Aldrig bättre av O Thiam Chin

Många recensenter önskar att få läsa längre berättelser, romaner, av O Thiam Chin. Själv vill jag läsa fler av hans noveller och tycker att han kan få hålla sig till det lilla formatet utan att bli avkräven en roman eftersom hans noveller är så bra. Det finns väl inget självändamål att man efter noveller ger sig i kast med romaner. Det låter som om det ska vara så mycket lättare att skriva noveller än romaner och det vet jag inte om jag håller med om. Nåja, jag sällar mig till hyllningskören av både författare, översättare och förlag när det gäller den här novellsamlingen som blev nominerad till Frank O´Connor International Short Story Prize 2009. Det är Mo Yan-översättaren Anna Gustafsson Chen som har översatt den här boken och det är Bokförlaget Tranan som ger ut den. Det här är O Thiam Chins fjärde novellsamling men den första på svenska. Och vad finns det då att säga om den. Som en röd tråd löper genom novellsamlingen människor som har blivit utsatta för traumatiska händelser men som för den sakens skull inte ger upp, de försöker fortsätta att leva sina liv och går vidare trots att de har upplevt sorg i sina liv. Många av noveller berör mig väldigt starkt, framförallt Familjehistoria där två bröder hittar sin döde fars dagböcker. Det visar sig att mamman i familjen hade fått ett missfall innan de själva föddes. Den ena brodern fantiserar om hur det skulle vara att ha en storebror samtidigt som han skriver en novell om det skulle vara att leva tillsammans med honom. Efter ett tag blir man som läsare osäker på om den andre brodern verkligen är i livet eller om det är den färdiga novellen som blir till. Men även Tystnad är en novell som drabbar mig. Den här förlusten som gestaltas här är kanske ännu svårare att bära än en fars död, en halvsysters självmord och skulden efteråt. Och när jag läser Rökning blir jag mest förbannad. Ben försöker förmå sin mamma, som är sjuk i lungcancer, att sluta röka samtidigt som han själv frenetiskt tjuvröker. Som ni kanske märker är det de nära relationerna som står i fokus när O Thiam Chin berättar om sitt Singapore: syskon, föräldrar, söner, döttrar, mor- och föräldrar samt några tanter. Och trots att det är förluster och sorger han skriver om så finns det alltid en gnista hopp om att karaktärerna ska få det bättre. Det är nog detta som gör att jag inte tyngs alltför mycket av läsningen. Hade allt varit nattsvart så hade jag nog inte orkat, även om det kanske är lättare att läsa om andras svårigheter än för mig att se vilka svårigheter jag har i mitt liv och min verklighet och ta tag i dem. Jag kan bara hoppas att Bokförlaget Tranan även kommer att ge ut hans andra novellsamlingar!



 

 

Allt kan hända på ett novellcafé i Lund

De två duktiga och driftiga bibliotekarierna, Eva Fridlund och Marie Ekdahl, på Lunds Stadsbibliotek bjuder då och då in till novellcafé, vilket uppskattas av många. Nybakade kanelbullar, kaffe och högläsning - vad mer kan man begära av livet en onsdageftermiddag? Den här eftermiddagen fick vi lyssna på novellerna Kyrkvaktmästaren av William Somerset Maugham, Stulet nyår av Agnes Krusenstjerna, Fasta föremål av Virginia Woolf och slutligen Kattfot och blå viol av Gunilla Linn Persson.

Kyrkvaktmästaren är en novell som lämpar sig väl att läsas högt för alla, men kanske framför allt för entreprenörerna, de som går sin egen väg här i livet. Albert jobbar i S:t Peter i London, efter att tidigare ha tjänstgjort som butler, och nu har kyrkan fått en ny kyrkoherde. Han har alltid varit en principfast man och tjänat kyrkan väl men nu är det nya tider. Kyrkoherden har fått höra att Albert varken kan läsa eller skriva och det går inte för sig att vara anställd i S:t Peters församling utan att kunna detta. Albert får tre månader på sig att lära sig läsa och skriva men inser att det inte ligger för honom. Det visar sig att han är en riktig entreprenör och han ger sig in i tobaksbranschen och givetvis går det väl för honom. Novellen har en tydlig knorr på slutet och är en ganska typisk Somerset Maugham-novell och det är inte för inte som novellerna räknas till de klassiker man ska ha läst. Novellen finns i samlingen Lotusätaren och andra noveller som ges ut av Bokförlaget Signum.

