner han att äktenskapet håller på att falla honom ur händerna. Därav brevet, som Isabel läser högt ur för sina nyvunna vänner, vilka gör sig lustiga över det på Williams bekostnad. Hon ångrar sig dock och bestämmer sig för att besvara det, dock inte med detsamma; först väntar vännerna på henne som vill gå och bada igen och hon springer ner för trappan "skrattande sitt nya skratt". Mina högt ställda förväntningar infriades och jag har ännu inte blivit besviken när jag har läst en novell av Katherine Mansfield. Den här novellen, som så många andra, bygger inte på någon stor yttre dramatik men trots det till synes stillastående tillståndet så finns det mängder av mäktiga känslor och stor lidelse. William undertrycker dock sina känslor medan Isabel lever ut sina och frågan är om deras äktenskap kommer att hålla. Slutet ger inget entydigt svar även om jag har mina aningar. Kvinnors frigörelse och deras känsloupplevelser är också något som är signifikant för Mansfields noveller. Vad det gäller hennes stil och form så är hon tydligt inspirerad av Anton Tjechov, vars dagbok hon också översatte år 1920. Den nya Isabel kan t.o.m. sägas vara en pendang till Tjechovs The Grasshopper som har ungefär samma handling och karaktärer, även om den skiljer sig till viss del. Mannen i Tjechovs novell hinner dö innan frun blir medveten om hur hon beter sig. Mansfield skriver även på ett närvarande och intensivt sätt, gärna rakt på sak. Hon alluderar också gärna till kända verk och karaktärer, t.ex. kallar Moira Isabel för Titania som ju är drottning över feerna i Shakespeares pjäs En midsommarnatts dröm. Jag tror att jag har hittat ytterligare en novell att läsa högt när det blir dags för novellcafé i verkliga livet.

måndag 2 juli 2012

Tiden av Maria Küchen

Ytterligare en novell från Novellix har jag läst: idag blev det Tiden av Maria Küchen. Tiden spelar som titeln antyder en central roll i den här berättelsen som handlar om Håkan, en man med en skuld som han inte längre klarar av att bära. Eller gör han? Novellen utspelar sig på hösten och Håkan har åkt ut till sitt lantställe för att ställa i ordning det inför vintern. Han bär på ett mörker som han inte kan dela med någon även om han försöker att sätta ord på det inför sin terapigrupp. Anledningen till hans mörker är något som hände i hans ungdom, med kamrater från lumpen, och skedde på grund av grupptryck. Ganska snart förstår läsaren vad det är som har hänt. När han sitter på sin altan och låter tankarna fara iväg, filosofera som hans fru Amanda skulle ha sagt, så får vi ta del av en trött och ganska uppgiven medelålders mans osammanhängande tankar om hur livet är, hur det kunde ha varit och vad han tänker göra för att ta tag i det. Jag har tidigare bara läst ungdomsromaner av Maria Küchen och gillat dem. Den här novellen är en av Novellix bättre noveller. Den kommer också att lämpa sig synnerligen väl som en högläsningsnovell när det blir dags för novellcafé i det verkliga livet!

söndag 24 juni 2012

Migrän av Arne Dahl

Jag måste erkänna en sak: jag är inget större fan av deckare och kan egentligen inte uttala mig om Arne Dahl som författare. Men nu har jag läst hans novell Migrän som har kommit ut på Novellix tillsammans med tre andra sommarnoveller. Och jag måste erkänna en sak till: jag gillade det jag läste även om de staccatoartade meningarna till en början inte inbjöd till läsning. När jag lagt ifrån mig novellen så gjorde jag det dock med ett leende på läpparna. Underfundig med en tvist på slutet - sådana noveller gillar jag.

Paulo Coelho av Liv Strömquist

Jag är ett stort fan av Liv Strömquist och oerhört ledsen över att jag missade hennes teateruppsättning av sitt sereialbum Prins Charles känsla., som spelades på Intiman i Malmö. Nu läser jag att den också har blivit radioteater i P1; då ska jag inte missa den. Men idag har jag lyssnat på när Liv själv läser sin specialskrivna radionovell Paulo Coelho på P1. Regniga sommardagar är som gjorda för att ligga och lyssna på radion och hennes egen röst förhöjer effekten av vad hon vill berätta. Det här är humor och satir på hög nivå och som vanligt är hennes blick för samtiden ytterst träffsäker. Novellen handlar om ståuppkomikern Sebastian Strandbryn som är fruktansvärt lycklig. Han har träffat tjejen i sitt liv, Vinga Idebog, och ska snart ska han gå upp på scen och göra något helt galet: istället för sitt vanliga nummer ska han fria till sin vackra fågelliknande flickvän som sitter, gipsad från topp till tå, och strålar i publiken. Men allt går inte som planerat och en kedja av händelser gör att det ska läggas hinder i hans väg. Den feministiska konstnärinnan Liv Strömquist tvingar humorklubben att ge plats åt en totalt okänd kvinnlig komiker, Janna, som vill skandera ut sitt budskap om att vår "västerländska livvstil och vårt ekonomiska system är helt ohållbart och oförenligt med ekologisk hållbarhet". Som en röd tråd genom hela novellen, eller kanske snarare som en osalig ande, vilar ett budskap från Paulo Coelhos roman Alkemisten: ”När du verkligen vill någonting verkar hela universum för att du ska få din önskan uppfylld.” Men om vi är många olika personer som har motstridiga önskningar så är frågan om vem universum kommer att verka för?
Ytterligare en gång av jag är totalt drabbad av Liv Strömquist, dels av den satiriska texten och dels av hennes underbara nyskapande liknelser och metaforer. Jag kan varmt rekommendera er att lyssna på den här novellen som ligger kvar på webben till den 13 juli.

söndag 3 juni 2012

Den andra författaren av Peter Kihlgård

Fram till den 1 juli kan du lyssna på radionovellen Den andra författaren av Peter Kihlgård i Sveriges Radio P1 Radioföljetongen/Novellen. Han läser själv sin novell tillsammans med Lena Endre som läser den kvinnliga karaktärens repliker. Och jag har sagt det förut: det är en fröjd att få lyssna till bra uppläsare och bara låta texten komma till en så att man luta sig tillbaka i fåtöljen och bara njuta. Det gjorde jag alltså även den här gången.

I den här novellen beskriver Peter, som själv är huvudkaraktären, hur han drabbas av ett slumartat möte på krogen. Efter att ha varit gräsänkling en fredagkväll och bränt vid sin mat bestämmer han sig för att äta ute. Det är fullt nästan överallt men till slut så lyckas han hitta en krog där han slår sig ner. En ung kvinna har tänkt ssamma tanke och får plats vid hans bord. Hon är inte speciellt intresserad av hans sällskap utan tar omedelbart upp en pocketbok med avrivna pärma och börjar läsa. Peter konstaterar att det inte är en av hans böcker; han ville så gärna att det skulle vara en av hans romaner som hon läste. Hon är totalt uppslukad av boken men tar till slut till orda och frågar om de ska beställa en flaska vin tillsammans. Det gör de. De börjar konversera och han berättar inte helt sanningsenligt om vad han sysslar med; han säger att han undervisar i svenska, historia och filosofi. Hon är elevassistent. De är ganska snart inbegripna i ett samtal om både pedaogogik, hennes stora läsintresse och och varför hon har tagit bort omslaget på sin bok. Hon anser att det är för privat. Hon kommentarer också att hon inte bevistar författaruppläsningar eftersom hon inte gärna läser författare som hon har träffat i verkligheten. Nu blir Peter irriterad och inte så lite förvånad när den unga kvinnan kommer med en upplysnings som omkullkastar hans tillvaro. 

I den här novellen utgår alltså Peter Kihlgård från sig själv, men hur mycket av honom finns egentligen i den här berättelsen och hur mycket är påhittat? Han är en skönlitterär författare i sin fulla rätt att blanda fakta och fiktion på ett sätt som gör att man som läsare, eller snarare lyssnare i det här fallet, gör att man gärna vill tro på det han skriver. Oavsett vilket så har han skrivit om ett ögonblick som förändrade en människas liv och att våra liv ibland kan ta märkliga vändningar. Lyssna på den om ni inte redan har gjort det!

lördag 2 juni 2012

Olika sorters störningar i Lydia Davis Samarbete med fluga och andra noveller

Jag har precis läst den sista novellen i Lydia Davis Samarbete med fluga och andra noveller (Varieties of Disturbance) och känner mig uppfylld trots den absurda humorn men även inspirerad av hennes katalogartade skrivsätt. Jag ska erkänna: jag hade högt ställda förväntningar när jag började läsa. Många recensenter har höjt henne till skyarna och enligt The New York Times Book Review betraktas hon som en nyskapare av novellen då hon "gör om modellen för den moderna novellen". Och nyskapande är hon! Detta är hennes fjärde novellsamling, men den första på svenska. Jag är böjd att hålla med alla som hyllar henne och jag hoppas snart att få läsa även hennes andra noveller! Man har inte tråkigt i hennes sällskap även om det i många noveller gestaltas en något händelsefattig tillvaro. En del av noveller är dessutom så korta som endast två rader och frågan är om de kan kallas noveller, egentligen? Davis är inte ensam om att fatta sig kort; Hemingway sägs ha skrivit världens kortaste novell. For sale: baby shoes, never worn. Vi har inga som helst problem att se vad den här berättelsen handlar om. Davis korta noveller kanske jag dock ställer mig något mer frågande till. Vilket ord är det du har skrivit på papperet? Vem är han? undrar jag när jag läser ”Samarbete med fluga” som i sin helhet lyder så här: ”Jag skrev det där ordet på papperet, men han lade till apostrofen.”

