tisdag 31 januari 2012

Elefantaskarna av Stephan Mendel-Enk

Avslutade min arbetsdag med att slänga upp fötterna på skrivbordet och lyssna till ännu en ny- och specialskriven radionovell. Den här gången var det Stephan Mendel- Enk som hade skrivit novellen Elefantaskarna. Jag har tidigare läst Mendel-Enks uppmärksammade reportagebok Med uppenbar känsla för stil: ett reportage om manlighet, men även hans senaste roman Tre apor, som jag uppskattade väldigt mycket. Novellen som jag lyssnade på idag: Elefantaskarna, är en jag-berättelse om en ung fotograf som kommer till storstaden Stockholm för att söka lyckan. Till en början har han det svårt att få jobb men bostad får han hos, ska det visa sig, en världsberömd fotografkollega, Raul, och förebild. I novellens inledning förstår vi att det har hänt något allvarligt mellan den nu 60-åriga Raul och jaget eftersom jaget hade tänkt ringa till Raul för att be om förlåtelse. Inte förrän i slutet får vi reda på att han har lämnat Raul efter ett misslyckat, som han trodde i varje fall, fotouppdrag. Raul hade blivit anklagad för kontraktsbrott och jaget trodde att han hade förstört hans bilder. Men det hade han alltså inte. Tvärtom, tyckte Raul, så hade han gjort ett oklanderligt jobb. Det var han själv som bestämde sig för att inte sälja bilderna på sin döende mamma. Elefantaskarna är i novellen plåtaskar med marijuana från Kashmirdalen, som Rauls vän och agent, Stan, kommer med. Till en början tar han inte betalt för drogerna men när han en gång begär att få betalt avslutas det med ett stort bråk och de två vännerna träffas inte på ett tag. Men när Stan kommer till lägenheten, mörbultad och blåslagen, inser Raul att han på något sätt måste börja jobba igen och tjäna pengar. Det är då han kommer på den briljanta idéen att skildra sin mammas dödskamp i en svart-vit bildserie. Men när han får se de färdiga bilderna väljer han som sagt att inte publicera dem. Berättarjaget förstår själv varför när han får se dem.

söndag 29 januari 2012

Heder av Jens Lapidus

Jens Lapidus är mest känd för sin Stockholm noir-trilogi: Snabba cash, Aldrig fucka upp och Livet deluxe. För Novellix har han skrivt novellen Heder som jag nu har läst. Man känner igen både form och innehåll i berättelsen om Adam, en kille som suttit inne på 10 år, och, visar det sig, har tagit ett straff för en annan kille, Sami. När han kommer ut blir han hämtad av sin mammas nya sambo och han försöker komma tillbaka till ett normalt liv utanför murarna. Han träffar sin pappa som har fått en stroke, sin f.d. tjej och deras son Kevin och andra gamla vänner. Och alla frågar de honom om när han ska ta kontakt med Sami för att de anser att han är skydlig Adam en del för de 10 år som han har suttit inne för honom. Berättelsen är skriven med en rak kronolgi men med tillbakablickar på rättegången då det vid ett flertal tillfällen konstateras att Adam inte är någon tjallare. I slutet av berättelsen träffar han så till slut Sami och han har stora förhoppningar om att han ska hjälpa honom men av det blir intet. Sami anser att han redan har fått det vi alla eftersträvar, nämligen heder.

fredag 27 januari 2012

Brun morgon av Franck Pavloff

Dagen till ära har jag läst ännu en novell som behandlar förtryck och hur en diktatur tar form utan att den vanliga människan reagerar : Brun morgon av Franck Pavloff. Pavloff skrev novellen 1999 när det var val i den region i södra Frankrike där han bor. Högerextrema grupperingar var på frammarsch och han säger att han inte "tycker om segregering, nationalism och rasism" och ville berätta en historia, en fabel. Hans novell är såld i över1,5 miljoner exemplar och översatt till 25 olika språk. Det är ledsamt att den ständigt är aktuell men roligt att den läses av så många. Precis som många andra noveller som ges ut nu är det ett behändigt format med en subtil lay-out: på brun botten står titeln i vitt med ett svart taggtrådsstängsel över. Jag är också förtjust i stilen: på ett rättframt och enkelt sätt berättar han om Charlie och berättarjaget som till en början upprörs lite lagom över att de inte längre får ha annat än bruna hundar och katter, tidningar som kritiserar makten tystas och obekväma böcker utgallras från biblioteken. Men efter ett tag gör de "helt enkelt det som gällde i stan, och det räckte för att göra livet lugnare för oss. Bruna tryggheten hade sina goda sidor." Men det visar sig att ordningsmakten är ute även efter dem som tidigare har haft icke bruna katter och hundar och de ligger illa till. Charlie blir tillfångatagen och novellen slutar med att berättarjaget troligtvis också blir gripen och bortforslad. En novell som lämpar sig att läsas på Förintelsens minnesdag då miljoner av människor blev bortförda, fängslade, torterade och ihjälgasade.

