Fler och fler gillar noveller!

Bokbloggare runtom i landet har bestämt sig för att försöka läsa noveller under året. Läs mer här: och dagarna går...: novellvågen sveper vidare.... Själv fortsätter jag givetvis att läsa noveller och tipsa er om pärlorna. Häromdagen kom Novellix senaste fyra noveller ut. Inlägg på bloggen kommer inom kort! Och så har jag börjat läsa O Thiam Chins novellsamling Aldrig bättre som är översatt av Mo Yan-översättaren Anna Gustafsson Chen. Givetvis kommer det ett inlägg om den också!

Två ny- och specialskrivna noveller i P1

Jag har sagt det många gånger förut, och jag säger det igen, att bara få luta sig tillbaka i favoritfåtöljen och få lyssna på en bra uppläsare av en högklassig novell är lyx för mig. Den här helgen har jag gjort det dubbelt upp: Dagen med cykeln av Linda Boström Knausgård och Samantha från Hörby av Lina Wolff är båda ny- och specialskrivna för radion och finns att lyssna på i P1 eller på webben. Båda författarna har gett ut hyllade novellsamlingar tidigare: den förstnämnda gav 2011 ut Grand mal på Modernista förlag och den sistnämnda debuterade år 2009 med Många människor dör som du. Jag har läst dem båda och är väldigt förtjust i dem, kanske framför allt i Lina.

Båda novellerna utspelar sig i Skåne, den ena på Österlen och den andra i Hörby med omnejd. Båda novellerna har en kvinnlig huvudkaraktär som inte är tillfredsställda med livet; Åsa (huvudkaraktären i Dagen med cykeln) är bipolär och pendlar mellan eufori och nedstämdhet medan Maria (huvudkaraktären i Samantha från Hörby) jagar lyckan genom att försöka stoppa tiden eller kanske rentav vrida tillbaka klockan. Båda två brottas med existentiella frågor: Vem är jag? Vad är meningen med det här? Vad är lycka?

Åsa, en till viss del sjukskriven fyrabarnsmamma som dock skriver krönikor i en damtidning, råkar en dag ta kyrkovaktmästarens avlidna frus cykel på väg hem från handlar´n. Utan att vara medveten om detta så går dagen och Åsa, som verkar vara på väg in i ytterligare en depressiv period, utför vardagliga sysslor och tänker tillbaka på hur allt blev som det blev. Ibland känns det som om hon är tvungen att intala sig själv att hon ville ha det här livet. Förutom att hon har sin sjukdom så lever hon väl en författardröm som många har med hus på Österlen i den lilla byn där alla känner alla, vegetarisk matlagning och körsång. Själv kan jag inte låta bli att fundera över hur mycket utav Linda själv som finns i den här novellen. Hennes man "hatade att bli störd" även om han samtidigt "trodde på henne". Rent stilistiskt är Linda en skicklig novellist, vilket jag tyckte även i Grand mal. Hennes stil är stram och snygg; hon använder sig av upprepningar, alliterationer, tillbakablickar, retoriska frågor m.m. Det finns också ett introvert drag i novellen då det inte är så mycket handlingarna som är intressanta utan Åsas funderingar kring sin sjukdom och sitt liv. I slutet av novellen får också huvudkaraktären en rent konkret fråga om hur hon kunde ta cykeln. "Vad tänkte du på?" Frågan är ställd av kyrkovaktmästaren men kunde lika gärna gälla Åsa själv och hennes livsval.

