onsdag 29 februari 2012

Bubblor av Claire Castillon från Sekwa förlag

Är det så att noveller ska läsas en och en, eller som här, i en novellsamling av en och samma författare? Jag har diskuterat frågan tidigare och kanske är det så att det är MIX förlag, Novellix och Myrios förlag som är rätt på det och ger ut novellerna en och en, snarare än de förlag som satsar på att ge ut noveller i form av novellsamlingar. Frågan är om Bubblor av Clarie Castillon hade tjänat på att man läste hennes noveller en och en och inte som en enda lång berättelse där de framstår som en helhet. Jag tror inte att de tjänat på det förstnämnda även om det är så jag vill läsa noveller; njuta av dem i det korta, kärnfulla formatet. Trots att jag tror att de här novellerna i den här samligen vinner på att läsas tillsammans så har jag svårt att komma ihåg vem som råkar ut för vad och individerna smälter samman till en icke önskvärd massa. Alla trettioåtta noveller är titulerade efter ett förnamn; ibland är det jaget som berättar, ibland är namnet direkt tilltalad av den som berättar. Det är oftast kvinnor som berättar om det som händer dem och eftersom jag läser novellsamlingen på en och samma gång, i ett rasande tempo, så pendlar jag mellan många olika känslor. Jag skrattar högt när jag känner igen mig, jag blir förfärad när ett incestuöst förhållande gestaltas och jag blir heligt förbannad när barnen råkar illa ut. Av novellerna i den här samlingen kommer jag nog att bäst komma ihåg den om Sharla, vars pojkvän/man vill att hon ska prata medan de älskar. Själv är hon helt oförstående till varför hon ska göra det: "Men han är ju också med, så vitt jag vet!" Sedan har vi Cécile, som är fyrtio och singel. Hon möter en ung mans blick på stan, han tar kontakt med henne och vill träffa henne men hon kan inte stämma träff med en okänd man. Han har svårt att ta ett nej och utropar: "Det är alltid samma sak med er, gamla kärringar! Man försöker med er för man tror att det ska vara lättare, men ni är precis likadana som unga tjejer! Hon ser med tillförsikt framåt och håller med honom; jag är en ung tjej! Och egentligen vill jag inte komma ihåg den om Odine, med dess incestuösa anspelning. Jag blev dock inspirerad att baka en ny kaka till caféet: en Madeleinekaka, när jag läste den här novellen. Denna kaka förknippar man dock med en annan fransk författare, Marcel Proust, där kakan dyker upp alldeles i början av På spaning efter den tid som flytt. Berättaren drar sig till minnes att den lilla kakbit han fått att äta smakar alldeles som de kakor som hans tant brukade ge honom efter att ha blött dem i lindblomste. Kakan är länken till minnet och det tidigare livet och det litterära storverket tar sin form. Men tillbaka till Castillon. Jag har tidigare läst och kommenterat hennes noveller i Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska och frågan är om inte den novellsamlingen är ett strå vassare än den här. Hon har även gett ut Insekt, även den på Sekwa förlag (dessutom den allra första bok som förlaget gav ut), men den har jag ännu inte läst.

torsdag 23 februari 2012

Det kom ett litet paket med posten från Novellix igår...

... som innehöll fyra klassiska noveller: Ett dockhem av August Strindberg, Ella gör sig fri av Karin Boye, Med strömmen av Hjalmar Söderberg och Spökhanden av Selma Lagerlöf. Eftersom det är lov just nu så fanns det inga hinder att krypa upp i läshörnan med en god kopp te och läsa dem alla fyra.

Ett dockhem publicerads i Strindbergs novellsamling Giftas år 1884 i vilken alla novellerna har någon form av anknytning till äktenskap. Vid den här tiden var Strindberg gift med Siri von Essen och äktenskapet var lyckligt. Han blev dock fälld för hädelse eftersom han i en av novellerna skriver att konfirmationen var ett bedrägeri; vinet och brödet var inte Kristi kropp. Han blev sedermera frikänd. I Ett dockhem har Strindberg skrivit ett inlägg i kvinnosaksdebatten och novellen är en pendang till Henrik Ibsens Et dukkehjem där kvinnan lösgör sig från den gängse könsrollen. Det gör hon dock inte i Strindbergs novell. Novellen är ganska fyndigt skriven och om Nora i Ibsens drama skapar sig ett eget liv så lyckas inte Gurli med det. Det var nog inte hennes intention heller. Strindberg förlöjligar kvinnors längtan efter emancipation och efter det att Vilhelm och Gurli har haft sina duster med varandra så försonas de i slutet av berättelsen. Ett Happy End, med andra ord.