Stulet nyår kan också räknas till klassikerna. Precis som i Kyrkvaktmästaren utspelar sig den här novellen bland underklassen sent 1800-tal. Albert var en f.d. butler och Gerda, huvudkaraktären i den här novellen, är en husa hos en välbeställd familj, Gyllanders. De har rest bort över helgen och Gerda ska hjälpa till med storstädningen och vattna blommorna. Hon är alltså alldeles ensam i våningen och får för sig att prova fruns klänningar; det är ju ändå nyårsafton och hon är alldeles ensam. Hon går dock för långt och tror sig att detta är hennes hem och hennes familj är på väg hem. Det är lätt att kliva in i en fantasivärld när den riktiga världen runt omkring visar sig kärlekslös och man bara känner ett utanförskap hela tiden. Hon får besök och slutet är inte speciellt lyckligt. Den här novellen är hämtad ur novellsamlingen Noveller för världens barn 2007 som ges ut av Informationsförlaget.

Till klassikerna räknas också Virginia Woolf. Eva läste hennes modernistiska Fasta föremål och hade fastnat för den filmiska inledningen som till en början befann sig på ett långt avstånd från stranden där två män befann sig. Woolf zoomade in dem mer och mer och gjorde karaktärerna tydligare och tydligare. Två män diskuterar och argumenterar. Den ena av dem visar sig vara politiker, kanske båda, och samlare av märkliga föremål. Hans samlarmani av porslinsbitar och stenar i märkliga formationer gör att han försummar sina plikter och inte längre har förtroendet från sina väljare att fortsätta som ledamot i underhuset. Detta stör honom inte för då finns det ju inget som hindrar honom att fortsätta sitt letande. Novellen finns i Virginia Woolfs Samlade noveller och prosaskisser vilken jag tyvärr inte hittat på något förlag, men den går utmärkt att låna på Lunds Stadsbibliotek och finns även att köpa på Bokbörsen.

Sedan avslutade Marie med att läsa en svensk novellförfattare som var ny för mig: Gunilla Linn Persson som kanske är välbekant för många som tittar på TV. Hon har bl.a. skrivit Skärgårdsdoktorn och ungdomsromanen Allis med is. Den här novellen ska vara självbiografisk och handlar om hennes minnen av sin mormor som dog i september 2007. Även i den här novellen finns det klassperspektiv med eftersom mormor verkar ha "gift ner sig". Samtidigt som det är en minnesskildring av mormodern och ett fint porträtt av henne så sveper novellen också av delar över 1900-talshistorien. Och är sprängfylld med blommor och dofter. En fin liten novell som är hämtad ur en novellsamling från Informationsförlaget, nämligen Noveller för världens barn 2008. Om ni ännu inte har skaffat er dem så tycker jag att ni ska göra det. Där finns hur många pärlor som helst. Själv blev jag påmind om några som jag hade glömt bort och som jag tror att jag ska läsa om ganska snart. Men det blir ett helt annat inlägg.