Bland de längre novellerna fastnade jag framför allt för "Kafka lagar middag", som är en ångestfylld betraktelse över att Kafka ska bjuda sin älskade Milena på middag. I långa delar är huvudkaraktären overksam och inte speciellt handlingskraftig. Jämförelsen med skalbaggen som har trillat på rygg och hans egen situtaion är klockren. Skalbaggen är för övrigt en referens till en av Kafkas mest berömda noveller. Och referenser finns det fler, till Proust och till Beckett. När Kafka väl har bestämt sig för vilken meny han ska servera så föreställer han sig middagen, från början till slut, men erinar sig också en annan middag som inte slutade lyckligt. Av middagen med Milena blir intet.

Jag skulle vilja hävda att det som är det centrala i novellerna kanske inte är det uttalde utan det som inte uttalas. Davis är inte heller intresserad av dramaturgiska modeller eller hur karaktärernas inbördes realtioner ser ut, sådant som läsare kanske önskar av en fiktiv berättelse. För henne är språk och form det centrala även om hon givetvis gestaltar vad det innebär att vara människa. Våra liv är lite lätt absurda ibland och visst är det helt normalt att konstatera att döden ställer till med grammatiska problem. För "När han väl är död, är han fortfarande "han", och i så fall, hur länge är han fortfarande "han"?"

Jag hoppas att Sekwa förlag även kommer att ge ut hennes tidigare novellsamlingar. De har åtminstone mig som säker läsare!

fredag 18 maj 2012

Ytterligare en kvintett från Astor förlag

Nu har det kommit ut ytterligare en kvintett noveller från Astor förlag, den här gången av författare från Italien, novellens föregångarland. Formatet är detsamma, med text både på fram- och baksida av det lilla häftet, men färgerna denna gång ljuvligt sommarpastelliga. Kanske förebådar det något om innehållet. Innan läsningen tog jag även tillfället i akt och bakade två italienska småkakor så att jag skulle kunna krypa upp i läsfåtöljen och bara njuta av en liten bit Italien idag. Författarna är de här: Chiara Valerio, Antonella Lattanzi, Veronica Raimo, Ascanio Celestini och Giorgio Vasta.


Den gudomliga avbetalningen av Chiara Valerio alluderar på Dantes Den gudomliga komedin, där författaren låter de stackars akademikerna plaska runt i limbo. Oavsett om vi har en akademisk examen eller inte så är vi alla slavar under konsumismen. I den här berättartekniskt säkra novellen får vi möta fallet Anna T. Hon har levt ihop med en man i snart 10 år och han friar en dag till henne. Hon säger ja, och vill gärna ge honom en bröllopspresent som han kan vara stolt över. Hon ger honom, och sig, själv, ett bröstimplantat på sig själv! Hon tror att hon kan köpa sig lycka, både till sig själv och till sin blivande man, men det visar sig att han inte bryr sig speciellt mycket. Han råkar i svårigheter när det uppdagas att han dricker alkohol på jobbet; han får sparken. Anna T. ställer väl inte direkt något ultimatum men han skriver dock in sig på Anonyma Alkoholister. Hon får det allt jobbigar att klara av räkningarna och får till slut ett betalningsföreläggande. Delgivningsmannen inser att paret inte har så mycket i sitt hem så att de kan bli skuldfria och konstaterar, när han ser på hennes byst, att det hade varit lättare om hon hade köpt en resa istället för en byst. Avslutningsvis får läsaren möta novellens författare som blir nekad avbetalníng när hon ska köpa sig en bärbar dator. Jag tycker som sagt att det här är en berättartekniskt säker novell där författaren har strukturerat upp berättelsen i fyra delar: Fallet Anna T., Mannen vid henns sida, Delgivningsmannen och Tvärtom. Det är en bitter kritik över vår materialstiska syn på världen och vår övertro på att det går att shoppa sig till lycka! Förutom att hon alluderar på Dantes Den gudomliga komedin så återfinns även en annan italiensk författare: Giovanni Verga, och en av hans karaktärer: bonden Mazzarò, som symtomatiskt är "rik som en gris" och står som symbol för girigheten. Författaren tror själv att hon kommer att bli fördömd som den här bonden blir, när hon är på väg att beställa sin bärbara dator, men av det köpet blev det alltså intet.


Katastrofen i Bari av Antonella Lattanzi skildrar en historisk händelse: italienarnas Pearl Harbour eller, om man så vill, ett italienskt Tjernobyl. Den 2 december 1943, bombar tyskarna, som ser det som ett revanschens ögonblick, hamnen i den vackra staden Bari. De fyrtio amerikanska fartygen i hamnen bombas sönder och samman och både militärer och civila dör. I ett av fartygen finns det dödlig senapsgas. Under anfallet ser människorna i staden San Nicola stå på taket till Basilikan och försöka släcka elden, men det är honom övermäktigt och han beger sig hemåt. Till slut kommer försvaret och tyskarna vänder hem igen. Många av människorna som inte hade dött omedelbart gjorde det senare p.g.a. senapsgasen. "Döden hade inte bråttom." Jaget i novellen är också drabbat, men det berodde med största sannolikhet på Tjernobyl. Hon har hypotereros och när hon drabbas av detta berättar pappan historien om katastrofen på Bari för henne. Den hade hon dock hört tidigare, från sin syster. Famlijen och det förflutna är inget som man kan rycka sig loss från, vilket hon blir medveten om, och inte heller Bari. Platsen finns också kvar hos henne, oavsett var hon befinner sig. Det är en ganska osentimentalt berättad historia och det är lätt att se bilderna av bombanfallet framför sig och även de människor som inte dog direkt, utan spack sönder ett par dagar senare.

Ärendet av Veronica Raimo handlar om en granne som utför tjänster åt en änka och hennes efterblivne son och den novell som jag ler mest åt. På ett humoristiskt sätt berättar Veronica om en författare som lyckats komma igång med sitt skrivande igen, tack vare att hon utför tjänster åt änkan. Ju fler och ju längre tid de här tjänsterna tar, ju mer skriver hon. Hennes pojkvän, Giosi, också han en konstnärssjäl, gläds åt detta faktum. Men när tjänsterna börjar bli allt mer kränkande och gå över gränsen för vad man kan be en granne om så börjar han misströsta. När han inte får med henne på en semesterresa till Kroatien så tar ha illa vid sig och åker iväg på egen hand. Kvar hemma i ett kvavt Pigneto är hon, änkan och änkans son. Den allra sista tjänsten utför hon för att hon ska kunna färdigställa sin roman men den är också det största offret. När hon gör detta så får hon en gudomlig uppenbarelse. Men frågan är om hon verkligen offrar sig själv eller gör det av egoistiska skäl. Hennes förläggare har ju inte läst något så här starkt av henne tidigare. Som sagt, det här är nog det starkaste kortet i novellserien.

Den fjärde novellen är i själva verket tre små noveller: Jag har ångest, Kronan och Tyngdkraften skrivna av Ascanio Celestini. I den förstnämnda, som jag kanske hellre skulle vilja säga är en lång prosadikt än en novell, så har huvudkaraktären en diffus känsla av ångest, inte p.g.a. någon specifik orsak utan mer av världens beskaffenhet. Han ser avundsjukt på dem som kommer till sjukhuset med åkommor som går att plåstra om och bota och han undrar om det finns en annan värld än den här att välja. I den andra novellen: Kronan, även den här uppbyggd som en prosadikt med drag från sagans värld - det var en gång.. - så berättar Ascanio om en president med stora problem. Det är inte svårt att se ett sargat Italien och ett sargat statsöverhuvud med för stort ego som till sist dock faller offer för bödeln. Även i den tredje novellen: Tyngdkraften, får vi möta samhällskritik i satirisk form. Jaget tror inte på politiken eller idrotten, ej heller på familjen som en given instution, nej, han tror på en lag som hittills inte har svikit honom, en lag som aldrig slår fel, nämligen tyngdkraften. Oavsett vad som händer oss så gör ju faktiskt livet vidare, en fras som upprepas i den här prosadikten. Det finns ingen anledning till att hitta orsaker till allt som händer och att hitta meningsfullheten i allt elände i världen.


Den femte och sista novellen i den här samlingen: Den enkla framtiden är skriven av Giorgio Vasta och handlar om en ung kille som efter avslutade studier ska göra vapenfri tjänst. Han drömmer om att få göra den på Franciskanerbiblioteket men hamnar istället på Adiconsum, Italiens motsvarighet till konsumentverket. Han känner sig förödmjukad men inrättar sig trots allt på sin nya tjänst. Hans enda uppgift är att ta emot samtal från missnöjda konsumenter och för att fördriva tiden så börjar han försöka mäta den. Giorgio har lyckats förmedla en absurd känsla ungefär såsom i Processen av Franz Kafka även om huvudkaraktären i den här novellen inte på långa håll när är lika fängslad och förtvivlad som Josef K. över en mardrömslik situation som han inte kan göra något åt. En dag ringer en äldre dam som vill klaga på att ett tvätteri inte lyckats ta bort en fläck på hennes morgonrock. Den här händelsen får huvudkaraktären att åtminstone reagera på att något kan vara fel och när han i slutet även försöker bemästra tiden i form av en digital klocka på en bildskärm men inte lyckas så inser han att han ingenting kan göra. Hans vapenfria tjänst på Adiconsum är över och förbi.


