Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist

Det är ett tag sedan novellsamlingen Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist kom ut, närmare bestämt 2006, och jag har inte läst den från pärm till pärm. Men idag blev jag påmind om den och bestämde mig för att läsa novellen som har fått ge namn till hela samlingen, nämligen Pappersväggar. Det som är typiskt för hans sätt att berätta om det hemska óch mörka går igen i den här novellen. Det kan hända vem som helst och var som helst. En nioårig kille får för sig att tillbringa natten i en stor papplåda som hans pappa har släpat hem. Killen släpar iväg lådan, sovsäck, Tintinalbum och lite proviant och bestämmer sig för att tillbringa natten i lådan. Han tar farväl av sin pappa och ger sig iväg. Allt är väl ända tills hans slumrar till och känner att en tvåbent varelse befinner sig utanför papplådan. Det är ingen människa och inget djur. Han ligger kvar och väntar på en attack men den uteblir. Han föreställde sig att varelsen skulle slita upp dörrarna på lådan men det ända som händer är att det som finns på andra sidan väggen drar sin hand över papplådan. Sedan ger den sig av. Jag har inga svårigheter att känna rädslan och fruktan hos den nioåriga killen som är totalt paralyserad och stel av skräck. Och jag är böjd att hålla med om att John Ajvide Lindqvist faktiskt är en av våra främsta skärckmästare. Men vem är jag att uttala mig om det egentligen. Jag läser inte gärna skräck, varken noveller eller romaner, men John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in gjorde att jag vågade närma mig genren. Jag kanske ska satsa på ett skräcktema under de nästkommande veckorna, kanske läsa några klassiska skräcknoveller av HP Lovecraft, Stephen King eller Joyce Carol Oates. Vi får se...