Hur vi utkrävde hämnd för familjen Blum av Nathan Englander

Den tredje novellen i Englanders novellsamling uppehåller sig, som många av hans noveller gör, kring moraliska frågor: Vad är rätt och fel? Vad är gott och ont? I korthet handlar novellen om ett gäng pojkar som blir trakasserade av grannskapets antisemit men med hjälp av självförsvarslektioner tillsammans med Boris så ska de se till att utkräva hämnd. Redan i första scenen ställer antisemiten frågan till Zvi Blum om han var jude eller ej och detta kan inte Zvi svara på. Jag kommer att tänka på många från Bosnien som inte heller var medvetna om vilken religion de tillhörde, framför allt de yngre, som var tvungna att fråga sina föräldrar om de var muslimer eller kristna. Jag är dock inte säker på att Zvi inte visste om vilken religion han tillhörde eller det handlade om att bli kvitt sin antagonist. Anledningen till att antisemiten ger sig på Zvi och hans kompisar är, tror jag, att han själv har blivit utestängd ur den judiska gemenskapen: Det viskades om att vår plågoande var halvjude. Så här skrev jag i novellcirkelns gemensamma dokument: Jag kan inte låta bli att undra över alla de känslor som virvlar runt i pojken och pojkens mor när de inte längre är välkomna i den judiska gemenskapen, när de befinner sig på andra sidan staketet. Hon förödmjukad och han värdelös men båda med en känsla av hopplöshet och att ha lidit ett stort nederlag. Inte för att jag rättfärdigar det som han senare gör, absolut inte, men hur lätt är det inte att utveckla hatiska känslor när man blir behandlad på det här sättet. Hämnd är som sagt ett centralt tema i den här novellen och mina novellcirkeldeltagare pekade på att man kan läsa in i berättelsen om hur terrorismen föds och göds. Från att ha varit förtryckt så blir man själv en förtryckare och hämnas de oförätter man blivit utsatt för. Vad som också är slående i novellen är föräldrarnas frånvaro, kanske en symbol för de frånvarande länderna i konflikten mellan Israel och Palestina, och som snarare hejar på sina pojkar istället för att mana till eftertanke och försöka få till stånd någon försoning mellan kombattanterna. De har accepterat våldet och det faktum att det hela tiden accelererar. Men när gruppen utav pojkar står och tittar på den nedslagne antisemiten så förstår berättarjaget att jag alltid skulle tycka att de var bättre att vara slagen än den som slog. Jag vill tolka det som att våldet kommer att upphöra, även om jag var ganska ensam om att tolka slutet så här optimistiskt. Nu fortsätter läsningen av novellsamlingen och jag har hamnat ohjälpligt på efterkälken. De andra i novellcirkeln verkar ha läst ut den för länge sen.... Och de andra har bloggat om den tredje novellen här: 
och dagarna går...., Erikas bokprat, Fru E:s böcker, En och annan bok, Henrik Elstad, Lottens bokblogg, Min bokblogg, Cum libris non solus.

Ojura av Stina Stoor

Ojura av Stina Stoor bjuder på ett stycke språkglädje som skildrar en liten flickas oskyldiga lekar och hur hon möter den allt annat än vänliga vuxenvärlden. Sandra lever ihop med sin storasyster och pappa och har nyligen förlorat sin mamma. Barn reagerar som bekant olika på när någon i dess närhet dör och jag upplever det som att Sandra tar sin tillflykt till en fantasivärld i naturen runt deras hem. De lever ihop på en norrländsk gård, men förutom sin familj är också djuren och insekterna en del av Sandras värld. Hennes pappa introducerar henne till exempel för Prins-pladask-i-hjärtat, en groda och sedan tidigare har hon tagit hand om lilla Grön-så-skön, en trollslända. Sandras storasyster är en typisk tonårstjej som känner sig tvungen att bli vuxen och ta en del av mammarollen. Det är hon som får påminna pappan om att Sandra är bjuden på ett kalas; det är hon som klär henne inför kalaset. Någon present till födelsedagsbarnet är inte inhandlad och fantasin sätter inga gränser för vad man kan ge bort. Presenten vållar dock stort rabalder på kalaset och den sargade familjen åker hem till sitt, hemma hos sig, där ingen annan än de själva kan bestämma vad som är rätt och fel.

 

Sina Stoor vann Umeå novellpris 2012 för en annan novell: För vår del, men när jag läser juryns motivering så skulle den kunna gälla även för den här novellen: "För att hon i sin egensinniga prosa med djup omsorg och detaljskärpa gestaltar människor och miljöer som i sin närmast fysiska närvaro etsar sig fast i läsarens minne." Hennes prosa får mig att tänka på en författare som lämnade oss alldeles för tidigt: Mare Kandre. Hon skildrade också barndomen på ett egensinnigt och fantasifullt sätt. Låt oss hoppas att Stina Stoor fortsätter att ge ut noveller som berör och behandlar språket på sitt eget Stina Stoor-iskaktiga sätt!