De här novellerna har alla drag av samhällskritik i sig och jag kan inget annat än lovorda Astor förlags förtsatta novellutgivning. Jag har haft en italiensk dag helt i min smak: noveller, några macchiato och en del italienska småkakor. Jag tror att jag ska avsluta dagen på en närbelägen, italiensk, mysig kvarterskrog... Jag kan ju inte tillbringa kvällen på releasefesten på Hornstull Strand!

söndag 13 maj 2012

Fält utan slut av Nguyen Ngoc Tu

Jag har under en tid befunnit mig i södra Vietnam, närmare bestämt i Ca Mau, där novellerna i Fält utan slut av Nguyen Ngoc Tu utspelar sig. Författaren är uppvuxen i området och skildrar kärleksfullt det här landskapet fyllt av floder och kanaler. Hon har skrivit fjorton böcker, varav de flesta är novellsamlingar, men det var med titelnovellen i den här samlingen som hon fick sitt internationella genombrott. Hon har även fått priser och utmärkelser för sina böcker och titelnovellen är även filmatiserad och uppförd på teaterscenen. Novellerna då? Jag kan inte annat än säga att hon har förtrollat mig med dessa berättelser, där många av dem handlar om kärlek och svek, men de tematiskt hålls samman av miljön. Det är framför allt Berättelsen om Diep och Fält utan slut som har fångat mig allra mest. Den förstnämnda handlar om en tjugotvårig kvinna som bara får spela barnroller i teatersällskapet hon tillhör och som har vuxit upp hos sina morföräldrar då hennes mamma en dag gav sig av för att söka lyckan i stan. Hon förbarmar sig också över ett övergivet barn och tar hand om pojken som om det vore hennes egen. En dag får hon dock lämna tillbaka honom till hans biologiska mamma. Då bestämmer hon sig för att söka upp sin egen mamma. Hon förlåter henne, vilket gör mig tårögd. I den här novellen finns det en strimma ljus och hopp om försoning, som saknas i många av de andra novellerna. I Fält utan slut vet jag dock inte om jag kan läsa in något som helst hopp för de båda syskonen som växer upp med en far som i barnen ser kvinnan han hatar, kvinnan som lämnade honom. Det finns inget hopp om ett bättre liv trots att han söker och försöker. Det som drabbar mig mest är att de två syskonen får klara sig bäst de själva vill. De driver vind för våg på fälten, på floderna och kanalerna och har bara varandra. Brodern ger sig dock av och lämnar systern ensam. Men det är som om det för far och dotter närmre varandra, trots att systern är den som är mest lik modern, kvinnan som lämnade honom. Just när man trodde att novellen skulle få ett någotså¨när lyckligt slut så sker ett brutalt övergrepp på systern som skriker efter sin bror, istället för efter sin far. Båda är förkrossade men de talar också om förlåtelse. Novellen avslutas med  Det (barnet, alltså) ska vara lyckligt och ha roligt i hela sitt liv, för det ska lära av sin mor att ett barn ibland bör förlåta de vuxna deras misstag. Nu börjar jakten på filmatiseringen av titelnovellen.

torsdag 10 maj 2012

Undantagen av Mats Kolmisoppi

Första gången jag läste en novell av Mats Kolmisoppi var 2001 när han debuterade med Jag menar nu, som hade ungdomar tillhörande olika subkulturer i fokus. Det var skejtande ungdomar, politiska aktivister och ungdomar som reste jorden runt. Vi var några kollegor som tillsammans anordnade högläsningskvällar och en av mina kollegor hade med den här novellsamlingen. Jag blev nyfiken på honom. Han har ett ganska säreget sätt att skriva och han blir ofta hyllad för sin skickliga språkbehandling, med all rätt. Det är också det som driver honom i hans skrivande: språket, kanske inte alltid handlingen i sig. Han skriver korthugget och radar ofta huvudsats på huvudsats vilket gör att berättelserna blir kompakta, täta och väldigt intensiva. I den här novellsamlingen finns det 12 noveller samlade och alla har de det gemensamt att de genomsyras av en vrede. De behandlar människorna som känner sig undanskuffade i ett kallt och hårt samhälle, de som känner sig förfördelade, åsidosatta och övergivna. Jag har svårt att värja mig för berättelserna och jag kan riktigt känna deras lidande, deras sorg. Eftersom de flesta berättelserna är skrivna i jag-form så drabbar de ännu hårdare. En av favoritnovellerna som dock kanske faller utanför temat, är Gökungen, som är en form av metaberättelse om Mats skrivande och mitt läsande. Det finns ett "jag" som skriver ett kärleksbrev till en icke namngiven kvinna och jaget är inte säker på att hon kommer att få läsa det. Samtidigt handlar den om Mats, författaren som skriver böcker och funderar och tvivlar, både på kärleken och på sitt skrivande. Det finns dock en sak som han inte tvivlar på när han i brevet skruvar åt handlingen ytterligare. Han riktar sig till mig som läsare; det är jag som är "duet". Eller kanske inte? Det finns som sagt olika nivåer i den här novellen och kanske har jag fått det hela om bakfoten. Tycker om den, gör jag ändå, trots att jag inte sitter på ett landsorsbibliotek och bläddrar i din nyutkomna bok lite förstrött. Nej, jag läser och begrundar om varför jag över huvudtaget skriver det här inlägget på den här bloggen... Jag bryr mig inte heller om vad nazister har för åsikter om litteratur.

söndag 29 april 2012

Eftermiddagar med Tatania av Magnus Montelius från MIX förlag

Idag har det blivit ytterligare en novell från MIX förlag på min mobil: Eftermiddagar med Tatania av Magnus Montelius. Berättarjaget i novellen har tidigare haft en anställning på ett globalt företag och befunnit sig i både Argentina och Eucador. Han har dock tappat lusten för sitt arbete och hans fru har åkt hem till Sverige. Efter otaliga statskupper blir det dessutom svårare för honom att utföra sitt arbete. Huvudkontoret i Stockholm börjar tröttna på honom. Han tar långa vodkaluncher och besöker hororna på La Travesura. Han inser dock att han har gått för långt och en dag när han stinker av svett, gammal fylla och köpt könsumgänge så bestämmer han sig för att han ska starta ett nytt liv. Istället för att ta långa vodkaluncher lovar han sig själv att inte dricka alkoholhaltiga drycker förrän på eftermiddagen och istället för att besöka bordellen köper han sina tjänster via en eskortfirma. Och det är nu det börjar hända saker. Han möter Tatania som han från första träffen blir betagen av. Hon är inte som de andra flickorna som han tidigare har mött utan hon är snygg, sval och full av tillit. Hon verkar också vara ambitiös, vilket ska visa sig senare i novellen. De fortsätter att träffas på eftermiddagarna även om berättarjaget vill ha mer. Det kan hon dock inte ge honom. När han kommer hem efter att ha varit iväg på affärsresa i ett grannland har hon ringt honom på mobilen, vilket var olikt henne. Han ringer upp henne och säger att de måste träffas. Han kör till henne för att hämta upp henne och blir visad in i hennes rum av hennes rumskamrat. Hon står i duschen och är ännu inte färdig. I hennes rum hänger det diplom från allehanda kurser hon tagit i bl.a. affärsengelska, ledarskap i affärsvärlden och databehandling. Han inser vad det är hon har haft för sig de timmar på kvällarna då hon inte har kunnat träffa honom. Utan ett ord lämnar hon rummet med honom i släptåg och hon tappar kontrollen och när de väl sitter i bilen så exploderar hon. Han har överträtt en gräns och hon är ursinnig. Han försöker att gottgöra det och han frågar henne vad han kan göra för henne. Han erbjuder henne en egen lägenhet eller pengar till fler kurser. Istället säger hon att hon vill praktisera på hans företag. Sagt och gjort, utan att meddela huvudkontoret så får hon en plats på företaget. Och det visar sig att hon är betydligt mer kvalificerad att sköta det hela än vad han är. Hon har kreativa idéer hur de ska öka försäljningen. Att de befinner sig på samma arbetsplats gör att deras "förhållande" inte längre kan fortgå. Hon går helt upp i sitt arbete och han är givetvis svartsjuk på detta. Han är nog också besviken över att hon är så pass kvalificerad och inte ser honom som en god förebild. Hans självkänsla får sig en knäck. Det kan ju bara gå på ett sätt. Huvudkontoret uppmärksammar de goda siffrorna och åker på ett besök. Han har fortfarande inte nämnt någon om Tatania för dem men när de väl kommer till Eucador och får se vad hon går för är det han som blir utan jobb och får åka hem till Sverige igen. Och här sitter han nu, och pratar med Lars på Arbetsförmedlingen, och vill ha ett jobb. Lars har dock för länge sedan slutat att lyssna.

