tisdag 30 juli 2013

På alla fyra av Dimen Abdulla

Novellveckan i P1 avslutades med en ny- och specialskriven novell av Dimen Abdulla: På alla fyra och jag kan inte annat än säga att jag både blir ledsen och bestört när jag lyssnat färdigt på den. Vad är det för samhälle vi lever i när en ung kvinna på det här sättet måste ikläda sig en roll och ett utseende som inte stämmer överens med henne själv? Och hur många är det som mår dåligt för att de tror att de måste behaga hela tiden? Vi får nämligen möta en ung kvinna som lider av att hela tiden kontrollera sitt energiintag och att tvångsmässigt motionera. Utseendet är allt! Hon orkar egentligen inte leva det här livet utan är på väg att ge upp, men så drar vännerna i henne igen och hon är tillbaka på Stureplan. Först efter att ha snattat och blivit gratissminkad på NK, vill säga. Hon tar droger och kan väl enligt vissa sägas leva ett liv i sus och dus. Hon möter också drömprinsen, åtminstone enligt vissa, och hon har fullständig kontroll över vem han är, var han kommer ifrån, vad han jobbar med och hur mycket han tjänar innan han ens har bjudit hem henne till sig. Han är egentligen ouppnåelig för henne men han faller för henne och visar t.o.m. upp henne för sin mamma. Under en middag på Operakällaren inser den unga kvinnan att hon blir bedömd av mamman som dock konstaterar att hennes son är som en ny man. Hela novellen handlar om att behaga andra för att leva ett så framgångsrikt liv som möjligt, vilket blir extra tydligt under den här scenen. Men hon reser sig upp från sällskapet och bara går. Går ut, till NK, för att sätta sig i sminkstolen igen. När hon lämnar sin pojkvän och mamman i slutet tror jag att hon gör sig själv en tjänst och kanske, kanske kan hon hitta tillbaka till sig själv, även om inte mycket talar för det. Hon har tidigare konstaterat att man inte kan älska någon, inte ens sig själv. Men hon vill egentligen "bara vara fri"! Samtidigt som Dimen kritiserar vårt utseendefixerade och ytliga samhälle så är hon vass och bitsk. Jag gillar formen och hennes cyniska inlägg. Stilistiskt tilltalar novellen mig och kanske kan novellen fungera som ett inlägg i vart vårt samhälle är på väg. Något för unga kvinnor och män att läsa och diskutera, kanske?

Föraning av Therése Söderlind

Under novellveckan i P1 kunde man lyssna på novellen Föraning av Therése Söderlind, uppläst av Julia Dufvenius, skådespelare vid Dramaten. Och den handlar om det som måste vara varje förälders mardröm: att förlora ett barn. Familjen är i Paris och de ska ta tunnelbanan till Triumfbågen. En av döttrarna saknas när de ska gå av så alla de andra i familjen kliver av vid stationen, alla utom mamman som letar efter dottern. Hon åker vidare och försöker med hjälp av sin gamla skolfranska göra sig förstådd bland parisarna. Hon blir alldeles vild och skriker och ingenstans hittar hon sin dotter. Redan på morgonen visste hon att något skulle hända; föraningen fanns där redan då, men hon ville inte ställa in utflykten. Vad skulle de andra säga bara för att hon kände på sig att något skulle hända? Skulle man ställa in en utflykt bara på grund av hennes föraning? Hon tog inte föraningen på allvar och nu är en av hennes döttrar försvunnen. Barn som försvinner på det här viset, i stora folksamlingar, blir ofta hittade ganska fort igen, även om det kan kännas som en oändlighet. I den här novellen hittar mamman dock inte sin dotter. Och hur man kan leva vidare med det som hänt är för mig en gåta. Ovissheten om var dottern befinner sig, med vem och varför skulle kunna göra vem som helst galen. Tyvärr kan man inte längre lyssna på novellen i P1 men kanske är den en av dem som har chansen att vinna Novellpriset 2013. I augusti får vi veta vilka de nominerade är.