 

Systerkullarna av Nathan Englander

Novellcirkeln på nätet fortsätter och vi har diskuterat Systerkullarna av Nathan Englander, en politisk novell som på ett väldigt pedagogiskt sätt berättar om de israeliska bosättningarnas framväxt utifrån två familjers öde. De bosätter sig på varsin kulle strax utanför Jerusalem. Männen i de båda familjerna är osynliga; den ena av dem drar ut i kriget och överlever inte och den andra har ingen framträdande roll. Det är alltså kvinnorna som står i fokus, framför allt Rena, som gör enorma förluster i krigen och livet i övrigt, men också Yehudit. Den senare av de två söker en kväll hjälp hos Rena för att hennes dotter har hög feber och hon tror att hon ska dö. Genom att avsäga sig moderskapet och överlämna det åt Rena tror de att de kan lura Gud. Oavsett om det är vidskepelse eller deras tro på Jahve så överlever dottern febern. Åren går och Rena får begrava både man och söner. Det är då hon gör anspråk på Yehudits dotter. Renas argumentation inför rabbinerna är glasklar och parallellen med deras strid om flickan till vad som händer med Israel blir tydlig. Och hur är det egentligen med löften, oavsett om de är muntliga eller finns nedtecknade - är de till för att hållas eller brytas? Om det muntliga kontrakt med vilket Gud skänkte israelerna detta land fortfarande gäller så måste flickan tillfalla Rena.

Novellen är starkt symbolisk och Englander visar vilken skicklig stilist han är. Novellen är uppdelad i fyra mindre kapitel där han låter varje kapitel handla om en specifik konflikt i Israel-Palestina-konflikten. I det första kapitlet är det Yom-Kippur- eller Oktober-kriget som står i fokus, i det andra kapitlet är det den första intifadan och i det tredje kapitlet är det förvisso en lugn och stillsam förmiddag i september men sedan besöker Ariel Sharon Tempelberget och andra intifadan är ett faktum. I det sista kapitlet finns det förvisso ingen tredje intifada men mäklaren som visar ett av husen för Dmitry och Lisa, en invandrad ryss och amerikanska, säger: Om en tredje intifada börjar så kommer ni inte att märka de i era liv, det lovar jag. Novellen spänner alltså över en lång tidsperiod som kanske inte är så vanligt för det korta formatet men eftersom vi får följa de två familjernas öde, och då mer specifikt de två kvinnornas, så gör det ingenting. Det var många i novellcirkeln som tyckte att här fanns stoff till en hel roman i den här novellen! Vi var också många som var överens om att novellen har lärt oss en del om de israeliska bosättningarna men att Englander inte på något sätt ger oss några färdiga svar.

Det finns ett träd med i novellen som också kan sägas spela en framträdande roll: trädet har stått på marken i flera tusen år och när Rena försöker hugga ner det så är det en omöjlig uppgift hon gett sig på. I novellcirkeln på nätet undrade vi till att börja med varför hon ger sig på trädet och försöker hugga ner det. Fri sikt så att de inte skulle bli överraskade vid ett överfall? En symbol för att det gamla ska bort och det nya fram? När Israel och Palestina ska bygga något nytt så måste det gamla, det rotade, finnas kvar och samexistera? Naturen överlever trots människornas övergrepp men överlever människorna i ett sargat land? Själv funderade jag på att, till skillnad från träd med sina rötter, så har vi människor fötter. Vi kan förflytta oss och har så gjort i alla tider. Det var precis vad dessa två familjer gjorde: flyttade på sig och försökte bygga en framtid för sig och de sina. För var hör de egentligen hemma? Finns det något judarna kan kalla sitt hem?