onsdag 25 april 2012

Franska mästarnoveller

Det är inte bara nyskrivna noveller och noveller lästa tack vare den nya tekniken jag läser i mitt novellcafé; då och då blir det en och annan klassiker också. När jag var på Stadsbiblioteket senast lånade jag en novellsamling med titeln Franska mästarnoveller. Där finns bl.a. noveller av Balzac, Flaubert och de Maupassant, men jag valde att läsa två som jag aldrig tidigare hade hört talas om: C.F. Ramuz och Colette.
Den förstnämnda har skrivit en novell som heter Kärlek och som utspelar sig på en gård på den franska landsbygden. Husbonden är en romanläsande och filosoferande man och bondmoran en rejäl sådan. Det går ingen nöd på dem och gårdens dräng Victor försöker närma sig dottern i huset. Även han är en filosoferande man och tänker mer på dottern och fantiserar om henne än han faktiskt pratar med henne. När han ligger i fähuset och drömmer om henne inser han att det inte kan bli mer än just drömmar. Hon är rik, han är fattig och hon skulle inte ens lyssna på vad han hade att säga, än mindre prata med honom. Så han får villkorslös kärlek från annat håll; den nyfödda kalven i fähuset tyr sig till honom och "Han vinkar, och kalven stapplar emot honom som för att visa att de är vänner." Novellen består av väldigt fina beskrivningar och det är inte speciellt svårt att skapa sig bilder av gården, av karaktärerna, av kalven i fähuset. Det är inte heller speciellt svårt att känna sympati för Victor som inte kan få den stora kärleken i sitt liv. C.F. Ramuz är känd för att i sina berättelser ha en kristet religiös och poetisk stämning i dem och det tycker jag att han har även i den här novellen. Novellen tar en oväntad vändning eftersom man tror att dottern ska bli förälskad i honom men i stället utgjuts kärlek i hans hjärta och han är fri, kanske både ur ett klassperspektiv och fri från en erotisk kärlek. Han visar en större kärlek än så, en kärlek mot allt levande, djur som människor.
Colette bjöd på en helt annan läsning i novellen Dagsländor även om titeln fick mig att tänka på just kärlek, men kanske mer tillfällig sådan. Den här novellen består till mestadels av en ganska rapp dialog mellan två vänninor, varav den ena just har haft ett uppslitande gräl med sin älskare. Det är dock inte novellens huvudpoäng utan det är upprinnelsen till grälet: han blir generad å hennes vägnar när det visar sig att hon bättrar på sin frisyr med löshör. Och sedan radar jaget i berättelsen upp vad kvinnorna gör för att hålla sig vackra. Det är papiljotter, ansiktsmasker, hakbindlar. Det är inte så konstigt att deras äkta män smiter från sängen för att söka omväxling och bedra dem, anser hon. Å andra sidan är det kanske inte heller så konstigt att kvinnorna försöker med med både det ena och det andra för att behaga männen. Titeln på novellen är synnerligen välvald för vad är det dagsländorna ska göra. Jo, på några timmar skall insekten genomföra en förvandling från nymf till fullvuxen dagslända, hitta en partner, para sig och – för honans del – ­lägga ägg, innan den dör. Det är inte lätt att vara dagslända, och inte heller kvinna heller för den delen. Den här novellen utspelar sig för drygt 100 år sedan men dagens kvinnor är inte mycket sämre med att hitta sätt att förändra och försöka försköna sina kroppar och sitt utseende - allt för att hitta en partner. Dagens utseendefixering är kanske värt ett eget inlägg.... De franska mästarnovellerna säger oss mycket än idag och är klart läsvärda.

fredag 13 april 2012

LitteraturMagazinets utmaning under april: Noveller!

Det är ju svårt att inte anta utmaningen från Henrik Elstad, även om jag inte håller med honom om att novellen är litteraturens snabbmat. Det må ta kortare tid att läsa en novell men den kräver oftast mer av en läsare än vad en roman gör. Och inte tror jag att det är lättare att skriva en novell heller. Kanske känns det inte heller just som en utmaning för mig att läsa noveller men jag ska försöka läsa något som jag aldrig tidigare har läst. Däremot håller jag med Henrik när han hävdar att novellen är perfekt som högläsning vid en sittning. Det har vi många bevis på. Och får snart ytterligare ett: det närmar sig läshelg tillsammans med bokklubbsvännerna och då är det noveller, noveller, noveller som läses! Någon annan som antar utmaningen?

torsdag 12 april 2012

Egypten berättar: Den rättvisande spegeln

Idag har jag läst två noveller ur Bokförlaget Tranans Egypten berättar: Den rättvisande spegeln. Jag valde Alaa al-Aswanys En sista bild av Madame Zitta Mundis och En blick på Nagis ansikte. Jag har tidigare läst Yacoubians hus av honom vilken jag var väldigt förtjust i. I de båda novellerna anar man det eyptiska samhället i allmänhet och det moderna Kario i synnerhet, precis som i romanen. I den förstnämda rör vi oss först i 1970-talets ganska sorglösa tillvaro för att i slutet av berättelsen ha förflyttat oss 16 år framåt i tiden. Jaget i berättelsen följer med sin pappa hem till "den andra kvinnan" och finner det inte anmärkningsvärt att hans pappa är otrogen. När han 16 år senare får syn på Madame Zitta, "den andra kvinnan" blir hon bara glad över att se honom igen. Den sistnämda novellen handlar om en skolpojke som en dag får en ny klasskamrat: Nagi. Han får sitta bredvid honom. Nagi hr ett helt annat manér än vad hans klasskamrater har och kommer att stå högt i kurs, även hos läraren. Alla i klassen har en enorm respekt för läraren och är rädda för att de ska få smaka piskan om de inte sköter sig. Berättarjaget försöker att stå emot och göra sin stämma hörd. Man skulle kunna tro att Nagi skulle stå vid hans sida och också försöka stå upp mot läraren, men det visar sig att läraren är den starkare parten. Det är lätt att läsa in det egyptiska samhället i texterna: regimens korruption, brist på demokrati och människans känsla av maktlöshet. De här novellerna är publicerade 2004; det ska bli spännade att läsa al-Aswany efter vad som hände på Tahrirtorget under den egyptiska revolutionen 2011. Han lär ha skrivit en del essäer om händelserna, men jag, jag vill läsa noveller. Samhället avspeglas i skönlitteraturen och författarna tar intryck, skapar uttryck och gör i bästa fall avtryck.

tisdag 10 april 2012

Brevnoveller

Äntligen har jag tagit mig i kragen och beställt noveller från Brevnoveller och idag låg det två paket på posten till mig. Greppet med att få hemskickat en liten berättelse, en kort novell, som passar i ett kuvert tilltalar mig. Att rörelsen dessutom finns för att stärka den enskilda novellens ställning gör ju inte saken sämre. De har också kommit fram till att alla noveller kanske inte trivs, eller gör sig tillrätta i en novellsamling. Många av författarna är inte etablerade sedan tidigare, även om det finns en del kända namn på listan över utgivna titlar, som t.ex. Mats Kempe och Sara Mannheimer. Idag har jag dock läst en novell av Viktor Johansson med titeln Jag filmar dina fingrar med skeden. Den utspelar sig under ett sommarlov och handlar om två killar, den ena på en bräda sökandes bekräftelse från allt och alla, och den andra filmandes honom. Det är en stark novell om vänskap, åtrå, längtan och att försöka hitta sig själv.

måndag 9 april 2012

Blev det någon påskkrim i år?

Till påsk är det tydligen kutym att läsa "påskekrim" i vårt grannland Norge. Oavsett tillkomsten av fenomenet eller orsaken till det så verkar det ha spridit sig utanför dess gränser och även här skyltar bokhandlarna med spänningslitteratur inför påskledigheten. Jag är själv inte speciellt mycket för den här genren eftersom den känns något förutsägbar och inte speciellt nyskapande, men jag kan ha fel. Jag har tidigare läst några av John Ajvide Lindqvists spännande noveller och de var riktigt, riktigt bra. Under påskhelgen hittade jag upplagan av novellsamlingen Världens Barn från 2005 som satsade stort på spänningstemat. Jag har läst noveller av K Arne Blom, Anna Jansson och Karin Wahlberg, som alla har tolkat temat på sitt egna sätt, så visst har det blivit lite "påskekrim" under påskledigheten. Vad har ni själva läst för påskekrim under ledigheten?

fredag 6 april 2012

Påskharen av Käbi Laretei

Under 2001 sände Sveriges Radios P1 noveller under rubriken "Högtidsnoveller" och därifrån har jag hämtat påsknovellen Påskharen, dock i en något förkortad variant, av Käbi Laretei. Det var inte helt lätt att hitta en novell som handlade om påsken; många författare har varit mer lockade att skriva om julen och dess festligheter. Den här novellen finns ursprungligen att läsa i Käbi Lareteis bok Virvlar och spår men också i den här förkortade varianten i Högtidsnoveller som är sammanställd av Gun Ekroth. Novellen utspelar sig i 30-talets Estland och är en barndomsskildring och som titeln anger så utspelar den sig under påsken. Jaget i berättelsen berättar om hur golvet bonas, hur hon lär sig cykla, hur de kokar ägg på skärtorsdagen och, givetvis, hur påskharen lägger ut choklad- och marsipanägg i trädgården så att hon och hennes syster kan leta upp dem på påskdagens morgon. Deras mamma har kommit på att de ska kunna tacka påskharen och de båda systrarna ritar och skriver tackkort till honom, tackkort som de råkar hitta i sin mammas smyckeskrin. Hur nu det har gått till. Storögt undrar den äldre av dem: Tror du att hon (deras mamma, alltså) har träffat påskharen? Jaget tror att påskharen har bett henne att hålla det hemligt. Och visst kommer man ihåg den gången då man insåg att det var morbror som klädde ut sig till jultomte eller att det var mamma som var tandfen. Ännu ett tag verkar dock de båda systrarna hålla kvar vid tron på påskharen. Hoppas att ni får en skön påskhelg!

tisdag 3 april 2012

Det röda av Inger Frimansson från MIX förlag

Jag har tidigare laddat ner en e-bok från nätet och läst den på min lap-top, men idag har jag tagit ytterligare ett steg i den tekniska utvecklingen: jag har laddat ner appen från Dito och läst min första novell i min mobiltelefon. Premiärnovellen blev Det röda av Inger Frimansson. MIX förlag har satsat på att ge ut noveller i det digitala formatet, både klassiker och samtida noveller. Ett av deras teman är Relationer och det är alltså det övergripande temat i Det röda. Vi får möta Kenneth och hans f.d. Suzanne på självaste julafton. Hon har ringt till honom för att de behöver hjälp med någon som kan agera jultomte. Hon har ingen aning om att det är till Kenneth som hon ringer eftersom han och hans bror har döpt sin firma som utför diverse tjänster, bl.a. då julklappsutdelning men också fönsterputsning m.m., efter brorsan. När han dyker upp och ska till att dela ut julklapparna så får Suzannes familj, som nu har utökats och består av fyra barn och man, en överraskning. Frimansson skriver i vanliga fall spänningsromaner och psykologiska thrillers. Den här novellen skulle väl också kunna beskrivas så. Det var första gången jag läste en novell i mobiltelefonen men troligen inte den sista. Jag är helt övertygad om att jag inom en snar framtid kommer att ladda ner Jonas Hassen Khemiris Vanya vet.