måndag 29 juli 2013

Novellvågen

Anna på bokbloggen och dagarna går... konstaterar att novellvågen på bokbloggarhavet har vind i seglen! Hon tipsar om Lotta Olssons novelltips i DN förra helgen men passar givetvis också på att tipsa om läsvärda noveller som hon själv läst, såsom två av mina favoriter: Lydia Davies och Chimamanda Ngozie Adichie. Själv har jag lyssnat på och läst en del noveller i sommar men inte hunnit skriva så många inlägg som jag kanske hade önskat. Just nu läser jag t.ex. novellsamlingen Sjunk/Det är så du förlorar henne av Junot Diaz. Jag har också läst Novellix senaste fyra, Collings förlags vintagenovell Pojken och gunghästen av D.H. Lawrence samt Brevnovellers senaste Rosettis syndrom - en maffiahistoria av Stephan Mendel-Enk. Och ja, just det, Djuna Barnes En farlig flickas dagbok och Oline Stigs Över gränsen väntar också på att bli omnämnda på Café de la nouvelle. En regnig dag i höst kanske det blir verklighet!

söndag 14 juli 2013

Franska novellister så här på Frankrikes nationaldag

Idag är det Frankrikes nationaldag och det tänkte jag uppmärksamma med att skriva om franska novellister. Jag har tidigare skrivit inlägg om franska mästarnoveller, Bubblor av Claire Castillon, Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska av densamma, Från det femtonde distriktet av Mavis Gallant och ett utkast om Mannen som kunde gå genom väggar av Marcel Aymé (vilket påminner mig om att inte skriva några utkast utan bara färdiga inlägg, men den är en liten pärla. Gillar man satir modell Tage Danielsson så är den här novellsamlingen ett måste!).

Idag tänkte jag dock skriva om den franska klassiska novellens mästare: Guy de Maupassant (1850-1893) som skrev närmre 300 noveller. Många är det som har lärt av honom, mätt sig mot honom och försökt överträffa honom. Han är kanske mest känd för den novell han debuterade med: Fettpärlan från 1880. Den utspelar sig under det fransk-tyska kriget 1871 när några invånare från Rouen flyr staden i all hast i en diligens. De kan sägas vara ett tvärsnitt av den franska befolkningen med en greve och hans fru, en officerare, en vinhandlare och hans fru, två nunnor samt en prostituerad kallad Fettpärlan. Givetvis visar det bättre folket sitt förakt mot den fallna kvinnan men det visar sig att hon är den enda som har varit förståndig nog att ta med sig matsäck. Hon erbjuder sig att dela med de andra. De tar tacksamt emot hennes erbjudande. När de stannar till gör officeraren ett närmande mot Fettpärlan men hon avvisar detta, främst av patriotiska skäl. Hon får de andras gillande och de berömmer henne. Men de ändrar sig snabbt när de inser att officeraren inte låter dem resa vidare om han inte får som han vill. Det är framförallt de kvinnliga passagerarna som försöker övertyga Fettpärlan om att ge vika och till slut lyckas de också. Men nu vill ingen av sällskapet ha något att göra med Fettpärlan längre och hon blir utfryst. Inte heller har hon någon matsäck och man skulle tycka att de andra fick dela hennes tidigare nu gärna skulle dela med sig, men man kan ju inte dela matsäck med en hora.

Fettpärlan är en relativt lång novell, kanske någon t.o.m. hävdar att det är en kortroman, men Maupassaunt har även skrivit kortare noveller. Tre av dem finns med i Noveller för Världens Barn: Halmfläterskan, Tecknet och Smycket. Den förstnämnda handlar om ett middagssällskap som diskuterar huruvida man kan älska bara en eller flera gånger. Då berättar doktorn i sällskapet om en fattig halmfläterska som under hela sitt liv bara tittade åt en man och ingen annan ville ha. Även i den här novellen handlar det om skillnaden mellan de människor som har det mer förspänt i livet gentemot de fattiga men även att kvinnor och män har olika syn på, i det här fallet, kärlek. I den andra novellen är det två väninnor som talar med varandra, varav den ena har råkat illa ut. Hon såg en kvinna i huset mittemot sitt som erbjöd sina tjänster åt de förbipasserande männen och undrade hur hon bar sig åt. Det slutade med att även hon lockade till sig en man. Väninnan har svårt för att hålla sig för skratt. Den tredje novellen utspelar sig också bland lägre tjänstemän som inte kan unna sig det där lilla extra. Här drömmer sig frun i huset bort från vardagen och längtar till stora middagssällskap, tillställningar och soaréer men när hon väl får en inbjudan har hon ingen klänning att ta på sig. Hon får dock sin makes besparingar och köper en klänning. Då kommer nästa problem: hon har inget passande smycke.  Hennes man föreslår att hon ska låna ett av sin nära väninna, fru Forestier, vilket hon också gör, ett diamanthalsband. Hon gör succé på tillställningen och dansar natten lång. På morgonkvisten, när makarna har kommit hem igen och gör sig redo för sängen, inser hon att hon har tappat halsbandet. Hon tvingas att låna pengar och köpa ett nytt men berättar inget för fru Forestier. Detta gör att makarna tvingas flytta och hon tvingas att jobba. Senare undrar hon vad som skulle ha hänt om hon inte hade tappat det där halsbandet. Vilket liv skulle hon ha levt? Hon möter fru Forestier efter många år och då uppdagas det att halsbandet hon tappade inte var ett äkta halsband.

