måndag 31 december 2012

Julnoveller

Under julhelgen har man kunnat lyssna på klassiska julnoveller av Hjalmar Söderberg i P1. I julsamlingar finns ännu fler klassiska berättare representerade, bl.a. Astrid Lindgren och August Strinberg. Många av julnovellerna vi vill läsa och lyssna på är oerhört traditionsbundna och minner om hur det var förr. Vi vill gärna läsa om den vita julaftonen med ett dignande matbord och massor utav tindrande barn under julklappsutdelningen, åtminstone om man får tro utlåningen på biblioteken. Själv har jag en favorit bland julnovellerna, som förvisso också är en klassisk sådan, men som kanske har ett annorlunda budskap än många av de traditionella julberättelserna. Jag är oerhort förtjust i Granen av Tove Jansson. Muminfamiljen blir väckt i sin vintersömn för att se hur alla runt omkring dem stressar runt för att hinna med allt som måste hinnas med. De försöker också göra allt det alla andra gör, skaffa gran, mat och julklappar, men förstår inte varför. De upplever t.o.m. julen som något skrämmande och hotfullt. Till slut blir det knytten som får maten, julklapparna och får sitta framför den oerhört vackra granen vilket till sist och syvende är vad julen handlar om: att få ge av sin kärlek och omtanke. För mig har det blivit tradition att läsa just den här novellen högt.

måndag 17 december 2012

De blå skorna av Linda Olsson

Vad vet vi egentligen om våra föräldrar, om våra äkta hälfter och om våra barn? Och vilka val de har gjort tidigare i sina liv? Novellen De blå skorna fick mig att tänka på en del livsval jag själv har gjort och på de val som karaktärerna i novellen har gjort. I den här novellen får vi möta en kvinna, vars pappa har gått bort. Hon känner sig arg, sviken och på väg att tappa fotfästet dels för att hon inte har fått ta farväl av pappan och dels för att pappan flyttade till Paris och startade ett nytt liv utan att ta del av hennes åsikter eller låta henne ta del av beslutet. Det är just i Paris hon befinner sig i inledningen av novellen, på väg till pappans lägenhet med hans askan i en urna. Väl i lägenheten funderar hon över hur väl hon egentligen kände sin pappa och vad det var som fick honom att ge upp sitt liv i Stockholm för ett nytt i Paris. Hon letar efter svar men hittar ingenting; de obesvarade frågorna är många. På skrivbordet står dock en skokartong och genast tror hon att den ska vara fylld av dagböcker och brev som ska ge henne svaren på vem hennes pappa egentligen var. Men den innehåller inget av det hon tror utan i stället ligger där, under silkespappret, ett par ljusblå, små, nätta mockapumps, för små för hennes fötter. Precis som mycket annat i hennes pappas liv så är den här stunden oerhört välregisserad av pappan och om frågorna var många tidigare så är det inte färre nu. Hon gör en del efterforskningar och hittar en affär som säljer skor av just den här typen: Chaussures aimées på Rue de Rosier och under en planlös promenad i ett av Paris äldsta och tjusigaste kvarter så hamnar hon framför affären, som inte är öppen. Väl hemma på hotellet igen bestämmer hon sig för att bosätta sig i sin pappas våning. Hon checkar ut, gör sig hemmastadd i lägenheten och drabbas av en melankolisk övergivenhet. Hon lyssnar på hans musik, dricker vin och känner sig ensam. Nästa dag går hon till affären och möter en kvinna i sin egen ålder, Claire, som blir nyfiken på vad det är för skor hennes pappa har lämnat efter sig. Hon stänger affären och de vandrar till lägenheten och pratar om sin bakgrunder, om sina upplevelser av svek. Det visar sig att Claries pappa dog och att mamman flyttade tillbaka till Paris från Montreal och plockade upp en annan livstråd. Claire får se skorna och förstår varför just de här två kvinnorna befinner sig just nu i den här lägenheten och Clarie berättar om sin mammas livs stora kärlek. Novellen är lågmäld, sorgsen men ändå hoppfull och får mig som sagt att tänka på hur lite vi egentligen vet om våra föräldrar och vilka liv de levde innan barnen kom in i deras liv. Novellen får mig också att längta till Paris i allmänhet och kvartert Marais i synnerhet. Linda Olsson, som har sagt om sig själv att vara ledsen till sin natur, har skrivit om hur identiten kan vackla när man börjar ifrågasätta sitt förflutna men att det finns hopp. Längtan efter att finnas till i ett sammanhang gäller för oss alla.