måndag 2 april 2012

Saknar dig sällan så mycket som nu av Mats Kempe

Idag har det både blivit bakat och läst; jag har haft en bra dag med andra ord. Jag försökte mig på att baka de godaste bullarna, men resultatet blev inte lika bra som originalets. Medan bullarna jäste kröp jag upp soffhörnet och läste noveller av Mats Kempe. Han utsågs till 2012 års Ludvig Nordström-pristagare med motiveringen: "För att han under snart två decennier med obönhörlig konsekvens och på ständigt nya sätt har prövat novellgenrens möjligheter, ända till att i den senaste samlingen ha töjt dess gränser till det omöjliga, till ett uppmärksamt lyssnande som söker låta flickors röster höras i och genom den manlige författarens, och förälderns, text." Novellsamlingen Saknar dig sällan så mycket som nu kom 2001 och innehåller bl.a. novellen Gunnar som var nominerad till Sveriges Radio P1:s Novellpris samma år. Jag kan inte säga att novellen lämnade några bestånde minnen eftersom den enda novell som fastnat hos mig från de nominerade noveller från det året är Mare Kandres novell ur Hetta och vitt. Så en omläsning av Gunnar och de andra novellerna i samlingen var väl på sin plats. Vad finns där då att säga om den här novellsamlingen? Alla noveller har titel efter en person och är uppbyggda i en monologform. Precis som i hans andra samlingear så kan hans litterära stil bekrivas som prosalyrisk med att särskilt sinne för vardagliga stämningar och känslolägen där det outtalade får stor betydelse. Jag tycker nog att det finns andra noveller än just Gunnar som kanske hade stått sig bätte i Novellpriset men överlag är jag förtjust i de vardagsnära berättelserna som ibland lämnar en med en önskan om mer. Hur går det t.ex. för Sanna som ska åka iväg till Sydamerika med en betydligt äldre man som visar sig ha varit otrogen i sina andra förhållande? Alla novellerna har som sagt ett förnamn som titel, och oavsett om det är en kvinna eller en man som står för monologen så lyckas Kempe berätta inkännande om ensamhet, osäkerhet, föräldraskap, kort sagt relationer människor emellan. Läs dem, om ni ännu inte har gjort det!

lördag 31 mars 2012

Vad musik är av Jan Sigurd

På tal om att ljuga så har jag läst Vad musik är av Jan Sigurd. Novellen är en kort betraktelse över hur vi framställer oss själva och vad vi tror oss veta om varandra. En sjuttonårig kille är på språkresa i Frankrike, närmare bestämt i Bretagne. Han tillbringar mycket av sin tid på stranden precis som en spanjor med en förkärlek för vackra flickor och sin gitarr, en typisk latino-lover. På stranden tillbringar också flickorna sin lediga tid, och det är speciellt en av dem som sticker ut, den "snyggaste tjejen" av dem alla. Och det är henne alla killarna på stranden lägger all sin energi på. Latino-lovern har en speciell strategi för detta: en blasé attityd och givetvis sin gitarr. Han spelar aldrig på den men en dag närmade sig den "snyggaste tjejen" honom och är nyfiken på att höra honom spela något. Det blir aldrig något spelande; istället går de två till hotellbaren och kvar sitter sjuttonåringen, ensam med sin musiktidning. Dagen efter inser man att gitarristen och den "snyggaste tjejen" av dem alla har haft sex. Sjuttonåringen undrar nyfiket över vilket stycke han spelade för att få hennes hjärta att smälta, men då erkänner han villigt att han inte kan spela över huvud taget. "Det var inte musiken hon var intresserad av." En mästerligt berättad liten historia om vad musik egentligen är. Det kanske "inte ens var något man lyssnade till".

onsdag 28 mars 2012

En kniv i ryggen av Klas Östergren

Idag kunde man, om man befann sig i Malmö, lyssna på författaren Klas Östergren när han träffade sina läsare på Annebergsgårdens restaurang. Jag hade själv tyvärr inte möjlighet till detta. Vad jag däremot kunde göra var att läsa en av hans noveller och mitt val föll på vinnaren av Sveriges Radios Novellpris 2005: En kniv i ryggen. På ett raffinerat sätt berättar han en skröna om två män som sitter på en bar och samtalar. Deras samtal brukar handla om förhållandet mellan lögn och sanning. Jaget i novellen berättar om hans gode väns vedermödor och en arbetskamrats upplevelser av en misslyckad weekend. Vännen får för sig att boka in sig på samma hotell där hans arbetskamrat nyss hade varit, bara för att få lung och ro, och vila upp sig lite. Han drog en vit lögn för sin hustru om att han skulle iväg på en endagarskonferens. Han åker iväg och vilar upp sig. Dagen efter möter han en gammal klasskompis i hissen, en kvinna. Han möter också sin svägerska och dennes make. Givetvis vet vännens hustru allt innan han har tagit steget över tröskeln där hemma. Men det som inte hänt, bekänner vännen för sin hustru. Och hon reagerar med att tillstå att hon kanske inte heller varit en så god hustru. Och de försonades, direkt, på köksgolvet. Frågan är om sanningen kan må bra av en lögn eller kan lögnen vara mer sann än sanningen? Vi var många som röstade på den här novellen i tävlingen och som kunde glädja oss när den vann. Kort, kärnfullt med en underbar berättarglädje - en novell precis så som en novell ska vara: en skärva av verkligheten där läsaren inte får allt serverat på silverfat!

söndag 25 mars 2012

En kopp te av Hjalmar Söderberg

Historietter, noveller och preludier, det var vad Hjalmar Södererg själv kallade sina korta berättelser utan att därför göra någon större åtskillnad mellan dem. Han har skrivit sex sådana samlingar och den första av dem alla: Historietter sägs ha sin upprinnelse i läsning av framförallt Guy de Maupassant när han befinner sig i ett trist hyresrum i Kristianstad. Han avslutar den när han är hemkommen till Stockholm med den novell som kanske är den allra mest kända, nämligen Pälsen. Varför läser jag Söderberg just idag då? Jag blev inspirerad av en artikel i Sydsvenska Dagbladet idag som uppmärksammade det faktum att det är över 70 år sedan han dog men att han fortfarande lockar läsare och att författare och låtskrivare inspireras av honom och att han sätter avtryck i vår litteratur. Därför blev det läsning av En kopp te idag, givetvis med en sådan bredvid mig också. Vad ska man annars göra av en gråmulen söndagförmiddag om inte i skönaste läsfåtöljen, så säg.
Den här novellen handlar om en man som är på väg att avsluta sin roman men av olika skäl inte lyckas. Det är vänner som vill låna pengar, bilda bolag, en svärmor som ligger för döden, ytterligare en vän som vill dricka whisky och spela schack som gör att han inte får gjort det han hade tänkt sig. Till slut är han dock på väg hem för att avsluta sin roman men slinker in om ett kafé för att dricka en kopp te och det är då själva historien börjar. Alla bord utom ett mitt i kaféet är upptagna och han slår sig ner och får beställt denna kopp te. Alla runt omkring honom tystnar och han uppfattas av dem som en hycklare, en humbug, en oförskämd fähund. Han blir utkastad av källarmästaren med det är honom egalt; han ska skriva färdigt sin roman, romanen som ska "avslöja humbugen i hela det moderna samhällslivet" , som han själv beskriver det i inledningen av novellen. Så blir en liten anekdot om en kopp te med den typiska Söderbergska blicken till en hel samhällssatir i miniatyr. Briljant!

lördag 24 mars 2012

Om jag hade befunnit mig i Dalsland vet jag vad jag hade gjort idag

Mats Kempe och Oline Stig är skickliga novellister och säkert väl värda att lyssnas på också, precis som deras nordiska författarkollegor. Jag får väl nöja mig med att läsa Kempes senaste Nattlampan tänd och dörren på glänt som jag ännu inte läst och kanske baka en liten kaka till caféet.

söndag 18 mars 2012

Snäckors sorl av Karin Boye

Många är vi som har läst Karin Boyes poesi och varje generation av, kanske framför allt tjejer och unga kvinnor, har henne som symbol för vår önskan om frigörelse. Lindelöws Bokförlag gav 2008 ut 22 noveller, många inte utgivna sedan 1940-talet, i samlingen Snäckors sorl. En av dem har t.o.m. inte varit publicerad tidigare: Den dödas rätt. Hälften av novellerna är utgivna efter hennes död. Jag har idag läst den inledande novellen: Snäckorna, som handlar om en ung pojke som har förlorat inte bara sin mamma, som de har begravt, utan också sin trygga tillvaro i hemmet. Pappan har hittat en ny kvinna och gifter om sig med Sigrid, som från början inte är namngiven, utan endast kallas för inkräkterskan. Detta upplevs av pojken som ett enormt svek. Efter det att pappan och Sigrid har kommit tillbaka från sin smekmånad så är det pojkens födelsedag, och även om han inte erkänner det så vill han gärna bli firad, trots att det inte är som det brukar. Han öppnar sina paketer och ska till att dricka sin choklad när pappan kommer in med en ny cykel till honom. Pappan säger att det är från mamman och menar givetvis Sigrid, inte pojkens biologiska mamma, medan pojken, utbrister förundrad att "hon är ju död!". Pappan blir arg även om han inte direkt visar det. När sommaren kommer och de beger sig ut till skärgården så bryts den ständiga dragkampen mellan pojken och de vuxna. Det är precis som om det nya stället på landet ger dem respit i deras ständiga kontroll över varandra och Sigrid kan närma sig pojken, nästan utan förbehåll, och de samtalar varandra, såsom det ska vara. När hon en dag ser hans snäcksamling och han ger henne ett par snäckor som han tycker sig kunna avvara så känns det som om de har nått fred och han är trygg igen. Boye gestaltar i den här novellen, precis som i många andra i den här samlingen, kampen som människor måste övervinna i vardagen. I det här fallet en ung pojkes kamp att återfinna tryggheten i sin tillvaro efter det att hans mamma har dött. I andra noveller handlar det om kampen att få göra det man allra helst vill göra trots att föräldrarna har annat i åtanke för en, t.ex. i novellen Min son ska inte bli snickare. I novellen Samtal mellan nygifta är det kampen mellan könen som är i fokus. Jag har sedan gymnasietiden varit förtjust i Karin Boye och den här novellsamlingen är inget undantag. De stämningar hon målar upp i sina noveller påminner en del om Stig Dagermans, ännu en av mina favoritnovellister, som jag kanske återkommer till ganska snart. Det var ett tag sedan jag läste något av honom. Nåja, ni som inte har lästa Snäckors sorl har något att se fram emot.

fredag 16 mars 2012

"Det är jag som är ett geni!"