Utmärkande för alla de här novellerna är Maupassants förmåga att förtäta; kort och kärnfullt säger han vad han vill ha sagt. Han behöver inte många rader på sig att måla upp en miljö som andra skulle ha behövt flera sidor på sig för att beskriva. Stilistiskt kan man säga att han är ren och klar och att ordvalen oftast är okonstlade och enkla, en sparsmakad men ändå kärnfull stil. Han har en pessimistisk livssyn och är kyligt objektiv. Även om han berättar om förtvivlade människoöden så uttrycker sig karaktärerna inte speciellt känslosamt. Känslorna överlämnas istället åt oss läsare! Ofta får man intrycket att vem som helst hade kunnat skriva de här novellerna men bakom enkelheten döljer sig en riktigt stor novellist!

Hur är det mer er? Har ni några franska favoriter?

söndag 7 juli 2013

Kerstin av Per Johansson

Onsdagens novell under novellveckan var Per Johanssons Kerstin. Den handlar om en kvinna i 40-årsåldern som skriver en avhandling om Karl den tolfte. Samtidigt som hon skriver om den svenske kungens nederlag vid Poltava faller Kerstins eget liv samman. I novellens inledning är dock Kerstin lätt i sinnet; hon är glad och lekfull och går genom korridoren på institutionen. Vid Magnus rum stannar hon till och trots att hon hör att han pratar i telefon så går hon in till honom. När han har lagt på luren så vänder han sig mot henne och undrar vad hon gör där. "Har vi något att fira?" Kerstin tycker att det kan väl räcka med att jag är här. Det slutar med att de knullar på hans skrivbord och medan de håller på som bäst så försvinner Kerstins energi, den hon hade inledningsvis. Vi märker en klar skiftning i stämningen i novellen och hon vill helt plötsligt inte längre ha Magnus i sig. Hon knuffar bort honom och slår honom över näsan. Han blöder näsblod och hon rusar ut ur rummet efter att hon också har stampat honom hårt över fingrarna. Väl hemkommen lägger hon sig att vila men kommer inte till ro. Hon går upp och ger i kast med sin avhandling om Karl den tolfte. Hon har dock inte kraft att skriva om den, kanske flera gånger om det skulle behövas. Parallellt med att hon förlorar kontrollen över sin avhandling berättas det också om Karl den tolftes nederlag. Kerstin försöker arbeta med avhandlingen igen och sätter sig vid sin skrivmaskin. Men det går inget bra. Hon går ut på toaletten för att samla ihop sig och då kommer hennes man Klas hem med deras son Johild, Senare på kvällen förför hon sin man och efter älskogen pratar de med varandra. Hon vill utföra ett tankeexperiment med Klas och undrar om han skulle kunna tänka sig att uppfostra ett barn som hon hade fått med en annan man. Klas svarar henne inte utan går ut ur sovrummet. Genom ett tidshopp på tre dagar, då Kerstin har suttit på psyket och fått nya mediciner, är hon hemma igen. Hon känner dock fortfarande att Karl den tolfte är närvarande i hemmet. Kerstins avhandling gör inga framsteg och hon klarar inte heller av att närvara vid seminerier på Universitet. Hon åker in på psyket ytterligare en gång. När hon är där bestämmer hon sig för vad hon måste göra härnäst, åka till Istanbul för att få tag på några miljöbeskrivningar. Väl i Istanbul träffar hon på en ryss, Andrej, som gör sexuella närmanden och det slutar som med Magnus, nämligen att hon skallar honom och han blöder. Novellen avslutas med att författaren konstaterar att det "bara är Kerstin som fortfarande är vaken".

