"Det är jag som är ett geni!"

Det är snart sju år sedan som författaren Mare Kandre dog, alldeles för tidigt, endast 42 år ung. Jag läste en av hennes noveller häromdagen och påmindes om hennes egensinniga och poetiska språk tillika hennes försök att ofta besvara existentiella frågeställningar som anknyter till den aktuella samhällsdebatten. En av novellerna i Hetta och vitt (2001) gjorde mig nästan sömnlös när jag läste den. Hon beskriver en massaker där en soldat får en möjlighet att anta en annan identitet; han klär av sig sin uniform och byter kläder med ett av offren för massakern. Han har nämligen hittat ett överlevande spädbarn som han från den här stunden kan älska precis som sitt eget. Eller kan han? Jag ser bilder från forna Jugoslavien utspela sig framför mig och ryser. Kopplingen till det dåvarande nyhetsflödet finns i många noveller i den här samlingen, där ungefär hälften behandlar någon form av krigstillstånd. Andra behandlar relationen mellan föräldrar och barn eller de barn man inte fick. Hennes liv fick som sagt ett abrupt slut och Horace Engdahl beskrev henne som "en enastående begåvning". Hon är saknad. Förutom att hon var en skicklig novellist så skrev hon även prisbelönta romaner. Jag har själv läst Aliide, Aliide, Quinnan och Dr Dreuf samt Djävulen och Gud, alla lika läsvärda.