Det är snart sju år sedan som författaren Mare Kandre dog, alldeles för tidigt, endast 42 år ung. Jag läste en av hennes noveller häromdagen och påmindes om hennes egensinniga och poetiska språk tillika hennes försök att ofta besvara existentiella frågeställningar som anknyter till den aktuella samhällsdebatten. En av novellerna i Hetta och vitt (2001) gjorde mig nästan sömnlös när jag läste den. Hon beskriver en massaker där en soldat får en möjlighet att anta en annan identitet; han klär av sig sin uniform och byter kläder med ett av offren för massakern. Han har nämligen hittat ett överlevande spädbarn som han från den här stunden kan älska precis som sitt eget. Eller kan han? Jag ser bilder från forna Jugoslavien utspela sig framför mig och ryser. Kopplingen till det dåvarande nyhetsflödet finns i många noveller i den här samlingen, där ungefär hälften behandlar någon form av krigstillstånd. Andra behandlar relationen mellan föräldrar och barn eller de barn man inte fick. Hennes liv fick som sagt ett abrupt slut och Horace Engdahl beskrev henne som "en enastående begåvning". Hon är saknad. Förutom att hon var en skicklig novellist så skrev hon även prisbelönta romaner. Jag har själv läst Aliide, Aliide, Quinnan och Dr Dreuf samt Djävulen och Gud, alla lika läsvärda.

torsdag 8 mars 2012

Flod av Ambai på internationella kvinnodagen

På internationella kvinnodagen läser jag noveller ur Flod av Ambai, pseudonym för C. S. Lakshmi. Hon brukar kallas för feministisk författare eftersom hon skildrar kvinnans frigörelse. Hon själv hävdar att hon "skriver om människor"! Hennes pseudonym vittnar om att hon tycker att det är angeläget att skildra kvinnors verklighet (Ambai är en gudomlighet som återföds i manlig skepnad för att hämnas de oförrätter hon tidigare utsatts för som kvinna) precis som hennes insatser för ett dokumentationscenter kring kvinnors historia och kultur, SPARROW. Förutom att hennes noveller ofta handlar om kvinnors och mäns rätt att välja vilka liv de vill leva, utan några fastställda roller, så figurerar också mat och musik i dem. Mycket läsvärda. Ambai har gett ut fler novellsamlingar men det här är den enda som finns på svenska. Jag kan bara hoppas att förlaget Tranan vill ge ut fler!

onsdag 29 februari 2012

Bubblor av Claire Castillon från Sekwa förlag

Är det så att noveller ska läsas en och en, eller som här, i en novellsamling av en och samma författare? Jag har diskuterat frågan tidigare och kanske är det så att det är MIX förlag, Novellix och Myrios förlag som är rätt på det och ger ut novellerna en och en, snarare än de förlag som satsar på att ge ut noveller i form av novellsamlingar. Frågan är om Bubblor av Clarie Castillon hade tjänat på att man läste hennes noveller en och en och inte som en enda lång berättelse där de framstår som en helhet. Jag tror inte att de tjänat på det förstnämnda även om det är så jag vill läsa noveller; njuta av dem i det korta, kärnfulla formatet. Trots att jag tror att de här novellerna i den här samligen vinner på att läsas tillsammans så har jag svårt att komma ihåg vem som råkar ut för vad och individerna smälter samman till en icke önskvärd massa. Alla trettioåtta noveller är titulerade efter ett förnamn; ibland är det jaget som berättar, ibland är namnet direkt tilltalad av den som berättar. Det är oftast kvinnor som berättar om det som händer dem och eftersom jag läser novellsamlingen på en och samma gång, i ett rasande tempo, så pendlar jag mellan många olika känslor. Jag skrattar högt när jag känner igen mig, jag blir förfärad när ett incestuöst förhållande gestaltas och jag blir heligt förbannad när barnen råkar illa ut. Av novellerna i den här samlingen kommer jag nog att bäst komma ihåg den om Sharla, vars pojkvän/man vill att hon ska prata medan de älskar. Själv är hon helt oförstående till varför hon ska göra det: "Men han är ju också med, så vitt jag vet!" Sedan har vi Cécile, som är fyrtio och singel. Hon möter en ung mans blick på stan, han tar kontakt med henne och vill träffa henne men hon kan inte stämma träff med en okänd man. Han har svårt att ta ett nej och utropar: "Det är alltid samma sak med er, gamla kärringar! Man försöker med er för man tror att det ska vara lättare, men ni är precis likadana som unga tjejer! Hon ser med tillförsikt framåt och håller med honom; jag är en ung tjej! Och egentligen vill jag inte komma ihåg den om Odine, med dess incestuösa anspelning. Jag blev dock inspirerad att baka en ny kaka till caféet: en Madeleinekaka, när jag läste den här novellen. Denna kaka förknippar man dock med en annan fransk författare, Marcel Proust, där kakan dyker upp alldeles i början av På spaning efter den tid som flytt. Berättaren drar sig till minnes att den lilla kakbit han fått att äta smakar alldeles som de kakor som hans tant brukade ge honom efter att ha blött dem i lindblomste. Kakan är länken till minnet och det tidigare livet och det litterära storverket tar sin form. Men tillbaka till Castillon. Jag har tidigare läst och kommenterat hennes noveller i Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska och frågan är om inte den novellsamlingen är ett strå vassare än den här. Hon har även gett ut Insekt, även den på Sekwa förlag (dessutom den allra första bok som förlaget gav ut), men den har jag ännu inte läst.

torsdag 23 februari 2012

Det kom ett litet paket med posten från Novellix igår...

... som innehöll fyra klassiska noveller: Ett dockhem av August Strindberg, Ella gör sig fri av Karin Boye, Med strömmen av Hjalmar Söderberg och Spökhanden av Selma Lagerlöf. Eftersom det är lov just nu så fanns det inga hinder att krypa upp i läshörnan med en god kopp te och läsa dem alla fyra.

Ett dockhem publicerads i Strindbergs novellsamling Giftas år 1884 i vilken alla novellerna har någon form av anknytning till äktenskap. Vid den här tiden var Strindberg gift med Siri von Essen och äktenskapet var lyckligt. Han blev dock fälld för hädelse eftersom han i en av novellerna skriver att konfirmationen var ett bedrägeri; vinet och brödet var inte Kristi kropp. Han blev sedermera frikänd. I Ett dockhem har Strindberg skrivit ett inlägg i kvinnosaksdebatten och novellen är en pendang till Henrik Ibsens Et dukkehjem där kvinnan lösgör sig från den gängse könsrollen. Det gör hon dock inte i Strindbergs novell. Novellen är ganska fyndigt skriven och om Nora i Ibsens drama skapar sig ett eget liv så lyckas inte Gurli med det. Det var nog inte hennes intention heller. Strindberg förlöjligar kvinnors längtan efter emancipation och efter det att Vilhelm och Gurli har haft sina duster med varandra så försonas de i slutet av berättelsen. Ett Happy End, med andra ord.

Det kan man kanske inte säga att det finns i Boyes novell Ella gör sig fri, som publicerades i novellsamlingen Ur funktion 1940. I den här novellen möter jag en trött kvinna, Ella, som beklagar sig för sin vännina, över sitt äktenskap med Arvid, en inte helt tilltalande författare. "Vad man har tagit på sig, får man bära." resonerar hennes mamma och även Ella har anammat det här tankesättet. Men en dag får hon nog och säger till honom att hon vill skiljas. Tydligen har hon sagt det tidigare men den här gången menar hon det. Det blir inte så att de skiljer sig men Ella har ändå gjort sig fri. I slutet av berättelsen känner hon sig ensam och fri och även om hennes mamma inte tror det så är faktiskt allting förändrat.

När jag läser Hjalmar Söderbergs Med strömmen så kan jag inte låta bli att faktiskt tappa tron på äktenskapet och kärleken. Kanske har läsningen av de två andra novellerna inte hjälpt mig speciellt mycket heller. Nåja, i Söderbergs novell får vi möta en man; Mortimer, som till en början häcklar äktenskapet och anser att det inte är något för honom. Men han drabbas av kärleken och friar. Han börjar leva ett liv som många andra och redan här är kopplingen till titeln tydlig. Han följer med strömmen och sticker inte ut; han är en dussinmänniska. Han börjar dock tvivla på om det är så här som livet ska levas och äktenskapet har inte heller infriat hans förväntningar. Han blir svårt sjuk och trots att han tillfrisknar så är han inte som han var tidigare. Han tillbringar tid hos sin kusin på landet och träffar där en flicka som han blir förtjust i. Hon är betydligt yngre än honom och de blir inte ett par. När han inser att hon inte vill ha honom eftersom han är så pass mycket äldre så befinner vi oss i slutet av berättelsen på en tågresa. Frågan är om han företar den i verkligheten eller om det är en resa i hans inre. Oavsett vilket så hoppar han av tåget och jag tolkar det som att han släpper taget om sitt eget liv, det liv han till sist inte ville leva.