tisdag 24 januari 2012

Nyskrivna radionoveller i P1

Har lyssnat på en av de nyskrivna novellerna i P1: Två systrar på Kuba, av Rose Lagercrantz. Jag möter en äldre syster, Anita, som inte är speciellt lycklig, och då ska inte hennes lillasyster Lillan, heller vara det. Anita har, tillsammans med sin bokcirkel, lockat med sig sin syster till Kuba för att gå i Fredrika Bremers fotspår. De följer dock inte så mycket Fredrika Bremer utan istället Ernest Hemingway och hans favorittillhåll och favoritdrinkar. Båda systrarna har det besvärligt med alkoholen, men Lillan är sedan en tid tillbaka vit och kämpar hårt för att inte få återfall. Lillan försöker göra kubaresan till en upplevelse och ta in alla intryck utan att bry sig så mycket om vad hennes resesällskap säger. Hon tar typiska kubabilder med sin digitalkamera, besöker en fotoutställning, tar en privat danslektion och känner sig som ett underverk. Hon insuper atmosfären och Rose har lyckats förmedla den fuktiga kubanatten, mangoträdens dofter och myggornas surrande. Hon får förvisso ett återfall men repar sig snabbt igen. När hon sitter på sin hotellsäng för att sortera sin intryck och sina bilder så vänder novellen och hon minns vilket underverk hon verkligen är. Hon funderar på att sätta upp en egen fotoutställning och hon drömmer sig tillbaka till Kuba eftersom hon där började leva igen. Hon har ett förhållande med Sten, som även har ett förhållande med sin sekreterare, och känner att hon inte behöver honom längre för att vara lycklig. Lillan är jaget i berättelsen och jag upplever det som att hon håller på att förändra sitt liv, trots att hon tycker sig ha alla emot sig. Novellen är välskriven och slutet är bara början, så som ett bra novellslut ska vara. Och precis som vanligt gör musiken sitt till när det är en radionovell och givetvis även Pernilla Augusts underbara berättarröst. En riktigt bra radionovell med andra ord.

fredag 20 januari 2012

Myrios Novellförlag har gett ut fyra noveller om rasism

Nästa fredag uppmärksammar vi minnesdagen över Förintelsens offer. Inför den dagen har jag läst fyra noveller från Myrios Novellförlag, som alla på något sätt har en koppling till rasism, främlingsfientlighet och människors lika värde.

Farnaz Arbabi har skrivit novellen Måndag som handlar om Vera, en papperslös invandrare, som är tvungen att uppsöka sjukhuset tillsammans med sin arbetskamrat Elina, vars hand har förolyckats på arbetet. Farnaz ger oss inte speciellt mycket information om Vera, vilket är ett medvetet stilistiskt drag. Vad vi däremot får reda på är att hon har en 90 cm. bred säng i ett rum i en hyreslägenhet, där hon bor tillsammans med en annan papperslös barnfamilj. Hon tar tunnelbanan in till sitt städjobb i centrum och befinner sig i en utsatt position. Hon är ensam och försöker lära sig ett nytt lands språk och kultur. När olyckan är framme ställer t.ex. inte hennes chef upp för dem, varken för Vera eller för Elina, och de får inte säga till någon att det är hos honom de jobbar. På sjukhuset klarar inte heller Vera att ställa upp för Elina, utan lämnar henne, och springer därifrån, eftersom hon är rädd för att polisen ska komma och ta henne och skicka tillbaka henne tills sitt hemland. Jag får ont i magen när jag lyssnar på novellen! Att hjälpa eller ge vård åt en papperslös är inte kriminellt, snarare en handling av medmänsklighet. Jag kan förstå deras rädsla, deras utsatthet och det faktum att de står helt utanför samhället och jag önskar att jag kunde hjälpa mer än vad jag gör idag.

