Bubblor av Claire Castillon från Sekwa förlag

Är det så att noveller ska läsas en och en, eller som här, i en novellsamling av en och samma författare? Jag har diskuterat frågan tidigare och kanske är det så att det är MIX förlag, Novellix och Myrios förlag som är rätt på det och ger ut novellerna en och en, snarare än de förlag som satsar på att ge ut noveller i form av novellsamlingar. Frågan är om Bubblor av Clarie Castillon hade tjänat på att man läste hennes noveller en och en och inte som en enda lång berättelse där de framstår som en helhet. Jag tror inte att de tjänat på det förstnämnda även om det är så jag vill läsa noveller; njuta av dem i det korta, kärnfulla formatet. Trots att jag tror att de här novellerna i den här samligen vinner på att läsas tillsammans så har jag svårt att komma ihåg vem som råkar ut för vad och individerna smälter samman till en icke önskvärd massa. Alla trettioåtta noveller är titulerade efter ett förnamn; ibland är det jaget som berättar, ibland är namnet direkt tilltalad av den som berättar. Det är oftast kvinnor som berättar om det som händer dem och eftersom jag läser novellsamlingen på en och samma gång, i ett rasande tempo, så pendlar jag mellan många olika känslor. Jag skrattar högt när jag känner igen mig, jag blir förfärad när ett incestuöst förhållande gestaltas och jag blir heligt förbannad när barnen råkar illa ut. Av novellerna i den här samlingen kommer jag nog att bäst komma ihåg den om Sharla, vars pojkvän/man vill att hon ska prata medan de älskar. Själv är hon helt oförstående till varför hon ska göra det: "Men han är ju också med, så vitt jag vet!" Sedan har vi Cécile, som är fyrtio och singel. Hon möter en ung mans blick på stan, han tar kontakt med henne och vill träffa henne men hon kan inte stämma träff med en okänd man. Han har svårt att ta ett nej och utropar: "Det är alltid samma sak med er, gamla kärringar! Man försöker med er för man tror att det ska vara lättare, men ni är precis likadana som unga tjejer! Hon ser med tillförsikt framåt och håller med honom; jag är en ung tjej! Och egentligen vill jag inte komma ihåg den om Odine, med dess incestuösa anspelning. Jag blev dock inspirerad att baka en ny kaka till caféet: en Madeleinekaka, när jag läste den här novellen. Denna kaka förknippar man dock med en annan fransk författare, Marcel Proust, där kakan dyker upp alldeles i början av På spaning efter den tid som flytt. Berättaren drar sig till minnes att den lilla kakbit han fått att äta smakar alldeles som de kakor som hans tant brukade ge honom efter att ha blött dem i lindblomste. Kakan är länken till minnet och det tidigare livet och det litterära storverket tar sin form. Men tillbaka till Castillon. Jag har tidigare läst och kommenterat hennes noveller i Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska och frågan är om inte den novellsamlingen är ett strå vassare än den här. Hon har även gett ut Insekt, även den på Sekwa förlag (dessutom den allra första bok som förlaget gav ut), men den har jag ännu inte läst.