måndag 3 december 2012

Hallonstunden av Inger Edelfeldt - radionovell i P1

Det är så underbart att få lyssna på författarnas egna inläsningar av sina noveller; jag bara lutar mig tillbaks och lyssnar och befinner mig helt plötsligt i Stehag, där Inger Edelfeldts novell Hallonstunden utspelar sig. Genom fågelkvitter och hallondoft så har jag dessutom förflyttat mig till en varm julidag. I början av novellen möter vi en nervös dotter, Caroline, med sin egen dotter, Tuva, på perrongen i Lund för att möta sin mamma som kommer med tåget från Stockholm. Av Edelfeldts sätt att bygga upp stämningen förstår vi att relationen mellan dem inte är den bästa. Caroline borde ge sin mamma ett varmt och innerligt välkomnande men gör det inte. Mamman har dessutom sorg; hennes sambo Bengt-Erik har dött. Resan till Lund har varit allt annat än bekväm men Carro gör allt för att hennes mamma ska trivas tillsammans med dem och hos dem. Det går sådär. Mamman låser i princip in sig på sitt rum hela dagarna och läser korsord. Tuva förstår inte varför hennes mormor måste vara där. Inte heller Carolines andra dotter Lina med sin  nyblivna son Viktor, förstår varför de ska göra sig till för mormor när allt hon gör är att kritisera och fälla sarkastiska kommentarer. Hur mycket ska man egentligen kunna tåla från en närstående i form av kränkande kommentarer? Carro försöker släta över det hela och en del av henne vill att mamman ska åka hem igen medan en del av henne vill att hon ska vara kvar. Både Caroline och hennes mamma gör endast halvhjärtade försök att nå fram till varandra. När Tuva en morgon är försvunnen anklagar hon sin mamma för att det är hennes fel att hon är borta. Tuva kommer dock tillbaka, med en kattunge i handen och Caroline tycker att de ska ge den till mormodern. Vi närmar oss novellens vändpunkt när allting ställs på sin spets; mormodern vill inte alls ha någon gullig kattunge och skriker upprört: Aldrig mer vill jag ta hand om någon. Jag har gjort det i hela mitt liv. Hon bäddar sängen och packar sin resväska men Caroline ger sig inte. Samtalet mellan dotter och mamma handlar i slutet om vad de tror att hela besöket gått upp och mormodern är övertygad om att Caroline inte har varit innerlig i sin önskan om att få besök av sin mamma. Hon ville göra det endast för att göra en god gärning, att få ta hand om sin stackars mamma. Båda två är överens om att det inte gick så bra. Men sedan händer något! De sätter sig in hur andra kan tänkas känna och ber om förlåtelse och känner medkänsla med varandra. När Caroline säger att de ska gå ut i trädgården och plocka hallon så får hon truga sin mamma men efter ett tag går de ut. Caroline vill egentligen fotografera sin mamma i hallonbuskarna men nöjer sig med att det får bli en bild i minnet istället. "Just så, det är min mamma!"

Någon har sagt att Inger Edelfeldt inte i första hand intresserar sig för relationer mellan människor, utan snarare för individen som sådan. Det tycker jag inte märks i den här novellen utan här är det just relationen mellan karaktärerna som är det spännande. Vad har hänt tidigare som gör att Caroline reagerar som hon gör? Varför har inte mormodern hälsat på tidigare och hur kommer det sig att hon inte har träffat sitt barnbarn Tuva tidigare? Vem är det egentligen som är skuld till att relationen ser ut som den gör? Det är intressant att hon i novellens form hinner ge oss så pass mycket av relationen mellan karaktärerna men också att karaktärerna får framstå som hela människor med alla sina egenheter och egenskaper. Men kanske är det just i den här formen som jag gillar Inger Edelfeldt som mest. Hon har skrivit många lovprisade novellsamlingar tidigare av vilka mina favoriter är Rit och Den förunderliga kameleonten.