Om Måndag är skriven i med en rak kronolgi och med ett ganska enkelt språk så har Andrzej Tichy gjort något annat i novellen Vi är revor, en vemodig och obehaglig novell som jag tror att jag måste läsa flera gånger med poetiska och drömmande inslag men även groteska uppräkningar av monster och abnorma varelser. Novellen består av så många olika lager utöver själva berättelsen. De två huvudkaraktärerna Eja och Aje, är siamesiska tvillingar utan föräldrar som växer upp utan föräldrar på ett barnhem. De har en nära vän i Joyce som har vuxit upp med dem på barnhemmet. I inledningen av novellen står Aje och Eja och tvättar händerna vid handfatet och pratar med varandra om tvål och en dikt av Heiner Müller som de har läst. Dikten återkommer senare i novellen och handlar om att man i koncenatrationslägren gjorde tvål av de ihjälgasade judarna. Andrzej har byggt upp novellen genom motsatsförhållande, där bl.a. rent och orent är ett. En människa som först gör tvål av en annan människa kan aldrig någonsin bli ren igen, eller fri från skuld. En annan återkommande tanke är den om vad som anses normalt resp. onormalt. De siamesiska tvillingarna anses stå för det senare. De har dock hopp om att, genom operation, en dag få vara två separata individer. Operationen misslyckas och de båda kommer att bli begravda i två olika kistor. Novellen avslutas med någon form av förhoppning om att vi kanske en dag inte kommer att vara lika fördomsfulla mot de som anses vara annorlunda och onormala.

Om Vi är revor är svår att tidsbestämma så är Jonas Hassen Khemiris novell Jag ringer mina bröder, betydligt lättare. Den bygger nämligen på en verklig händelse: bombdåden i Stockholm 2010 som utfördes av Taimour Abdulwahab. Novellen är kort men oerhört kärnfull och han lyckas förmedla en del av den kaotiska känsla som uppstod efter dådet. Han säger själv att han försökte "beskriva den paranoida stämningen i staden och samtidigt ge röst åt min personliga osäkerhet på hur man borde hantera den". Som vanligt när det gäller Jonas Hassen Khemiri så är novellen stilistiskt säker med framför allt ett stildrag: upprepningen. Varje stycke inleds med frasen "Jag ringer mina bröder". Han använder sig också av motsatser för att understryka att den här frågan inte är svart eller vit, utan mer komplex. I ett stycke manar han sina bröder att ta upp kampen medan han i nästa stycke säger tvärtemot. Han generaliserar också och uppehåller sig vid ordet "dom". Frågan är vem dom andra egentligen är . Det kan tyckas bekvämt att dela upp människorna i ett vi och ett dom och lätt att skylla ifrån sig på ett dom, som om dom skulle vara helt annorlunda från det som skulle vara vi. Novellen är den kortaste av de fyra men i mitt tycke den bästa. 


Sist men inte minst har Jerker Eriksson och Håkan Axlander skrivit novellen Jungfru skär och den måste jag skriva mer om vid ett annat tillfälle. Hinner inte nu.....

