I litteraturporträttet fick vi möta hennes förläggare, grannen som ser efter hennes hus, hennes exmake och givetvis henne själv. I otaliga intervjuer har hon berättat om sina villkor som författare, den långa vägen till skolan där hon började fantisera ihop sina berättelser och om den enstöring hon tyckte sig vara. Hon ville ha ett annat liv än sin mamma. Och det fick hon! Hon fick ett stipendium på två år vid University of Western Ontario men avbröt studierna. Hon gifte sig, blev hemmafru och skrev. Hon publicerade noveller i olika tidskrifter men skrev mest "för byrålådan". Hon drev även en bokhandel tillsammans med sin man men slutade då att skriva eftersom jobbet tog så mycket av hennes tid. När hon blev gravid kunde hon lämpligt nog börja skriva igen. Givetvis berättade hon också om sitt skrivande och att hon inte berättade för andra att hon skrev. Hon sa också att hon var tvungen att smyga mig på det och att en del av det hon skrivit har varit smärtsamt för de jag känner. Men jag skrev ändå. Jag skriver det jag tycker behöver sägas. Nu påstår hon att hon vill leva som andra, att hon har slutat skriva, men det kan man inte vara så säker på. Kanske kommer det en ny novellsamling då hon efter tillkännagivandet av Nobelpriset faktiskt uttryckt en viss tvekan om att hon skulle ha gett ut sina sista noveller. Och även om hon bryter mot alla regler i sitt novellskrivande så är det med igenkänning jag läser hennes noveller, precis som många andra gjort och gör. Jag har förvisso inte gjort de livserfarenheter hon gjort men det är fortfarande kvinnor och kvinnors öden som står i centrum.
I hennes Nobelföreläsning berättar hon att hon började läsa i tidig ålder. HC Andersens Den lilla sjöjungfrun fick henne sedan att börja skriva då hon inte gillade slutet. Hon fick till ett lyckligt slut istället. Hon fortsätter berätta om hur hon utvecklats i sitt skrivande, vilka förebilder hon haft och hoppats vara åt andra kvinnor och att hon är oerhört fascinerad av minnet och att vi människor har olika minnen av samma händelser.
Och slutligen en liten kommentar om söndagens novellcafé. Det serverades en variant av en nobeldessert, en färskostmousse, en cupcake och en minibrownie. När vänner, kolleger och ena dottern tog för sig av sötsakerna läste jag högt novellen Natt ur novellsamlingen Brinnande livet. Efter läsningen diskuterade vi både den novellen, andra som vi läst tidigare och hennes författarskap. Mysigare söndagseftermiddag får man leta efter. Vi får se vad nästa novellcafé erbjuder. Med tanke på att novellen är i ropet just nu blir det nog inga svårigheter att hitta lämpliga kandidater.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar