Lyssnade på den andra novellen i P1s novellveckan: Askresan av David Ericsson, uppläst av Magnus Roosman. Honom har jag aldrig tidigare läst något av och den här novellen kanske inte var riktigt i min smak men ju mer jag tänker på den och funderar över vad han vill ha sagt så tycker jag nog att den växer.
Den handlar om Micke, en lastbilschaufför på väg hem från Frankrike till Sverige, som p.g.a. vulkanutbrottet på Island måste köra en liten omväg inom Bryssel för att hämta upp en EU-byråkrat, Marika, som måste till Stockholm. Efter en del smärre missöden så är de tvungna att sova över i lastbilen och Micke konstaterar att Du tog inte tåget och Marika svarar kort Nej. Hon berättar sedan om att hennes farfar var lokförare och att hon är van resenär. Hon reser ju mycket i jobbet också. Då svarar Micke att han visste att hon var en sådan som han, det såg han från början. Han hävdar att det finns två sorters människor: samlare och nomader och sedan säger de god natt till varandra hållandes händerna.
Redan från början stod det klart vad som skulle hända och även om det är en söt historia så blev jag inte överraskad. Han använder ett vardagligt språk utan några direkta verkningsfulla stilmedel och de bildspråk som finns är inte speciellt nydanande. Men som sagt, det var en söt liten historia. Två människor som levt ensamma under lång tid och som inte vågar stanna upp och se sig omkring träffas och i mötet uppstår, om inte ljuv musik, någon form av samstämmighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar