Främmande jord av Jhumpa Lahiri

Att ingå i Barack Obamas the President's Committee on the Arts and Humanities är inte fy skam! Att vinna Pulitzerpriset är inte heller fy skam! Och att vara med i novellcaféet är definitivt inte heller fy skam! Jhumpa Lahiri är en amerikansk författare, född -67, med bengalisk härkomst. Hon skriver gärna om andra generationens indier boendes i USA. Jag har precis läst ut hennes roman I väntan på ett namn, som även blivit filmatiserad. Men det är inte därför hon får vara med här. Hon har nämligen också skrivit en novellsamling som jag nyligen läst ut: Främmande jord. Det är inte hennes första novellsamling. Redan 1999 debuterade hon med den Pulitzerprisvinnande samlingen Den indiske tolken som jag lägger till min att läsa-lista. För hon är klart läsvärd både genom sin enkelhet i sitt språk och sin förmåga att skriva så självklart om existentiella frågor. Vem är jag? Hur skapar jag min identitet i förhållande till den mer traditionella kontra den moderna världen? Det är som sagt ofta andra generationens invandrare som porträtteras och hur de ibland vill hålla kvar vid de traditionella värderingarna och ibland vill anpassa sig till det nya landets möjliga identitetsskapande. Hon ger inga direkta svar, och skriver inte läsarna på näsan. Inte heller skriver hon om politik eller rasism även om temana kunde ligga nära hennes egna erfarenheter. Den här novellsamlingen består av åtta noveller, varav de tre sista skulle kunna betraktas som en kortroman; de är sammanhållna trots att de har olika berättarröster. De handlar om Hema och Kaushik som känt varandra sedan de var barn men först senare lär känna, och blir förälskade i, varandra. I den sistnämnda novellen finns det en inbyggd önskan om att de ska bli ett par, men tragedin som sker känns ändå oundviklig. Eftersom vi fortfarande har bilderna av tsunamin i Indiska Oceanen i färskt minne vet vi vad som kommer att ske. Men det gör ingenting; hon briljerar med sina noveller och jag förlåter henne!