Sandhamn av Jens Liljestrand

Jag har läst den tredje novellen i Novellix första novellserie om fyra noveller: Sandhamn av Jens Liljestrand, som handlar om en patetisk och oerhört osympatisk f.d. tennisstjärna. Jag har tidigare läst Liljestrands novellsamling Paris-Dakar och känner igen beskrivningen av männen. Det är inga män som jag vill umgås med. I den här novellen får vi alltså möta en kändis, kallad Puma, som ska umgås med sin dotter. Tillsammans med en kompis, eller snarare affärskompanjon Dejan, och hans söner och en barnflicka så seglar de ut i skärgården och lägger till i Sandhamn. På en skärgårdsö är det svårt att vara anonym och dagen efter, vad som verkar vara, en blöt kväll, så räddar vår stjärna en flicka som håller på att drunkna. Journalister dyker upp och vill göra ett reportage om hjälten men istället för att fråga honom om hans heroiska insats frågar de intrikata frågor om den vårdnadstvist han för tillfället befinner sig i. När det sedan blir dags att dra vidare dyker pappan till den räddade flickan upp, tillsammans med sin tonåriga dotter. Han slår sig i slang med Dejan och Puma och även den här kvällen blir en blöt tillställning. Det visar sig att den tonåriga dottern och Puma har träffats tidigare, förra sommaren i Båstad, och att de då verkar ha haft sex med varandra. De två smiter iväg i natten men den här gången blir det inget. Pappan dyker upp och anklagar Puma. Han smiter så obemärkt han kan från ön efter det att Dejan säger att han ska ordna upp saker och ting. Från hjälte till sexgalning på mindre än ett dygn, alltså. Som sagt, mer osympatisk kille får man leta efter, även om det säkert går att hitta försonande drag även hos Puma. Hos de flesta av oss går det att hitta både smickrande och mindre smickrande drag; vi är inte antingen det ena eller det andra. Liljestrand tycks dock vilja gestalta de mindre smickrande dragen hos sina manliga fränder. Och han gör det bra, så bra att jag finner karaktärerna trovärdiga!