Taklagsöl av August Strindberg

Nästa år är det Strindbergåret och jag tänkte börja firandet här på Café de la nouvelle genom att läsa noveller av honom. Jag börjar med den som finns i årets upplaga av Noveller för världens barn: Taklagsöl. Den är uppläst av Torsten Wahlund. Novellen skrevs på beställning av tidsskriften Hvar 8 Dag, där den under sensommaren 1906 gick som följetong. Det är en bortglömd novell som brukar betraktas som ett av Strindbergs mest självbiografiska tillika modernistiska verk. I Svenskt biografiskt lexikon står det så här om novellen:  "Här skildras den sönderfallande människan som en mannekäng eller docka, som av omgivningen försetts med personlighet: den borgerliga individen avsöljad som en mekanisk apparat." Berättarjaget i novellen, konservatorn, ligger för döden, och det finns endast en sjuksköterska närvarande i hans lägenhet. Han ligger och mumlar för sig själv, förvirrad som han är av all morfin, om scener ur sitt liv. Utanför sjukhussängen och lägenheten byggs det ett hus, som blir färdigt under det att konsvervatorn fortsätter sin monolog. Och huset skymmer sikten för honom; han kan inte längre se sin fiende. I berättelsens slut dricks det taklagsöl vilket symboliserar att han inte längre är ute efter hämnd på sin fiende. Jag känner ingen som helst sympati för huvudkaraktären, och det är inte heller meningen. I stället är det hans hustru och hans barn som får mina sympatier; han har hela livet försökt sko sig på andra och har legat i fejd med släkten i många år. Han är inte heller förmögen att knyta an till sin son och har skilt sig från sin hustru. Om detta får vi läsa i inledningen av novellen och även om han försöker lappa ihop sitt äktenskap så tycker jag inte att han anstränger sig tillräckligt. Det är alltså detta som är novellens yttre händelseförlopp. Vad det gäller formen så har Strindberg skrivit novellen med en uppbruten kronologi, i inre monologer och med en formfulländad meningsbyggnad. Inte för inte anses den moderna svenska litteraturen börja med honom. Han är en språkkonstnär och förnyare av stora mått. Detta erkännnande fick han dock inte så länge han var i livet; det är först efter sin död som vi kallar honom för vår enda litterära superstjärna.