Vad det gäller Maria, huvudkaraktären i Samantha från Hörby, känns hon lika skör som Åsa. Maria är en hemvändare och har accepterat livet som det har gestaltat sig för henne. När hon flyttar hem till Hörby igen så börjar hon dock fundera över en gammal vänskap och undrar hur det har gått för Samantha. Hon tar kontakt med sin barndomskamrat och inser att det är så här det känns med riktiga vänner; man tar vid där man slutade senaste gången man träffades. Maria upptäcker att Samantha tycks ha bromsat tiden eftersom hon ser väldigt ungdomlig ut utan de karaktäristiska rynkorna som Maria har lyckats skaffa sig. Det visar sig att Samantha jobbar i kosmetikbranschen och har lyckats skapa en hudkräm som bromsar upp åldrandet. Givetvis blir Maria intresserad och får testa en burk gratis. Den våren känner hon att vad som helst kan hända, underbara och makalösa saker, medan hennes hud föryngras. Givetvis blir hon besatt och beroende av hudkrämen. När hon vill handla fler burkar av Samantha så är hon försvunnen. När Maria bryter sig in hos henne, i hopp om att skaffa sig mer av den magiska hudkrämen, så är Samantha tillbaka, dock utan sin ungdomliga lyster. Hon erkänner för Maria att hon har slängt alla burkarna; hon har ju tjänat tillräckligt med pengar. Och säger också att perfektionen hade ett pris, nämligen döden. Det är dags att börja leva nu, säger Samantha. Ja, åldern har ingen betydelse, säger Maria. Passande filmmusik från Edward Scissorhands tonar ut och jag läser på Linas hemsida att novellen egentligen skulle slutat med att Samantha säger att åldern visst har betydelse och att hon egentligen alltid har varit gammal. Har detta betydelse för hur jag uppfattar novellen? Kanske, kanske inte. Jag föredrar nog uppläsningens slut och undrar vad Lina tyckte om att bli "avhuggen". Själv försöker jag leva här och nu, utan föryngringskrämer.

Ännu en novelltävling

Har du en science fiction-novell liggande i byrålådan? Eller blir du sugen på att skriva en nu när Mix förlag och Science Fiction-bokhandeln bjuder in till novelltävling? Vinnaren belönas med 10 000 kronor och novellen kommer att publiceras i Mix digitala utgivning. Man söker därför efter "berättelser som får läsaren att se saker och företeelser i vårt samhälle på nya sätt. Historier som ger oss nya drömmar att längta till. Som grubblar över vad det innebär att vara människa i den sköna nya värld som väntar." I juryn sitter Maths Claesson (SF-Bokhandeln), Catharina Wrååk (Mix förlag) och Karin Tidbeck (författare till Amatka, förra årets mest omtalade svenska science fiction-bok). Novellen ska vara inne senast den 18 mars 2013 och vinnaren kommer att presenteras på Världsbokdagen den 23 april 2013. Jag önskar alla hugade SF-skribenter lycka till!

Married Love av Tessa Hadley

För ett par veckor sedan var jag i London. Hotellet jag bodde på låg inte långt från Notting Hill. Jag tillbringade lördagsförmiddagen där med att strosa runt i vårsolen och besöka bokhandlarna. Jag frågade affärsinnehavarna i ett par butiker om spännande novellförfattare, gärna nyss utkomna, och i Lutyens & Rubinstein Bookshoop fick jag med mig bl.a. en novellsamling av Tessa Hadley som jag nu har läst färdigt. Hon påminner en del om Kathrine Mansfield och till viss del kanske även Alice Munro; de alla tre är i varje fall skickliga novellister som har förmåga att teckna fullödiga liv med hjälp av ett par tusen ord.

I Married Love har Tessa Hadley skrivit om vardagliga och samtida situationer med stora känslor involverade. Hon kanske inte är den mest nyskapande novellisten men lyckas ändå skapa en känsla av att de här novellerna inte har skrivits tidigare och försöker ge oss dagens sanningar och hur vi ska förhålla oss till varandra. Hon är ganska återhållen i sitt sätt att skriva och känslig; hon har en skarp pykologisk blick. Och hon ger oss absolut inga tillrättalagda slut, vilket uppskattas av mig. Hon uppehåller sig också kring klassbegreppet och de flesta novellerna utspelar sig i medelklassens trygga hägn. Titelnovellen innehåller en välkänd premiss: en student meddelar sina föräldrar att hon har en affär med en av sina lärare och att hon kommer att gifta siga sig med honom. Många andra novellförfattare hade kanske låtit saken bero och fokuserat på konflikten mellan föräldrarna och deras dotter, men det gör inte Hadley utan hon gräver djupapre i förhållandet mellan dottern och hennes blivande mak och även dotterns resa från en ganska omogen person till en som pratar om känslor och bryr sig om sina barn. Och så här fortsätter hon i alla sina noveller. Oavsett om det är mödrar vars söner reser till Afghanistan eller släktingar som träffas under en bouppdelning så lyckas hon på ett nyanserat sätt skriva om vad som gör de här människorna lyckliga eller vad de finner meningsfullt i sina liv. Jag hoppas att någon svensk översättare vill ge ut Tessa Hadley, och det ganska snart, så att fler upptäcker henne!