Till sist, i klassikerkvartetten, så får jag också min mesta läsupplevelse. Selma Lagerlöf har skrivit en gotisk sekelskiftsnovell (1898) om den föräldralösa Ellen som bor hos sina båda fastrar, där hon känner sig instängd och snärjd eftersom de båda har ett stort kontrollbehov och begränsar henne i sitt liv. Därför är det inte konstigt att hon säger ja till familjens husdoktor när han friar trots att hon inte älskar honom. Berättelsen utspelar sig under en enda natt när Ellen ska till att besvara ett brev som hon har fått av doktorn. Hon tvekar om huruvida hon ska inleda brevet med: Till min älskade... eftersom hon egentligen inte älskar honom. Hennes falskhet lockar fram spökhanden, som kommer fram närhelst man inte talar sanning, och hon blir skräckslagen. Doktorn kommer och Ellen avslöjar för doktorn hur det ligger till. Hon ville gifta sig med honom enbart för att komma ifrån fastrarna. Han å andra sidan ville väl gärna ha en foglig hushållerska. Oavsett vilket, så ger hon tillbaka förlovningsringen till doktorn men i slutet av novellen är hon manipulerad av doktorn och tar tillbaka den. Mannen får som han vill. Även om novellen till det yttre tycks sakna många gotiska drag, t.ex. utspelar sig inte händelserna i ett förfallet gammalt slott, så finns de här: huset, och då framförallt Ellens sovrum, med den övernaturliga spökhanden, Ellen som den kyska hjältinnan och som i princip låses in av sina fastrar men också Ellen som "den galna kvinnnan på vinden". Lagerlöf har stärkt sina aktier, i varje fall hos mig. Hon är en av mina absoluta favoritförfattare. Om ni ska läsa någon av de här fyra klassikerna så är det denna!

tisdag 21 februari 2012

Det må vara Strindberg-år i år, men ...

... jag tänkte lyfta fram författare av det andra könet som också var en del av det moderna genombrottet i1880-talets svenska litteratur. Många har förpassats till glömskan och de som nämns är ofta desamma: Victoria Benedictsson och Anne Charlotte Leffler. Det fanns fler som skrev romaner och noveller under den här tiden och jag tänker ta "varannan damernas, varannan Strindberg" i år. Jag tror att jag börjar med novellen Synd av Amanda Kerfstedt, som också är namnet på en novellsamling som Birgitta Ney har sammanställt och gav ut på Ordfront Förlag år 1993. I förordet skriver hon bl.a. att många av kvinnorna bara skymtar förbi i litteraturhistorien och att de skrev engagerat och om en rad olika ämnen. Många var dock öppet kritiska till hyckleriet i samhället och så även Amanda Kerfstedt.
Hon gjorde stor skandal med novellen Synd när den publicerades år 1881 eftersom hon propagerar för att mannen ska leva lika kyskt som kvinnan förväntades göra. Gertrud, huvudkaraktären i novellen, får sin världsbild raserad när faderns svek uppenbaras. Hon levde innan dess i tron att livet var gott att leva och hade inte sett den mörka och dystra sidan. Hon hade blivit uppfostrad att se det ljusa och glada. Mamma säger att en flicka skall vara oskyldig och glad, älska människorna och göra alla omkring sig så lyckliga hon kan. Och om hon händelsevis får syn på något tråkigt, så skall hon göra så här. Och ler samtidigt som hon säger detta till doktor K. Från denna stund älskar han henne. Men fadern kommer som sagt att göra henne besviken när hon upptäcker att han har ett förhållande med Sofi, huspigan. Novellen har hyllats för sin lätta och angenäma stil trots sin allvarliga stämning och jag kan inte annat än att hålla med.

torsdag 9 februari 2012

Ytterligare en novell av Strindberg

Igår kväll var jag på Språk- och Litteraturcentrum vid Lunds Universitet för att lyssna på professor ?och doktoranderna ? när Lunds litteratursällskap anordnade en Litterär afton med fokus på Strindberg. De disktuerade hur bilden av Strindberg ser ut idag och hur den har förändrat under de 100 år sedan han dog. De diskuterade också vad dagens framtida forskning fokuserar på vad det gäller forskningen kring Strindberg och slog fast att många är intresserade av att se hur han konstruerar kön. Vilka föreställningar kring kvinnligt och manligt finns det hos Strindberg? Jag blev intresserad av den enas forskning och ....
När jag kom hem bläddrade jag i boken Strindberg i Lund, en antologi av Göran Lundstedt, där det i en uppräkning över Strindbergs lundaår står att han den 1 juli 1898 skrev novellen Silverträsket klar. Jag har hela tiden trott att hans vistelse här mest var förknippad med Infernokrisen och att de skönlitterära verk hann avslutade här var en del av hans dramer. Vad roligt att se att han även skrev en novell. Den måste läsas. Återkommer när jag har läst den....

lördag 4 februari 2012

Skördebrev av Helena Granström

På baksidan av novellen Skördebrev står det så här:
"Jag skriver till dig med mina fingrar, med mina koögon och mina flugor. Med min boskapshunger och juverblick, men min bokstavsspilta och min klver. Med mina klövar och min bakdel. Med min bakfot, med min mening.
Minns du hur det var att vara pojke?"
Jag kan ju inte bli annat än väldigt nyfiken på den här novellen. Nyfiken men inte med så högt ställda förväntningar börjar jag att läsa. Min läsning av Helena Granströms novell visar sig vara en början till en bekantskap som jag genast vill inleda och fördjupa. Hur kan jag ha missat hennes tidigare romaner? En av mina andra favoriter: Kristian Lundberg, skrev i Aftonbladet om hennes roman Infans så här: "Återigen blir jag helt tagen, närapå satt i våld av Granströms förmåga att ladda upp den mest banala scen med en litterär tyngd som helt tar andan ur mig."
Novellen Skördebrev gör det samma med mig, även om jag inte är helt säker på vad det egentligen är som händer i berättelsen. Vem är det som berättar och vad berättar hon? Jag har fått klart för mig att det är en kvinna som är jaget och att hon skriver till en man, en f.d. kanske. Hon skriver till honom för att överleva, känns det som. Kanske postar hon breven, kanske inte. Har hon flytt staden ut på landet tillsammans med sin son? Viktigt för berättelsen är i varje fall landet med alla dess djur och dofter, men även skogen och havet. Hennes kropp förändras under berättelsens gång. Sonen växer upp och hon lär honom läsa men han är inte riktigt vän med bokstäverna. "Han vill töja på dem, vända dem ut och in och ikläda sig dem. Kan jag klandra honom, jag som bär orden som ett pansar?"  Han lämnar deras hem och hon känner en stor oro. Han har förolyckats. Kanske är hela berättelsen ett sätt för henne att bearbeta det som har hänt. Fast jag kanske inte fullt ut har greppat allting i novellen så är den ändå så bra. Och det är tack var Helena Grafströms språkliga universium. Hur hon berättar om att "Varje ord är en skapelseakt, med varje bokstav frammanar jag dig. jag ser framför mig hur du öppnar brevet, luktar på det, för fingrarna över papperet...". Jag kommer att tänka på Mare Kandre som också var känd för att skriva på ett förtätat och ibland ödesmättat språk, en författare som gick bort alldeles för tidigt. Kanske dags att återvända till hennes berättelser?

tisdag 31 januari 2012

Elefantaskarna av Stephan Mendel-Enk

Avslutade min arbetsdag med att slänga upp fötterna på skrivbordet och lyssna till ännu en ny- och specialskriven radionovell. Den här gången var det Stephan Mendel- Enk som hade skrivit novellen Elefantaskarna. Jag har tidigare läst Mendel-Enks uppmärksammade reportagebok Med uppenbar känsla för stil: ett reportage om manlighet, men även hans senaste roman Tre apor, som jag uppskattade väldigt mycket. Novellen som jag lyssnade på idag: Elefantaskarna, är en jag-berättelse om en ung fotograf som kommer till storstaden Stockholm för att söka lyckan. Till en början har han det svårt att få jobb men bostad får han hos, ska det visa sig, en världsberömd fotografkollega, Raul, och förebild. I novellens inledning förstår vi att det har hänt något allvarligt mellan den nu 60-åriga Raul och jaget eftersom jaget hade tänkt ringa till Raul för att be om förlåtelse. Inte förrän i slutet får vi reda på att han har lämnat Raul efter ett misslyckat, som han trodde i varje fall, fotouppdrag. Raul hade blivit anklagad för kontraktsbrott och jaget trodde att han hade förstört hans bilder. Men det hade han alltså inte. Tvärtom, tyckte Raul, så hade han gjort ett oklanderligt jobb. Det var han själv som bestämde sig för att inte sälja bilderna på sin döende mamma. Elefantaskarna är i novellen plåtaskar med marijuana från Kashmirdalen, som Rauls vän och agent, Stan, kommer med. Till en början tar han inte betalt för drogerna men när han en gång begär att få betalt avslutas det med ett stort bråk och de två vännerna träffas inte på ett tag. Men när Stan kommer till lägenheten, mörbultad och blåslagen, inser Raul att han på något sätt måste börja jobba igen och tjäna pengar. Det är då han kommer på den briljanta idéen att skildra sin mammas dödskamp i en svart-vit bildserie. Men när han får se de färdiga bilderna väljer han som sagt att inte publicera dem. Berättarjaget förstår själv varför när han får se dem.

