söndag 31 mars 2013

Systerkullarna av Nathan Englander

Novellcirkeln på nätet fortsätter och vi har diskuterat Systerkullarna av Nathan Englander, en politisk novell som på ett väldigt pedagogiskt sätt berättar om de israeliska bosättningarnas framväxt utifrån två familjers öde. De bosätter sig på varsin kulle strax utanför Jerusalem. Männen i de båda familjerna är osynliga; den ena av dem drar ut i kriget och överlever inte och den andra har ingen framträdande roll. Det är alltså kvinnorna som står i fokus, framför allt Rena, som gör enorma förluster i krigen och livet i övrigt, men också Yehudit. Den senare av de två söker en kväll hjälp hos Rena för att hennes dotter har hög feber och hon tror att hon ska dö. Genom att avsäga sig moderskapet och överlämna det åt Rena tror de att de kan lura Gud. Oavsett om det är vidskepelse eller deras tro på Jahve så överlever dottern febern. Åren går och Rena får begrava både man och söner. Det är då hon gör anspråk på Yehudits dotter. Renas argumentation inför rabbinerna är glasklar och parallellen med deras strid om flickan till vad som händer med Israel blir tydlig. Och hur är det egentligen med löften, oavsett om de är muntliga eller finns nedtecknade - är de till för att hållas eller brytas? Om det muntliga kontrakt med vilket Gud skänkte israelerna detta land fortfarande gäller så måste flickan tillfalla Rena.

Novellen är starkt symbolisk och Englander visar vilken skicklig stilist han är. Novellen är uppdelad i fyra mindre kapitel där han låter varje kapitel handla om en specifik konflikt i Israel-Palestina-konflikten. I det första kapitlet är det Yom-Kippur- eller Oktober-kriget som står i fokus, i det andra kapitlet är det den första intifadan och i det tredje kapitlet är det förvisso en lugn och stillsam förmiddag i september men sedan besöker Ariel Sharon Tempelberget och andra intifadan är ett faktum. I det sista kapitlet finns det förvisso ingen tredje intifada men mäklaren som visar ett av husen för Dmitry och Lisa, en invandrad ryss och amerikanska, säger: Om en tredje intifada börjar så kommer ni inte att märka de i era liv, det lovar jag. Novellen spänner alltså över en lång tidsperiod som kanske inte är så vanligt för det korta formatet men eftersom vi får följa de två familjernas öde, och då mer specifikt de två kvinnornas, så gör det ingenting. Det var många i novellcirkeln som tyckte att här fanns stoff till en hel roman i den här novellen! Vi var också många som var överens om att novellen har lärt oss en del om de israeliska bosättningarna men att Englander inte på något sätt ger oss några färdiga svar.

Det finns ett träd med i novellen som också kan sägas spela en framträdande roll: trädet har stått på marken i flera tusen år och när Rena försöker hugga ner det så är det en omöjlig uppgift hon gett sig på. I novellcirkeln på nätet undrade vi till att börja med varför hon ger sig på trädet och försöker hugga ner det. Fri sikt så att de inte skulle bli överraskade vid ett överfall? En symbol för att det gamla ska bort och det nya fram? När Israel och Palestina ska bygga något nytt så måste det gamla, det rotade, finnas kvar och samexistera? Naturen överlever trots människornas övergrepp men överlever människorna i ett sargat land? Själv funderade jag på att, till skillnad från träd med sina rötter, så har vi människor fötter. Vi kan förflytta oss och har så gjort i alla tider. Det var precis vad dessa två familjer gjorde: flyttade på sig och försökte bygga en framtid för sig och de sina. För var hör de egentligen hemma? Finns det något judarna kan kalla sitt hem?

Här kan man läsa de andra bokbloggarnas funderingar kring Systerkullarna:
och dagarna går...
Erikas bokprat
Fru E:s böcker
En och annan bok
Henrik Elstad
Lottens bokblogg
Min bokblogg
Cum libris non solus