Alla snälla pojkar av David Nicholls

På väg till London köpte jag en ny boktidning för att ha något mer än den pågående romanen att läsa. Det hör till att köpa tidskrifter eller magasin när man reser, tycker jag. Nåja, i den nya tidningen Books&Dreams fanns det en nyskrivern novell av David Nicholls (ni vet, han med romanen En dag som sedemera filmatiserades och även blev en filmsuccé). Det är hans första novell och den handlar om en pojke som får ett piano och som nu är övertygad om att han har hittat sin stora talang här i livet. Det har han dock inte. Trots idoga försök till att bli en bättre pianospelare och trots många och mödsomma pianolektioner hos Mrs Patricia Chin så förändrades inte hans pianospel nämnvärt. Efter sex månader går han över till att öva fiol, men dessförrinnan har det hänt både ett och annat. Nicholls säger att novellen till stor del är självbiografisk: Jag har alltid älskat musik men är nästan helt tondöv. Åh, vad jag känner igen mig! En läsvärd liten bagatell, men inte mycket mer än så. Novellen är en svår form, det erkänner även Nicholls.

Från e-noveller till sms-noveller

Många förlag satsar på att ge ut e-noveller, även om det finns de som håller fast vid det lilla tryckta formatet såsom t.ex. Novellix och Brevnoveller. Jag läser båda formaten och inser att det finns för- och nackdelar med dem båda.  Från e-noveller är steget inte långt till sms-noveller kan tyckas, men mig veterligen har inte något förlag i Sverige ännu börjat skicka noveller via sms. Till skillnad från e-novellen så är sms-novellen begränsad av det korta mobilformatet: 160 tecken inklusive mellanslag. I övrigt är författaren lika fri, eller kanske begränsad av, novellens form. I Japan är man däremot långt framme vad det gäller sms-noveller. Redan 2000 fick man upp ögonen för att många skrev noveller på sina bloggar. När ett mobilföretag år 2004 gav abonnenterna ett obegränsat antal sms varje månad för en fast avgift så blev sms-novellerna en succé. Det är dock inte traditionella författare som är skribenter till sms-novellerna utan helt vanliga tjejer och killar, kanske framför allt de förstnämnda. Det är många av skribenterna som aldrig tidigare har skrivit skönlitterära texter och inte heller är läsarna några storläsare av skönlitteratur, om man inte bortser från manga eller serietidningar. Författarna får inte betalt för sina sms-noveller förrän berättelserna reproduceras som vanliga böcker. Många mindre förlag har dock gjort sig stora pengar på sms-novellerna. (Och som en liten parentes kan jag säga att detta blogginlägg skrivs när jag precis har landat i London och där hemma ligger det senaste Vi läser-numret och väntar på mig med en liten uppdatering om att man numera ska fatta sig kort: Tomas Dur Fläckman skriver om flash fiction, en litterär genre som nu exploderar på nätet och i mobiltelefonerna. Jag googlar runt och letar och hittar bl.a. den här sajten: Flash Fiction Online. Är osäker på om flash fiction är detsamma som japanernas sms-noveller.) Men oavsett vilket så håller jag med om att det är det korta formatet som gäller.