Här kan man läsa de andra bokbloggarnas funderingar kring Systerkullarna:
och dagarna går...
Erikas bokprat
Fru E:s böcker
En och annan bok
Henrik Elstad
Lottens bokblogg
Min bokblogg
Cum libris non solus

Alter ego av Adam Hansson

Det var ett tag sedan jag läste den här novellen och ska villigt erkänna att titeln inte lockade speciellt till läsning. Mina förväntningar var kanske därför inte så högt ställda men de kom verkligen på skam. Man skulle nästan kunna säga att redan när jag läste citatet på den inledande sidan från hisskötaren i TV-serien Mad Men var jag fast. Njae, kanske inte riktigt, men jag blev helt klart intresserad och nyfiken på vad novellen skulle handla om. Den utspelar sig i Stockholm, på en av stans mest ansedda reklambyråer och de samtida tidsmarkörerna är många. Huvudkaraktären är en 36-årig ungkarl med vindsvåning på Söder, Daniel, som har fått ett eftertraktat jobb som Art Director. Han möter dock en gammal bekant, Cecilia, som gör att livet tar en annan vändning än den han tänkt sig. Han märker också att framgången lätt kan slås sönder och frågan är om han lär sig något av hela den här historien. Daniel verkar vara en extremt självupptagen och uppblåst typ och det är inte så att man som läsare önskar att det ska gå bra för honom. Utan att avslöja för mycket om hur berättelsen fortskrider så antyder titeln på att han ska förändras, eller att hans andra jag ska vara en bättre person. Förvisso börjar han se tillbaka och rannsaka sitt eget liv men jag får inte veta om han genomgår den obligatoriska förändringen såsom de flesta huvudkaraktärer gör. När verkligheten hinner ikapp honom i slutet så visar han åtminstone känslor som han kanske inte skulle gjort inledningsvis. Det finns ett driv i berättelsen som dels hänger samman med innehållet - man är nyfiken på hur det ska sluta - och dels med Adam Hanssons sätt att berätta historien - det finns en snabbhet som ökar ju närmre upplösningen vi kommer.

Det här är Adam Hanssons debut som författare och som lovar mycket gott inför framtiden. Han har tidigare jobbat på reklambyråer som Art Director; inspirationen till novellen kommer säkert därifrån. På Collings Förlag har han även publicerat sin första roman: Doktor Knessers hemlighet, som ska vara en äventyrsroman för ungdomar. Själv tycker jag att han inte ska ge upp sitt novellskrivande bara för att han nu har gett ut en roman också.

Nathan Englander i Malou efter tio på TV4

Idag har Nathan Englander varit med i Malou efter tio på TV4 där han pratade om sin senaste novellsamling Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank, mycket om vad den judiska identiteten innebär och om judendomen är en religion eller en kultur. Den sistnämnda frågan ville han dock inte svara på utan ville låta läsarna komma underfund med själv. Det är inte konstigt att de här frågorna upptar en stor del av hans tid, hur ska man vara för att vara en riktig jude, då han själv är uppvuxen i ett strängt religiöst hem men numera kallar sig för sekulär jude. Hans släkt är amerikansk sedan fem generationer tillbaka och han nämnde att det är lätt att vara jude i New York där framtiden för judendomen inte alls känns hotad. Däremot känner han sig osäker om Jerusalems framtid, som den pessimistiska optimist han sa sig vara. Han är just nu ute på en bokturné och i både Wien och Berlin har det känts som om judarna inte riktigt har varit redo för hans humor, mörk judisk humor, medan Malou poängterade att det är många judar som kan skämta om allvarliga saker utan att den för den skull saknar respekten för den judiska historien och det judiska folket. Nathan höll med och konstaterade att det är ett sätt att se världen men som är naturlig för honom. De diskuterade också Anne Frank-leken, som förekommer i titelnovellen, och det förvånade Nathan att så många andra judar hade lekt exakt samma lek, men inte bara judar utan också att svarta människor lekt en slavversion av leken och att baskiska ungdomar också lekt en lek där det går ut på att se vilka människor som är beredda att rädda de som är i behov av hjälp. Det här är ju en fråga om makt och vem som är över- respektive underordnad. Att då kunna skämta om sig själv, sin egen situation och sin egen tragik faller sig ganska naturligt för Nathan. Ganska snart får vi nog läsa om Nathan Englander i ViLäser eftersom de, tillsammans med Brombergs Förlag, igår kväll anordnade en författarkväll med honom i Stockholm. Det ser jag fram emot eftersom jag inte kunde vara med igår.

Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank av Nathan Englander

Jag är just nu med i en novelldiskussion, en nätcirkel, om novellsamlingen Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank av Nathan Englander, tillsammans med andra novellfantaster runt om i landet. Det är oerhört spännande och givande att få läsa vad andra tycker och tänker om sin läsning. Många av bloggarna har redan hunnit blogga om de första novellerna i samlingen och jag tänkte ge mig i kast med titelnovellen idag.

Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank lämnar mig med en bitter eftersmak och har absolut inget givet slut. Två par, varav kvinnorna är de bästa av vänner sedan tidigare, träffas en söndagseftermiddag hemma hos det mer liberala paret av de två. Mark och Lauren, har flyttat till Jerusalem och är tillbaka i USA för att ta hand om släktingar. De lämnade USA efter det att Lauren och Debbie, som den andra kvinnan heter, gått ut high school och är numera chassider, en konservativ, ofta ultrakonservativ form av judendomen, och står alltså värderingsmässigt långt från sina forna vänner. Men efterhand som eftermiddagen går och de både berusar sig på alkohol och gräs så delar de också med sig av sina innersta tankar och känslor. De blir mer och mer uppsluppna och till slut leker de Anne Frank-leken, eller Vem kommer hålla mig gömd-leken, som går ut på ett tankeexperiment om vad som skulle hända om det blev en amerikansk Förintelse. Frågan är vilka av de kristna vännerna skulle gömma dem och riskera allt. Mark och Lauren leker också men leken ger dem svar som de inte vill ha.

Det första vi ombads att göra i vår gemensamma nätdiskussion var att beskriva novellen med hjälp av tre ord. De här dök upp bland mina cirkelvänner: utmanande, kontroversiell, sorglig, oväntad, driven, amerikansk. Jag kommer ihåg att jag tänkte på civilkurage, hemligheter och humor. Hur hade jag själv reagerat och agerat om det blev en Förintelse och mina vänner och grannar hade behövt hjälp? Det är lätt att säga och lätt att svara på när man inte befinner sig i den omedelbara situationen men jag hoppas ju innerligt att jag hade haft mod nog att ställa upp för människor i behov av hjälp. Novellen väcker alltså många stora frågor och jag tror att vi alla som har diskuterat novellen har fått nya perspektiv genom diskussionen. Än ni nyfikna på vad de andra tyckte om titelnovellen så kan ni läsa här: och dagarna går..., Erikas bokprat, Bibliotekskatten, Fru E:s böcker, En och annan bok, Lottens bokblogg, Min bokblogg, Cum libris non solus och Bokmoster medan här finns en recension av Henrik Elstad som också är med och diskuterar novellsamlingen. Även Breakfast Book Club är med men ett inlägg om den titelnovellen har jag ännu inte läst där! Rätta mig om har fel. Nu ska jag fortsätta min läsning och mitt nätcirklande om de andra novellerna. Jag hoppas återkomma ganska snart om de andra novellerna.