torsdag 19 januari 2012

E-novell från MIX förlag

Igår kväll lyssnade jag på en e-novell av en klassisk skräckmästare: H P Lovecraft från MIX förlag. Briljant idé! Återkomsten är en riktigt bra skräcknovell som utspelar sig på ett gammalt slott.... Jag skriver mer sen!!! Atmosfär, inte intrig är vad skräcklitteraturen behöver, skriver han i en essä, och det bevisar han också i den här novellen. Jag läste även Den lurande skräcken innan jag gick och la mig, vilket var dumt. Jag får rätt lätt hemska mardrömmar när jag läser skräcklitteratur och i natt drömde jag om söndergnagda och massakrerade kroppar. Precis som i Återkomsten så är det miljön i den här novellen som är betydelsefull. Här är det en övergiven herrgård på ett krön av ett högt berg: Tempest Mountain, där skräcken huserar. Berättarjaget hör talas om den här platsen, efter det att döden har härjat i en av kringliggande byarna, och beger sig dit tillsammans med två av sina vänner. Folket är övertygade om att det är odjuret på Martensegården på Tempest Mountation som ligger bakom dådet medan däremot poliserna förkastade den teorin. Jaget däremot bestämde sig för att undersöka om hans teori stämde: "att åskmullret lockade ut dödsdemonen från någon ohygglig hemlig plats" och de tre tog plats i ruinerna av herrgården. Under den fasansfulla natten då de vakar försvinner först den ena och sedan den andra och jaget "kan fortfarande inte förstå varför jag fortfarande lever och är vid mina sinnens fulla bruk". Han tar sig tillbaka till sitt hotellrum och har svårt för att förstå vad han har varit med om. Han är inte säker på vad den fasansfulla skräcken verkligen var för något och han berättar inte för någon om vad som har hänt. Till slut inser han dock att han är tvungen att göra det, annars bryter han samman. En journalist vid namn Arthr Munroe får höra hans berättelse och de två börjar göra grundliga undersökningar om familjen Martense. De vakar under en stormpinad och åskfylld natt i herrgården och givetvis faller även journalisten offer för skräcken. Berättarjaget bestämmer sig för att gräva upp Jan Martensens grav för att komma till botten med vad det är som händer. Och precis som han trodde så visade det sig att skräcken, eller vålnaden, som har gäckat dem är Jan Martensens vålnad. Men det är inte bara han som går igen utan det är flera tusen monster och berättarjaget upptäcker detta när han en dag beundrar utsikten kring Tempest Mountain. Monstren lever i underjorden och har lämnat efter sig högar av jord som bildat åsar och kullar. Han tar död på dem och spränger även herrgården och Tempest Mountain i bitar. Han får dock inte lugn och ro och kan inte längre se en brunn eller en tunnelbanegång utan att darra. Vem vet vad som finns i underjorden?

Lovecraft är en synnerligen skicklig novellist men jag tror att jag får nöja mig med skräcknoveller på ett tag nu. Han må vara en tröst, trots att allt går åt helvete, men jag vill inte vakna av fler mardrömmar på ett tag.

söndag 15 januari 2012

Etgar Keret och absurda drömmar

Åtta procent av ingenting är en samling drömlika och absurda noveller av Etgar Keret, israelisk författare och filmregissör. Ytterligare en novellsamling är utgiven på svenska: Goda intentioner. Den måste också läsas, trots att jag har drömt lite konstigt efter läsningen. Det finns många pärlor i samligen, bl.a. Fettot, som handlar om en förälskad kvinna som en dag berättar för sin kärlek att hon om nätterna förvandlas till "en tjock, hårig gubbe utan hals och med en guldring på lillfingret". Det är inga problem för honom, tvärtom. Den lille gubben och pojkvännen börjar se på fotboll och hänger på barer nätterna igenom och förhållandet blomstrar. Kerets berättarstil är ganska enkel och berättelserna oftast helt skruvade. Jonas Karlsson, en av mina favoritnovellister, har läst mycket av Keret och det märks! En annan av novellerna som har dröjt sig kvar är titelnovellen: Åtta procent av ingenting som handlar om en mäklare som säljer en lägenhet till paret Minster, eller det är åtminstone det han tror. Det visar sig att det i själva verket är herr Minster och hans älskarinna som ska ha lägenheten. När mäklaren dagen därpå ska ringa till fru Minster och påminna henne om att komma och hämta lägenhetsnycklarna så svarar frun i huset. Hon förstår givetvis ingenting och söker dagen därpå upp honom för att få klarhet i vad som är i görningen. Hon säger att hon har lämnat sin man och de tittar på lägenheter. Men det visar sig att hon inte alls har pratat med sin man utan endast lagt ihop ett och ett. Mäklaren, som tillsammans med frun dessutom under dagen sett en död man, kör tillbaka till kontoret och försöker dra lärdom av vad som hänt. Han är inte riktigt säker på vad meningen med allt är men känner ändå att mycket som händer här i världen är rätt meningslöst och bara tomt prat. Han hade dessutom på sistone börjat irritera sig när folk kallade honom Max. "Nej, han tyckte inte alls om det." Och så slutar novellen. Jag hoppas att fler börjar läsa honom och jag hoppas att novellsamlingen Goda intentioner kommer på posten imorgon!