lördag 30 mars 2013

Alter ego av Adam Hansson

Det var ett tag sedan jag läste den här novellen och ska villigt erkänna att titeln inte lockade speciellt till läsning. Mina förväntningar var kanske därför inte så högt ställda men de kom verkligen på skam. Man skulle nästan kunna säga att redan när jag läste citatet på den inledande sidan från hisskötaren i TV-serien Mad Men var jag fast. Njae, kanske inte riktigt, men jag blev helt klart intresserad och nyfiken på vad novellen skulle handla om. Den utspelar sig i Stockholm, på en av stans mest ansedda reklambyråer och de samtida tidsmarkörerna är många. Huvudkaraktären är en 36-årig ungkarl med vindsvåning på Söder, Daniel, som har fått ett eftertraktat jobb som Art Director. Han möter dock en gammal bekant, Cecilia, som gör att livet tar en annan vändning än den han tänkt sig. Han märker också att framgången lätt kan slås sönder och frågan är om han lär sig något av hela den här historien. Daniel verkar vara en extremt självupptagen och uppblåst typ och det är inte så att man som läsare önskar att det ska gå bra för honom. Utan att avslöja för mycket om hur berättelsen fortskrider så antyder titeln på att han ska förändras, eller att hans andra jag ska vara en bättre person. Förvisso börjar han se tillbaka och rannsaka sitt eget liv men jag får inte veta om han genomgår den obligatoriska förändringen såsom de flesta huvudkaraktärer gör. När verkligheten hinner ikapp honom i slutet så visar han åtminstone känslor som han kanske inte skulle gjort inledningsvis. Det finns ett driv i berättelsen som dels hänger samman med innehållet - man är nyfiken på hur det ska sluta - och dels med Adam Hanssons sätt att berätta historien - det finns en snabbhet som ökar ju närmre upplösningen vi kommer.

Det här är Adam Hanssons debut som författare och som lovar mycket gott inför framtiden. Han har tidigare jobbat på reklambyråer som Art Director; inspirationen till novellen kommer säkert därifrån. På Collings Förlag har han även publicerat sin första roman: Doktor Knessers hemlighet, som ska vara en äventyrsroman för ungdomar. Själv tycker jag att han inte ska ge upp sitt novellskrivande bara för att han nu har gett ut en roman också.

onsdag 27 mars 2013

Nathan Englander i Malou efter tio på TV4

Idag har Nathan Englander varit med i Malou efter tio på TV4 där han pratade om sin senaste novellsamling Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank, mycket om vad den judiska identiteten innebär och om judendomen är en religion eller en kultur. Den sistnämnda frågan ville han dock inte svara på utan ville låta läsarna komma underfund med själv. Det är inte konstigt att de här frågorna upptar en stor del av hans tid, hur ska man vara för att vara en riktig jude, då han själv är uppvuxen i ett strängt religiöst hem men numera kallar sig för sekulär jude. Hans släkt är amerikansk sedan fem generationer tillbaka och han nämnde att det är lätt att vara jude i New York där framtiden för judendomen inte alls känns hotad. Däremot känner han sig osäker om Jerusalems framtid, som den pessimistiska optimist han sa sig vara. Han är just nu ute på en bokturné och i både Wien och Berlin har det känts som om judarna inte riktigt har varit redo för hans humor, mörk judisk humor, medan Malou poängterade att det är många judar som kan skämta om allvarliga saker utan att den för den skull saknar respekten för den judiska historien och det judiska folket. Nathan höll med och konstaterade att det är ett sätt att se världen men som är naturlig för honom. De diskuterade också Anne Frank-leken, som förekommer i titelnovellen, och det förvånade Nathan att så många andra judar hade lekt exakt samma lek, men inte bara judar utan också att svarta människor lekt en slavversion av leken och att baskiska ungdomar också lekt en lek där det går ut på att se vilka människor som är beredda att rädda de som är i behov av hjälp. Det här är ju en fråga om makt och vem som är över- respektive underordnad. Att då kunna skämta om sig själv, sin egen situation och sin egen tragik faller sig ganska naturligt för Nathan. Ganska snart får vi nog läsa om Nathan Englander i ViLäser eftersom de, tillsammans med Brombergs Förlag, igår kväll anordnade en författarkväll med honom i Stockholm. Det ser jag fram emot eftersom jag inte kunde vara med igår.

Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank av Nathan Englander

Jag är just nu med i en novelldiskussion, en nätcirkel, om novellsamlingen Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank av Nathan Englander, tillsammans med andra novellfantaster runt om i landet. Det är oerhört spännande och givande att få läsa vad andra tycker och tänker om sin läsning. Många av bloggarna har redan hunnit blogga om de första novellerna i samlingen och jag tänkte ge mig i kast med titelnovellen idag.

Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank lämnar mig med en bitter eftersmak och har absolut inget givet slut. Två par, varav kvinnorna är de bästa av vänner sedan tidigare, träffas en söndagseftermiddag hemma hos det mer liberala paret av de två. Mark och Lauren, har flyttat till Jerusalem och är tillbaka i USA för att ta hand om släktingar. De lämnade USA efter det att Lauren och Debbie, som den andra kvinnan heter, gått ut high school och är numera chassider, en konservativ, ofta ultrakonservativ form av judendomen, och står alltså värderingsmässigt långt från sina forna vänner. Men efterhand som eftermiddagen går och de både berusar sig på alkohol och gräs så delar de också med sig av sina innersta tankar och känslor. De blir mer och mer uppsluppna och till slut leker de Anne Frank-leken, eller Vem kommer hålla mig gömd-leken, som går ut på ett tankeexperiment om vad som skulle hända om det blev en amerikansk Förintelse. Frågan är vilka av de kristna vännerna skulle gömma dem och riskera allt. Mark och Lauren leker också men leken ger dem svar som de inte vill ha.

Det första vi ombads att göra i vår gemensamma nätdiskussion var att beskriva novellen med hjälp av tre ord. De här dök upp bland mina cirkelvänner: utmanande, kontroversiell, sorglig, oväntad, driven, amerikansk. Jag kommer ihåg att jag tänkte på civilkurage, hemligheter och humor. Hur hade jag själv reagerat och agerat om det blev en Förintelse och mina vänner och grannar hade behövt hjälp? Det är lätt att säga och lätt att svara på när man inte befinner sig i den omedelbara situationen men jag hoppas ju innerligt att jag hade haft mod nog att ställa upp för människor i behov av hjälp. Novellen väcker alltså många stora frågor och jag tror att vi alla som har diskuterat novellen har fått nya perspektiv genom diskussionen. Än ni nyfikna på vad de andra tyckte om titelnovellen så kan ni läsa här: och dagarna går..., Erikas bokprat, Bibliotekskatten, Fru E:s böcker, En och annan bok, Lottens bokblogg, Min bokblogg, Cum libris non solus och Bokmoster medan här finns en recension av Henrik Elstad som också är med och diskuterar novellsamlingen. Även Breakfast Book Club är med men ett inlägg om den titelnovellen har jag ännu inte läst där! Rätta mig om har fel. Nu ska jag fortsätta min läsning och mitt nätcirklande om de andra novellerna. Jag hoppas återkomma ganska snart om de andra novellerna.

lördag 23 mars 2013

Ravioli av Klas Östergren

Ravioli av Klas Östergren är en av Novellix senaste noveller som bl.a. har blivit omtalad i Malou efter tio. Inte för att jag behöver någon som tipsar mig om att läsa Klas Östergren, han besitter en sådan enorm berättarglädje, men det är alltid roligt att kunna hänvisa till vad någon annan tyckt om det man själv läst. Senast jag läste en novell av honom var nog när han var med i P1s novellpris 2005 med En kniv i ryggen. Om påhittad otrohet, som för övrigt finns med i 2011 års novellsamling Noveller för världens barn. Vad finns det då att säga om den här novellen? Ja, man skulle kunna säga att han har skrivit en sedelärande liten berättelse om en, i vanliga fall, duktig byggmästare som blir förälskad i den överklasskvinna som han ska bygga en ateljé åt. Johnny, som han heter, vill lämna allt för att skapa ett nytt liv tillsammans med Louise. Hon däremot är inte intresserad av att lämna sitt trygga liv i en tjusig villa i ett av Stockholms finaste kvarter. Det kan väl bara gå på ett sätt. Jaget i berättelsen skulle kunna vara Östergren själv, en skrivande och händig själ som hjälper till vid bygget, som känner Johnny och hans fru sedan tidigare och som får äta ravioli under den tid bygget tar. Tidigt i novellen får vi veta att skribenten funderar på olika titlar till berättelsen och redan här förstår vi vartåt det barkar hän. Ravioli äter de varenda dag. Och det gör ingenting att vi förstår vad som kommer att hända; det beror i mångt och mycket på Östergrens sofistikerade skrivkonst. Det finns ytterligare en karaktär i novellen och det är Johnnys bror, Gugge. Varken berättarjaget eller Gugge moraliserar över Johnnys affär med Louise utan låter läsaren själv ta ställning. Johnny däremot blir vansinnig över att de båda inte varnar honom när Louise man en dag kommer hem på lunchen. Jag kan varmt rekommendera den här lilla pärlan från Novellix samling av noveller. Förhoppningsvis kan vi även snart få höra Östergren själv läsa upp den! 
 

fredag 22 mars 2013

Umeå novellpris 2014

För sjunde året i rad arrangeras Sveriges största novelltävling: Umeå novellpris. Tävlingen är öppen för alla författare som skriver på svenska, etablerade såväl som debutanter. Prissumman är 100 000 kronor. Senast den 30 september 2013 ska novellerna vara tävlingsarrangören tillhanda. Lycka till, alla skönskrivande novellister!