Husdjur är inte tillåtna på Pärlan av Caroline L Jensen

Jag har hittat ytterligare ett förlag som ger ut e-noveller: Hoi förlag. För författare. Av författare, som påstår sig älska noveller. Det återstår att se om kärleken är besvarad. Under 2013 kommer de att ge ut nya noveller av både etablerade författare och debutanter. Jag själv läser gärna e-noveller i mobilen när jag är på väg någonstans eller har lite tid över. Jag vet inte riktigt vad det gör med min läsning, om jag kanske inte är lika fokuserad som när jag sitter i läsfåtöljen, men det gäller väl att hänga med i den nya utvecklingen.

Den första e-novellen på det här förlaget jag läste var Husdjur är inte tillåtna på Pärlan av Caroline L Jensen, en skräcknovell av det klassiska snittet. Det är inte så att jag osökt kommer att tänka på Edgar Allan Poe eller H.P. Lovecraft när jag läser den här novellen men en del kalla kårar längs ryggraden lyckades den frambringa. På ålderdomshemmet Pärlan finns Gustav, dement men ändå ovanligt vaken, som tycker sig se en röd katt. Frågan är om det är en riktig katt eller något som sjukdomen framkallar, ett fantasifoster. Kattens ögon är illgröna och jag inbillar mig att se in i dem måste vara som att skåda rakt ner i helvetet. Gustav är smärtsamt medveten om sin sjukdom och ber inte om hjälp när han tror sig bli galen. Därför går det som det går.

Novelltävling

Collings förlag utlyser en novelltävling och undrar vem som har skrivit den bästa svenska novellen i år. Tävlingsbidraget skickas till niklas@collingsforlag.se senast den 30 april 2013 och redaktionen efterlyser dig som har förmågan att beröra och får oss att bara vilja läsa mer, mer, mer. Det vinnande bidraget kommer att ges ut på förlaget både som tryckt bok och som e-bok. I juryn sitter Collings Förlags redaktion, Carin Sandström från Boktipset.se och undertecknad! Jag ser fram emot att få läsa noveller som berör, som kanske får mig överraskad och som kanske får mig att lära mig saker om mig själv som jag inte tidigare visste!

Noveller för Världens Barn 2012

Av någon outgrundlig anledning så köpte jag inte novellsamlingen Noveller för Världens Barn i höstas. Varför vet jag inte. Kanske var det för att jag hade så många andra noveller att läsa. I vilket fall som helst så har Informationsförlaget, för nionde året i rad, gett ut Noveller för Världens Barn tillsammans med Radiohjälpen. I år ligger fokus på nordiska författare och även i år medföljer en CD-skiva där både svenska skådespelare och författarna själva har läst in novellerna så att allt du kan göra är att luta dig tillbaka i läsfåtöljen och njuta. Det är en imponerande lista över Nordens absolut bästa och mest älskade författare och både Nobelpristagare, Augustprisvinnare och vinnare av Nordiska Rådet litteraturpris finns med. Och gamla godingar. Det var ett tag sedan jag läste danskan Vita Andersen, norrmannen Tarjei Vesaas och norskan Sigrid Undset men jag läser dem mer än gärna igen. Och så finns favoriten Klas Östergren med och även Rose Lagerkrantz, vars novell Två systrar på Kuba var nominerad till Sveriges Radios Novellpris i höstas. Och många, många fler. Det är upplagt för många härliga läs- och lyssnarstunder alltså! Och kanske även dags att ta tag i idéen att verkligen bidra till insamlingen för Världens Barn genom ett maratonhögläsningsprojekt med fika från novellcaféet!