tisdag 10 januari 2012

Recension av Novellixs noveller i dagens SDS

Jag har förvisso inte hunnit läsa alla de fyra noveller som SDS recensent Andreas Ekström skriver om i dagens tidning men gillar att det är en "fyrling som berör".

söndag 8 januari 2012

Gloria av Wille Crafoord

Jag har läst ytterligare en av Novellix senaste noveller - en debutant: Wille Crafoord, som mest är känd för sin musik. Han var medlem i rapbandet Just D och är numera en omtyckt trubadur. Novellen Gloria handlar om en neddankad artist som i ett sista framträdande i TV har bestämt sig för att göra sig omöjlig hos sina fans. Hon har iscensatt sin egen undergång som artist och, visar det sig, oväntat bidragit till att opinionssiffrorna för Sverigedemokraterna sjunker. Därför filar en journalist och hon på den slutgiltiga artikeln om henne och Crafoord låter dels Glorias egen berättelse skymta och dels journalistens. Till slut faller bitarna på plats och "Med facit i hand tycks det ju verkligen som om hon har gjort något fantastiskt. Medvetet eller inte. Något som ingen annan enskild samhällsengagerad artist eller kändis, eller ens politiker, lyckats med. Ja, kanske Gandhi då. Han drar lite på munnen vid jämförelsen. Men ändå."

onsdag 4 januari 2012

Spanska noveller från Astor Förlag

Det blev en spansk apelsin- och citronkaka till dagens fem spanska noveller från Astor Novell. Ljuvliga dofter spred sig i köket och påminde om att vi går mot ljusare tider. Är ledig ett par dagar till och tänker utnyttja tiden på allra bästa sätt: i soffan läsandes några noveller. Novellerna är skrivna av samtida spanska författare: Andrés Barba, Nuria Labari, Elvira Navarro, Blanca Riestra och Sònia Hernández.

Efter oss syndafloden av Andrés Barba är jag inte riktigt säker på att jag förstår eller så kanske jag gör det utan att ha förståelse för huvudpersonens önskan. I centrum står en skönhetsopererad kvinna. Mónica, som har svårt att sova om nätterna och som förlorar sina uppdrag som porrfilmsskådespelare. Hon blir alltmer isolerad och lämnar knappt sitt hem. En dag får hon en tanke: att hon ska operera in ett horn i pannan. Hon är i behov av pengar för den här operationen och börjar sälja sin kropp. Det tar lång tid för henne att spara ihop pengarna och hon träffar även en man som oförklarligt blir förälskad i hennes uppenbarelse. Han slutar att betala för sig och Mónica släpper inte längre in honom. Och så kommer då den dag då det är dags för operationen och hon har ett horn i pannan. Som sagt, jag är lite förbryllad när jag läser den här novellen. Skönhetshysterin har gått lite för långt och när jag tänker på horn i pannan tänker jag både på enhörningar och djävlar. Enhörningar har genom tiderna symboliserat både skönhet och oskuldsfullhet och det har varit endast de goda människorna som har kunnat se dem. Enhörningen förekommer också i de judiska heliga texterna om syndafloden och det sägs att enhörningen inte fick plats i arken utan överlevde genom att sitta fastbunden på utsidan av arken. Det är inte bara enhörning som mytoligiskt väsen som skymtar förbi i den här novellen. Barba använder sig även av liknelser som t.ex. att Mónica äter som en kentaur. Jag läser novellen och känner ett visst obehag men förstår givetvis att det handlar om en kritik mot det samhälle vi lever i.

