tisdag 10 juli 2012

Ingen har någon skuld av Julio Cortázar

Jag var på biblioteket häromdagen och jag lånade bl.a. Julio Cortázars samlade noveller del 1 och 2 (sammanlagt ca. 1200 sidor fördelade på 90 noveller) och tänker lyssna på rådet som ges i förordet: Jag kommer inte att läsa alla 90 noveller i ett svep utan tar mig an det något mindre läspaketet och läser "Händer som växer", "Kirke", "Djävulens spott", "Ingen har någon skuld", "Axolotl", "Södra motorvägen", Alla eldar elden", "Den andra himlen", "Andra gången", "Moebiusring" samt "Otid". Här kommer en liten reflektion kring framför allt "Ingen har någon skuld". Novellen handlar till det yttre om något så enkelt som en man som just ska ta på sig en tröja för att han fryser och för att han ska gå ut och möta sin fru; de ska köpa en bröllopspresent. Han kommer dock inte så långt för han klarar inte av att ta på sig tröjan. Det kanske kan tyckas smått komiskt och absurt att skriva om en man som inte klarar av att ta på sig sina egna kläder men symboliken i novellen är tydlig. Han har ingen fri vilja och därför heller ingen skuld i det som händer. Han kommer heller aldrig fram till sin fru och det blir inte heller någon bröllopspresent inhandlad. I slutet blir han dock fri från tröjan men både tröjan och hans hand är inte längre kontrollerade av honom; han kommer att hoppa ut från tolfte våningen och befria sig själv, utan någon som helst skuld.
Jag har tidigare inte själv läst något av Julio Cortázar men jag vet att Jonas Karlsson, en av mina favoritnovellister, har honom som husgud, jämte Franz Kafka. Det räckte för att göra mig nyfiken på honom. Och jag nöjer mig som sagt för tillfället med att ha läst de ovan nämda noveller, men jag är inte främmande för att återkomma till honom. I en av Karlssons noveller: "Spegelövning" skriver han om hur en person får syn på sin egen spegelbild men ändå inte känner igen sig. Han tycker sig se sig själv sådan som hans mamma ville att han skulle vara. Plötsligt får han syn på en tredje människa, som varken är han själv eller hans spegelbild, utan en alldeles ny människa. När jag läser Cortázars novell ”Axolotl” inser  jag att Jonas kan ha blivit influerad av den här texten. Cortázar låter huvudkaraktären bli en axolotl, en salamander som härstammar från Mexico och tillskrivs diverse förmågor och dyrkas som en vattengud av aztekerna. Cortázar gör det berättartekniskt skickligt medan Karlsson endast låter oss ana att något oväntat sker men jag rubbas inte lika kraftigt i mina grundvalar som när jag läser Cortázar. Man kanske också skulle passa på att se filmen Blow-up med bl.a. Vanessa Redgrave; filmen bygger på Cortázars novell "Djävulens spott", som jag förvisso ännu inte har läst. Sommartid är lika mycket filmens som novellens tid!

tisdag 3 juli 2012

Den nya Isabel av Katherine Mansfield

Jag har tidigare läst The Garden Party, A Cup of Tea, Je Ne Parle Pas Francais och The Singing Lesson m.fl. av Katherine Mansfield och är väldigt förtjust i hennes novellkonst, därav mina högt ställda förväntningar även på den här novellen. Speciellt den sistnämnda novellen är direkt lysande där en lärarinna som har fått ett brev med mindre goda nyheter från sin fästman ska försöka hålla i en sånglektion. Hon är echaufferad och eleverna är livrädda för henne. Men ett telegram från fästmannen ändrar hennes sinnesstämning. Det är svårt att vara professionell när känslorna spelarna sådana spratt med oss. Den nya Isabel, eller Marriage à la Mode på originalspråk, är utgiven av nystartade malmöförlaget Collings förlag där det också förekommer ett brev: i det här fallet är det maken William som skriver till sin hustru Isabel i ett försök att förklara sin kärlek till henne. Han är på väg tillbaka till London efter att ha tillbringat en helg i deras gemensamma hus på landet, en helg där han knappt har träffat sin fru eller sina söner. Isabel var inte lycklig i deras tidigare hus och nu när de har flyttat till ett större och luftigare hus och hon dessutom har skaffat sig en ny bekantskapskrets i form av fyra bohemiska vänner så känner han att äktenskapet håller på att falla honom ur händerna. Därav brevet, som Isabel läser högt ur för sina nyvunna vänner, vilka gör sig lustiga över det på Williams bekostnad. Hon ångrar sig dock och bestämmer sig för att besvara det, dock inte med detsamma; först väntar vännerna på henne som vill gå och bada igen och hon springer ner för trappan "skrattande sitt nya skratt". Mina högt ställda förväntningar infriades och jag har ännu inte blivit besviken när jag har läst en novell av Katherine Mansfield. Den här novellen, som så många andra, bygger inte på någon stor yttre dramatik men trots det till synes stillastående tillståndet så finns det mängder av mäktiga känslor och stor lidelse. William undertrycker dock sina känslor medan Isabel lever ut sina och frågan är om deras äktenskap kommer att hålla. Slutet ger inget entydigt svar även om jag har mina aningar. Kvinnors frigörelse och deras känsloupplevelser är också något som är signifikant för Mansfields noveller. Vad det gäller hennes stil och form så är hon tydligt inspirerad av Anton Tjechov, vars dagbok hon också översatte år 1920. Den nya Isabel kan t.o.m. sägas vara en pendang till Tjechovs The Grasshopper som har ungefär samma handling och karaktärer, även om den skiljer sig till viss del. Mannen i Tjechovs novell hinner dö innan frun blir medveten om hur hon beter sig. Mansfield skriver även på ett närvarande och intensivt sätt, gärna rakt på sak. Hon alluderar också gärna till kända verk och karaktärer, t.ex. kallar Moira Isabel för Titania som ju är drottning över feerna i Shakespeares pjäs En midsommarnatts dröm. Jag tror att jag har hittat ytterligare en novell att läsa högt när det blir dags för novellcafé i verkliga livet.

måndag 2 juli 2012

Tiden av Maria Küchen

Ytterligare en novell från Novellix har jag läst: idag blev det Tiden av Maria Küchen. Tiden spelar som titeln antyder en central roll i den här berättelsen som handlar om Håkan, en man med en skuld som han inte längre klarar av att bära. Eller gör han? Novellen utspelar sig på hösten och Håkan har åkt ut till sitt lantställe för att ställa i ordning det inför vintern. Han bär på ett mörker som han inte kan dela med någon även om han försöker att sätta ord på det inför sin terapigrupp. Anledningen till hans mörker är något som hände i hans ungdom, med kamrater från lumpen, och skedde på grund av grupptryck. Ganska snart förstår läsaren vad det är som har hänt. När han sitter på sin altan och låter tankarna fara iväg, filosofera som hans fru Amanda skulle ha sagt, så får vi ta del av en trött och ganska uppgiven medelålders mans osammanhängande tankar om hur livet är, hur det kunde ha varit och vad han tänker göra för att ta tag i det. Jag har tidigare bara läst ungdomsromaner av Maria Küchen och gillat dem. Den här novellen är en av Novellix bättre noveller. Den kommer också att lämpa sig synnerligen väl som en högläsningsnovell när det blir dags för novellcafé i det verkliga livet!