Noveller om krig och konflikter

Då jag inte har etiketterat läsningen av mina noveller är det kanske inte helt lätt för mig att komma ihåg alla noveller jag har läst som handlar t.ex. om krig och konflikter. Det kanske är dags att lägga upp ett tematiskt register. Jag fick nämligen frågan igår om jag hade någon bra novell om krig att läsas av gymnsieelever, varav de flesta är killar. Den första novellen jag kom att tänka på är en novell utan titel ur Mare Kandres Hetta och vitt som handlar om en man, tidigare soldat i ett icke namngivet krig, men jag ser framför mig kriget i forna Jugoslavien, som kan sägas byta identitet under en massaker. Han får helt plötsligt chansen att byta sida, bli ett offer i stället för en förövare, och han är inte sen att ta den. Han hittas med en liten flicka i famnen av räddningsarbetare och är i chocktillstånd och kan inte berätta speciellt mycket. Långt senare berättar han dock för flickan vad de har varit med om, hur de intar byn, hur de går in i husen och mördar alla i byn och hur han slutligen går en sista vända för att se att inga överlevande finns kvar. Då hade han sett och hört henne och till en början först velat slänga in barnet i lågorna från det brinnande huset men blivit så trött på alltihop; han bytte kläder, troligtvis med barnets pappa, och plockade upp flickan. Kandre är en skicklig novellist och i den här novellen finns mycket att diskutera. Varför känner han t.ex. ett så stort behov av att berätta för flickan just nu vad som har hänt i det förflutna? Om han nu med sådan lätthet har antagit en ny identitet är han kapabel att göra det igen? Känner han ingen skuld över huvud taget över alla de liv han har tagit?
Den andra novellen jag kom att tänka på är en specialskriven novell för radions P1: Tvångsföreställning av Andrzej Tichý som också handlar om ett krig med ett barn inblandat. Kriget är sett ur barnets perspektiv och berättaren konstaterar att han borde egentligen dokumentera militärens övergrepp men blir i stället sittande bland barnen och tänker på sådant han egentligen inte vill tänka på, t.ex. på de lappar med citat på som han förvarar, med rader som "barnens söndersprängda och igensydda skallar". Det intressanta med den här novellen är hur den fokuserar på betraktarens roll och om maktlöshet och utsatthet.
Även Nam Le, med novellsamlingen Båten, skriver om kriget, i det här fallet Vietnamkriget. I novellerna skriver han dels om sin fars traumatiska upplevelser av kriget och i Hiroshima om vad som hände på morgonen den 6 augusti 1945. Vi får följa flickan Mayako, som har blivit evakuerad till ett läger i bergen. Hennes familj är dock kvar i staden. Det är Mayakos barnsliga betraktelser som vi får ta del av och så mycket som man läsare vill se att hon återförenas med sin familj så inser man att slutet är oundvikligt.
Tre noveller som mycket väl kan läsas av gymnasiegrabbar på ett praktiskt program. Jag hoppas att det blir lyckat!

Många människor dör som du av Lina Wolff

Novellsamlingen Många människor dör som du har ett par år på nacken och jag hörde talas om författaren Lina Wolff först nu när hon har gett ut sin första roman: Bret Easton Ellis och de andra hundarna. Det är inte första gången den här hösten som jag får upp ögonen för en skicklig novellist efter det att de har gett ut sina romaner; även Merethe Lindström har jag hittat genom hennes prisbelönta roman Dagarna i tystnadens historia. Jag kanske inte ska dra för stora växlar kring detta fenomen men kan ändå inte låta bli att reflektera kring novellen som konstform. För vad säger det här egentligen om novellens behandling av förläggare och litteraturkritiker i Sverige. Är det så att alla novellister ses som potentiella romanskrivare? Är romanen den högsta konstformen och dit alla prosaister ska sträva? Novellen ska man inte förringa och det är en svårbemästrad genre; på relativt kort tid ska författaren gestalta en förtätad situation, känslostämning eller intrig så att läsaren verkligen får en bit av verkligheten serverad framför sig. Det må vara hur svårt som helst att skriva noveller men inte desto mindre så tycker jag att vi kan läsa många skickliga sådana trots att de kanske inte får den uppmärksamhet de förtjänar.

Men vad tyckte jag om Lina Wollf då? För ett par veckor sedan var jag i Madrid och jag kan väl inte påstå att jag har upplevt det som Wolff beskriver i de noveller som utspelar sig där. De allra flesta novellerna i samligen utspelar sig nämligen där, av förklarliga skäl. Hon har under en lång period bott i Valencia och det var också där som hon började skriva fiktion. Hon skriver på sin hemsida att hon: skrev mest korta fragment och noveller där jag kunde använda den omgivande miljön, och också skriva ur ett spanskt perspektiv. Det blev en avkoppling att föreställa mig att jag var en av dem, helt naturlig i kulturen jag levde i. Andra noveller utspelar sig i min hemstad Lund och på den skånska landsbygden, där hon numera är bosatt. Varför har jag då inte upplevt det som Wolff beskriver? Jag kan väl känna igen mig i en del grubblerier angående tillvarons meningslöshet och längtan efter något annat, men inte i de absurditeter som målas upp. Wolff gör även något mer än att bara försöka svara på frågan om det finns något mer än vår begränsade, snäva tillvaro; hon håller en lagom distans när hon i 12 noveller skildrar både olyckliga och bisarra människoöden och hon gör det med glimten i ögat. Hon påminner mig både om Claire Castillon och Jonas Karlsson på en och samma gång. Och kanske även Etgar Keret. Men det är inte miljöerna som är spännande och det centrala i Wolffs noveller; det är de existentiella funderingarna. Speciellt förtjust är jag i titelnovellen Många människor dör som du vilken handlar om en universitetslärare, Vincente, som inte kan se meningen i att gå upp ur sängen varje morgon vars goda vän, Jerónimo, övertalar honom att skaffa sig en älskarinna. I en av dialogerna mellan dem slår hans vän fast att det är syrebrist som är den vanligaste dödsorsaken. (...) Det börjar med att man känner att ens liv inte har några riktiga känslor. Som om livet egentligen vore någon annanstans. Sen tror man att det ska komma bara något speciellt händer, som att en viss person uppmärksammar en, eller dylikt. Sen nöjer man sig med att man inte har det värre än andra. Sen att tristessen är ofrånkomlig och att alla andra lidera jsut så mycket som man själv. (...) Sen dör man. Just den här novellen skiljer sig en del från de andra novellerna genom att den är avslutad på ett sätt som de andra inte är. Ofta blir jag nämligen lämnad ensam med min förvirring och undran över vad det var som hände. Men jag gillar det! Om jag tycker att Wolff påminner mig om Castillon, Karlsson och Keret så nämner hon på sin hemsida andra inspirationskällor. Hon har läst en del spansk och sydamerikansk litteratur. Hos de sydamerikanska författarna var nog det mest fascinerande det lekfulla förhållningssättet till skapandet i allmänhet, och formen och karaktärerna i synnerhet. Allt verkade möjligt, och dessutom tillåtet. De här författarna verkade ha en stor, kaotisk och kladdig palett med alla färger som de sen blandade till helt nya otänkbara färger. Det märks i hennes novellsamling och trots att hon nu har gett ut sin första roman så hoppas jag att hon inte enbart har använt novellen som en första språngbräda till den litterära scenen eller enbart för att bli en duktig skribent utan att hon tänker återkomma till novellerna. Jag vill nämligen läsa fler noveller signerade Lina Wolff!

Julnoveller

Under julhelgen har man kunnat lyssna på klassiska julnoveller av Hjalmar Söderberg i P1. I julsamlingar finns ännu fler klassiska berättare representerade, bl.a. Astrid Lindgren och August Strinberg. Många av julnovellerna vi vill läsa och lyssna på är oerhört traditionsbundna och minner om hur det var förr. Vi vill gärna läsa om den vita julaftonen med ett dignande matbord och massor utav tindrande barn under julklappsutdelningen, åtminstone om man får tro utlåningen på biblioteken. Själv har jag en favorit bland julnovellerna, som förvisso också är en klassisk sådan, men som kanske har ett annorlunda budskap än många av de traditionella julberättelserna. Jag är oerhort förtjust i Granen av Tove Jansson. Muminfamiljen blir väckt i sin vintersömn för att se hur alla runt omkring dem stressar runt för att hinna med allt som måste hinnas med. De försöker också göra allt det alla andra gör, skaffa gran, mat och julklappar, men förstår inte varför. De upplever t.o.m. julen som något skrämmande och hotfullt. Till slut blir det knytten som får maten, julklapparna och får sitta framför den oerhört vackra granen vilket till sist och syvende är vad julen handlar om: att få ge av sin kärlek och omtanke. För mig har det blivit tradition att läsa just den här novellen högt.

