Igår startade novellveckan i P1 och jag lyssnade andäktigt på när Ann Petrén läste Beate Grimsruds Matilda, som handlar om en kvinnans längtan efter att få barn, en helt ny människa som bara hon kan älska. Hon längtar så mycket efter att få hålla ett barn i sin famn att hon blir skengravid. Det gör ont i mig att höra om hennes barnlöshet och musiken av Arvo Pärt förstärker känslan. Det är kanske förmätet av mig att skriva att det går att vara lycklig utan barn, när jag själv har två tonåringar här hemma. Men mina barn är inte och har aldrig varit målet och meningen med mitt liv. Men jag kan som sagt känna huvudpersonens frustration över att inte bli tagen på allvar av sjukhuspersonalen då det är så uppenbart att hon är gravid, i alla fall enligt henne själv. Man förstår ganska snabbt att barnlösheten har gjort henne tokig och att det kanske är en abort som gjort henne barnlös. Hon har i alla fall tio år tidigare räddat ett barn, Matilda, från en segelolycka och hon var en räddningsman, hjälte, hjärta vilket hon berättar för sin medpatient.
Beate Grimsrud är en skicklig och stilistiskt säker skribent och hon använder sig av många stilistiska drag bl.a. anaforer och motsatser i sitt lyriska språk. Hon skriver t.ex. om hennes tillstånd Mitt mörker där jag råder är ersatt av vitt förtal och jag ryser av enkelheten och det faktum att det inte finns ett ord som är överflödigt i novellen.
Det är inte så konstigt att den barnlösa ställer sig frågan varför vi vill liv då det kanske inte är helt accepterat i samhället att inte vilja skaffa barn och familj. Att hon själv lever ett liv som hon anser vara både livligt och inget liv alls räcker inte. Ja varför vill vi liv? Vi kan väl inget annat...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar