Låg i badkaret och läste ut Vattnen av Susanne Ringell

Alla noveller har någon form av koppling till vatten. I den första novellen är det fostervatten och i den sista är det både tårar och floder. Många av karaktärerna reser bort men det är få som har hittat hem. Mycket vatten rinner under broarna. Jag fastande speciellt för novellen Navelstenen. Miljön är ett turkiskt bad, Cemberlitashamamet i Istanbul, med en turkisk madam, "en veritabel matrona iförd endast minimala, svarta underbyxor" och jaget som träffar Mari från Berlin. Jag ser, känner och förnimmer med hela min kropp hur den turkiska madamen ger henne massage och skrubbar henne ren och hur hon sedan inser att den rituella tvagningen innebär en initiering. Hon hade vågat kasta sig ut i det främmande och kände sig lite större än tidigare. Men medan hon ligger där så begår kurdiska PKK en terrorattack och det är i mitt under denna explosion som hon ser Mari. Parallellt med det som utspelar sig i Istanbul berättas också om glödlampan och dess uppfinnare. Mari är också en ljuskälla men en annorlunda ljuskälla än glödlampan.
Jag har tidigare inte läst något av den här finlandssvenskan författaren men är nyfiken på hennes andra noveller och böcker. Hon skriver även dramatik och är skådespelerska. Hon har blivit tilldelad pris för många av sin böcker och år 2007 var hon även nominerad till Sveriges Radios Novellpris med novellen Mellan sylta och kompott ur En god Havanna. Det är därför ännu mer förvånande att jag inte känner igen henne. Just den novellen kan inte ha gjort några större intryck på mig men jag är väldigt förtjust i de noveller som finns i Vattnen. Hon är en slipad novellist och skicklig stilist.