De blå skorna av Linda Olsson

Vad vet vi egentligen om våra föräldrar, om våra äkta hälfter och om våra barn? Och vilka val de har gjort tidigare i sina liv? Novellen De blå skorna fick mig att tänka på en del livsval jag själv har gjort och på de val som karaktärerna i novellen har gjort. I den här novellen får vi möta en kvinna, vars pappa har gått bort. Hon känner sig arg, sviken och på väg att tappa fotfästet dels för att hon inte har fått ta farväl av pappan och dels för att pappan flyttade till Paris och startade ett nytt liv utan att ta del av hennes åsikter eller låta henne ta del av beslutet. Det är just i Paris hon befinner sig i inledningen av novellen, på väg till pappans lägenhet med hans askan i en urna. Väl i lägenheten funderar hon över hur väl hon egentligen kände sin pappa och vad det var som fick honom att ge upp sitt liv i Stockholm för ett nytt i Paris. Hon letar efter svar men hittar ingenting; de obesvarade frågorna är många. På skrivbordet står dock en skokartong och genast tror hon att den ska vara fylld av dagböcker och brev som ska ge henne svaren på vem hennes pappa egentligen var. Men den innehåller inget av det hon tror utan i stället ligger där, under silkespappret, ett par ljusblå, små, nätta mockapumps, för små för hennes fötter. Precis som mycket annat i hennes pappas liv så är den här stunden oerhört välregisserad av pappan och om frågorna var många tidigare så är det inte färre nu. Hon gör en del efterforskningar och hittar en affär som säljer skor av just den här typen: Chaussures aimées på Rue de Rosier och under en planlös promenad i ett av Paris äldsta och tjusigaste kvarter så hamnar hon framför affären, som inte är öppen. Väl hemma på hotellet igen bestämmer hon sig för att bosätta sig i sin pappas våning. Hon checkar ut, gör sig hemmastadd i lägenheten och drabbas av en melankolisk övergivenhet. Hon lyssnar på hans musik, dricker vin och känner sig ensam. Nästa dag går hon till affären och möter en kvinna i sin egen ålder, Claire, som blir nyfiken på vad det är för skor hennes pappa har lämnat efter sig. Hon stänger affären och de vandrar till lägenheten och pratar om sin bakgrunder, om sina upplevelser av svek. Det visar sig att Claries pappa dog och att mamman flyttade tillbaka till Paris från Montreal och plockade upp en annan livstråd. Claire får se skorna och förstår varför just de här två kvinnorna befinner sig just nu i den här lägenheten och Clarie berättar om sin mammas livs stora kärlek. Novellen är lågmäld, sorgsen men ändå hoppfull och får mig som sagt att tänka på hur lite vi egentligen vet om våra föräldrar och vilka liv de levde innan barnen kom in i deras liv. Novellen får mig också att längta till Paris i allmänhet och kvartert Marais i synnerhet. Linda Olsson, som har sagt om sig själv att vara ledsen till sin natur, har skrivit om hur identiten kan vackla när man börjar ifrågasätta sitt förflutna men att det finns hopp. Längtan efter att finnas till i ett sammanhang gäller för oss alla.