Ravioli av Klas Östergren

Ravioli av Klas Östergren är en av Novellix senaste noveller som bl.a. har blivit omtalad i Malou efter tio. Inte för att jag behöver någon som tipsar mig om att läsa Klas Östergren, han besitter en sådan enorm berättarglädje, men det är alltid roligt att kunna hänvisa till vad någon annan tyckt om det man själv läst. Senast jag läste en novell av honom var nog när han var med i P1s novellpris 2005 med En kniv i ryggen. Om påhittad otrohet, som för övrigt finns med i 2011 års novellsamling Noveller för världens barn. Vad finns det då att säga om den här novellen? Ja, man skulle kunna säga att han har skrivit en sedelärande liten berättelse om en, i vanliga fall, duktig byggmästare som blir förälskad i den överklasskvinna som han ska bygga en ateljé åt. Johnny, som han heter, vill lämna allt för att skapa ett nytt liv tillsammans med Louise. Hon däremot är inte intresserad av att lämna sitt trygga liv i en tjusig villa i ett av Stockholms finaste kvarter. Det kan väl bara gå på ett sätt. Jaget i berättelsen skulle kunna vara Östergren själv, en skrivande och händig själ som hjälper till vid bygget, som känner Johnny och hans fru sedan tidigare och som får äta ravioli under den tid bygget tar. Tidigt i novellen får vi veta att skribenten funderar på olika titlar till berättelsen och redan här förstår vi vartåt det barkar hän. Ravioli äter de varenda dag. Och det gör ingenting att vi förstår vad som kommer att hända; det beror i mångt och mycket på Östergrens sofistikerade skrivkonst. Det finns ytterligare en karaktär i novellen och det är Johnnys bror, Gugge. Varken berättarjaget eller Gugge moraliserar över Johnnys affär med Louise utan låter läsaren själv ta ställning. Johnny däremot blir vansinnig över att de båda inte varnar honom när Louise man en dag kommer hem på lunchen. Jag kan varmt rekommendera den här lilla pärlan från Novellix samling av noveller. Förhoppningsvis kan vi även snart få höra Östergren själv läsa upp den! 

 

Umeå novellpris 2014

För sjunde året i rad arrangeras Sveriges största novelltävling: Umeå novellpris. Tävlingen är öppen för alla författare som skriver på svenska, etablerade såväl som debutanter. Prissumman är 100 000 kronor. Senast den 30 september 2013 ska novellerna vara tävlingsarrangören tillhanda. Lycka till, alla skönskrivande novellister!

Nycklarna av Astrid Trotzig

Sveriges bästa högläsning får man i Sveriges Radios P1 när man lyssnar på noveller. I förra veckan lyssnade jag på Astrid Trotzigs specialskrivna novell Nycklarna. Jaget i novellen, en kvinna i trettioårsåldern, är kraftigt överviktig trots att hon har provat alla tänkbara dieter där finns att testa. Hon uppfattar sig själv som en fet, ful flodhäst och skäms över sig själv och sin avsaknad av kontroll över sitt liv och sitt ätande. Människor omkring henne ser föraktfullt på henne och med avsmak. Hon vill hämnas på sin omgivning och en dag får hon ett ypperligt tillfälle att göra just detta. Utan att avslöja för mycket så kan jag säga att det är ingen elak människa som försöker hämnas de oförrätter hon blivit utsatt för och nycklarna som hon hittar kanske skulle användas för att låsa upp sitt inre i stället för dörrar för att där hitta svaret på varför hon tröstäter och inte klarar av att hålla sin vikt. Det var inte något av det bästa jag lyssnat på eller läst av Astrid Trotzig; en liten bagatell, kanske man skulle kunna säga.

Läser mycket, lyssnar lite....

... och skriver inte alls! Så ser min verklighet ut just nu. Jag har precis fått de två senaste novellerna från Novellix: Ravioli av Klas Östergren och Ojura av Stina Stoor i min brevlåda. Jag är mitt uppe i läsningen av Nathan Englanders Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank. Jag har lyssnat på Astrid Trotzigs specialskrivna radionovell Nycklarna. Bredvid sängen ligger den nyligen utlästa Aldrig bättre av O Thiam Chin. Och så har jag nyligen inhandlat Alice Munros Brinnande livet och Oline Stigs Över gränsen. När ska jag hinna skriva och kommentera min läsning av alla de här novellerna? Snart, hoppas jag.... Novellvågen 2013 sveper ju vidare!

MIX förlag uppmärksammade internationella kvinnodagen

MIX förlag uppmärksammade den internationella kvinnodagen genom att lyfta fram några fantastiska klassikernoveller skrivna av kvinnliga författare som oftast var långt före sin tid. Jane Austen, Victoria Benedictsson, Karin Boye, Selma Lagerlöf, Anne Charlotte Leffler och Katherine Mansfield. Må era ord fortsätta glöda i många århundraden till! Ladda ner en klassiker i helgen och kryp upp i läsfåtöljen!