söndag 29 januari 2012

Heder av Jens Lapidus

Jens Lapidus är mest känd för sin Stockholm noir-trilogi: Snabba cash, Aldrig fucka upp och Livet deluxe. För Novellix har han skrivt novellen Heder som jag nu har läst. Man känner igen både form och innehåll i berättelsen om Adam, en kille som suttit inne på 10 år, och, visar det sig, har tagit ett straff för en annan kille, Sami. När han kommer ut blir han hämtad av sin mammas nya sambo och han försöker komma tillbaka till ett normalt liv utanför murarna. Han träffar sin pappa som har fått en stroke, sin f.d. tjej och deras son Kevin och andra gamla vänner. Och alla frågar de honom om när han ska ta kontakt med Sami för att de anser att han är skydlig Adam en del för de 10 år som han har suttit inne för honom. Berättelsen är skriven med en rak kronolgi men med tillbakablickar på rättegången då det vid ett flertal tillfällen konstateras att Adam inte är någon tjallare. I slutet av berättelsen träffar han så till slut Sami och han har stora förhoppningar om att han ska hjälpa honom men av det blir intet. Sami anser att han redan har fått det vi alla eftersträvar, nämligen heder.

fredag 27 januari 2012

Brun morgon av Franck Pavloff

Dagen till ära har jag läst ännu en novell som behandlar förtryck och hur en diktatur tar form utan att den vanliga människan reagerar : Brun morgon av Franck Pavloff. Pavloff skrev novellen 1999 när det var val i den region i södra Frankrike där han bor. Högerextrema grupperingar var på frammarsch och han säger att han inte "tycker om segregering, nationalism och rasism" och ville berätta en historia, en fabel. Hans novell är såld i över1,5 miljoner exemplar och översatt till 25 olika språk. Det är ledsamt att den ständigt är aktuell men roligt att den läses av så många. Precis som många andra noveller som ges ut nu är det ett behändigt format med en subtil lay-out: på brun botten står titeln i vitt med ett svart taggtrådsstängsel över. Jag är också förtjust i stilen: på ett rättframt och enkelt sätt berättar han om Charlie och berättarjaget som till en början upprörs lite lagom över att de inte längre får ha annat än bruna hundar och katter, tidningar som kritiserar makten tystas och obekväma böcker utgallras från biblioteken. Men efter ett tag gör de "helt enkelt det som gällde i stan, och det räckte för att göra livet lugnare för oss. Bruna tryggheten hade sina goda sidor." Men det visar sig att ordningsmakten är ute även efter dem som tidigare har haft icke bruna katter och hundar och de ligger illa till. Charlie blir tillfångatagen och novellen slutar med att berättarjaget troligtvis också blir gripen och bortforslad. En novell som lämpar sig att läsas på Förintelsens minnesdag då miljoner av människor blev bortförda, fängslade, torterade och ihjälgasade.

tisdag 24 januari 2012

Nyskrivna radionoveller i P1

Har lyssnat på en av de nyskrivna novellerna i P1: Två systrar på Kuba, av Rose Lagercrantz. Jag möter en äldre syster, Anita, som inte är speciellt lycklig, och då ska inte hennes lillasyster Lillan, heller vara det. Anita har, tillsammans med sin bokcirkel, lockat med sig sin syster till Kuba för att gå i Fredrika Bremers fotspår. De följer dock inte så mycket Fredrika Bremer utan istället Ernest Hemingway och hans favorittillhåll och favoritdrinkar. Båda systrarna har det besvärligt med alkoholen, men Lillan är sedan en tid tillbaka vit och kämpar hårt för att inte få återfall. Lillan försöker göra kubaresan till en upplevelse och ta in alla intryck utan att bry sig så mycket om vad hennes resesällskap säger. Hon tar typiska kubabilder med sin digitalkamera, besöker en fotoutställning, tar en privat danslektion och känner sig som ett underverk. Hon insuper atmosfären och Rose har lyckats förmedla den fuktiga kubanatten, mangoträdens dofter och myggornas surrande. Hon får förvisso ett återfall men repar sig snabbt igen. När hon sitter på sin hotellsäng för att sortera sin intryck och sina bilder så vänder novellen och hon minns vilket underverk hon verkligen är. Hon funderar på att sätta upp en egen fotoutställning och hon drömmer sig tillbaka till Kuba eftersom hon där började leva igen. Hon har ett förhållande med Sten, som även har ett förhållande med sin sekreterare, och känner att hon inte behöver honom längre för att vara lycklig. Lillan är jaget i berättelsen och jag upplever det som att hon håller på att förändra sitt liv, trots att hon tycker sig ha alla emot sig. Novellen är välskriven och slutet är bara början, så som ett bra novellslut ska vara. Och precis som vanligt gör musiken sitt till när det är en radionovell och givetvis även Pernilla Augusts underbara berättarröst. En riktigt bra radionovell med andra ord.

fredag 20 januari 2012

Myrios Novellförlag har gett ut fyra noveller om rasism

Nästa fredag uppmärksammar vi minnesdagen över Förintelsens offer. Inför den dagen har jag läst fyra noveller från Myrios Novellförlag, som alla på något sätt har en koppling till rasism, främlingsfientlighet och människors lika värde.

Farnaz Arbabi har skrivit novellen Måndag som handlar om Vera, en papperslös invandrare, som är tvungen att uppsöka sjukhuset tillsammans med sin arbetskamrat Elina, vars hand har förolyckats på arbetet. Farnaz ger oss inte speciellt mycket information om Vera, vilket är ett medvetet stilistiskt drag. Vad vi däremot får reda på är att hon har en 90 cm. bred säng i ett rum i en hyreslägenhet, där hon bor tillsammans med en annan papperslös barnfamilj. Hon tar tunnelbanan in till sitt städjobb i centrum och befinner sig i en utsatt position. Hon är ensam och försöker lära sig ett nytt lands språk och kultur. När olyckan är framme ställer t.ex. inte hennes chef upp för dem, varken för Vera eller för Elina, och de får inte säga till någon att det är hos honom de jobbar. På sjukhuset klarar inte heller Vera att ställa upp för Elina, utan lämnar henne, och springer därifrån, eftersom hon är rädd för att polisen ska komma och ta henne och skicka tillbaka henne tills sitt hemland. Jag får ont i magen när jag lyssnar på novellen! Att hjälpa eller ge vård åt en papperslös är inte kriminellt, snarare en handling av medmänsklighet. Jag kan förstå deras rädsla, deras utsatthet och det faktum att de står helt utanför samhället och jag önskar att jag kunde hjälpa mer än vad jag gör idag.

Om Måndag är skriven i med en rak kronolgi och med ett ganska enkelt språk så har Andrzej Tichy gjort något annat i novellen Vi är revor, en vemodig och obehaglig novell som jag tror att jag måste läsa flera gånger med poetiska och drömmande inslag men även groteska uppräkningar av monster och abnorma varelser. Novellen består av så många olika lager utöver själva berättelsen. De två huvudkaraktärerna Eja och Aje, är siamesiska tvillingar utan föräldrar som växer upp utan föräldrar på ett barnhem. De har en nära vän i Joyce som har vuxit upp med dem på barnhemmet. I inledningen av novellen står Aje och Eja och tvättar händerna vid handfatet och pratar med varandra om tvål och en dikt av Heiner Müller som de har läst. Dikten återkommer senare i novellen och handlar om att man i koncenatrationslägren gjorde tvål av de ihjälgasade judarna. Andrzej har byggt upp novellen genom motsatsförhållande, där bl.a. rent och orent är ett. En människa som först gör tvål av en annan människa kan aldrig någonsin bli ren igen, eller fri från skuld. En annan återkommande tanke är den om vad som anses normalt resp. onormalt. De siamesiska tvillingarna anses stå för det senare. De har dock hopp om att, genom operation, en dag få vara två separata individer. Operationen misslyckas och de båda kommer att bli begravda i två olika kistor. Novellen avslutas med någon form av förhoppning om att vi kanske en dag inte kommer att vara lika fördomsfulla mot de som anses vara annorlunda och onormala.

Om Vi är revor är svår att tidsbestämma så är Jonas Hassen Khemiris novell Jag ringer mina bröder, betydligt lättare. Den bygger nämligen på en verklig händelse: bombdåden i Stockholm 2010 som utfördes av Taimour Abdulwahab. Novellen är kort men oerhört kärnfull och han lyckas förmedla en del av den kaotiska känsla som uppstod efter dådet. Han säger själv att han försökte "beskriva den paranoida stämningen i staden och samtidigt ge röst åt min personliga osäkerhet på hur man borde hantera den". Som vanligt när det gäller Jonas Hassen Khemiri så är novellen stilistiskt säker med framför allt ett stildrag: upprepningen. Varje stycke inleds med frasen "Jag ringer mina bröder". Han använder sig också av motsatser för att understryka att den här frågan inte är svart eller vit, utan mer komplex. I ett stycke manar han sina bröder att ta upp kampen medan han i nästa stycke säger tvärtemot. Han generaliserar också och uppehåller sig vid ordet "dom". Frågan är vem dom andra egentligen är . Det kan tyckas bekvämt att dela upp människorna i ett vi och ett dom och lätt att skylla ifrån sig på ett dom, som om dom skulle vara helt annorlunda från det som skulle vara vi. Novellen är den kortaste av de fyra men i mitt tycke den bästa. 


Sist men inte minst har Jerker Eriksson och Håkan Axlander skrivit novellen Jungfru skär och den måste jag skriva mer om vid ett annat tillfälle. Hinner inte nu.....