Hallonstunden av Inger Edelfeldt - radionovell i P1

Det är så underbart att få lyssna på författarnas egna inläsningar av sina noveller; jag bara lutar mig tillbaks och lyssnar och befinner mig helt plötsligt i Stehag, där Inger Edelfeldts novell Hallonstunden utspelar sig. Genom fågelkvitter och hallondoft så har jag dessutom förflyttat mig till en varm julidag. I början av novellen möter vi en nervös dotter, Caroline, med sin egen dotter, Tuva, på perrongen i Lund för att möta sin mamma som kommer med tåget från Stockholm. Av Edelfeldts sätt att bygga upp stämningen förstår vi att relationen mellan dem inte är den bästa. Caroline borde ge sin mamma ett varmt och innerligt välkomnande men gör det inte. Mamman har dessutom sorg; hennes sambo Bengt-Erik har dött. Resan till Lund har varit allt annat än bekväm men Carro gör allt för att hennes mamma ska trivas tillsammans med dem och hos dem. Det går sådär. Mamman låser i princip in sig på sitt rum hela dagarna och läser korsord. Tuva förstår inte varför hennes mormor måste vara där. Inte heller Carolines andra dotter Lina med sin  nyblivna son Viktor, förstår varför de ska göra sig till för mormor när allt hon gör är att kritisera och fälla sarkastiska kommentarer. Hur mycket ska man egentligen kunna tåla från en närstående i form av kränkande kommentarer? Carro försöker släta över det hela och en del av henne vill att mamman ska åka hem igen medan en del av henne vill att hon ska vara kvar. Både Caroline och hennes mamma gör endast halvhjärtade försök att nå fram till varandra. När Tuva en morgon är försvunnen anklagar hon sin mamma för att det är hennes fel att hon är borta. Tuva kommer dock tillbaka, med en kattunge i handen och Caroline tycker att de ska ge den till mormodern. Vi närmar oss novellens vändpunkt när allting ställs på sin spets; mormodern vill inte alls ha någon gullig kattunge och skriker upprört: Aldrig mer vill jag ta hand om någon. Jag har gjort det i hela mitt liv. Hon bäddar sängen och packar sin resväska men Caroline ger sig inte. Samtalet mellan dotter och mamma handlar i slutet om vad de tror att hela besöket gått upp och mormodern är övertygad om att Caroline inte har varit innerlig i sin önskan om att få besök av sin mamma. Hon ville göra det endast för att göra en god gärning, att få ta hand om sin stackars mamma. Båda två är överens om att det inte gick så bra. Men sedan händer något! De sätter sig in hur andra kan tänkas känna och ber om förlåtelse och känner medkänsla med varandra. När Caroline säger att de ska gå ut i trädgården och plocka hallon så får hon truga sin mamma men efter ett tag går de ut. Caroline vill egentligen fotografera sin mamma i hallonbuskarna men nöjer sig med att det får bli en bild i minnet istället. "Just så, det är min mamma!"

Någon har sagt att Inger Edelfeldt inte i första hand intresserar sig för relationer mellan människor, utan snarare för individen som sådan. Det tycker jag inte märks i den här novellen utan här är det just relationen mellan karaktärerna som är det spännande. Vad har hänt tidigare som gör att Caroline reagerar som hon gör? Varför har inte mormodern hälsat på tidigare och hur kommer det sig att hon inte har träffat sitt barnbarn Tuva tidigare? Vem är det egentligen som är skuld till att relationen ser ut som den gör? Det är intressant att hon i novellens form hinner ge oss så pass mycket av relationen mellan karaktärerna men också att karaktärerna får framstå som hela människor med alla sina egenheter och egenskaper. Men kanske är det just i den här formen som jag gillar Inger Edelfeldt som mest. Hon har skrivit många lovprisade novellsamlingar tidigare av vilka mina favoriter är Rit och Den förunderliga kameleonten.

Familjeband av Clarice Lispector på Buswick Book Club

Familjeband av Clarice Lispector är en spännade novellsamling där många av novellerna handlar om kvinnor på gränsen till nervsammanbrott, kvinnor i vardagliga situationer som är fångade i en social roll, kvinnor som kämpar mellan att vara subjekt och objekt. Jag kommer att tänka på Virginia Wolffs kvinnorporträtt, även om Lispectors kvinnor känns något djärvare och mer modiga.

Men inte bara har jag läst Familjeband; ikväll har jag också varit på Buswick Book Club på Babel i Malmö där Emil Svanängen, Emil Jensen, Ann Heberlein och brasilianaren Tiganá Santana har framfört nyskrivna låter och en spin off-berättelse utifrån Lispectors novellsamling. Hänförd, är bara förnamnet. Vilket underbart sätt att fördjupa läsningen av novellsamlingen, eller för den som ännu inte läst, bli introducerad för en ny författare. Jag fortsätter skriva mer under morgondagen....