Siv i hemtjänsten av Aino Trosell

Idag fick jag ett erbjudande om att ladda ner novellen Siv i hemtjänsten av Aino Trosell och det kunde jag ju inte motstå. Därför kröp jag upp i läsfåtöljen och följde med Siv på hennes rundor till vårdtagarna och hennes funderingar om allt från det lilla i livet till det stora, om saknaden av en man i sitt liv till att ha kurage att säga ifrån när något är fel. För det är det jag tänker på när jag läser den här novellen: Vi ser inte och hör inte och säger inte vad vi tycker. Jag uppfattar det som att Siv är ganska stolt över sitt arbete och att hon är omtyckt av patienterna: Maj-Lis, Sigvard, Oskar, Anna Katarina, Patrik, Fru Eva, Berta och Britt Kjersti, men att hon känner sig otillräcklig. Att inte kunna påverka eller våga påpeka missförhållande, som i det här fallet, inom hemtjänsten är allvarligt. Vi måste våga se och inte vända bort blicken när något är fel. Novellen är en existentiell fundering och berättar om det lilla livet, en arbetsdag i Sivs liv, och hon själv kan inte låta bli att fundera över var hennes liv är, det som hon egentligen är tänkt att leva. Den utspelar sig i Ainos hemtrakter och när jag läser om de äldre, ensamma människorna som sitter i sina stugor i byarna och väntar på Siv kan jag inte heller låta bli att tänka på min egen farmor som var vår släkt-, historie- och folklivsdator, som Maj-Lis i berättelsen är. Vem ska berätta för det uppväxande släktet om hur det var förr i tiden? Vem håller liv i sägnerna som håller ihop oss? En läsvärd novell berättad på ett lågmält och realistiskt sätt om Siv som tar hand om de äldre och som själv inser att "Den stora nåden är att ännu finnas och att be om hjälp, och få den, när man har blivit urgammal".
 

Mammalia av Ulrika Kärnborg

Novellix har kommit ut med ytterligare fyra noveller och för ett par dagar sedan läste jag Mammalia av Ulrika Kärnborg, en vid en första läsning för mig ganska intetsägande berättelse, om den unga journalisten Sara som träffar en excentrisk medelålders konstnär Mona, och de blir vänner. Man skulle kunna tänka sig det klassiska motivet: mer erfaren visar ynglingen hur det ska gå till, men jag är inte så säker på att det är Ulrikas intention med den här novellen. Kanske snarare visa på hur kvinnlig vänskap kan se ut om en av parterna är starkare och mer maktlysten. Eller så är det faktiskt en "slags avbön, men som ni säkert märkt har jag inget att be om ursäkt för". På ganska kort tid blir Sara och Mona vänner men Sara märker att vänskapen inte är ömsesidig och de två har ingen tillit till varandra, snarare behov av att kontrollera vad de gör och har för sig när den ena inte är i närheten. Mona försvinner så ur hennes liv och Sara hittar tillbaka till sin man och sin familj. Mona hör dock plötsligt av sig igen och tar sig in i Saras liv igen. Utan att förta läsningen för er andra så kan jag säga att de båda tror att de hämnas på varandra för oförätter de gjort och frågan är om någon av dem känner sig nöjda med hur deras så kallade vänskapsförhållande har utvecklat sig. När jag läste om novellen så tyckte jag faktiskt att den hade en del att säga mig och var ganska underhållande. Länge funderade jag över vem Sara och Mona har lånat drag ifrån ur verkligheten men slutade med det när jag såg att berättelsen höll utan att behöva vara förankrad i någon verklighet. Mamma'lia är det vetenskapliga namnet på klassen däggdjur och även om det inte bara är däggdjuren som har genomgått ett naturligt urval genom evolutionen så är det ändå hit mina tankar går när jag läser titeln. Någon genomgår en förändring, en form av accelererad evolution, framför ögonen på den andre och detta kan hon inte tåla. Och då går det givetvis som det går! Jag ändrade mitt omdöme efter att ha läst novellen ytterligare en gång och tycker att det är en klart läsvärd sådan, men jag kan inte låta bli att längta efter Klas Östergrens novell som är den fjärde och sista novellen i den här omgången av Novellix fyra.