Med tanke på att det här är en ganska absurd novell med en på samma gång bräcklig men ändå stark kvinna som huvudkaraktär så borde jag vara förtjust i den, men det är något som inte tilltalar mig i den här novellen. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men jag tror att Per Johansson berättar för mycket och är för direkt i sitt berättande. Jag vill inte bli skriven på näsan, jag vill lägga ihop ett och ett och kanske få det till tre, ibland fyra. Eller så är det för att Kerstin, som har gått över många gränser och förlorat kontrollen över sitt liv, inte känns speciellt verklighetstrogen. Men det är å andra sidan något som måste till för att jag ska gilla en novell.

fredag 5 juli 2013

Här börjar parken av Cilla Naumann

Novell nummer två under P1s novellvecka var Här börjar parken av Cilla Naumann, och den är inläst av utmärkta Pernilla August. Hon har inga som helst problem att gestalta berättarjaget i novellen som vill ha en förändring i sitt liv och som har tagit mod till sig att berätta detta för sin man, Tomas. Det är vår i luften och de två har precis börjat en promenad i parken när vi som läsare får träffa dem. Vi får också snart veta att det under natten har skett något mellan dem, något har förändrats, men vi vet inte riktigt vad. Vad vi förstår är att det är hon som har varit drivande och att han är arg. Vill hon skiljas? Nej, det tror jag inte, men hon vill ha ut mer av deras förhållande än vad hon får just nu. Under sin promenad möter de ett par som är ute med sina tvillingar och sin hund. Hunden kommer att slita sig från paret och springa runt i parken men till slut komma tillbaka till Tomas och berättarjaget. Hunden heter träffande nog Lucky och efter sin runda när Tomas sedan klappar honom så verkar han verkligen lycklig, kanske precis som Tomas och berättarjaget blir. Slutet förtäljer oss nämligen inte vad som händer. Det finns många tänkbara förslag till vad som skulle kunna ske men jag tror att hunden är den som ger mig den största ledtråden: de båda försonas och hon har fått den förändring hon så länge velat. De har nått en djupare förståelse för varandra. Men det är som sagt min tolkning...

Noveller - finns det något bättre?

Jag kan inte låta bli att svara på helgens bokbloggsjerka (premiär för mig!) och börjar med att konstatera att jag har ägnat hela den här bloggen åt att skriva om noveller! Så visst brukar jag läsa noveller, och inte bara läsa, utan verkligen försöka hänga med när nya novellister dyker upp, när nya förlag ger novellen möjlighet att synas och nya tidskrifter som bara fokuserar på noveller ges ut.

Jag tror att mitt novellintresse startade när vi var några kollegor på jobb som samlades för att diskutera och läsa de noveller som var nominerade till årets novellpris av P1s Novellen, som numera ingår i Radioföljetongen/Novellen. Noveller är ju som gjorda för att läsas högt och diskuteras under en sittning. Och sedan har det bara fortsatt. För några år sedan bestämde jag mig för att försöka skriva om alla de noveller jag läser men jag ska villigt erkänna att jag läser mer än jag hinner uppdatera den här bloggen.

Noveller må vara av det kortare formatet men kan ibland kräva mer av läsaren än en hel roman. Jag gillar när jag måste läsa mellan raderna och inte bli serverad allt på ett silverfat. Noveller som också slutar oväntat eller öppet och som ger upphov till diskussioner står också högt i kurs. Och givetvis noveller som anses absurda. Och satiriska och humoristiska noveller. Och noveller som har några år på nacken. Och... Och... Och favoriter har jag många: Hjalmar Söderberg, Stephan Mendel-Enk, Lydia Davies, Etgar Keret, Lina Wolff, Karin Boye, Claire Castillon, Jonas Karlsson, Katherine Mansfield, Peter Erik du Rietz och några som jag inte kommer på just nu.