Slippa regnet av Nuria Labari handlar om en pojke vid 16 års ålder vars föräldrar ligger i skilsmässa. Han tillbringar tiden både hos sin pappa och sin mamma, och har, som många skilsmässobarn, svårt att acceptera den nya ordningen. Jag upplever det som om han sympatiserar mest med sin pappa eftersom han går ner sig ganska rejält. Det var alltid mamman som hade koll på allting. Hon, däremot, lever upp efter skilsmässan och köper nya kläder och skaffar sig en ny frisyr. Han är dock övertygad om att pappan är, som upprepar att han vill pojkens bästa, kommer att välja det som är bäst för honom själv, medan mamman kommer att stå kvar vid hans sida, även om han upplever att han befinner sig i ett krig med dem båda. Hela novellen är skriven i en uppmanande stil; imperativformen är genomgående och tyder på att det egentligen inte händer så mycket i novellen, mer i hans tankar. Han befaller sig själv att göra olika saker, precis som han i sin fantasi låter mamman befalla honom. Ät ordentligt till frukost. Du måste äta av allt. Borsta tänderna. Ta fram kläderna till imorgon. Duka av din tallrik. Bädda sängen. Jag är förtjust i novellen främst för formens skull.

Leken av Elvira Navarro handlar om två tolvåriga tjejer: Vanesa och Clara som en sommar börjar leka "farliga lekar" som går ut på att ringa upp män och hetsa upp dem. En dag får de kontakt med en 39-årig man som är singel och som inte har några problem att leka med dem. De ringer honom igen och det börjar bli allvar.Trekantsleken är inte längre någon lek och de två tjejerna, som tidigare låtsades ha sexuell kontakt med varandra, bestämmer sig en dag för att träffa mannen i verkligheten. Det visar sig att han är blind med ett mindre fördelaktigt utseende. Båda två känner en viss avsmak för honom, men trots det så följer de med honom hem till hans våning. Leken slutar i en katastrof men båda tjejerna "kände sig som in spionfilm". Och därmed är novellen slut.

La Noche sucks av Blanca Riestra skiljer sig lite från de andra novellerna främst i form av att karaktärerna är betydligt fler än de är i de andra. Här får vi möta Jerry Luján, Jennifer, två icke namngivna tonårstjejer, två elvaåriga killar vid namn Jerry och De'Anza och uteliggaren Clemente. Och det är inte heller karaktärerna som är centrala i novellen, utan det är Albuquerque, staden som det hela utspelar sig i. Jag läser novellen som ett utsnitt ur en myllrande stad med olika livsöden. Det är mycket som är outtalat, t.ex. de två elvaåriga killarna som hittar en 35 mms pistol. Vad händer dem? Och uteliggaren Clemente som "måste skriva vidare så att Albuquerque fortsätter att finnas". Så länge människorna lever, andas och skriver så kommer staden att finnas kvar, trots att de här människorna kanske inte är de allra mest hoppfulla och målmedvetna människorna.

Den femte novellen heter Överlevaren och är skriven av Sònia Hernández och inleds med orden: "Jag borde ha dött för sex år sedan.". Meningen fångar mig verkligen och jag blir givetvis nyfiken på varför den manliga huvudkaraktären har fått sex år tillgodo. Hans läkare anser att han är en man med stor tur och hans fru blir förargad på att läkaren uttrycker sig så pragmatiskt. Själv tar han det med ro och fortsätter med sitt liv, kanske inte riktigt som tidigare, men nästan. Han hade tidigare varit omedveten om vilken tur han hade haft men nu började han att fundera över det som hänt och grubblande över om det var ödet, Gud, vetenskapen, slumpen eller hans kropp som hjälpt honom. Efter ett tag inser han att inte har tagit tillvara de här sex extra åren utan slösat bort dem genom att fortsätta leva som tidigare. Han genomgick en personlig kris och upplevde en återuppståndelse; han hade kontroll över sina ångestattacker, men väntar på den stund då han skulle dö. Under tiden gick han igenom alla händelser som hänt de senaste sex åren, pratade med sin fru, sina barn och t.o.m. sin f.d. älksarinna Isabel. Trots att de alla reagerar olika på hans samtal om vad de trodde hade hänt om han hade dött så konstaterar han att han kunde se sig själv som en lyckligt lottad man. Så lyckligt lottad att han nu tyckte att det var nog. Han börjar fundera på att ta livet av sig.

Fem spanska noveller från Astor Novell lovar gott! Det hade varit roligt att fokusera på, låt oss säga, Italien, nästa gång. Med tanke på att en av novellens företrädare kommer därifrån hade det varit roligt att läsa något från samtida italienska författare. Vi får väl se vad de bjuder på nästa gång!