Nycklarna av Astrid Trotzig

Sveriges bästa högläsning får man i Sveriges Radios P1 när man lyssnar på noveller. I förra veckan lyssnade jag på Astrid Trotzigs specialskrivna novell Nycklarna. Jaget i novellen, en kvinna i trettioårsåldern, är kraftigt överviktig trots att hon har provat alla tänkbara dieter där finns att testa. Hon uppfattar sig själv som en fet, ful flodhäst och skäms över sig själv och sin avsaknad av kontroll över sitt liv och sitt ätande. Människor omkring henne ser föraktfullt på henne och med avsmak. Hon vill hämnas på sin omgivning och en dag får hon ett ypperligt tillfälle att göra just detta. Utan att avslöja för mycket så kan jag säga att det är ingen elak människa som försöker hämnas de oförrätter hon blivit utsatt för och nycklarna som hon hittar kanske skulle användas för att låsa upp sitt inre i stället för dörrar för att där hitta svaret på varför hon tröstäter och inte klarar av att hålla sin vikt. Det var inte något av det bästa jag lyssnat på eller läst av Astrid Trotzig; en liten bagatell, kanske man skulle kunna säga.

torsdag 21 mars 2013

Läser mycket, lyssnar lite....

... och skriver inte alls! Så ser min verklighet ut just nu. Jag har precis fått de två senaste novellerna från Novellix: Ravioli av Klas Östergren och Ojura av Stina Stoor i min brevlåda. Jag är mitt uppe i läsningen av Nathan Englanders Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank. Jag har lyssnat på Astrid Trotzigs specialskrivna radionovell Nycklarna. Bredvid sängen ligger den nyligen utlästa Aldrig bättre av O Thiam Chin. Och så har jag nyligen inhandlat Alice Munros Brinnande livet och Oline Stigs Över gränsen. När ska jag hinna skriva och kommentera min läsning av alla de här novellerna? Snart, hoppas jag.... Novellvågen 2013 sveper ju vidare!

söndag 10 mars 2013

MIX förlag uppmärksammade internationella kvinnodagen

MIX förlag uppmärksammade den internationella kvinnodagen genom att lyfta fram några fantastiska klassikernoveller skrivna av kvinnliga författare som oftast var långt före sin tid. Jane Austen, Victoria Benedictsson, Karin Boye, Selma Lagerlöf, Anne Charlotte Leffler och Katherine Mansfield. Må era ord fortsätta glöda i många århundraden till! Ladda ner en klassiker i helgen och kryp upp i läsfåtöljen!

Siv i hemtjänsten av Aino Trosell

Idag fick jag ett erbjudande om att ladda ner novellen Siv i hemtjänsten av Aino Trosell och det kunde jag ju inte motstå. Därför kröp jag upp i läsfåtöljen och följde med Siv på hennes rundor till vårdtagarna och hennes funderingar om allt från det lilla i livet till det stora, om saknaden av en man i sitt liv till att ha kurage att säga ifrån när något är fel. För det är det jag tänker på när jag läser den här novellen: Vi ser inte och hör inte och säger inte vad vi tycker. Jag uppfattar det som att Siv är ganska stolt över sitt arbete och att hon är omtyckt av patienterna: Maj-Lis, Sigvard, Oskar, Anna Katarina, Patrik, Fru Eva, Berta och Britt Kjersti, men att hon känner sig otillräcklig. Att inte kunna påverka eller våga påpeka missförhållande, som i det här fallet, inom hemtjänsten är allvarligt. Vi måste våga se och inte vända bort blicken när något är fel. Novellen är en existentiell fundering och berättar om det lilla livet, en arbetsdag i Sivs liv, och hon själv kan inte låta bli att fundera över var hennes liv är, det som hon egentligen är tänkt att leva. Den utspelar sig i Ainos hemtrakter och när jag läser om de äldre, ensamma människorna som sitter i sina stugor i byarna och väntar på Siv kan jag inte heller låta bli att tänka på min egen farmor som var vår släkt-, historie- och folklivsdator, som Maj-Lis i berättelsen är. Vem ska berätta för det uppväxande släktet om hur det var förr i tiden? Vem håller liv i sägnerna som håller ihop oss? En läsvärd novell berättad på ett lågmält och realistiskt sätt om Siv som tar hand om de äldre och som själv inser att "Den stora nåden är att ännu finnas och att be om hjälp, och få den, när man har blivit urgammal".