Vad som gör mig ganska nedstämd när jag läser de andra bokbloggarnas inlägg är att det verkar vara en del lärare som har förstört läsupplevelsen av novellerna. Varför? Var det fokus på vad novellerna hade för budskap, vilka stilistiska drag där fanns eller hur de var uppbyggda? Klarade man inte av att fånga läsarnas egna tankar och reflektioner kring novellerna? Det finns så många bra noveller som kan påverka unga människor och få dem att reflektera över sig själv, sina handlingar men också över hur andra reagerar och agerar att man inte ska behöva komma med något "facit", för det finns faktiskt inte något sådant. Nåja, det var kanske en liten utvikning av veckans bokbloggsjerka men inte desto mindre intressant. För er som har hittat hit för allra första gången så hoppas jag att ni gillar det ni läser. Och fråga gärna om ni vill ha lite mer konkreta novelltips!

tisdag 2 juli 2013

Djingis kahn av Sami Said

Sami Said debuterade som författare 2012 med den kritikerrosade romanen Väldigt sällan fin. I år utkom hans andra roman Monomani. Men han skriver också noveller och det är därför han får vara med här. Myrios har under våren släppt hans novell Revanschen, vilken jag har läst men ännu inte hunnit skriva ett inlägg om. Däremot har jag lyssnat på en specialskriven radionovell Djingis Kahn som var den första i P1s novellvecka förra veckan. Novellen är inläst av skådespelaren Danilo Bejarano med den äran. Det lät lite lojt och entonigt till en början men efter ett tag tyckte jag att det var precis vad novellen krävde. Och förutom hans berättarröst plingade det också till i mobilen när jaget i berättelsen fick sms. Radionoveller har sina poänger...

Men själva novellen då - vad har jag att säga om den? Jo, berättarjaget får som sagt ett sms medan han sitter och rättar tentor. Det är från Djingis och till en början kan han inte komma ihåg vem denna Djingis är. Han frågar sin mamma som är "släktens krönikör" och håller redan på allt och alla. Hon säger att det är Farra som har förlorat sin pappa och ska hålla en begravningsbön i den lokala moskén. Givetvis kommer han att gå till moskén men tycker att det är konstigt att Farra tar kontakt med honom nu. Dog inte hans pappa för länge sen? Och var vi så bra vänner egentligen? Till slut sitter han ändå där, och tycker att det är lite skrämmande men ändå med en falsk känsla av trygghet. Jag upplever det som att berättarjaget försöker problematisera islam och muslimernas självbild. Han själv tycker att han är modern och upplyst trots att han under ungdomen var den som blev kallad talibanen av kompisgänget. Men under de tio år det har gått sedan Farra och han träffades så har det hänt en del. Farra har bildat familj och han själv har varit utomlands, skaffat sig en utbildning och jobb. Under den efterföljande middagen så diskuterar de och berättarjagets åsikter vädras. Varför kan vi inte göra någonting ordentligt? Varför skyller vi hela tiden på det omgivande samhället i stället för att själv ta tag i saker? Varför utvecklas alla andra medan vi står still? Jag är inte riktigt säker på vem "vi" ska beteckna men jag är övertygad om att Sami Said vill skildra ambivalensen hos dem som har dubbelt kulturellt kapital. Ska jag hålla kvar vi det som har varit eller släppa taget? Vem är jag eller vem förväntas jag vara? Om alla andra runt omkring mig förändras och utvecklas måste också jag göra det eller går det att vara kvar i det förgångna och vill jag verkligen det? Farra kör hem honom efter middagen och med en känsla av ilska och besvikelse blir han avsläppt. Han sätter sig att rätta tentor igen och börjar även förbereda en föreläsning. Han får ytterligare ett sms. Det får vi dock inte reda på vad där står.

Den här novellen ställer kanske fler frågor än ger svar och låter mig som lyssnare själv få fylla i tomrummen. Det gillar jag! Men det kräver egentligen att man får diskutera den med någon. Vad står det t.ex. i det sista sms:et och är det Farra som skickar det? Varför har han döpt Farra till Djingis kahn?