Skördebrev av Helena Granström

På baksidan av novellen Skördebrev står det så här:
"Jag skriver till dig med mina fingrar, med mina koögon och mina flugor. Med min boskapshunger och juverblick, men min bokstavsspilta och min klver. Med mina klövar och min bakdel. Med min bakfot, med min mening.
Minns du hur det var att vara pojke?"
Jag kan ju inte bli annat än väldigt nyfiken på den här novellen. Nyfiken men inte med så högt ställda förväntningar börjar jag att läsa. Min läsning av Helena Granströms novell visar sig vara en början till en bekantskap som jag genast vill inleda och fördjupa. Hur kan jag ha missat hennes tidigare romaner? En av mina andra favoriter: Kristian Lundberg, skrev i Aftonbladet om hennes roman Infans så här: "Återigen blir jag helt tagen, närapå satt i våld av Granströms förmåga att ladda upp den mest banala scen med en litterär tyngd som helt tar andan ur mig."
Novellen Skördebrev gör det samma med mig, även om jag inte är helt säker på vad det egentligen är som händer i berättelsen. Vem är det som berättar och vad berättar hon? Jag har fått klart för mig att det är en kvinna som är jaget och att hon skriver till en man, en f.d. kanske. Hon skriver till honom för att överleva, känns det som. Kanske postar hon breven, kanske inte. Har hon flytt staden ut på landet tillsammans med sin son? Viktigt för berättelsen är i varje fall landet med alla dess djur och dofter, men även skogen och havet. Hennes kropp förändras under berättelsens gång. Sonen växer upp och hon lär honom läsa men han är inte riktigt vän med bokstäverna. "Han vill töja på dem, vända dem ut och in och ikläda sig dem. Kan jag klandra honom, jag som bär orden som ett pansar?"  Han lämnar deras hem och hon känner en stor oro. Han har förolyckats. Kanske är hela berättelsen ett sätt för henne att bearbeta det som har hänt. Fast jag kanske inte fullt ut har greppat allting i novellen så är den ändå så bra. Och det är tack var Helena Grafströms språkliga universium. Hur hon berättar om att "Varje ord är en skapelseakt, med varje bokstav frammanar jag dig. jag ser framför mig hur du öppnar brevet, luktar på det, för fingrarna över papperet...". Jag kommer att tänka på Mare Kandre som också var känd för att skriva på ett förtätat och ibland ödesmättat språk, en författare som gick bort alldeles för tidigt. Kanske dags att återvända till hennes berättelser?