Det kan man kanske inte säga att det finns i Boyes novell Ella gör sig fri, som publicerades i novellsamlingen Ur funktion 1940. I den här novellen möter jag en trött kvinna, Ella, som beklagar sig för sin vännina, över sitt äktenskap med Arvid, en inte helt tilltalande författare. "Vad man har tagit på sig, får man bära." resonerar hennes mamma och även Ella har anammat det här tankesättet. Men en dag får hon nog och säger till honom att hon vill skiljas. Tydligen har hon sagt det tidigare men den här gången menar hon det. Det blir inte så att de skiljer sig men Ella har ändå gjort sig fri. I slutet av berättelsen känner hon sig ensam och fri och även om hennes mamma inte tror det så är faktiskt allting förändrat.

När jag läser Hjalmar Söderbergs Med strömmen så kan jag inte låta bli att faktiskt tappa tron på äktenskapet och kärleken. Kanske har läsningen av de två andra novellerna inte hjälpt mig speciellt mycket heller. Nåja, i Söderbergs novell får vi möta en man; Mortimer, som till en början häcklar äktenskapet och anser att det inte är något för honom. Men han drabbas av kärleken och friar. Han börjar leva ett liv som många andra och redan här är kopplingen till titeln tydlig. Han följer med strömmen och sticker inte ut; han är en dussinmänniska. Han börjar dock tvivla på om det är så här som livet ska levas och äktenskapet har inte heller infriat hans förväntningar. Han blir svårt sjuk och trots att han tillfrisknar så är han inte som han var tidigare. Han tillbringar tid hos sin kusin på landet och träffar där en flicka som han blir förtjust i. Hon är betydligt yngre än honom och de blir inte ett par. När han inser att hon inte vill ha honom eftersom han är så pass mycket äldre så befinner vi oss i slutet av berättelsen på en tågresa. Frågan är om han företar den i verkligheten eller om det är en resa i hans inre. Oavsett vilket så hoppar han av tåget och jag tolkar det som att han släpper taget om sitt eget liv, det liv han till sist inte ville leva.

Till sist, i klassikerkvartetten, så får jag också min mesta läsupplevelse. Selma Lagerlöf har skrivit en gotisk sekelskiftsnovell (1898) om den föräldralösa Ellen som bor hos sina båda fastrar, där hon känner sig instängd och snärjd eftersom de båda har ett stort kontrollbehov och begränsar henne i sitt liv. Därför är det inte konstigt att hon säger ja till familjens husdoktor när han friar trots att hon inte älskar honom. Berättelsen utspelar sig under en enda natt när Ellen ska till att besvara ett brev som hon har fått av doktorn. Hon tvekar om huruvida hon ska inleda brevet med: Till min älskade... eftersom hon egentligen inte älskar honom. Hennes falskhet lockar fram spökhanden, som kommer fram närhelst man inte talar sanning, och hon blir skräckslagen. Doktorn kommer och Ellen avslöjar för doktorn hur det ligger till. Hon ville gifta sig med honom enbart för att komma ifrån fastrarna. Han å andra sidan ville väl gärna ha en foglig hushållerska. Oavsett vilket, så ger hon tillbaka förlovningsringen till doktorn men i slutet av novellen är hon manipulerad av doktorn och tar tillbaka den. Mannen får som han vill. Även om novellen till det yttre tycks sakna många gotiska drag, t.ex. utspelar sig inte händelserna i ett förfallet gammalt slott, så finns de här: huset, och då framförallt Ellens sovrum, med den övernaturliga spökhanden, Ellen som den kyska hjältinnan och som i princip låses in av sina fastrar men också Ellen som "den galna kvinnnan på vinden". Lagerlöf har stärkt sina aktier, i varje fall hos mig. Hon är en av mina absoluta favoritförfattare. Om ni ska läsa någon av de här fyra klassikerna så är det denna!

tisdag 21 februari 2012

Det må vara Strindberg-år i år, men ...

... jag tänkte lyfta fram författare av det andra könet som också var en del av det moderna genombrottet i1880-talets svenska litteratur. Många har förpassats till glömskan och de som nämns är ofta desamma: Victoria Benedictsson och Anne Charlotte Leffler. Det fanns fler som skrev romaner och noveller under den här tiden och jag tänker ta "varannan damernas, varannan Strindberg" i år. Jag tror att jag börjar med novellen Synd av Amanda Kerfstedt, som också är namnet på en novellsamling som Birgitta Ney har sammanställt och gav ut på Ordfront Förlag år 1993. I förordet skriver hon bl.a. att många av kvinnorna bara skymtar förbi i litteraturhistorien och att de skrev engagerat och om en rad olika ämnen. Många var dock öppet kritiska till hyckleriet i samhället och så även Amanda Kerfstedt.
Hon gjorde stor skandal med novellen Synd när den publicerades år 1881 eftersom hon propagerar för att mannen ska leva lika kyskt som kvinnan förväntades göra. Gertrud, huvudkaraktären i novellen, får sin världsbild raserad när faderns svek uppenbaras. Hon levde innan dess i tron att livet var gott att leva och hade inte sett den mörka och dystra sidan. Hon hade blivit uppfostrad att se det ljusa och glada. Mamma säger att en flicka skall vara oskyldig och glad, älska människorna och göra alla omkring sig så lyckliga hon kan. Och om hon händelsevis får syn på något tråkigt, så skall hon göra så här. Och ler samtidigt som hon säger detta till doktor K. Från denna stund älskar han henne. Men fadern kommer som sagt att göra henne besviken när hon upptäcker att han har ett förhållande med Sofi, huspigan. Novellen har hyllats för sin lätta och angenäma stil trots sin allvarliga stämning och jag kan inte annat än att hålla med.

torsdag 9 februari 2012

Ytterligare en novell av Strindberg

Igår kväll var jag på Språk- och Litteraturcentrum vid Lunds Universitet för att lyssna på professor ?och doktoranderna ? när Lunds litteratursällskap anordnade en Litterär afton med fokus på Strindberg. De disktuerade hur bilden av Strindberg ser ut idag och hur den har förändrat under de 100 år sedan han dog. De diskuterade också vad dagens framtida forskning fokuserar på vad det gäller forskningen kring Strindberg och slog fast att många är intresserade av att se hur han konstruerar kön. Vilka föreställningar kring kvinnligt och manligt finns det hos Strindberg? Jag blev intresserad av den enas forskning och ....
När jag kom hem bläddrade jag i boken Strindberg i Lund, en antologi av Göran Lundstedt, där det i en uppräkning över Strindbergs lundaår står att han den 1 juli 1898 skrev novellen Silverträsket klar. Jag har hela tiden trott att hans vistelse här mest var förknippad med Infernokrisen och att de skönlitterära verk hann avslutade här var en del av hans dramer. Vad roligt att se att han även skrev en novell. Den måste läsas. Återkommer när jag har läst den....

lördag 4 februari 2012

Skördebrev av Helena Granström

På baksidan av novellen Skördebrev står det så här:
"Jag skriver till dig med mina fingrar, med mina koögon och mina flugor. Med min boskapshunger och juverblick, men min bokstavsspilta och min klver. Med mina klövar och min bakdel. Med min bakfot, med min mening.
Minns du hur det var att vara pojke?"
Jag kan ju inte bli annat än väldigt nyfiken på den här novellen. Nyfiken men inte med så högt ställda förväntningar börjar jag att läsa. Min läsning av Helena Granströms novell visar sig vara en början till en bekantskap som jag genast vill inleda och fördjupa. Hur kan jag ha missat hennes tidigare romaner? En av mina andra favoriter: Kristian Lundberg, skrev i Aftonbladet om hennes roman Infans så här: "Återigen blir jag helt tagen, närapå satt i våld av Granströms förmåga att ladda upp den mest banala scen med en litterär tyngd som helt tar andan ur mig."
Novellen Skördebrev gör det samma med mig, även om jag inte är helt säker på vad det egentligen är som händer i berättelsen. Vem är det som berättar och vad berättar hon? Jag har fått klart för mig att det är en kvinna som är jaget och att hon skriver till en man, en f.d. kanske. Hon skriver till honom för att överleva, känns det som. Kanske postar hon breven, kanske inte. Har hon flytt staden ut på landet tillsammans med sin son? Viktigt för berättelsen är i varje fall landet med alla dess djur och dofter, men även skogen och havet. Hennes kropp förändras under berättelsens gång. Sonen växer upp och hon lär honom läsa men han är inte riktigt vän med bokstäverna. "Han vill töja på dem, vända dem ut och in och ikläda sig dem. Kan jag klandra honom, jag som bär orden som ett pansar?"  Han lämnar deras hem och hon känner en stor oro. Han har förolyckats. Kanske är hela berättelsen ett sätt för henne att bearbeta det som har hänt. Fast jag kanske inte fullt ut har greppat allting i novellen så är den ändå så bra. Och det är tack var Helena Grafströms språkliga universium. Hur hon berättar om att "Varje ord är en skapelseakt, med varje bokstav frammanar jag dig. jag ser framför mig hur du öppnar brevet, luktar på det, för fingrarna över papperet...". Jag kommer att tänka på Mare Kandre som också var känd för att skriva på ett förtätat och ibland ödesmättat språk, en författare som gick bort alldeles för tidigt. Kanske dags att återvända till hennes berättelser?